Motion till riksdagen
1989/90: So260

av Sten Svensson m.fl. (m)
Ökad valfrihet och trygghet för handikappade

1. Inledning

Valfrihet och möjlighet för alla människor att fritt utvecklas genom egen
vilja och förmåga är moderata samlingspartiets grundläggande ideologiska
förankring. När ofullkomligheter i det omgivande samhället skapar handikapp
hos vissa personer eller när den egna kraften inte räcker till för att
uppnå valfriheten måste medborgarna gemensamt ställa upp för att undanröja
hindren.

Offentliga trygghetssystem, generell anpassning, enskilda initiativ och en
mångfald av arbets- och vårdutbud skall tillsammans skapa det samhälle som
ger de handikappade tillgång till ett gott liv oavsett var i landet de är bosatta.

Socialdemokraternas stelbenta fasthållande av den offentliga sektorns
monopol har inneburit att de handikappade inte kunnat få den hjälp och det
stöd som eljest varit möjlig.

Oförmågan och oviljan att även använda privata småskaliga alternativ gör
att resurserna utnyttjas på ett för den enskilde handikappade och samhället
oförmånligt sätt. Detta märks kanske tydligast inom hemtjänsten, men även
på den för de handikappade så begränsade arbetsmarknaden blir effekterna
orättfärdiga.

1.1 Andra prioriteringar

Den socialdemokratiska regeringen prioriterar helt andra saker än handikapp.
Attackerna mot de fria läkemedlen, gymnasieutbildningen för svårt
rörelsehindrade och okänsligheten för de små handikappgruppernas behov
är exempel på ointresse och bristande engagemang. På skattepolitikens område
finns andra exempel på hur regeringen struntar i effekterna för dem
som har små inkomster. Utan att få någon eller mycket liten del av marginalskattesänkningen
får de vara med och betala genom kraftigt höjda indirekta
skatter. Dit hör de handikappade, som ofta har stora extra kostnader
men som skall leva på pension eller deltidsarbete. Även för de handikappades
organisationer får den nya skattepolitiken många negativa effekter.

2. Vår sociala trygghet i ett internationellt perspektiv

Sverige har ett mycket omfattande socialt trygghetssystem, kring vilket det i
stort råder politisk enighet. Från regeringens sida vill man gärna framhålla

att det är bäst i världen. Vid diskussionerna kring närmandet till EG konstateras
dock att även vi har att lära från andra håll i världen. Riksdagen konstaterade
också i samband med regeringens EG-proposition att ”det sociala
trygghetssystemet i flera länder är väl utbyggt, i vissa avseenden bättre än i
Sverige.”

Att vara öppen för intryck och idéer från andra länder är nödvändigt om
Sverige skall kunna utveckla och behålla vår position på handikappområdet.

3. Handikapputredningen

Den sittande handikapputredningen, som hittills lagt fram tre delbetänkanden,
har ansetts delvis handlingsförlamad på grund av att den fått s.k. nolldirektiv.
Vi har inte ansett noll-direktiven som någon direkt allvarlig belastning.
Visserligen är det betydelsefullt att alla statliga kommittéer och utredningar
noga överväger sina förslag även från ekonomiska utgångspunkter
men utredningen har självfallet haft möjlighet att lägga fram de förslag som
den funnit nödvändiga. Det ankommer sedan på riksdag och regering att
prioritera inom ekonomiskt tillgängliga ramar.

Moderata samlingspartiet har dock under hösten 1989 tillsammans med
de övriga oppositionspartierna medverkat till att noll-direktiven undanröjts.
Anledningen är att oron hos de handikappade och inom handikapporganisationerna
har påverkat arbetet negativt.

Märkligt nog har de socialdemokratiska ledamöterna i socialutskottet reserverat
sig emot noll-direktivens avskaffande helt mot de handikappades
önskemål.

4. Arbete i stället för pension

De handikappade borde utgöra en tillgång i arbetslivet, men tyvärr står i dag
alltför många av dem utanför arbetsmarknaden. Det är ofta en personlig tragedi
för den handikappade men det är också ett enormt slöseri med resurser.
Han eller hon vill och kan också normalt göra en betydande arbetsinsats.
Exempelvis skulle staten spara över två miljarder kronor om året om 20 000
personer fick arbete i stället för förtidspension. För de enskilda människorna
ligger vinsten i något ännu värdefullare, nämligen den upplevelse av arbetsgemenskap
och personlig tillfredsställelse, som ett arbete ger.

Särskilt i nuvarande konjunkturläge borde det finnas goda förutsättningar
att ge alla som vill arbeta möjlighet att efter förmåga delta i arbetslivet. Att
så inte sker beror på brister i samhället som för små resurser till rehabilitering,
stödformernas konstruktion och inte minst arbetsgivares och arbetstagares
brist på insikt om och förståelse för möjligheterna.

4.1 Rehabilitering

Sverige har mycket att lära av omvärlden på rehabiliteringsområdet. Speciellt
i tidigare krigförande länder är kunskaperna på området omfattande.
Där har man insett att insatser för rehabilitering måste betraktas som en investering
för framtiden. En investering för bättre mänskligt välbefinnande,
en för den handikappade god ekonomi och för samhället minskade kostnader
och återvunnen arbetskraft.

Mot. 1989/90

So260

5

Framför allt är det viktigt att resurser frigörs för tidiga rehabiliteringsinsatser.
Den som på grund av sjukdom eller olyckshändelse tvingas avbryta
sitt förvärvsarbete har avgjort större möjlighet att komma tillbaka till arbetslivet
om rehabiliteringsinsatserna kan sättas in på ett tidigt stadium. För
unga handikappade med medfödda handikapp eller som drabbats av handikapp
i barnaåren är det viktigt att rehabiliteringsinsatserna sätts in så att de,
i likhet med andra ungdomar, kan gå ut i arbetslivet direkt efter avslutad
skolgång.

Moderata samlingspartiet har sedan länge arbetat för ökade rehabiliteringsinsatser
med försäkringskassorna som samordningsinstans. I proposition
1989/90:62 föreslås att s.k. arbetslivsfonder byggs upp såväl centralt som
regionalt. Vi avstyrker detta byråkratiska system och föreslår, i en särskild
motion med anledning av propositionen, att medel från arbetsmiljöfonden
tillförs Riksförsäkringsverket. Genom besparingar i försäkringssystemet frigörs
också medel som av kassorna kan användas för rehabiliteringsåtgärder.

I något mer än hälften av våra landsting finns medicinska rehabiliteringskliniker.
I övrigt saknas denna specialitet helt. Vi anser att rehabiliteringsklinikerna
vid regionsjukhusen i första hand måste utvecklas och ges större resurser.
Men även vid de större länssjukhusen behöver mer uppmärksamhet
ägnas åt rehabilitering.

Att ge de svenska sjukgymnasterna och arbetsterapeuterna en förlängd
utbildningstid, som i internationell jämförelse är kort, innebär högre kvalitet
och bättre resultat. Inom EG behöver dessa en treårig högskoleutbildning
för att godkännas. Vi föreslår att samma krav ställs på utbildningen i Sverige.

Afasi är ett symptom på hjärnskada och drabbar ca 5 000 människor årligen
i Sverige. Tillgången på logopeder är ofta avgörande för hur människor,
som drabbats av hjärnskador på grund av stroke, olyckor eller tumörer och
därmed blir afatiker, kan återvända till arbetslivet. Redan 1985 rekommenderade
Socialstyrelsen att Sverige borde ha 7—8 logopeder per 100 000 innevånare.
Läget i dag är att vi har endast 3 logopeder per 100 000 innevånare
och i t.ex. Norrbotten endast 1,5 logopeder per 100 000 innevånare.

Vi föreslår därför en utökning av utbildningsplatserna för logopeder.

4.2 Individuella, flexibla lönebidrag

De nuvarande stödformernas konstruktion styr de handikappade till arbetsgivare
och arbetsuppgifter som myndigheterna bestämmer. Moderata samlingspartiet
har länge hävdat att stödet till de arbetshandikappade bör omformas
till ett individuellt stöd knutet till den handikappade i syfte att i varje
enskilt fall kompensera det produktionsbortfall och de merkostnader på arbetsplatsen,
som uppstår på grund av handikappet. Vi anser att de handikappade
då skulle få större möjlighet att själva styra sitt val av arbete och då inte
bara som nu hos ett begränsat urval arbetsgivare. Även hos vanliga företag
skulle möjligheterna att anställa handikappade öka.

AMS, som sedan budgetåret 1988/89 haft försök med flexibla lönebidrag,
anser att erfarenheterna därifrån är så goda att en övergång till flexibla lönebidrag
bör ske över hela fältet.

Mot. 1989/90

So260

6

Regeringen biträder inte AMS förslag utan vill ytterligare förhala frågan.

Vi delar AMS uppfattning att flexibla individuella lönebidrag bör tillämpas
på alla nyanställningar av handikappade efter den 1 juli 1990.

5. Arbetstekniska hjälpmedel

Utvecklingen av tekniska hjälpmedel och arbetsplatsanpassning är angelägna
inslag i de insatser som görs för att de handikappade skall få insteg i
arbetslivet. Datortekniken på hjälpmedelsområdet utvecklas snabbt. Arbetet
inom projektet Teknikupphandling för funktionshindrade i arbetslivet TUFFA
- har här haft stor betydelse. AMS, som under innevarande budgetår
disponerar 32,5 milj. kr. för avancerade datorbaserade hjälpmedel, behöver
för budgetåret 1990/91 50 milj. kr. för att finansiera 250 nya arbetsplatsutrustningar.
Biträdande socialministern är inte beredd att tillstyrka
AMS förslag om ytterligare medel till TUFFA-projektet.

Ny teknik inom arbetslivet kommer att underlätta för arbetshandikappade.
De datoriserade meddelandesystem som nu finns i många stora företag,
högskolor och myndigheter och som om några år kommer att möjliggöra
kommunikation även mellan företag och myndigheter, kommer t.ex. att
öppna helt nya möjligheter för syn- och hörselskadade att kommunicera med
personer som varken har speciell handikapputrustning som texttelefoner eller
särskilda kunskaper om teckenspråk. Vi anser att riksdagen skall ge regeringen
i uppdrag att i budgetpropositionen för 1991/92 räkna upp anslaget
för avancerade datorbaserade hjälpmedel till den nivå, som AMS nu begärt.

För synskadade i arbetslivet bör datorn kunna ges som tekniskt hjälpmedel.
Även för hörselskadade och rörelsehindrade har datorhjälpmedel stor
betydelse. Vi har tidigare särskilt betonat nödvändigheten av att döva har
tillgång till texttelefon på arbetsplatsen. Riksdagen bör ge regeringen till
känna att medel för dessa hjälpmedel bör anvisas i budgeten för 1991/92.

Frågan om hjälpmedel för personer med funktionsnedsättning har varit
föremål för en utredning, men i den undantogs arbetstekniska hjälpmedel.
Vi anser att det finns skäl att utreda detta. En sådan utredning bör ta upp
frågor om behov, kostnadsansvar, utbildningsfrågor och återlämnande av
hjälpmedel vid anställnings upphörande.

6. Hjälpmedelsgaranti

På hjälpmedelsområdet har det på senare år rått besvärliga kösituationer i
hela landet. Enligt HCK är det t.ex. en genomsnittlig väntetid för en hörapparat
på två år.

Ett sätt att minska hjälpmedelsköerna och öppna upp hjälpmedelsmarknaden
vore att låta den som har rätt till hjälpmedel själv få införskaffa detta
med bidragsgivning upp till förslagsvis 80 procent av hjälpmedelscentralens
kostnader.

Därmed skapar vi också en hjälpmedelsgaranti. Samtidigt ges också möjligheter
för en snabbare informationsspridning om nya handikapphjälpmedel.
Nya hjälpmedel kan provas ut på ett informellt sätt. ”Pionjärkonsumenterna”
kommer att använda dem. Andra med liknande handikapp kommer
att se dem i användning och kan studera för- och nackdelar.

Mot. 1989/90

So260

7

Vår grundläggande uppfattning är att handikapphjälpmedlen bör ingå i
den allmänna sjukförsäkringen. Hur detta praktiskt skall ordnas kräver dock
noggranna analyser och avvägningar. Vi föreslår därför en utredning för att
belysa detta.

I denna fråga hänvisas i övrigt till motion 1989/90m514 av Carl Bildt m.fl.
(m) ”Bättre välfärd”.

7. Fria läkemedel och förbrukningsartiklar

Den av riksdagen beställda översynen av listan över fria läkemedel och förbrukningsartiklar
har ännu ej påbörjats, trots att det gått två år sedan riksdagen
gav regeringen uppdraget. I stället har socialministern hotat att dra in
stödet till de handikappade som erhållit dessa.

Vi moderater har fått stöd från en enig opposition för vårt förnyade krav
på en översyn och eventuell utvidgning av förteckningen över fria läkemedel
och förbrukningsartiklar. Detta ger trygghet till patienter och handikappade
i behov av livsuppehållande medicinering.

Vi tar kraftigt avstånd från den socialdemokratiska tanken på att slopa
dessa förmåner, som innefattar sådana grupper som diabetiker, inkontinenta
och stomiopererade men som förmodligen också borde innefatta fler grupper,
t.ex. psoriatiker m.fl.

8. Arbetsförmedling

Arbetsmarknaden skulle fungera bättre om det, förutom den statliga arbetsförmedlingen,
också fanns fristående förmedlingar i kommunal, ideell eller
enskild regi. Också arbetshandikappade skulle då kunna välja en mer individuellt
anpassad hjälp i sina ansträngningar att finna ett lämpligt arbete.
Framför allt skulle den statliga arbetsförmedlingen, som nu saknar speciella
resurser för att hjälpa gravt handikappade till arbete, med större kraft kunna
ägna sig åt att, genom att tillsätta speciella handläggare för handikappade,
bistå just dem, som i dag har svårast att finna arbete. En fördel skulle också
kunna vara att de handikappade själva skulle ha möjlighet att i egen regi
driva arbetsförmedling.

9. Förtidspension

Det vore önskvärt att arbetsföra förtidspensionerade kunde återvända till
arbetslivet. Som regeringen själv säger finns det endast i få fall ekonomiska
incitament för en återgång i arbete. Som tidigare nämnts överstiger sällan
pensionen i kombination med andra förmåner den lön som kan påräknas vid
arbete. Erfarenhetsmässigt torde man också kunna konstatera att den som
vant sig vid en kanske aktiv och omväxlande pensionärstillvaro inte gärna
byter ut den mot arbete.

Varje år förtidspensioneras omkring 2 000 unga människor under 30 år.
Det är inte rimligt att så många pensioneras utan att andra åtgärder prövats.
Vi anser att ett aktivt uppsökande arbete måste komma till stånd för att
komma till rätta med detta problem. Arbetet för att skapa möjligheter för
dessa människor på arbetsmarknaden måste börja redan i skolan.

Mot. 1989/90

So260

8

Vi har i kommittémotion med anledning av proposition 1989/90:62 föreslagit
att förtidspensionerade med hjälp av flexibla lönebidrag skall kunna
arbeta. Vi hänvisar till denna.

10. Samhall

Samhall, f.d. Samhällsföretag, skall bereda arbete åt personer med fysiska
eller psysiska, medfödda eller förvärvade handikapp som hindrar dem att få
arbete på den vanliga arbetsmarknaden.

Placering av handikappade vid Samhall kan vara en bra lösning. Det är
emellertid den dyraste formen av handikappsysselsättning. Den måste därför
förbehållas dem som på grund av sitt svåra handikapp har stort behov av
de särskilda resurser som Samhall har.

Det finns en risk att lönsamhetskravet på Samhall leder till att man inte
prioriterar rekryteringen av de gravt handikappade i den utsträckning som
vore önskvärt. Många av dem som nu rekryteras till Samhall skulle kunna
placeras på den reguljära arbetsmarknaden med lönebidrag enligt den modell
vi föreslagit.

Det är positivt att Samhall ökar antalet inbyggda verkstäder. Försök med
inbyggd verksamhet för en eller två personer skulle ge handikappade möjlighet
att komma in på småföretag. Småföretagen har sedan länge visat sig mest
positiva och framgångsrika när det gäller handikappades anpassning i arbetslivet.
I motsats till offentlig verksamhet som sannerligen inte föregått med
gott exempel.

11. Utbildningsfrågor

Tillräcklig kunskap om handikapp, t.ex. utvecklingsstörning, saknas fortfarande
hos läkare, sjukgymnaster och annan vård- och habiliteringspersonal.
Detta skapar oro och otrygghet hos många handikappade personer. Det är
därför viktigt att undervisningen om olika handikapp utökas i samtliga vårdutbildningar.

Utbildningsfrågorna bör över huvud taget ägnas ökad uppmärksamhet.
Inte minst inom de yrkesgrupper som utformar våra bostäder, arbetslokaler
och allmänna anläggningar är behovet av utbildning stort. Arkitekter, inredare,
materialproducenter, byggnadsarbetare och många andra är med och
påverkar. I utbildningen för samtliga dessa måste relevant handikappkunskap
ingå. Skulle utbildningen vara tillräckligt omfattande kan god tillgänglighet
och användbarhet garanteras redan i den nybyggda miljön.

I ett handikappolitiskt förslag till riksdagen påtalade vi tidigare att länsskolnämnderna,
som fått ett ökat ansvar för handikappfrågorna, bör spela
en mer pådrivande roll beträffande handikappades utbildning än i dag. I det
utåtriktade utbildningsarbetet gentemot skolledare och politiker liksom ute
i skolorna är det viktigt att ta tillvara den kunskap som representanterna för
handikapporganisationerna besitter. Ökad kunskap om handikapp lägger
grunden för ökad förståelse, inte minst inom arbetslivet.

Mot. 1989/90

So260

9

11.1 Gymnasieutbildning

Det helt övervägande antalet rörelsehindrade ungdomar får sin gymnasieutbildning
i den vanliga gymnasieskolan. För en liten grupp svårt rörelsehindrade
är behovet av specialiserade insatser dock så stora att särskilt anpassad
undervisning kombinerad med elevhemsboende, omvårdnad samt habilitering
måste anordnas. Sådan undervisning har hittills bedrivits på två platser
i landet, Skärholmens gymnasium i Stockholm och Angereds gymnasium i
Göteborg.

Efter beslut i riksdagen våren 1989, där biträdande socialminister Bengt
Lindqvist bl.a. prickades av konstitutionsutskottet för sin handläggning av
finansieringen av de svårast handikappades utbildning vid de två
gymnasierna, fick den sittande handikapputredningen i tilläggsuppdrag att
komma med förslag på frågans lösning.

En enhällig utredning föreslog att svårt rörelsehindrade ungdomar skall
tillförsäkras en lagstadgad rätt till gymnasieutbildning samt att ett specialanpassat
gymnasium även inrättas i Umeå utöver dem som i dag finns i Skärholmen
och Angered. Den omstridda finansieringen, föreslog utredningen,
skall lösas så att kostnaderna för omvårdnaden helt täcks av statsbidrag via
anslag till nämnden för vårdartjänst.

De remissinstanser, som beretts tillfälle att yttra sig, instämde till helt
övervägande del i handikapputredningens uppfattning och alla har därför
sett fram mot en proposition från regeringen. Någon sådan har inte kommit
trots att handikapputredningen hade förutsatt att systemet skulle träda i
kraft den 1 januari 1990.

Regeringen säger nu i budgetpropositionen att den har för avsikt att i början
av år 1990 återkomma med förslag i en särskild proposition i frågan och
att man då till åtminstone vissa delar avser att följa utredningens förslag.

Vi anser att utredningens förslag bör genomföras. Vi förutsätter att riksdagen
fattar beslut i sådan tid att detta kan tillämpas från den 1 juli 1990.

12. Radio- och kassettidningar

Vår principiella ståndpunkt är att var och en bör ha rätt att läsa den tidning
vederbörande själv väljer.

Att vara synskadad medför informationsproblem dels för att informationsutbudet
inte är anpassat till synskadades medier, dels för att information
av särskilt intresse för synskadade sällan når ut.

Förutom den nödvändiga utbyggnaden av dagstidningar på kassett, som
vi anser måste fortsätta, behöver de synskadade den informationskanal som
läns- och kommunaltidningarna utgör. Dessa tidningar görs med särskild
hänsyn till att målgruppen utgörs av synskadade läsare. De har till uppgift
att dels ersätta den information synskadade går miste om på grund av att den
tryckta informationen inte görs tillgänglig för synskadade, dels att förmedla
handikappinformation.

Vi anser att riksdagen bör uttala betydelsen av att utbyggnaden av radiooch
kassettidningarna fortsätter och att den resurs som läns- och kommunaltidningarna
utgör uppmärksammas.

Mot. 1989/90

So260

10

13. Hälso- och sjukvård

Moderata samlingspartiet har aldrig godkänt Dagmarsystemet, som allvarligt
begränsat patienternas valfrihet i vården genom att beröva dem rätten
att själva disponera över sina sjukförsäkringspengar. Dagmarsystemet måste
omedelbart avskaffas.

Genom Dagmarsystemet undandras bl.a. handikappade och äldre en
vårdresurs som eljest skulle ha givit dem möjligheter till fritt läkarval och
hembesök vid sjukdom. Det är en orättvis sjukvårdspolitik, som innebär att
endast välbeställda kan anlita vårdgivare utanför systemet. Vi vill i stället
ha en allmän obligatorisk sjukvårdsförsäkring så att den enskilda människan
själv kan välja den vård som hon finner bäst, oavsett om vården bedrivs av
enskilda vårdgivare eller av landstinget.

14. Sjukgymnastik

Privatpraktiserande sjukgymnaster, som nu ger vård och hjälp till mer än 50
procent av dem som behöver sjukgymnastik inom den öppna vården, får allt
svårare att fortsätta sin verksamhet på grund av alltför låg ersättning från
sjukförsäkringen - detta trots att en viss uppräkning skett på moderata initiativ.
En ny uppräkning av taxorna bör därför ske snarast.

Remisstvånget för sjukgymnastisk behandling inom sjukförsäkringens
ram utgör många gånger problem, inte minst för handikappade personer.
Det innebär att de först måste göra ett besök hos läkare för att få remiss till
en sjukgymnast. Detta remisstvång bör slopas.

Fler privatpraktiserande sjukgymnaster behövs om alla handikappade
skall kunna få den hjälp de behöver. En sjukgymnast som länge drömt om att
få öppna egen praktik tycker att Dagmarreformen och i hennes ögon tröga
landstingspolitiker bromsat. Hon säger: ”Landstinget är nog bra på många
sätt, men det är ibland väldigt byråkratiskt och tungrott. Jag känner att jag
skulle göra mer nytta om jag fick bli min egen”.

Vi anser att fler sjukgymnaster bör ges möjlighet att öppna egen praktik.

15. Handikappidrotten

Handikappidrotten har utvecklats starkt under senare år. Inte minst de
svenska framgångarna vid internationella tävlingar såsom vinter- och sommarolympiaderna
är imponerande. Svenska handikappidrottare är goda ambassadörer
för vårt land.

För att ytterligare förbättra förutsättningarna bör ökat utrymme ges inom
idrottslärarutbildningen för undervisning om de särskilda krav som ställs för
att handikappade skall kunna göra sig gällande i den vanliga idrottsundervisningen
i skolan. Men det måste också finnas resurser för specialundervisning
i motorisk träning för handikappade.

De handikappade och handikappföreningarna måste få en generös behandling
vid fördelningen av tider till idrottsanläggningarna.

Vi anser att de ekonomiska förutsättningarna för handikappidrotten skall

Mot. 1989/90

So260

11

förbättras genom att en del av de ytterligare medel ur Tipstjänsts överskott
som vi föreslår skall överföras till idrotten går till handikappidrotten.

I övrigt hänvisas till motion av Bo Lundgren m.fl. (m) ”Bättre villkor för
idrotten”.

16. Bostadsfrågor

I det av riksdagen antagna handikapprogrammet är en av parollerna ”goda
och ändamålsenliga bostäder ät alla”. Långt ifrån alla handikappade har tyvärr
fått del av innebörden av denna vackra målsättning.

Många kan inte känna sig trygga i sin bostad på grund av bostadens undermåliga
tekniska och arkitektoniska utformning från handikappsynpunkt.
Det kanske saknas hiss, det kan förekomma stora nivåskillnader i och utanför
bostaden eller det kan vara svårt att förflytta sig i rullstol i den egna lägenhetens
trånga dörrar.

Om arkitekter, tekniker, samhällsplanerare m.fl. redan på projekteringsoch
ritningsstadiet räknade med att några av hyresgästerna kommer att
drabbas av handikapp skulle många av de stora och kostsamma anpassningsåtgärder
av olika slag som nu ofta måste tillgripas kunna undvikas. Det
skulle dessutom vara till glädje även för andra som inte är handikappade.

Detta gäller också allmänna lokaler. De blir ofta p.g.a. tanklöshet alltjämt
felaktigt byggda från de handikappades synpunkt. Att sitta hemma isolerad
på grund av att samlingslokalen, matsalen, teaterlokalen eller idrottsarenan
är otillgänglig är ofta den handikappades öde.

”Sjuka hus” blir ett allt mer uppmärksammat problem. Nya stora grupper
drabbas av handikapp på grund av sjuka hus. Andra handikappade får sina
besvär förvärrade på grund av konstruktionsfel eller slarv vid byggnationen.
Förutom att allergier och andra följdsjukdomar vållar många människor lidande
åsamkas samhället stora kostnader på grund av detta problem.

De kommunala handikapprådens och handikapporganisationernas synpunkter
måste tas bättre tillvara vid byggandet av bostäder och allmänna lokaler.
Deras synpunkter är väsentliga också i samband med den stora utflyttning
från institutionerna som nu pågår.

17. Flerhandikappade

Det finns personer med så stort service- och omvårdnadsbehov att ett eget
boende inte är tänkbart. Det gäller människor med flera eller grava funktionsnedsättningar,
t.ex. rörelsehinder i kombination med syn- hörsel och/eller
talskador - en förhållandevis liten grupp men utsatt på grund av att generellt
stöd i form av hemtjänst och hemsjukvård inte är tillräcklig.

Särskilt svår är situationen för de yngre när de efter avslutad rehabilitering
inte kan erbjudas annat än överflyttning till långvårdsklinik eller sjukhem.

Lösningen för denna grupp gravt funktionshindrade är att man, som skett
i några fall, t.ex. i Norrköping, bildar små kollektiv eller gruppboende med
en fast personalgrupp. Detta ger trygghet och ökad stimulans med någorlunda
närhet till familj och andra anhöriga samt möjlighet till en väl fungerande
rehabilitering.

För att boendealternativen skall kunna utvecklas har från flera håll påta

Mot. 1989/90

So260

12

lats nödvändigheten av statsbidrag även till gruppboende. Denna fråga bör
prövas i samband med de överväganden sorn nu görs rörande huvudmannaskapet
för primärvården.

18. Bilstöd

Det nya bilstödets konstruktion och dess koppling till handikappersättningen
har väckt stor oro hos de handikappade. Att det förbättrade bilstödet
har resulterat i att handikappersättningen reducerats i motsvarande eller
högre grad är inte acceptabelt. Vi vänder oss emot denna tillämpning av vad
som skulle bli en reform till de handikappades fromma.

Enligt förordning 1988:90 utgår numera bilstöd till förälder med handikappat
barn ”under förutsättning att föräldern sammanbor med barnet och
har behov av ett fordon för förflyttning tillsammans med barnet”.

Märkligt nog utgår enligt dagens regler däremot inget bilstöd om barnet
är familjehemsplacerat även om placeringen beräknas bli långvarig. Detta
är än märkligare, eftersom det är angeläget att familjehemsplacering för
barn med svåra handikapp underlättas.

Statsrådet Bengt Lindqvist sade som svar på en fråga i riksdagen bl.a.:
”Det är viktigt att svårt handikappade barn kan få familjehemsplacering, och
det är viktigt att se till att de föräldrar som tar på sig den uppgiften också får
det stöd de behöver”.

Trots statsrådets svar finns inget förslag i budgetpropositionen för att
ändra på detta missförhållande. Fosterföräldrar för ett svårt handikappat
barn får inte del av bilstödet. Skulle samma barn däremot bo hos sina biologiska
föräldrar skulle bilstöd utgå.

Vi anser att bilstödet skall bli föremål för en översyn. I denna översyn bör
bl.a. ingå en bedömning av bilstöd i förhållande till färdtjänst.

19. Färdtjänst

Sverige ligger i fråga om handikappanpassning av kollektivtrafiken efter
flera länder i västvärlden. De bidrag som skall stimulera till åtgärder utöver
vad nuvarande föreskrifter kräver är otillräckliga och kan inte heller förväntas
nå en sådan nivå att någon effekt på kostnadsökningarna beträffande
färdtjänsten uppnås. Vi anser att föreskrifterna i stället skall ändras så att
trafikutövarna tvingas till handikappanpassning enligt den s.k. ansvars- och
finansieringsprincipen.

Den regeringsproposition, som antogs av riksdagen i maj 1989, och de
taxor som transportrådet sedan fastställt har fått till följd att de handikappades
kostnader för längre resor ligger på en rimlig nivå medan taxan för kortare
färdtjänstresor höjts på ett oacceptabelt sätt för dem, som är beroende
av specialfordon för sitt resande.

Någon form av ”länsfärdtjänst” genom samarbete mellan kommuner, i likhet
med vad som införts i Stockholmsområdet, skulle kunna lösa problemen
med kostnader för de kortare riksfärdtjänstresorna.

Den teletekniska organisationen av beställningsrutinerna för riksfärdtjänst
har fungerat dåligt under hösten 1989. Väntetiden till riksfärdtjänstens

Mot. 1989/90

So260

13

020-nummer har tidvis varit så lång att vissa handikappade inte lyckats beställa
sin resa under en fjortondagarsperiod. Vi förutsätter att transportrådet
åläggs att åtgärda dessa missförhållanden.

20. Hemtjänsten

Det råder enighet om att den som vill bo kvar i sitt eget hem skall ha rätt
och möjlighet till detta. Därför är det av största betydelse att hemtjänsten
fungerar väl och att den enskilde har rätt att välja den hemtjänst/hemsjukvård
som hon anser bäst. I Danmark och Finland betalar socialförsäkringen
medel direkt till den person som behöver hemtjänst, så att vederbörande har
möjlighet att anställa sin personliga assistent eller köpa tjänster från kommunen.

För att öka den enskildes valfrihet anser vi att bidrag, motsvarande den
kostnad som den offentliga verksamheten har eller skulle ha för att tillhandahålla
den service brukaren har rätt till, bör gå direkt till den enskilde.

Vi vill därför införa en serviceupphandlingsrätt för att stärka brukarens
ställning. Serviceupphandlingsrätten utgörs inte av en kontant summa
pengar, utan kvantifieras i ett antal assistenttimmar vars antal fastställs för
varje enskild brukare. Det är detta antal timmar brukaren har rätt att dirigera
antingen hon vill välja den kommunala hemtjänsten, ett brukarkollektiv,
enskilda personer eller kanske ett serviceföretag.

Om vårt samhälle över huvud taget skall klara social vård och service på
ett tillfredsställande sätt till allt fler äldre, sjuka och handikappade som behöver
hemtjänst, är det alldeles nödvändigt att de kommunala monopolen
bryts och att nya alternativ får växa fram. Det är också viktigt att underlätta
för anhöriga vårdare att klara sin uppgift.

21. Vissa socialförsäkringsfrågor

Vi har i en annan motion begärt en förändring av sjukförsäkringssystemet.
Genom de förslag som vi framför i den motionen - bl.a. en s.k. arbetsgivarperiod
- kan resurser frigöras till tidiga rehabiliteringsinsatser, som är nödvändiga
för att t.ex. undvika alltför tidig förtidspensionering. Förkortade
sjukskrivningstider genom en samordning av sjukvårdens och sjukpenningens
finansiering skulle minska samhällets utgifter väsentligt, vilket bl.a. redovisats
av den s.k. ESO-kommittén. Genom förkortade sjukskrivningstider
och tidiga rehabiliteringsinsatser kan resurser indirekt överföras till förbättringar
på i dag eftersatta områden inom handikappolitiken.

21.1 Föräldrapenning

Att båda föräldrarna aktivt skall delta i sina barns uppfostran och skötsel,
och att detta ansvar inte som förr helt skall åvila mammorna, är nu allmänt
accepterat.

Tillfällig föräldrapenning kan ges till båda föräldrarna samtidigt om de följer
sitt barn till läkare när barnet lider av allvarlig sjukdom eller till någon
av läkare beordrad behandling. För övriga habiliterings- och utbildningsinsatser
finns ingen motsvarande möjlighet för båda föräldrarna att samtidigt
deltaga med ersättning från föräldraförsäkringen.

Mot. 1989/90

So260

14

Kan, som nu är fallet, bara en av föräldrarna få ersättning läggs alltför
stort ansvar på mamman.

Socialförsäkringsutskottet uttalade sig, med anledning av bl.a. en moderat
motion, i betänkande 1988/89 SfU12 positivt för att ändra detta förhållande
men ville avvakta riksförsäkringsverkets pågående översyn. RFV överlämnade
våren 1989 sin rapport till regeringen i vilken det var positivt till förslaget.
Regeringen har trots det ännu inte lagt något förslag.

Vi föreslår därför att båda föräldrarna ges möjlighet att samtidigt få tillfällig
föräldrapenning vid habilitering och föräldrautbildning.

21.2 Handikappersättning

Vi har länge föreslagit att handikappersättningen skall ha fler nivåer. Vi förutsätter
att den aviserade utredningen om bl.a. högkostnadsskydd snart för
upp denna fråga till behandling. Vi ifrågasätter också den halvering av handikappersättningen
som drabbar gravt synskadade personer i samband med
ålderspensioneringen. Bibehållen handikappersättning behövs oftast för att
en förtidspensionerad person skall få samma möjligheter som en yrkesarbetande
till ett aktivt liv.

Funktionsnedsättningar, som kan komma p.g.a. ålder, förvärrar ofta den
synskadades handikapp. En hörselnedsättning innebär att den synskadade,
som kompenserat sin synnedsättning med hjälp av hörseln, blir avsevärt
mycket mer handikappad än om synnedsättningen inte förelåg.

Vi förutsätter att sittande utredning belyser dessa frågor och lägger förslag
som förbättrar handikappersättningen på dessa punkter.

22. Handikapporganisationerna

Handikapporganisationerna gör genom sina breda grundläggande kunskaper
om handikapp och de handikappades livsförhållanden en viktig insats i
samhällsorganens arbete för de handikappade. Att ge bidrag till handikapporganisationerna
istället för till myndigheter kan ofta vara en bra resursfördelning,
som sparar pengar. Att avstå från att stödja organisationerna innebär
kanske att man missar nyttan av de kunskaper som finns samlade inom
dessa.

Finansieringen av marginalskattesänkningen innebär för handikapporganisationerna
att dessa, förutom de vanliga kostnadsstegringarna, drabbas av
ökade kostnader i form av höjd moms och höjda reskostnader utan att för
den skull kunna få del av några ökade inkomster i form av sänkta skatter.
Med moderata samlingspartiets skattepolitik uppstår inte denna situation.

23. Handikappade flyktingar och invandrare

Att vara flykting och invandrare kan vara svårt av många skäl. Flyktingar
vars problem förstärks genom handikapp bör uppmärksammas speciellt.
Särskilt för de asylsökande flyktingar som har allvarliga funktionsnedsättningar
bör rehabiliterande insatser sättas in redan under den tid de väntar
på uppehållstillstånd.

Enligt lagen om bistånd till asylsökande kan särskilt bidrag lämnas till han

Mot. 1989/90

So260

15

dikapputrustning och andra hjälpmedel som är nödvändiga för en dräglig
livsföring.

Klara regler måste skapas så att statens roll klarläggs, då det visat sig att
oklarhet råder om ansvaret för verksamheten, hur kostnaderna fördelas och
vem som skall ta initiativ.

Vi anser att bedömningen av eventuella behov av hjälpmedel bör göras
redan vid den första hälsoundersökningen och att åtgärder vidtas under väntetiden.

24. Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om datorhjälpmedel och texttelefon,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ett aktivt uppsökande arbete redan i skolan för att
förebygga förtidspension,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av ökad undervisning om olika handikapp

i vårdyrkesutbildningarna och utbildningarna för byggnadssektorn1],
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om länsskolnämndernas ansvar för utbildningen av
handikappade1],

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utgivningen av radio- och kassettidningar samt betydelsen
av läns- och kommuntidningar2],

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utökningen av utbildningstiden för sjukgymnaster
och arbetsterapeuter till tre år1],

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utökning av antalet utbildningsplatser för
logopeder1],

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om anslag för avancerade datorbaserade hjälpmedel,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om datorn som tekniskt hjälpmedel för synskadade,
hörselskadade och rörelsehindrade samt tillgången till texttelefon på
arbetsplatsen,

5. att riksdagen hos regeringen begär en utredning angående arbetstekniska
hjälpmedel för personer med funktionsnedsättning i enlighet
med vad som i motionen anförts,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om inbyggda verkstäder för en eller två personer3],

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om gymnasieutbildning för svårt rörelsehindrade ungdomar,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om uppräkning av taxorna för privatpraktiserande
sjukgymnaster4],

Mot. 1989/90

So260

16

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att remisstvånget
för sjukgymnastisk behandling inom ramen för den allmänna
sjukförsäkringen slopas4],

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om sjukgymnasters möjlighet att öppna egen praktik4],

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om statsbidrag till gruppboende,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om åtgärder för att lösa problemen vid beställning av
riksfärdtjänst5],

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att bilstödet till svårt handikappade barn bör följa
barnet även när det placeras i familjehem,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om serviceupphandlingsrätt i syfte att skapa frihet för
den enskilde att välja alternativ hemtjänst,

[att riksdagen hos regeringen begär förslag om nya regler för att
föräldrapenning vid tillfällig vård av barn skall kunna utgå till båda
föräldrarna till handikappade barn samtidigt vid habilitering och
föräldrautbildning4],

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om fler nivåer i handikappersättningen och handikappersättningens
storlek för pensionerade synskadade,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om hjälp och stöd till handikappade flyktingar.

Mot. 1989/90

So260

17

Stockholm den 24 januari 1990
Sten Svensson (m)

Gullan Lindblad (m)
Charlotte Cederschiöld (m)
Ingvar Eriksson (m)

Margit Gennser (m)

Ingrid Hemmingsson (m)
Bertil Persson (m)

Per Stenmarck (m)

Ingegerd Troedsson (m)

Görel Bohlin (m)

Hans Dau (m)

Karin Falkmer (m)
Ann-Cathrine Haglund (m)
Ing-Britt Nygren (m)

Mona Saint Cyr (m)
Karl-Gösta Svenson (m)
Göran Åstrand (m)

1 1989/90:Ub811

2 1989/90:K415

3 1989/90:A260

4 1989/90:Sf302

5 1989/90:T916

Mot. 1989/90

So260

Innehåll Mot-1989/90

1. Inledning 4 So260

1.1 Andra prioriteringar 4

2. Vår sociala trygghet i ett internationellt perspektiv 4

3. Handikapputredningen 5

4. Arbete i stället för pension 5

4.1 Rehabilitering 5

4.2 Individuella, flexibla lönebidrag 6

5. Arbetstekniska hjälpmedel 7

6. Hjälpmedelsgaranti 7

7. Fria läkemedel och förbrukningsartiklar 8

8. Arbetsförmedling 8

9. Förtidspension 8

10. Samhall 9

11. Utbildningsfrågor 9

11.1 Gymnasieutbildning 10

12. Radio- och kassettidningar 10

13. Hälso- och sjukvård 11

14. Sjukgymnastik 11

15. Handikappidrotten 11

16. Bostadsfrågor 12

17. Flerhandikappade 12

18. Bilstöd 13

19. Färdtjänst 13

20. Hemtjänsten 14

21. Vissa socialförsäkringsfrågor 14

21.1 Föräldrapenning 14

21.2 Handikappersättning 15

22. Handikapporganisationerna 15

23. Handikappade flyktingar och invandrare 15

24. Hemställan 16

19