Motion till riksdagen
1989/90:So275

av Rune Thorén (c)
Inköpsbegränsning av alkohol

Alkoholskadorna beräknas i dag kosta vårt svenska samhälle 80 miljarder
kronor årligen. En fantastiskt stor summa. SJ begär för sin del 40 miljarder
under en 10-årsperiod för att satsa på vårt svenska järnvägsnät. Vägverket
vill ha minst lika mycket pengar för att kunna förbättra vägarna i vårt land
och därmed förebygga trafikolyckor. För att inte tala om alla de människor
som idag går och väntar på att få sina höfter, knän, kranskärl eller ögon opererade.
Ja onekligen skulle de 80 miljarder, som alkoholskadorna kostar oss,
kunna göra mycket gott i vårt samhälle och bringa välfärd, nu är det istället
raka motsatsen.

Världshälsoorganisationen WHO har föreslagit att medlemsländerna skall
minska sin alkoholkonsumtion med 25 % fram till sekelskiftet därför att
skadeverkningarna av alkohol är så ohyggliga och kräver så stora resurser
att annan sjukvård och socialvård försvåras. För att uppnå detta syfte har
socialstyrelsen föreslagit att Sverige skall höja alkoholpriset, minska antalet
restauranger med spriträttigheter, höja minimiåldern för spritförsäljning och
servering till 20 år och slopa den skattefria spriten för utlandsresenärer. Om
dessa åtgärder plus en fortsatt omfattande information framför allt till ungdom
inte skulle räcka för att uppnå WHO:s mål, så föreslår socialstyrelsen
en inköpsbegränsning av alkohol. Dessa förslag har utlöst ett skri av protester
från beskäftiga ”frihetsivrare”.

10 % av svenska folket missbrukar alkohol. Det är i första hand för dessa
människor som en inköpsbegränsning skulle få effekt. Men det är ofta de
andra 90 % som tar tillorda i massmedia när det blir tal om restriktioner.
Ingen borde känna sig oberörd av att alkoholen ställer till med så stora problem.
Många som tillhör de 90 % har säkerligen folk i sin bekantskapskrets,i
bostadsområde eller arbetsplats som tilhör de 10 % som missbrukar alkohol.

De som yrkesmässigt sysslar med dessa problem har enat sig om att en
inköpsbegränsning är den enda realistiska möjligheten att minska alkoholskadorna.
6000 läkare varav 200 medecinprofessorer har skrivit på ett upprop
med den innebörden, sjuksköterskornas fackförbund har genom ett kongressbeslut
anslutit sig, många poliser och socialarbetare likaså.

Självfallet kan många frågor resas om vad effekten av en inköpsbegränsning
skulle bli. Det enda sättet att få reda på detta är att göra ett väl organiserat
försök under t ex 3 år. Alla tidigare erfarenheter visar att en knapp tillgång
på alkohol ger stora effekter när det gäller skadenedgången. När vi då

vet att skadorna i dag beräknas kosta vårt svenska samhälle 80 miljarder kronor
och dessutom att om vi endast skulle uppnå den ” blygsamma” summan
av 10-20 miljarder i sparande så skulle det vara väl användbara pengar på
annat håll i vår budget; sjukvård, miljö och trafik samt minska lidandet för
många inidivider. Om vi alla är medvetna om detta då borde det vara lätt
även för den s k normalkonsumenten att ställa upp på ett treårigt försök med
inköpsbegränsning.

Sammanfattningsvis kan konstateras att alkoholskadorna står för en oerhört
stor summa pengar i vårt land. Att motsvarande summa pengar skulle
kunna ge vårt land en betydligt bättre välfärd i form av bättre sjukvård och
goda kommunikationer m.m. Att 10 % av befolkningen beräknas missbruka
alkohol. Att övriga 90 % solidarsikt bör ställa upp på en inköpsbegränsning.
Att riksdagen således bör uppmana regeringen att skyndsamt införa ett treårigt
försök med inköpsbegränsning av alkohol.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om införandet av ett treårigt försök med inköpsbegränsning
av alkohol.

Stockholm den 25 januari 1990

Rune Thorén (c)

Mot. 1989/90
So275

14