Motion till riksdagen
1989/90:So457

av Daniel Tarschys m.fl. (fp)
Läkarrekryteringen till glesbygd

Trots att antalet yrkesverksamma läkare mer än fördubblats under de senaste
15 åren har vissa delar av Sverige fortfarande svårt att rekrytera ett
tillräckligt antal läkare. Därmed uppfylls inte hälso- och sjukvårdslagens 2 §
om att målet för hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika
villkor för hela befolkningen.

Staten har på olika sätt genom system för tilldelning av läkartjänster och
användning av utbildningsbestämmelser försökt råda bot på missförhållandena,
men med ringa framgång.

Läkarbristen har behandlats av riksdagen vid ett flertal tillfällen och riksdagen
har gjort en rad uttalanden om behovet av åtgärdsförslag från regeringens
sida. Senast behandlades frågan av riksdagen hösten 1989, då utskottet
erinrade om att samhället inte kan acceptera den brist på läkare som råder
i vissa delar av landet och inom vissa specialiteter. Riksdagen uttalade
bl.a. att regeringen bör göra en förutsättningslös prövning av vilka åtgärder
som lämpligen bör företas för att målsättningen om en rättvis fördelning av
vårdresurserna skall uppnås.

Regeringens handläggning av läkarförsörjningsfrågan har präglats av tröghet
och brist på idéer hur man skall lösa problemen. Man har valt att arbeta
med regleringar och inte med stimulanser.

Sveriges läkarförbund har analyserat orsakerna till rekryteringssvårigheterna
och kommit fram till att de hänger samman med den ökade tröghet
som drabbat hela arbetsmarknaden under senare år. Sociala och ekonomiska
skäl ligger bakom denna utveckling och läkarna utgör här inget undantag
jämfört med andra arbetstagare.

I Sverige har det allmänna levnadsmönstret utvecklats därhän att båda
parterna i ett parförhållande har yrkesarbete. Det innebär att det inte är en
person utan två som skall hitta ett nytt arbete vid en flyttning. Om paret dessutom
har barn fordras tillgång på barnomsorg på den nya orten. Äldre barn
är obenägna att byta kamratkrets och skola, vilket föräldrar idag tar större
hänsyn till än förr.

Olika stimulansåtgärder kan användas för att rekrytera läkare till glesbygd
och andra områden där det råder läkarbrist. Vi tror inte att styrning och reglering
leder till det önskat resultat. Tvångskommendering till en arbetsuppgift
skapar inte det engagemang för arbetsuppgiften som är så nödvändig
inom hälso- och sjukvården.

För det första måste man vidta familjesociala åtgärder. Landstingen måste
engagera sig i att finna arbete åt medflyttande make. Barntillsyn måste
kunna ordnas och bostadsproblem lösas.

För det andra måste arbetstider och tjänstgöringsförhållanden ordnas så
att arbetsbördan blir rimlig. Arbetstiderna måste normaliseras med hjälp av
en effektiv bemanningsplanering och långsiktig rekrytering.

En samordning av AT-block och FV-block bör komma till stånd så att en
underläkare kan erbjudas en i huvudsak sammanhängande utbildning hos
samma huvudman. Samtidigt är det viktigt att FV-underläkare får tillfälle att
tjänstgöra i både läns- och regionsjukvård för att få komma i kontakt med
nya medicinska landvinningar och forskning.

Handledningen av underläkare visar idag brister som måste undanröjas
genom att handledarna får tid för handledning avsatt inom arbetstiden. De
behöver också egen utbildning för att bli bra lärare. Utvecklingen går hela
tiden vidare inom medicinen och erforderlig efterutbildning för specialistkompententa
läkare måste därför uppmuntras. En viktig stimulansåtgärd är
att läkare i sitt dagliga arbete har möjlighet till forskning och utvecklingsarbete.

För det tredje kan det behövas ekonomiska stimulansinstrument. Det bör
bli möjligt att skriva av studieskulder för läkare i glesbygd. Nyetableringstaxorna
för privatpraktiserande läkare behöver ses över.

De stimulansåtgärder som vi här har diskuterat behöver i ett samhällsekonomiskt
perspektiv inte bli kostsamma. Läkarbrist kostar mycket pengar
och - vilket är än allvarligare - går ut över människors hälsa och välbefinnande.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om åtgärder för att underlätta rekryteringen av läkare till
bristområden.

Stockholm den 24 januari 1990

Daniel Tarschys (fp)

Ingrid Ronne-Björkqvist (fp) Barbro Westerholm (fp)

Ulla Orring (fp)

Mot. 1989/90
So457

6