Motion till riksdagen
1989/90: So34
av Erkki Tammenoksa och Catarina Rönnung
(båda s)
med anledning av prop. 1989/90:90 om forskning
Invandrarforskning i forskningspropositionen
Regeringens förslag i den forskningspolitiska propositionen är mycket glädjande
när det gäller den framtida dimensioneringen av invandrarforskningen.
Äntligen förstärks denna sektor. När det sedan gäller regeringens
förslag att delegationen för invandrarforskning (DEIFO) skall byggas in i ett
nytt socialvetenskapligt forskningsråd godtar vi att så sker, men vi vill framföra
att vårt intryck är att invandrarfrågorna mer eller mindre i förbigående
har tagits med i en omstrukturering av delegationen av socialforskning
(DFS). I texten redovisas DFS:s verksamhet, men i slutet av resonemanget
när det nya rådet skall inrättas kommer DEIFO in i sammanhanget. I texten
resoneras mycket om gränsdragningen mellan olika discipliner men vi har
svårt att slå fast vilket forskningsområde som är bredare än andra. Men en
sak vet vi med bestämdhet: Om det är något som varit karaktäristiskt för den
invandrarpolitiska forskningen, så är det att den varit just tvärsektoriell. I
propositionen står det emellertid inget om detta utan invandrarfrågorna får
haka på det allmänna resonemanget om det socialvetenskapliga forskningsområdet
kontra det humanistiskt vetenskapliga. Det vöre beklagligt om invandrarforskningen
begränsas till att omfatta enbart det sociala avsnittet. Invandrarforskningen
är tvärsektoriell och det är dess styrka.
I den omfattande forskningspropositionen behandlas invandrarforskningen
på några sidor. En motsägelse finns i texten: Å ena sidan konstaterar
man att det inte har funnits möjlighet att ge forskningen i fråga resurser, å
andra sidan beklagar man sig över att den faktiskt utförda forskningen har
gett en ”splittrad” bild och ”inte blivit så stor”.
Forskningen om internationell migration och om relationer mellan etniska
grupper är inte en perifer uppgift för det svenska forskarsamhället. Den är i
själva verket en av de mest angelägna för dem som arbetar inom samhällsvetenskap
och humaniora. Man kan jämföra med den uppgift som frågorna om
den yttre och den inre miljön ställer främst naturvetare och samhällsvetare
inför. Här handlar det om forskning för en god livsmiljö i vid mening.
Utvecklingen av forskningen har i Sverige varit följden av att enskilda
forskare och forskargrupper tagit initiativ och skaffat medel till projekt.
Bland finansiärerna har riksbankens jubileumsfond, skolöverstyrelsen och
delegationen för social forskning varit särskilt framträdande. Under de senaste
tio åren har utvecklingen varit snabb.
Forskningsområdets avgränsning och benämning är viktiga, dock mindre
viktiga än det faktum att det som skall studeras samtidigt faller inom ramen
för olika traditionella discipliner.
För den långsiktiga kunskapsuppbyggnad som sker vid universiteten bör
dessa ha tillgång till basresurser. Sådana resurser bör med tiden byggas ut
vid samtliga universitet. Med tillgång till en successivt alltmer utbyggd kunskapsbas
av detta slag kan mer kortsiktigt inriktade kunskapsbehov också
tillgodoses.
Utvecklingen i Sverige har varit ganska snabb. Ett antal forskare inom
samhällsvetenskap och humaniora har tagit den utmaningen på allvar som
skisserades inledningsvis. Vid alla universitet finns aktiva forskargrupper,
liksom även vid flera av högskolorna. Det skulle föra för långt att här redovisa
inriktningen och omfattningen av dessa forskningsinsatser eller de resultat
man nått. I den katalog över pågående och nyligen avslutad forskning
som DEIFO inom kort ger ut finns ett hundratal projekt sammanfattade.
Om intresset, ambitionerna och även kvaliteten är på hög nivå är dock den
långsiktiga kunskapsuppbyggnaden i fara om den inte får större stadga.
DEIFO har i sin anslagsframställning ingående redogjort för hur man på
bästa sätt kunde förbättra invandrarforskningen. Det gäller DEIFO:s eller
motsvarande sektororgans ställning såväl som resursökning till befintliga
centra i Stockholm och Uppsala.
I regeringens proposition står det att en annan uppgift som det nya socialvetenskapliga
forskningsrådet skall ges är att ta över DEIFO:s s.k. nätverksfunktion.
I samband med det skall funktionen stärkas, står det.
Vi har lite svårt att inse hur man har tänkt att nätverks- funktionen kommer
att fungera i det nya forskningsrådet med hänvisning till de aviserade
knappa personella resurserna.
I DEIFO:s nuvarande organisation kan man säga att i stort sett samtliga
sex tjänster på ett eller annat sätt är knutna till den nätverksfunktion som
regeringen syftar på. I samband med sammanläggningen av DEIFO:s och
DFS:s uppgifter i det nya forskningsrådet bör man utnyttja kansliresurserna
på rationellast möjliga sätt. För att den av regeringen förordade förstärkningen
av nätverksfunktionen skall kunna komma till stånd krävs enligt vår
mening att åtminstone tre tjänster inom det nya rådets organisation får en
anknytning till invandrarforskningsområdet.
I det föreslagna socialvetenskapliga forskningsrådet bör det finnas kompetens
av ungefär samma slag som i dag finns i DEIFO för behandling av sådana
ansökningar som hänför sig till invandrarforskningsområdet. Förutom
att sådan kompetens bör tillföras rådets kansli på sådant sätt som ovan förordats
bör även en särskild mindre referensgrupp knytas till rådet för beredning
av frågor inom invandrarforskningsområdet.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i mo
Mot. 1989/90
So34
10
tionen anförts om invandrarforskningens tvärsektoriella roll och re- Mot. 1989/90
sursanvändning, So34
2. att riksdagen sorn sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om tillräckliga personella resurser avseende informations-
och nätverksfunktionen inom invandrarforskningen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en mindre referensgrupp i det föreslagna forskningsrådet
för beredning av ärenden rörande invandrarforskning.
Stockholm den 20 mars 1990
Erkki Tammenoksa (s) Catarina Rönnung (s)
11