Motion till riksdagen
1989/90: So463

av Ulla Tillander m.fl. (c)
Fosterdiagnostik, m.m.

Gränsen för när man kan tillåta abort och när för tidigt födda barn kan överleva
har flutit samman. Fosterdiagnostiken blir allt mer avancerad. Kön,
sjukdomar och missbildningar avslöjas tidigt i graviditeten. Fosterforskning
pågår. Celler från aborterade foster kan hjälpa dem som har till exempel Parkinsons
sjukdom. Här sker hela tiden upptäckter och innovationer i en anda
av optimism där man inte ser några gränser för denna medicinsk-tekniska
ingenjörskonst. Men just för att entusiasmen är så stor, upptäckarglädjen för
forskare så entusiasmerande, impulserna så många mellan olika internationella
forskningscentra - och de direkta och indirekta konsekvenserna för enskilda
människor och för samhället som helhet så stora och omfattande och
svåröverblickbara - så är risken uppenbar att tillämpningen av forskningsmässiga
landvinningar kan ge konsekvenser som vi egentligen inte hade räknat
med eller önskat.

I ett läge när forskningen på detta område, som ändå rör gränslandet mellan
död materia och liv, rusar fram med överljudsfart så är det en allmän
iakttagelse att de etiska övervägandena inte hinner med. Det gäller särskilt
i en situation när entusiasmen och upptäckarglädjen ger så snabba forskningsmässiga
resultat. Det som i en sådan situation är viktigt är att det ges
tid så att övertygelsen om att det man håller på med, och konsekvenserna av
det, verkligen står i överensstämmelse med de djupa och omistliga värden
som vi alla säger oss värna om.

Det som krävs är en begrundan, en eftertanke, så att man inte för ekonomisk
och materiell vinnings skull förskingrar ett arv av en annan valör men
som är omistligt för samhällets och människovärdets bestånd. Någon gång
måste den konfliktvägen uppnås då man klart och redigt ställs inför ett antingen/eller,
att antingen obetingat säga ja till att allt det som är möjligt för
forskningen också skall prövas och genomföras eller att klart och distinkt
säga att här går en gräns, här måste vi stanna upp därför att tveksamheten
om konsekvenserna är stor, här krävs ett etiskt begrundande om vad konsekvenserna
skulle bli för själva livskänslan, för den inställning som långsamt
genomsyrar den vanliga människan och på längre sikt hela samhället.

Det finns ett försvar som måste upprätthållas, en beredskap som måste
vara vaken, inte bara mot rasism eller mot tendensen att väga och mäta människor
efter deras nytta för samhället, deras intelligens eller skönhet, ålder
eller bostadsort. Den vaksamheten är så självklar i vissa sammanhang men

ytterst osäker, trevande och otacksam i andra. Att påminna om att denna
vaksamhet också måste finnas gentemot forskningen och dess konsekvenser
är inte speciellt opportunt.

Forskningen har ju sin inte obefogade helgongloria och de som vill förbjuda
kan lätt iklädas den store inkvisitorns roll och detta rollspel har sitt
inneboende budskap. Det är ett varningstecken, en påminnelse om att staten
och makten i olika gestalter lagt locket på en forskning som har velat vara fri
och velat ifrågasätta. Men vi vet också att makten kan ta forskningen i sin
tjänst. Det finns forskning som har klippt av rötterna till det etiska rotsystem
ur vilket den har vuxit och då känner sig fri att ställa sig i alla makters tjänst.
Vår nutids historia tillhandahåller illustrationer också till detta kapitel.

Alla frågor som berör det ofödda barnets ställning har en moralisk laddning
som gör dem svåra att bemästra. De svar på frågorna som vi når fram
till har karaktären av kompromisser. Beslut som man kan enas om är resultatet
av en ofta känslig vägning av moraliskt motverkande ståndpunkter. Det
är väsentligt att den moraliskt motiverade känslan för att det faktiskt råder
en intressekonflikt bevaras. Det finns en allmän, djupt grundad etisk insikt
om att det befruktade ägget, fostrets, människoblivandets, det ofödda barnets
värde inte får trädas för när.

Det är lätt att vinna förståelse för att det representerar ett skapelsens under
inför våra ögon. Insikten om detta är också grunden till att vi upplever
och måste uppleva en konflikt när man fattar beslut i frågor som rör detta
område. Skulle däremot känslan av moraliskt dilemma upphöra eller försvagas
skulle kanske rationella och radikala beslut snabbt kunna fattas. Men
alla skulle förlora på en sådan utveckling. Slutsatsen måste bli att det är rätt
och sunt att frågor som gäller abort, fosterdiagnostik etc. behandlas i medvetande
om att det gäller en samvetskonflikt. Därför är det också viktigt att
medvetenheten inte trubbas av om att det är en människa i vardande.

Kunskapen i sig är inte ond. Det som kan vara ont är dels användningen
och tillämpningen av kunskapen, dels det sätt genom vilket man inhämtar
kunskapen. Att det dröjde ganska länge innan den verkliga debatten om fosterdiagnostik
kom igång på allvar kan bero på många orsaker. En förklaring
har säkerligen med vår allmänt positiva inställning till kunskaper och tekniska
framsteg att göra. Det gäller inte bara inom medicinen. Kärnkraften,
datatekniken och TV-tekniken är utmärkta exempel på detta. Att kärnkraftverk,
datorer och videoapparater också har en skuggsida, att de leder till
sociala och mänskliga problem, blir man så småningom varse. Men det är så
dags då.

Debatten om fosterdiagnostik har självklart också påverkats av debatten
om gentekniken. Beröringspunkterna är många. Det gäller både framtida
möjligheter att manipulera med arvsanlag och kommande diagnostiska möjligheter.

Det finns idag en eftertänksamhet som står i kontrast till den utvecklingsoptimism
som präglade fosterdiagnostikens första år. Vad det handlar om är
att söka sig fram till ett ansvarigt handlande.

Det finns de som menar att när kunskapen finns så kan man inte avstå från
att använda kunskapen om man kan rädda liv eller livskvalitet, men det finns
då, enligt vår uppfattning, en risk att den kunskap som växer fram rubbar
hävdvunna uppfattningar om liv och människovärde.

Mot. 1989/90

So463

5

Hemställan

Mot. 1989/90

So463

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om inriktningen av lagstiftningen vad gäller etiska frågor
till följd av den medicinsk-etiska utvecklingen.

Stockholm den 18 januari 1990

Ulla Tillander (c)

Karin Israelsson (c)

Stina Eliasson (c)

Martin Olsson (c)

Marianne Jönsson (c)

Göran Engström (c)

Roland Larsson (c)

Rune Backlund (c)

6