Motion till riksdagen
1989/90:So429

av Sten Svensson m.fl. (m)
Aids

Under det senaste året har det varit alltför tyst om HIV och aids. Detta är
oroväckande. HIV och aids måste ständigt finnas med i samhällsdebatten så
att människor inte invaggas i en föreställning om att faran är över. Ansvaret
för detta åvilar politiker, läkare, forskare och massmedia.

Att minska de centrala insatserna mot HIV/aids och göra en besparing på
anslaget till insatser mot aids är att ge människor signalen att det inte är så
farligt med HIV. Det är därför utomordentligt förvånande att regeringen i
årets budgetproposition föreslår en minskning av anslagen med 11 miljoner
kronor.

Vi avvisar regeringens besparingförslag. Faran är inte över. Vi har endast
sett början av en epidemi, som riskerar att utvecklas till ett av vår tids största
problem. HIV-infektion med åtföljande aids-sjukdom kommer att finnas i
samhället under all den framtid vi i dag kan överblicka.

HIV/aids-situationen är katastrofal i många av Afrikas länder. Nu pågår
en dramatisk smittspridning i Asien och också i Brasilien. WHO beräknar
att 20 miljoner människor smittats år 2000. Detta förutsätter dock att ökningstakten
blir låg i Asien vilket inte är realistiskt.

Det första sjukdomsfallet i aids diagnostiserades i USA 1981 och i Sverige
1982.1 Sverige hade till och med den 31 december 1989 378 personer utvecklat
aids, varav 183 personer avlidit. 2 315 personer hade rapporterats vara
infekterade med HIV. Antalet nydiagnostiserade fall av HIV-infektion har
under 1989 varit cirka 25 per månad.

Även om fördelningen på olika smittvägar och riskutsatta grupper håller
sig tämligen konstant är det allvarligt att ett stort antal HIV-positiva nyupptäcks
bland unga homosexuella män. Informationsinsatserna har uppenbarligen
inte påverkat deras beteende.

Synnerligen allvarligt är också att ingen kan ge svar på frågan hur många
smittade det egentligen finns. Det s.k. mörkertalet brukar uppskattas till
cirka 2 000 i Sverige. Detta innebär således att förutom de över 2 000 kända
smittade säkerligen finns minst lika många som inte känner till att de är
smittbärare och som därmed ovetande kan sprida smittan vidare. Att få
människor att testa sig är en viktig del av arbetet mot smittspridningen.

Problemen relaterade till HIV-epidemin är komplexa. De rör vid de mest
personliga delarna av människans liv: sexuallivet, relationerna till den närmaste
omgivningen, förmågan att ta ansvar för sig själv och andra, normer

och levnadssätt. Arbetet med att begränsa smittan står och faller med enskilda
människors vilja och förmåga att ta ansvar.

HIV har också medfört att andra problem i vårt samhälle blivit än större
och farligare, till exempel narkomani, alkoholmissbruk och prostitution.

Arbetet mot HI V-epidemin måste inriktas på att få var och en att inse situationens
allvar och ta sitt ansvar. Detta kräver insatser från såväl enskilda
människor som politiker och myndigheter, kommuner och landsting, inte
minst när det gäller informationens inriktning. Många frivilligorganisationer
har gjort och gör mycket stora insatser när det gäller information, stödet till
smittade och vården av sjuka. Utan dessa insatser hade Sverige varit mycket
sämre rustat att möta epidemin och hjälpa de människor som drabbats.

För att arbetet mot epidemin skall kunna fungera väl är det viktigt att
medborgarna har förtroende för de insatser som görs och hyser tilltro till informationen,
till de åtgärder som vidtas och till möjligheterna att få hjälp.
För att människor skall vilja testa sig är det till exempel nödvändigt att integriteten
och sekretessen i sjukvården respekteras och att allmänheten får
vetskap om den hjälp som finns att få.

I motion 1987/88:So4 av Carl Bildt med flera redogjorde vi utförligt för vår
syn på arbetet mot HIV/aids och på de fyra huvuduppgifterna i detta arbete:

1. Att stoppa smittspridningen

2. Att ge hjälp och stöd åt de HIV-smittade och deras anhöriga.

3. Att förbättra vården av de HIV-infekterade och aids-sjuka.

4. Att tillse att forskningen ges bästa tänkbara villkor.

Vi föreslog en lång rad åtgärder för att bekämpa HI V-epidemin, bland
annat när det gäller testningen, informationen, skolutbildningen av barn och
ungdom, narkomanvården, forskningen, stödet till de smittade, sjuka och
anhöriga samt stödet till och skyddet för dem som utsätts för särskild smittorisk
i sina arbeten. Vi har samma grundläggande syn som vi tidigare haft i
dessa frågor.

Statens ansvar

Staten har ett övergripande ekonomiskt ansvar när mycket farliga, smittsamma
sjukdomar uppträder med ett snabbt spridningsförlopp. Det är en
gemensam nationell angelägenhet att de bekämpas var de än uppträder i
landet. Smittan känner inga gränser. Särskilt utsatta kommuner och landsting
måste dessutom även framgent erhålla ett särskilt ekonomiskt stöd.

Vi avvisar regeringens besparingsförslag om 11 miljoner kronor på anslaget
för insatser mot aids dels därför att det inte är förenligt med det ansvar
vi anser staten måste ta när det gäller bekämpandet av spridningen av HIV,
dels därför att det kan ge människor intrycket att faran är över.

Att socialstyrelsen får ett utökat ansvar för de centralt initierade HIVförebyggande
aktiviteterna och att arbetet med HIV/aids kommer att ges
hög prioritet inom socialstyrelsen är bra. Detta borde enligt vår mening ha
skett tidigare.

Mot. 1989/90

So429

15

Information och beteendepåverkan

Eftersom det främsta spridningssättet är genom sexuellt umgänge, är information
som påverkar attityder och beteende avgörande för att hejda smittspridningen.

Informationskampanjer på nationell och regional nivå kan fungera som
”väckarklockor”. Att de centralt initierade informationsinsatserna fortsätter
är av synnerligen stor vikt för att stödja det regionala och lokala informationsarbetet.

Den av regeringen föreslagna besparingen på anslaget till insatser mot aids
kan dock fungera som en väckarklocka på fel sätt. Den kan förmedla budskapet
att man tidigare överdrivit faran!

Det är nödvändigt att variera informationsinsatserna till allmänheten så
att människor inte tröttnar på informationen. Informationen måste utformas
så skarpt och ärligt att människor väcks till insikt och engagemang, till att
söka ytterligare information och till att testa sig. Sambandet mellan ett oförsiktigt
bruk av alkohol och sexuellt riskbeteende måste framhållas mycket
tydligare.

För att nå en verklig attityd- och beteendepåverkan måste dock information
också ges på ett ”djupare” sätt, helst genom samtal och dialog.

Det kanske viktigaste tillfället att ge en djupare och mer personligt inriktad
information är vid HI V-testning, särskilt när människor själva söker testning
av oro för att vara HIV-infekterade.

Många yngre testar sig många gånger på grund av oro och osäkerhet. För
många unga homosexuella gäller att de är osäkra om sin sexuella identitet,
något som också kan ha lett till många och tillfälliga sexuella kontakter.
Många har ett uppenbart riskbeteende och använder testningen som kontroll.

Alla tillfällen till samtal med människor som vill testa sig måste tillvaratas,
även om testet är negativt. Det är lika viktigt att nå den osmittade som har
ett riskbeteende som den smittade.

Av olika rapporter har framgått att den information och rådgivning som
ges före testningen och i samband med beskedet om testresultatet inte alltid
fungerar som avsetts. Att tillse att denna rådgivning verkligen fungerar väl
och tas på största allvar måste vara en prioriterad uppgift i HIV-arbetet. En
utvärdering av rådgivningen vid testningen bör därför ske i detta syfte.

Det har också framgått att kunskapen om unga och sexualitet liksom om
unga och homosexualitet inte är tillräcklig ens på ungdomsmottagningarna.
Utbildning måste ges till alla som arbetar med att förhindra smittspridning,
så att de kan möta unga människor och hjälpa dem att finna sin identitet
och därmed få större säkerhet, trygghet och ansvarstagande i sin sexualitet.
Sexual- och sexologiundervisningen bör också utökas i läkar- och sjuksköterskeutbildningarna.

Det är också nödvändigt att informationen utformas så att den riktas till
olika grupper med skilda beteenden. Inte minst kontaktspårningen kan ge
kunskap om var speciella riktade insatser bör göras.

Särskilda målgrupper för förebyggande arbete under 1990-talet måste
vara ungdomar, flyktingar-invandrare, homo- och bisexuella män samt nar

Mot. 1989/90

So429

16

kotikamissbrukare. Utvecklingsstörda måste särskilt uppmärksammas i arbetet
mot smittspridningen. Samarbetet mellan landsting, kommuner och
organisationer måste intensifieras.

Det är mycket viktigt att olika intresseorganisationer engageras i informationsarbetet.
Det finns anledning att låta en större del av informationsmedlen
komma de frivilliga organisationerna till del för att användas i deras upplysnings-
och utbildningsarbete.

De organisationer som organiserar män som har sex med andra män har
redan gjort ett stort arbete och har samlat stor erfarenhet. Dessa organisationer
måste få stöd att fortsätta sitt arbete och så att de även kan nå dem som
inte är organiserade, men som har ett riskbeteende.

Mer riktad information måste ges till människor som reser utomlands.
Detta gäller inte endast vid resor till exempelvis Bangkok och Manila. I de
flesta turistländer finns fler HIV-smittade än i Sverige.

För att informationen skall vara riktigt utformad måste den bygga på kunskap
om sexualvanor, särskilt hos narkomaner och hos män som har sex med
andra män. Det är viktigt att forskningsprojekt stimuleras som kan ge denna
kunskap.

Vad som ovan angivits om inriktningen på informationen, rådgivningen
och utbildningen bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Samlevnadsundervisning och information i skolan

Ungdomarna är den viktigaste målgruppen för information. Skolan har en
angelägen uppgift genom sina unika möjligheter att ge ungdomarna en fördjupad
information om HIV/aids och initiera en diskussion med ungdomarna
i syfte att hindra spridningen av HIV. Skolan når ju hela åldersgrupper.
Skolans och lärarnas stora betydelse för fostran, etiska regler och normer
måste tas till vara.

Varje år debuterar nya ungdomar sexuellt. De som kommer att debutera
under 1990 var, när HIV/aids-kampanjen startade och var som mest uppmärksammad,
mycket unga. Informationen kan ha gått dessa ungdomar
förbi. Det är av största vikt att skolan får dem att inse allvaret i HIV-smittan.

Sverige har ett internationellt uppmärksammat program för samlevnadsundervisning
i skolan. Denna undervisning får tyvärr sällan det utrymme och
den utformning som är föreskrivet. Detta är allvarligt.

Samlevnadsundervisningen måste i fortsättningen organiseras i enlighet
med föreskrifterna, inte minst därför att samvlevnadsfrågorna har så stor betydelse
för att förhindra spridningen av HIV. Information om HIV, liksom
om andra sexuellt överförda sjukdomar och om homosexualitet, måste ingå
i all samlevnadsundervisning.

Fortbildningsprogram för skolans personal

Om man vill åstadkomma en attityd- och beteendeförändring som innebär
att ungdomar är rädda om sig själva och varandra och skyddar sig mot HIVsmitta,
måste man ge en fördjupad undervisning i form av en dialog med
eleverna. Detta kan vara en mycket svår pedagogisk uppgift. Lärarna behö

Mot. 1989/90

So429

17

ver därför fortbildning när det gäller såväl undervisningsmoment som metoder.

Skolöverstyrelsen har utarbetat ett fortbildningsprogram avseende HIV
för personal i gymnasieskolan och på grundskolans högstadium. Genomförandet
av programmet har dock avsevärt försenats genom att regeringen hittills
inte ställt erforderliga medel till förfogande. SÖ bedömer därför att fortbildningsinsatser
är nödvändiga också under 1990/91 och beräknar medelsbehovet
till 12 875 000 kronor. Därvid har SÖ utgått från att landstingen står
för halva kostnaden. Dessa fortbildningsinsatser är avsedda att vara av engångskaraktär.
Efter denna satsning förutsätter SÖ att utbildningen av lärare
i princip kan ske i reguljära former inom ramen för grundutbildningen och
fortbildningen av lärare.

Vi anser att information till skolungdomar är den viktigaste informationssatsningen.
Erforderliga resurser inom ramen för aids-anslaget måste därför
ställas till skolöverstyrelsens förfogande så att fortbildningsprogrammet kan
genomföras. Vi finner det mycket märkligt att en besparing görs på anslaget
för insatser mot aids och att regeringen avvisar erforderliga resurser till fortbildning
av skolpersonal.

Stöd, rådgivning och kontaktspårning

Människor som smittats med HIV behöver mycket hjälp och stöd. I varje
landstingsområde bör finnas centra med expertis för kvalificerad hjälp åt
smittade. Det är nödvändigt med en samlad expertis såväl för att rätt hjälp
skall kunna ges som för en effektiv kontaktspårning och för att finna tendenser
och miljöer där smitta kan spridas. Dessa centra kan också fungera som
centra för information och bistå enskilda och organisationer med sakkunskap
och råd.

Det behövs därutöver en mångfald av stöd och vårdformer samt jourverksamhet.
Att kunna välja den vårdgivare man har förtroende för är särskilt
viktigt när det gäller en sexuellt överförd sjukdom. Enskilda, ideella organisationer,
kyrkan och samfunden bör tillmätas mycket stor betydelse när det
gäller att stödja smittade och deras anhöriga.

De enskilda organisationerna har redan utfört ovärderliga insatser när det
gäller såväl information som stöd och vård av smittade och sjuka. Organisationerna
måste få stöd att orka fortsätta arbetet. Det är nödvändigt att organisationer
med långsiktiga satsningar såsom Stiftelsen Noaks Ark och Röda
Korset får rimliga ekonomiska villkor för arbetet under en längre tidsperiod.

Att de HIV-smittades sexualpartners nås av information och kommer till
provtagning är nödvändigt för att bromsa smittspridningen. Kontaktspårningen
är ett av de viktigaste vapnen i smittskyddsarbetet och den måste bedrivas
intensivt och på ett kompetent och förtroendeingivande sätt. Genom
kontaktspårningen kan man dels finna smittade, dels få viktig information
och kunskap.

Hos vissa av landets mottagningar för sexuellt överförda sjukdomar finns,
särskilt hos kuratorerna, unik kompetens och erfarenhet. Denna måste utvecklas
och utökas.

Mot. 1989/90

So429

18

Kontaktspårningen fungerar dock olika väl i vårt land. Det är nödvändigt
att dess kvalitet och resurser omgående utvärderas så att åtgärder kan vidtas
för att få en effektiv kontaktspårning i hela landet.

Testningen

En väl utbyggd och klokt inriktad HIV-testning av god kvalitet måste vara
ett naturligt inslag i hälso- och sjukvården. Det är viktigt att testningen görs
både i form av så kallad screening och med avidentifierade tester för att få en
effektiv övervakning av epidemin. Samtidigt måste en lättillgänglig testning
finnas för människor som själva söker av oro för att kunna vara HlV-infekterade.

Det är nödvändigt att noga följa epidemin och göra de anpassningar av
testi ngsprogrammen som föranleds av utvecklingen.

Narkomanvården

Narkomanvården har genom spridningen av HIV till narkotikamissbrukarna
ställts inför stora och akuta problem. Det krävs snabba och offensiva insatser
mot narkotikamissbruket för att bromsa smittspridningen bland missbrukarna
och deras sexualpartners.

Allteftersom HIV-positiva narkomaner blir sjukare går de också in i en
period av ökad smittsamhet. ”En andra våg” av smittspridning riskeras.

Moderata samlingspartiet har i partimotionerna ”Motverka alkohol- och
drogmissbruk” (1989/90: Ju617) och ”En ny narkotikapolitik”

(1989/90:So226) föreslagit åtgärder när det gäller narkotikamissbruket och
narkomanvården samt åtgärder för att öka polisens möjligheter att stoppa
gatulangningen. Dessa åtgärder är av största vikt för att bromsa spridningen
av HIV.

Patientens kostnader för vård och behandling

Enligt smittskyddslagen skall besöken inom den landstingskommunala sjukvården
vara kostnadsfria för patienten om de görs med anledning av en samhällsfarlig
sjukdom.

Vi avvisar den åtskillnad som här görs mellan offentlig och enskild vård.
Att patienten har frihet att välja vårdgivare är särskilt viktigt när det gäller
sexuellt överförda sjukdomar. När det gäller HIV torde valfriheten vara av
avgörande betydelse för att man med förtroende skall vilja vända sig till sjukvården.
Vård och behandling bör vara kostnadsfri oavsett hos vilken läkare
en smittad söker vård och behandling.

Straff vid spridande av HIV-smitta

Att medvetet sprida HIV-smitta skall vara förenat med stränga straff. Detta
skulle understryka både den rättsliga och moraliska skyldigheten för en smittad
att på förhand underrätta en sexualpartner om sin smitta.

Eftersom smittskyddslagen saknar straffbestämmelser är det nödvändigt
att se över brottsbalkens bestämmelser så att de verkligen kan tillämpas om
någon avsiktligt eller av grov oaktsamhet sprider smitta av en samhällsfarlig
sjukdom. Det råder osäkerhet om huruvida nuvarande regler är tillämpliga.

Mot. 1989/90

So429

19

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen till Insatser mot aids för budgetåret 1990/91 anvisar
ett i förhållande till regeringens förslag med 11 miljoner kronor förhöjt
reservationsanslag på 204 500 000 kronor,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om HIV/aids-arbetets inriktning på information, rådgivning
och beteendepåverkan,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utvärdering av kontaktspårningen,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av att erforderliga resurser inom ramen för
aids-anslaget ställs till skolöverstyrelsens förfogande,

5. att riksdagen beslutar om sådan ändring av smittskyddslagen att
såväl konsultation som behandling vid samhällsfarlig sjukdom skall
vara gratis för patienten oavsett om denne vänder sig till den offentliga
sjukvården eller försäkringsansluten privatpraktiserande läkare,

6. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av brottsbalkens
bestämmelser för att säkerställa att dessa kan tillämpas när någon avsiktligt
eller av grov oaktsamhet sprider smitta av en samhällsfarlig
sjukdom.

Stockholm den 22 januari 1990

Sten Svensson (m)

Gullan Lindblad (m)

Charlotte Cederschiöld (m)

Ingvar Eriksson (m)

Margit Gennser (m)

Ingrid Hemmingsson (m)

Bertil Persson (m)

Per Stenmarck (m)

Ingegerd Troedsson (m)

Görel Bohlin (m)

Hans Dau (m)

Karin Falkmer (m)
Ann-Cathrine Haglund (m)
Ing-Britt Nygren (m)

Mona Saint Cyr (m)
Karl-Gösta Svenson (m)
Göran Åstrand (m)

Mot. 1989/90

So429

gotab 99558, Stockholm 1990

20