Motion till riksdagen
1989/90:So476

av Ragnhild Pohanka och Anita Stenberg
(båda mp)

Utbildningstjänster i ortopedisk medicin m.m.

Mot.

1989/90

So476-482

Rörelse- och stödjeorganens sjukdomar kostar i dag samhället 28 miljarder
kronor om året. Det är oerhört viktigt att dessa kostnader nedbringas. Då
krävs det att de kunskaper i ortopedisk medicin som finns inom läkar- och
sjukgymnastkåren tas till vara. Då skulle tusentals ryggpatienter få hjälp.
Utan ortopedisk medicin står den svenska sjukvården inför fortsatta långtidssjukskrivningar
när det gäller flertalet kroniska och akuta ryggåkommor.

1 Säter i Dalarna på Skönviks Rehabcenter arbetar ortopedmedicinskt utbildad
personal med stöd av landstinget. Man har där uppnått mycket fina
resultat med sin ryggskola och sina behandlingar.

Alternativmedicinutredningen gav mycket litet, när det gäller behandlingen
av belastnings- och skelettskador. Legitimationen till naprapaterna
fick inget gehör.

Vad ortopedmedicinarna behöver är socialstyrelsens godkännande av sin
specialitet och därmed sin godkända specialistkompetens.

Ortopedisk medicin lärs inte ut i den svenska grundutbildningen för läkare.
Den förekommer heller inte i de etablerade läkarspecialiteterna, endast
som vidareutbildningskurser, som till stor del anordnas i socialstyrelsens
regi. Ortopedisk medicin har inte ännu erhållit status av egen specialitet.

Definition: Ortopedisk medicin är inriktad på att diagnosticera och behandla
smärtsamma tillstånd i rygg och leder med tyngdpunkt på funktionen.
Den kan ses som en brygga över ett ingenmansland mellan de traditionella
specialiteterna ortopedi, neurologi och reumatologi, vilka helt övervägande
behandlar sjukliga förändringar i organ och strukturer, inte funktionen.
Det stora flertalet smärttillstånd beror dock ej på dylika sjukliga förändringar
utan på funktionsstörningar i för övrigt friska leder, muskler och
andra vävnader.

Ortopedmedicinaren arbetar med gängse undersökningsmetoder, som
kompletteras med en specifik manuell undersökningsteknik. Otaliga patienter
vet vad en sådan teknik betyder. Till dess ortopedmedicinarna får sin legitimation
och behandlingen därmed automatiskt faller under försäkringskassans
betalningsområde bör specialistvårdstaxan så anpassas att patienterna
får ekonomisk möjlighet att tillgodogöra sig denna behandling.

a) Det finns inga utbildningstjänster i ortopedisk medicin i den offentliga
sjukvården. Därför kan ingen läkare utan stora ekonomiska uppoffringar
utbilda sig i ortopedisk medicin.

1 Riksdagen 1989190. 3 sami. Nr So476-482

b) De som trots detta utbildat sig i ämnet och vill arbeta inom området har
svårt att klara sig ekonomiskt då specialistvårdstaxan ej är anpassad för
behandlingen.

c) Den viktiga utvärderingen av metoderna blir eftersatt, ingen institution
tar ansvar för forskning och utveckling på området.

d) De flesta läkare får gå hela sin grund- och specialistutbildning utan att
komma i kontakt med ämnet.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen beslutar att utbildningstjänster i ortopedisk medicin
inrättas,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att läkare
med utbildning i ortopedisk medicin erhåller specialistkompetens,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att specialistvårdstaxan
bör anpassas så att privatpraktiserande läkare kan
ge patienterna ekonomisk möjlighet att tillgodogöra sig behandling i
ortopedisk medicin,1]

3. att riksdagen beslutar att en statlig vidareutbildning för sjukgymnaster
i ortopedisk medicin inrättas,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att sjukgymnaster
med examen i ortopedisk medicin bör få ta ut en högre taxa
för tidskrävande ortopedmedicinska undersökningar och behandlingar.1]

Stockholm den 23 januari 1990

Ragnhild Pohanka (mp) Anita Stenberg (mp)

Mot. 1989/90
So476

1989/90: Sf301

2