Motion till riksdagen
1989/90: So407
av Iréne Vestlund (s)
Regionsjukvård
Regionsjukvårdsutredningens slutbetänkande lämnades hösten 1978. Det är
snart 12 år sedan. Det följande riksdagsbeslutet innebar, att en ny paragraf
(§37) infördes i sjukvårdslagen fr.o.m. 1981-01-01. Den säger, att regeringen
får föreskriva att riket skall delas in i regioner för hälso- och sjukvård som
berör flera landstingskommuner. Landstingskommunerna skall samverka i
frågor som rör sådan hälso- och sjukvård.
Förordningen om rikets indelning i regioner för hälso- och sjukvård som
berör flera landstingskommuner utfärdades 1982-06-30. Den trädde i kraft
1984-01-01.
Lagstiftningen innebär således att parterna inom en region skall samverka
i fråga om hälso- och sjukvård som berör flera huvudmän. Samverkan skall
grundas på planer hos huvudmännen. Sättet för samplaneringen bör regleras
i överenskommelser mellan huvudmännen och ske i former som garanterar
ett parlamentariskt inflytande.
I huvudsak bestäms samverkan mellan landstingen i ett riksavtal, som
bl.a. innehåller regler om planering och samordning av den högspecialiserade
vården samt normer för de regionala avtalen. Regionvårdsavtalet består
av dels normer för reglering av vårdtjänster, dels regler för planering
och samordning av gemensamma vårdresurser samt dels bestämmelser om
samarbetsorgan, kansliresurser m.m.
Inom hälso- och sjukvården sker en fortlöpande utveckling. Förbättrade
och förfinade undersöknings- och behandlingsmetoder, ny kunskap, nya
läkemedel och ny teknik förändrar snabbt förutsättningarna. Det som i dag
är regionvård är i morgon länssjukvård. Takten i den processen ökar. Gränsdragningen
mellan länssjukvård och regionvård måste kontinuerligt omprövas.
Det gäller även det ekonomiska läget i utnyttjande av resurserna,
också resurser avsedda för den högspecialiserade vården.
Medborgarnas berättigade krav att fritt få välja läkare, vårdnivå och plats
för vården måste mötas och tillgodoses på ett rimligt sätt. Den ambitionen
speglas i bl.a. landstingsförbundets rekommendation 1989-12-14 ”förbättrade
möjligheter för människor att välja var de skall få hälso- och sjukvård”.
Medborgarna har rätt att ställa höga krav på hälso- och sjukvården. Fortsatt
hög tilltro till den offentliga vården fordrar att den är lätt tillgänglig, rättvis,
av hög kvalitet, kostnadseffektiv och tillgodoser behoven.
Sjukvård är något som i grunden måste vara decentraliserad eftersom
själva vårduppgiften är av den karaktären. Sjukvård ges alltid människa mot
människa. Det är aldrig en organisation eller en institution eller en mängd
administrativa regler som ger vården. Strukturen skall hjälpa till att styra
sjukvården efter människornas behov. Inom landstingen pågår därför en
snabb utveckling mot målstyrning i kombination med decentraliserat ekonomi-
och resultatansvar. Det innebär, att den verksamhetsansvarige måste ha
ett betydande mått av frihet att avgöra hur resurser skall disponeras. Engagemang
och energi måste tas till vara.
Sex års erfarenhet av nu snart tolv år gamla överväganden är inte enbart
positiva. Regionsjukvårdsutredningen bygger på en centraliserad och hårt
planerad organisation. Denna organisationsform uppmuntrar inte till engagemang
och ansvarstagande.
Trots långtgående planeringsambition har regionsjukvårdens kostnadsökningar
varit höga, sannolikt högre än för övrig hälso- och sjukvård. Det kan
delvis bero på bristande incitament för kostnadseffektivitet. Den hårda styrningen
av den högspecialiserade vården inom varje region hindrar önskvärd
konkurrens mellan vårdgivare och medger inte för köparlandstingen att göra
rationella och kostnadseffektiva val i regionvården.
Samverkansnämndernas tillkomst har medfört ytterligare en nivå i hälsooch
sjukvården och innebär att nödvändig samverkan mellan läns- och regionnivån
skall kanaliseras/förmedlas via nämnden. Det rationella i detta
kan ifrågasättas. Flexibilitet och snabb anpassning till ändrade förutsättningar
tillgodoses bättre genom direkt samverkan mellan landstingen (köpare
och säljare) i form av ordinära civilrättsliga avtal (vårdavtal).
Nuvarande lagstiftning är således inte anpassad till dagens situation och
morgondagens krav. Det bör prövas om det finns skäl att i särskild lag reglera
hur samverkan skall ske mellan landstingen inom hälso- och sjukvården.
Om en översyn av lagstiftningen kommer fram till att samhällets krav på
forskning och utveckling jämte utbildning samt lokalisering av viss högspecialiserad
vård inte kan tillgodoses utan stöd i lag, bör lagstifningen utformas
enbart för att täcka dessa krav.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utvärdering av konsekvenserna av 37 § i sjukvårdslagen.
Stockholm den 18 januari 1990
Iréne Vestlund (s)
Ove Karlsson (s) Leo Persson (s)
Inger Hestvik (s) Bengt-Ola Ryttar (s)
Mot. 1989/90
So407
Arne Mellqvist (s)
8