Motion till riksdagen
1989/90:So314

av Olof Johansson m.fl. (c)
Äldreomsorgen

Inledning

Ett mått på ett lands välfärd är den omsorg och vård landet ger sina äldre
invånare.

I Sverige brukar vi berömma oss av att ha en äldreomsorg av hög kvalitet.
Även om debatten ofta präglats av "modetrender", har dock ambitionerna
varit tämligen höga. Under de ”goda” åren, när tillväxten i kommunerna var
hög, satsades stora pengar på äldreomsorgen.

I den situation vi nu kan se kommer hållfastheten i vår välfärd att sättas
på prov. Det handlar om vår förmåga till prioritering, nytänkande och flexibilitet.

Befolkningsutvecklingen innebär att antalet personer över 80 år kommer
att öka med nära 100 000 fram till sekelskiftet. Under samma tid minskar
antalet ungdomar, dvs. de som gör sin debut på arbetsmarknaden. Redan
detta ger en fingervisning om att det kan bli problem med personalförsörjningen.
Sedan en vidare arbetsmarknad öppnats för kvinnor, väljer flickorna
oftare än tidigare andra yrken än vårdyrken - yrken med högre status, högre
lön och bättre arbetstider. Särskilt markant blir detta givetvis under perioder
med högkonjunktur. Tyvärr har inte pojkarna och männen i motsvarande
grad ökat sitt val av vårdyrken. En ytterst betydelsefull faktor för äldreomsorgen
är de anhöriga och deras möjlighet att ställa upp med vårdinsatser.
Det brukar anges att ca 70 % av all äldreomsorg utförs av anhöriga eller
andra närstående.

Även om vi således kan se problem med äldreomsorgen i stort, vill vi dock
betona att den svarta bild, som ofta målas upp, utgår från den situation som
återfinns i vissa storstadsområden. Det är viktigt att vi på riksnivå inser hur
vitt skiftande förhållandena är i våra kommuner och landsting.

Tyvärr förefaller det som om äldredelegationen i sin problembeskrivning
och sina förslag varit alltför hårt inriktad på storstadens situation. Även regeringen
tycks vara omedveten om de olikartade situationerna i landet.

Huvudmannaskapet

I den ofta förenklade debatt som förs, har frågan om ett ändrat huvudmannaskap
framställts som den mest avgörande för äldreomsorgen. Vi vill varna

för detta. En debatt som i huvudsak gäller organisationsformerna, riskerar
att skjuta de verkliga problemen i bakgrunden.

Vad det i själva verket handlar om är resursfrågor. Det måste finnas fortsatt
tillgång till kvalificerad personal och till bra boendealternativ bl.a. för
att kunna avlasta sjukhusen.

Enligt centerpartiets bestämda uppfattning måste riksdagsbeslut, som gäller
äldreomsorgen, utformas så att de ger stor frihet till regionala och lokala
lösningar. En för riket gemensam organisationsmall löser inga problem. På
en del håll, speciellt inom storstadsområden, kan det finnas vissa gränsdragningsproblem
mellan kommunen och landstinget, men dessa bör kunna lösas
genom betydligt mindre centralistiska beslut än vad äldredelegationen föreslår.

På andra håll har man i samarbete utvecklat verksamheter som mycket väl
uppfyller krav på trygghet, kunnande och kontinuitet. Att i dessa fall påtvinga
ett förändrat huvudmannaskap är oförsvarligt både ur vårdmässig och
ekonomisk synvinkel.

Centerpartiet vänder sig också mot det ekonomiska risktagande som ligger
i den så omfattande huvudmannaskapsförändring, som den nu föreslagna.
De medel som enligt äldredelegationens förslag skall överföras från
landsting till kommunerna, kommer med all sannolikhet inte att räcka för att
kommunerna med bibehållande av resurser och kvalitet skall kunna överta
landstingens hela nuvarande verksamhet. Några nya medel från staten kommer
förmodligen inte att tillföras.

Landstingens huvudmannaskap har en betydande skatteutjämnande effekt
mellan kommunerna i länet. Att slå sönder detta är för oss en oacceptabel
utgångspunkt för en förändring. Följden skulle bli att rika kommuner
med få åldringar kan ge en högkvalitativ vård medan invånarna i resurssvaga
kommuner får nöja sig med sämre service. Om sådana ojämlika förhållanden
uppstår kommer det att leda till krav på en ny storkommunreform med
sammanslagning av små kommuner till större.

Centerpartiet anser

- att landstingen skall ha ett fortsatt sammanhållet ansvar för primärvården

- att kommunerna skall ansvara för boendet

- att huvuddelen av sjukhemsplatserna bör kvarstå i landstingsregi för kvalificerad
medicinsk rehabilitering och kvalificerad medicinsk vård av
svårt sjuka äldre

- att kommunerna anställer undersköterskor i syfte att öka kontinuiteten i
hemvården.

Vad här anförts om huvudmannaskapet för vården av äldre bör ges regeringen
till känna.

De äldre - en resurs

Mångå av de personer som idag når pensionsåldern har hälsa och kraft för
att kunna göra en aktiv arbetsinsats. Brist på meningsfull sysselsättning verkar
ofta nedbrytande.

Det första vi vill peka på i det här sammanhanget är behovet av ett nytt
pensionssystem, som bättre än det nuvarande medger arbetsinkomster efter

Mot. 1989/90

So314

22

pensioneringen, utan att oacceptabla tröskeleffekter uppstår. Denna fråga
behandlas i en annan centermotion med förslag till förhöjd grundpension,
vilken vi hänvisar till.

På flera håll i landet tar man till vara de aktiva pensionärer som gärna vill
göra frivilliga insatser för exempelvis gamla eller handikappade personer.
Det är viktigt att detta arbete uppmuntras och får fortsätta. Detta arbete bör
ha karaktären av "väntjänst”. Samhället kan inte betala insatsen till dess
fulla värde och mottagaren kan inte formellt göra anspråk på tjänsten. Äldreinsatser
av detta slag kan kräva sin organisatoriska ram. De som deltar i
verksamheten vill gärna kunna hänvisa till någon som sänt dem, dvs någon
slags auktorisation. Ett nära samarbete med hemtjänstens personal är nödvändig.

Även om samhället inte betalar för "väntjänster" är det en insats som har
stort värde och som kan avlasta i många situationer. För den som ställer upp,
uppstår ofta omkostnader för t.ex. resor. För att stimulera denna typ av
verksamhet bör man enligt centerns mening kunna utbetala en omkostnadsersättning.
Idag kan ett skattefritt bidrag från landsting eller kommun utgå
till den vårdade. Vi anser att ett alternativ bör vara att bidraget i vissa fall
får gå till den som utför vårdinsatsen. Vad här anförts om vårdbidrag och
kostnadsersättning bör ges regeringen till känna.

Det är också enligt vår uppfattning angeläget att ålderspensionärer ges
möjlighet att delta i samhällsarbetet på olika områden. De åldersgränser
som existerar är i många fall omotiverade och bör då kunna slopas.

En ökad medvetenhet om det värdefulla i att äldre människor finns med i
arbetslivet, i samhällsarbetet mm skulle med stor sannolikhet minska behovet
av vård- och omsorgsinsatser. Detta bör ges regeringen till känna.

De äldres boende

Inriktningen av äldreomsorgen har en längre tid varit inriktad i huvudsak på
att människor så länge som möjligt skall kunna bo kvar i det egna hemmet.
Därvidlag har det inte rått några större meningsmotsättningar. Det är närmast
självklart att det för de allra flesta känns bäst och tryggast att få åldras
i den egna invanda bostaden. För att göra detta möjligt är det därför motiverat
med långtgående insatser i form av hemtjänst, färdtjänst och hemsjukvård.

Vi måste emellertid inse att människors behov och önskemål varierar.

- Särskilt boende

För många finns det en gräns där det egna boendet, trots massiva insatser,
upplevs som ensamt och utsatt. Därför måste det finnas fler boendealternativ
av den typ som äldredelegationen kallar "särskilt boende". Dessvärre råder
det stor brist på sådana boendeformer. 80-talet har präglats av en överdriven
nit att avveckla allt som haft "institutionskaraktär". Detta har fjärmat
resurserna från det verkliga behovet. Varje år har exempelvis 2 000 ålderdomshemsplatser
lagts ned. Till stor del är detta en följd av att denna boendeform
helt saknat statligt stöd, vilket numera genom riksdagsbeslut blivit
möjligt. Tyvärr är det många dyrbara år som gått förlorade. Även om utbygganden
av servicelägenheter har ökat under nämnda tidsperiod, är det ett

Mot. 1989/90

So314

23

faktum att bristen på boendeformer med större vårdinslag är ett av de verkliga
"flaskhalsproblemen” i vårdkedjan.

Sedan en längre tid har det varit så att en stor del av sängarna på sjukhusens
akutavdelningar upptas av äldre patienter som inte längre är i behov av
akutvård utan som skulle kunna överflyttas till långvårdsavdelningarna. Och
på långvårdsavdelningarna ligger det många som skulle kunna vistas utanför
sjukhusen, om det fanns lämpliga boendeformer.

En bidragande orsak till den uppkomna situation har varit den under
många år medvetna nedläggningen av ålderdomshem. Efter flera års krav
från inte minst centerpartiet och från en bred folkopinion är det nu äntligen
möjligt att både ny- och ombygga samt driva ålderdomshem med statligt
stöd. Om denna möjlighet tas till vara kan vi få tillgång till en väl fungerande
boendeform med modern och hemlik miljö.

- Gruppbostäder

En tämligen ny variant av särskilt boende är gruppbostäder. Det är en boendeform
som snabbt vunnit ökat gehör och som befunnits vara särskilt lämplig
för senildementa personer. De demenssjukas, många gånger speciella, behov
har tidigare inte beaktats i tillräcklig grad. De har fått bo, och gör så
fortfarande, på ålderdomshem och sjukhem, där miljön och vårdinnehållet
inte är anpassad efter deras behov. På det sättet har både de och deras medpatienter
många gånger farit illa.

Gruppboendet är emellertid mycket dåligt utbyggt. Behovet av platser är
synnerligen stort. För att stimulera utbyggnaden bör gällande regler ses över
och göras mer flexibla. För att boendeformen skall bli tillräckligt intressant,
även ekonomiskt, bör det vara möjligt att låta ett något större antal lägenheter
ingå i kollektivet. Flexibla planlösningar kan påskynda utbyggnaden.
Centerpartiet föreslår i likhet med föregående år att 500 milj. kr. i statliga
investeringsmedel anslås till utbyggnaden av gruppbostäder.

Detta är en åtgärd som bör genomföras i avvaktan på resultatet av utredningen
om skatteutjämningssystemet för budgetåret 1990/91. Vi förutsätter
att anslaget inarbetas i det kommunala skatteutjämningssystemet och där
påverkar äldrefaktorn.

- Sjukhem

Begreppet sjukhem står idag ej för någon enhetlig vårdform.

T.ex. används en del sjukhemsplatser för boende av omvårdnadskaraktär.
För sådana platser kan ett primärkommunalt huvudmannaskap vara motiverat.
Flertalet sjukhemsplatser är emellertid hårt integrerade i sjukhusens
långvårdsverksamhet.

När den framtida användningen av sjukhemsplater skall bedömas måste
emellertid beaktas det snabbt ökande sjukvårdstryck som kommer att uppstå
på grund av att antalet personer över 80 år ökar med ca 100 000 fram
till år 2000 och att antalet platser radikalt kommer att minska på grund av
renoveringar som leder till ett- och tvåbäddsrum. De allt snabbare utskrivningarna
av äldre från sjukhusklinker kommer också snabbt att beröra sjukhemmen.
En omfattande kvalificerad rehabilitering måste också i högre utsträckning
kunna erbjudas äldre på sjukhemmen i en sammanhållen primärvård.
Vi anser att det medicinska innehållet i sjukhemsvården kommer att

Mot. 1989/90

So314

24

öka mycket kraftigt under det närmaste årtiondet om äldresjukvården skall
ha en godtagbar kvalitet.

Centerpartiet vill även framhålla att det behövs sjukhem av varierande karaktär
och att det måste finnas frihet att utifrån lokala och regionala förutsättningar
besluta var huvudmannaskapet skall ligga. Vad här anförts om
villkor för de äldres boende bör ges regeringen till känna.

Anhörigas/närståendes insatser

Även om samhället gör omfattande insatser, är det de anhöriga, som utför
det allra största arbetet när det gäller vård och omsorg. Utan de anhörigas
insatser skulle äldreomsorgen inte alls fungera. Det beräknas att ca 70 % av
äldreomsorgen utförs av anhöriga, grannar eller nära vänner.

Centern har i riksdagen i många år hävdat att anhörigvården måste uppmärksammas
och värderas på ett helt annat sätt än vad som varit fallet. Vi
har ställt oss bakom beslutet om rätt till tjänstledighet under totalt 30 dagar
för tillfällig vård av svårt sjuk anhörig och med ersättning enligt inkomstbortfallsprincipen.
När det blir fråga om längre vårdtider skall den anhörige anställas
av kommunen eller landstinget med lön som för vårdbiträde. Denna
möjlighet bör utnyttjas i så stor utsträckning som möjligt utan att det uppfattas
som ett tvång för den anhörige.

Pensionssystemet måste anpassas så att möjligheterna till s k växelvård underlättas.
Detta bör ges regeringen till känna.

Resursutnyttjandet i äldreomsorgen

Den påfrestning vård och omsorg står inför ställer krav på att resurserna utnyttjas
på ett effektivt sätt i en rationell organisation. Resursknapphet och
hög personalomsättning leder till ”flaskhalsproblem" i vården. Uttryckt i
ekonomiska termer är detta exempel på att produktiviteten hämmas och att
resurserna för vård och omsorg inte utnyttjas optimalt. Ytterst drabbar detta
de vårdbehövande, men det drabbar också personalen som ständigt hamnar
i orimliga arbetssituationer.

Detta får inte leda till att man skriver ut äldre till eget boende utan att
tillräcklig vård och omsorg kan erbjudas.

Enligt centerpartiet är det nödvändigt att samhället har en övergripande
och offensiv strategi för ett effektivt resursutnyttjande i vård och omsorg.
Det förutsätter att

- långtidssjukvården har möjlighet att ta hand om färdigbehandlade i akutsjukvården

- det finns tillräckligt med lokala sjukhem, ålderdomshem, servicehus och
gruppboende

- hemtjänsten har resurser att ta emot och ge service till alla som vill och
kan bo i den ursprungliga bostaden

Det är viktigt att alla kommuner och landsting i samverkan inom länet
skaffar sig en konkret plan för att med offensiva insatser utveckla vård och
omsorg med sikte på att eliminera de trånga sektorerna och därigenom förbättra
resursutnyttjandet och höja produktiviteten.

Mot. 1989/90

So314

25

Äldre i storstad

Den socialdemokratiska regeringens ekonomiska politik har inneburit att de
svagaste i samhället fått en ännu sämre situation. I särskilt hög grad har detta
märkts i de mest expansiva regionerna. Den sociala sektorn är en krissektor
i storstäderna - främst i Stockholm. Det gäller delar av sjukvården liksom
äldreomsorg och barnomsorg.

Ett problem som behöver uppmärksammas mer är den isolering som
många äldre känner i våra stora tätortsområden.

Färska rapporter visar att svårigheterna att rekrytera och behålla personer
inom vården är synnerligen stora. Till en del hänger detta samman med den
stora bristen på bostäder i storstadsområdena. Vad här anförts om de äldres
situation i storstäder bör ges regeringen till känna.

Äldre i glesbygd

Sorn vi ovan framhållit är det i storstäderna som de största problemen finns
inom vård och omsorg. Det finns emellertid flera tecken som tyder på att
svårigheterna ökar också i glesbygen. Ett nytt problem har tillkommit genom
det nyligen fattade beslutet om skatter. Det starkt försämrade reseavdraget
i kombination med ett kraftigt ökat bensinpris är ett hot mot äldreomsorgen
i glesbygd. För att kunna uppehålla ett yrke som exempelvis vårdbiträde
i hemtjänsten, är en egen bil ofta en förutsättning. För flertalet blir det
fråga om en "extra” bil, som för familjen innebär kraftiga merutgifter. Det
måste därför, som centern framhållit i annan motion, skapas rimliga villkor
för användandet av egen bil i tjänsten.

Centerpartiet hävdar en annan och mer mänsklig inriktning av den ekonomiska
politiken. Rättvis fördelning, regional balans och god miljö måste
vara vägledande. I regionalpolitiken har riksdagen slagit fast att målet måste
vara likvärdiga levnadsförhållanden i landets alla delar. Det bör slås fast att
denna målsättning också innefattar de äldre och deras möjlighet till god omsorg
såväl i storstaden som i glesbygden. Detta bör ges regeringen till känna.

Personalen i vård och omsorg

För de flesta äldre är det naturligt att bo kvar i det egna hemmet så länge
som möjligt. Många klarar det utan hjälp eller med måttliga serviceinsatser.
För andra krävs det massiva hjälpinsatser. En satsning på social hemtjänst
och hemsjukvård är nödvändig för att samhället på ett tillfredsställande sätt
skall kunna möta den ökning av antalet äldre som vi kommer att ha in på
2000-talet.

Samtidigt som behovet av vårdpersonal ökar, minskar rekryteringsbasen
både vad gäller antalet ungdomar och den andel av dessa som söker sig till
vårdyrkena. Personalomsättningen är hög. Det förtjänar också påpekas att
en mycket stor andel av hemtjänstpersonalen idag är över 50 år och kommer
att gå i pension inom en snar framtid.

Svårigheterna kan belysas med följande siffror: Av ca 3 000 som under ett
år togs in till vårdutbildning fanns efter två år 50 % kvar. Efter ytterligare ett
år fanns endast 650 kvar i tjänst. Andra sektorers konkurrens med högre

Mot. 1989/90

So314

26

löner och lättare arbetsförhållanden utgör ett allvarligt hot mot vården genom
att det decimerar antalet vårdanställda. Vad här anförts om personalen
inom vård och omsorg bör ges regeringen till känna.

Totalt sett är personalomsättningen inom hemtjänsten i storstäderna 35 %
och i hela landet 25 % per år. Den höga personalomsättningen innebär att
de äldre ständigt får hjälp av nya människor. Det beräknas att det fram till
sekelskiftet finns ett rekryteringsbehov av 80 000-115 000 personer enbart
inom primärkommunal service och vård.

Det krävs konstruktiva insatser för att lösa personalkrisen. Lyhördhet för
de anställdas erfarenheter och uppslag samt utrymme för de anställdas initiativ
och kreativitet måste vara utgångspunkten. Men det måste också till en
ökad anpassning när det gäller arbetstider, mindre helgtjänstgöring och olika
former av återförande av vinster till det arbetslag som presterat dem.

Många unga vårdbiträden med en liten arbetslivserfarenhet orkar inte
med ett ansvarstyngt arbete inom hemtjänst/sjukvård. Det är viktigt att
hemtjänsten/sjukvården organiseras så att de yngsta kan slippa ensamarbete.
Introduktion och handledning från erfaren personal är ett viktigt inslag
i personalpolitiken.

Vi vill i det här sammanhanget understryka att även äldre elever måste
beredas plats i vårdutbildningen.

Centerpartiet anser att ett åtgärdsprogram måste tas fram med det snaraste
för att öka attraktiviteten i utbildningar som leder fram till vård och
serviceyrken inom äldreomsorgen.

Människovårdande arbete måste ges ett högre värde i jämförelse med
andra yrken. Ett sådant program måste innefatta åtgärder för att öka utbildningskapaciteten,
förstärka kvaliteten i utbildningen, öka fortbildningsinsatserna
och möjligheterna till utveckling i arbetet. Möjligheterna att nå framgång
med ett sådant program är beroende av hur den arbetsmarknad utbildningen
avser uppfattas av de sökande.

Vi anser att det är en viktigt uppgift för den politiska ledningen att aktivt
delta i samhällsdebatten för att bemöta den många gånger förenklade bild
av vårdsektorn som ges. De anställda inom vården måste känna att de har
den politiska styrelsens stöd för de insatser i vården de gör.

Hög personalomsättning är en följd av att personalen inte ser någon framtid
i vård- och hemtjänst. Det blir därför ofta ett genomgångsjobb i avvaktan
på något annat. En hög personalomsättning innebär att särskilt stora krav
ställs på den personal som har många år i yrket. Bristande kontinuitet i vård
och omsorg upplevs av de äldre som en allvarlig brist i kvaliteten.

Besvärliga arbetsförhållanden med hög frånvaro kräver stor administration
och ger höga sidokostnader. Kan sådana kostnader elimineras frigörs
resurser för offensiva insatser för personalen i form av bättre lön, arbetsmijö
och personalutveckling. Det är märkligt att regeringen inteckar möjligheten
att utöka tjänstgöring till heltid utan att ta hänsyn till att det ofta är arbetsmiljöfrågor
som är orsaken till deltidsarbetet.

Nuvarande utformning av studiemedelssystemet bidrar till att begränsa
tillgången på vårdpersonal och möjligheten till vikarietäckning. I och med
beslutet om inkomstrelaterad bidragsdel uppstod marginaleffketer som gör
att de studerande slutar att arbeta vid gränsen för den "tillåtna inkomsten".

Mot. 1989/90

So314

27

Nuvarande problem kan lösas om man i förväg intecknar de vinster som en
stabilare personalsituation skulle innebära. Som ett exempel på en offensiv
inriktning vill vi peka på de försök som förekommer på skilda håll med en
schemaläggning som tillgodoser en flexibel arbetstid eller förkortad arbetsdag
för vårdpersonal.

Vi finner sådana åtgärder angelägna. En omedelbar åtgärd som måste till
för att lösa bristsituationen är extrainsatser för fortbildning och utbildning
av personal.

Det är i första hand kommuner och landsting som kan påverka vårdyrkenas
ställning men det är också fråga om vilka ekonomiska ramar dessa
tvingas arbeta under. Då problemen är av övergripande natur är det ändå
naturligt att riksdag och regering agerar för en positiv lösning. Riksdagen
bör därför uppdra åt regeringen att i överläggningar med kommuner och
landsting söka lösa frågan om vårdyrkenas ställning, bl.a. i enlighet med vad
vi förordat.

Kunskap och forskning

Forskning rörande äldre och deras sjukdomar har varit helt otillräcklig. Omhändertagande
och behandling har därför ofta skett utan att man känt till
nödvändiga basfakta. Framför allt gäller det demenssjukdomarna.

Definitionen av demens är "ett långvarigt tillstånd där man får störningar
av minnesfunktion och orienteringsförmåga, språklig förmåga, vilja, omdöme
och praktisk förmåga". Handikappen kommer inte plötsligt, utan successivt,
många gånger under en lång följd av år. Demenssjukdomarna drabbar
inte bara den som blir sjuk, utan i hög grad också dennes familj.

Vid en presenterad undersökning av patienter med demenssjukdomar
fann man att 45% hade Alzheimers sjukdom, 20% hade drabbats av s k
multi-infarktdemens, dvs infarkter och blödningar i hjärnvävnaden - de övriga
uppvisade blandformer av de båda nämnda diagnoserna eller demensformer
som tidigare varit okända.

Demenssjukdomar kan uppträda i relativt låg ålder, ibland t.o.m. i 40-årsåldern.
Frekvensen ökar med stigande ålder, och det beräknas att ca 20 % i
åldrarna över 80 år är drabbade. Eftersom vi vet att antalet personer i den
äldsta åldersgruppen kommer att öka kraftigt, måste vi också utgå från att
demenssjukdomarna blir mycket vanligare.

Det finns därför starka skäl, vilket riksdagen också uttalat, att intensifiera
forskningen kring demens, eftersom det redan idag finns möjligheter att
både förebygga och behandla vissa demenstillstånd framgångsrikt. Det är
också angeläget att orsakssammanhangen klarläggs. En tidig diagnostik är
högst nödvändigt i dessa sammanhang.

Forskningen är också viktig för att planeringen för äldres boende skall bli
behovsanpassad. Eftersom graden av handikapp varierar starkt också beträffande
de demenssjuka, måste variationen av boendeformer och också av
vård- och omsorgsinsatserna bli större. Inte minst viktigt är att de anhöriga,
på grund av kända fakta, kan få den information och det stöd de så väl behöver.

Mot. 1989/90

So314

Det är enligt centerns uppfattning viktigt att behovet av forskning kring
demens och andra åldersrelaterade sjukdomar beaktas i den aviserade forskningspropositionen.
Detta bör ges regeringen till känna.

Kostens betydelse

På senare tid har sambandet mellan kost och hälsa allt mer uppmärksammats.
Tyvärr har det framkommit att kost- och näringskunskaperna ofta är
otillräckliga hos yrkesverksamma inom sjukvården och den sociala omsorgen.
Delvis hänger detta samman med de allmäna rekryteringsproblemen.
Men det är också fråga om att dessa kunskaper inte har getts tillräckligt utrymme
i den ordinarie skolan och i vårdyrkesutbildningen.

Brist på kunskap om kostens betydelse för hälsan kan i värsta fall leda till
att personer som vårdas inom sjukvården, inte minst cancersjuka och äldre
människor, drabbas av undernäring så att deras chans till tillfrisknande därigenom
minskar.

Det finns mycket som pekar på att den ökade kunskapen om sambandet
kost - hälsa inte i önskvärd grad kommer till uttryck i samhället i allmänhet
och inte heller inom vården. Sett ur ett hälsoekonomiskt perspektiv är en
sådan utveckling givetvis inte försvarbar. Det är viktigt att dessa frågor ytterligare
beaktas inom grundskola, vårdyrkesutbildning och i fortbildningen för
vårdpersonal. Vad här anförts om kostens betydelse för en god hälsa bör ges
regeringen till känna.

Behåll friåret i sjukvården

Enligt riksdagsmajoritetens beslut har friåret för ålderspensionärer slopats.
Centern motsatte sig beslutet.

Den grupp som mest belastar sjukvårdsresurserna är mycket gamla människor,
som ofta har låg pension. Friåret har för dem och deras anhöriga betytt
en möjlighet att kunna upprätthålla resurser utanför sjukhuset - resurser
till vilka man vill kunna återvända. Friåret hade således en viktig betydelse
för rehabiliteringen. Enligt vår mening skall friåret återinföras. Frågan utvecklas
närmare i en annan motion från centerpartiet, vilken vi hänvisar till.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts beträffande huvudmannaskapet för vården av de äldre,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om möjligheten för vårdare av anhörig att erhålla vårdbidrag,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om rätten att kunna erhålla omkostnadsersättning vid
”väntjänster”,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ålderspensionärers möjlighet att delta i arbetslivet
och samhällsarbetet.

Mot. 1989/90

So314

29

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vikten av alternativa boendeformer för äldre och
den enskildes inflytande över sina boendevillkor,

6. att riksdagen till statligt stöd för utbyggnaden av gruppbostäder
för budgetåret 1990/91 anslår 500 milj. kr.,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om bättre anpassning av pensionssystemet vid
växelvård,1]

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om de äldres situation i storstäder,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vikten av att reseavdrag och ersättning för egen bil
i tjänsten utformas så att äldreomsorgen i glesbygd inte försvåras,2]

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vård- och omsorgspersonalens arbetsvillkor, arbetsmiljö,
personalutveckling, utbildning och rekrytering,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av ökad forskning angående demens och
andra åldersrelaterade sjukdomar,

10. att riksdagen sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kostens betydelse för en god hälsa hos de äldre,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ett återinförande av friåret i sjukvården för
pensionärer.1]

Stockholm den 24 januari 1990

Olof Johansson

Karl Erik Olsson (c)

Bertil Fiskesjö (c)

Gunnar Björk (c)

Pär Granstedt (c)

Karin Israelsson (c)

Per-Ola Eriksson (c)

Görel Thurdin (c)
Karin Söder (c)
Gunilla André (c)
Börje Hörnlund (c)
Agne Hansson (c)
Larz Johansson (c)

Mot. 1989/90

So314

1 1989/90: Sf365

-1989/90:Sk438

30

96090, Stockholm 1990