Motion till riksdagen
1989/90:So494

av Gullan Lindblad och Margit Gennser (båda m)
En patientombudsman

I Sverige är patienterna nästan helt hänvisade till den offentliga vården. Inte
minst bristen på valfrihet i vården gör att patienterna ofta känner sig utsatta
och rättslösa.

Det behövs en instans som i vissa fall kan hjälpa patienterna att tillvarata
sina intressen.

I Sverige finns visserligen två typer av instanser, dels förtroendenämnder,
dels patientombudsmän, som är till för att hjälpa patienterna. Trots detta
finns ett behov av en fristående och i förhållande till huvudmännen opartisk
instans.

Det är nödvändigt att patientombudsmannan är opartisk och fristående,
om han/hon verkligen skall kunna tillvarata patienternas intressen.

Frågan om en sådan opartisk och fristående patientombudsman har diskuterats
många gånger, men riksdagen och sjukvårdshuvudmännen har dessvärre
alltid förordat mindre goda lösningar.

Enligt lagen om förtroendenämnder inom hälso- och sjukvården (1980:12)
skall det inom varje landstingskommun, och kommun som inte tillhör landstingskommun,
finnas en eller flera förtroendenämnder. ”Nämnderna skall
främja kontakterna mellan patienter och hälso- och sjukvårdspersonal och
förmedla den hjälp till patienten som förhållandena påkallar. De skall verka
för att patienternas rättigheter tas till vara och att deras integritet skyddas.
Nämnden har även till uppgift att för de ansvariga påpeka eventuella behov
av resurser inom ett visst område.”

När det gäller frågor om disciplinansvar för hälso- och sjukvårdspersonal
prövas sådana ärenden av Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd enligt 12
paragrafen, lagen om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen m.fl. (tillsynslagen).

Förtroendenämndernas ledamöter utses av landstingen - sjukvårdshuvudmännen.
Inte sällan sitter landstingsledamöter och direktionsledamöter i
dessa nämnder. De kan inte sägas vara fristående från huvudmännen.

Utöver förtroendenämnderna finns - som redan påpekats - vid sjukhusen
personer med benämningen patientombudsmän.

De s.k. patientombudsmännen vid sjukhusen utses ofta bland direktionsledamöter
för sjukhuset ifråga. De har inga som helst juridiska befogenheter.
Till yttermera visso är det i regel personer, som representerar den landstingspolitiska
majoriteten. Det rör sig säkert om allmänt vänliga och hjälp

samma människor, men funktionen som sådan är tämligen ”tandlös” och har
knappast vunnit allmänhetens förtroende.

Denna genomgång visar att patientombudsmännen och förtroendenämnderna
inte kan fylla de krav på hjälp och stöd som patienter behöver i situationer,
som i de flesta fall avser att uttrycka missnöje med erhållen sjukvård
eller dåligt bemötande i vården samt få rättelse i gällande beslut angående
vårdplats etc. Här behövs ett helt fristående, opartiskt ombud, en patientombudsman
i ordets egentliga bemärkelse. Patienterna skall med fullt förtroende
kunna vända sig till patientombudsmannen för att få information
och framföra klagomål. Ombudsmannen skall bevaka patienters och handikappades
rättigheter, hjälpa till i kontakterna med andra myndigheter och
kunna föra deras talan inför ansvariga vårdgivare och myndigheter samt givetvis
också tillrättalägga eventuella missförstånd från patientens sida. En
sådan patientombudsman skulle stärka människors rättstrygghet inom vården
och göra skäl för namnet: patientens ombudsman.

Det lämpligaste sättet att lösa problemet torde vara att avskaffa förtroendenämnderna
och ersätta denna institution med en patientombudsman.
Denne skall ges klara juridiska funktioner och utses på ett från sjukhusadministrationen
helt fristående sätt.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen hos regeringen anhåller om en utredning rörande en
opartisk, fristående instans, patientombudsman, för att tillvarata patienternas
intressen i vården.

Stockholm den 24 januari 1990

Gullan Lindblad (m) Margit Gennser (m)

Mot. 1989/90
So494

8