Motion till riksdagen
1989/90:So256

av Ulla Tillander m.fl. (c)
Den sociala välfärden

Grundläggande för det goda samhället måste vara att välfärden fördelas på
ett rättvist sätt mellan medborgarna.

Denna förutsättning bygger på att alla människor, oavsett kön, yrke, bostadsort,
social bakgrund eller andra sociala och personliga olikheter har
samma värde och samma rättigheter. För centern är fördelningen av samhällets
resurser mellan olika grupper en högt prioriterad fråga. Centerns utgångspunkt
är att fördelningen skall ske med utgångspunkt i bl.a. den enskilda
individens behov av hjälp och stöd.

Från regeringens sida sägs att det sociala välfärdssystemet är uttryck för en
fördelningspolitik som bygger på solidaritet och rättvisa. Det kan emellertid
inom många områden ifrågasättas om detta påstående längre har någon bärighet.
På goda grunder har många frågat sig om socialdemokraterna fortfarande
för någon medveten och rättvis fördelningspolitik. Medan många får
det allt bättre får andra grupper det allt sämre. Kapital har under många år
strömmat från de grupper som har det mindre gott ställt till de mycket välbeställda.
Skall vårt samhälle vara ett välfärdssamhälle måste alla ha anledning
att glädja sig över framgångarna. Att som nu låta klyftorna öka är inte acceptabelt
och avslöjar en bristande känsla hos regeringen för behovet av en aktiv
och rättvis fördelningspolitik.

Bristen på en rättvis fördelningspolitik finns på många områden men drabbar
alldeles särskilt svaga grupper, de som är glömda eller gömda och som
har svårt att själva eller massmedialt få någon uppmärksamhet.

Det gäller i hög grad de handikappade som ofta har en lägre bostadsstandard,
begränsade möjligheter till utbildning, svårare att få arbete och sysselsättning
samt sämre möjligheter till en varierad och rik fritidsverksamhet än
andra grupper. Dessa och andra skillnader kan inte undanröjas så länge handikappfrågorna
behandlas isolerat från övriga samhällsfrågor. Det gäller sålunda
bl a att ekonomiskt och på annat sätt hjälpa de handikappade ut i arbetslivet
och tillgodose behovet av handikappbostäder.

En annan eftersatt grupp är de äldre. Knappa resurser, bristfälliga kunskaper,
flaskhalsar i vårdkedjan, vakanser och hög personalomsättning leder till
oacceptabla välfärdsförluster för många äldre. Det gäller inte minst förhållandena
i de större städerna. För en välfärdsstat borde det vara en självklarhet
att de äldres behov kan tillgodoses på ett ändamålsenligt sätt. Idag kan
emellertid inte alla äldre garanteras den omsorg och vård som bäst tillgodo

ser den enskildes behov. Till detta har nedläggningen av ålderdomshem bidragit
liksom bristen på vårdpersonal och det bristfälliga intresset under lång
tid att höja vårdyrkets status och förbättra vårdpersonalens löne- och anställningsvillkor.

Det är också väsentligt att skapa rättvisa ekonomiska levnadsbetingelser
mellan den yrkesverksamma gruppen och pensionärerna. I det avseendet är
utformningen av pensionssystemet - vårt största fördelningssystem - av
största betydelse. Nuvarande skatteregler innebär emellertid att pensionärer
med låg eller ingen ATP blir hårt beskattade om de får en extra inkomst.
Det extra avdrag, som utgår för att ge dem med lägst pension skattefrihet,
avtrappas så kraftigt att oacceptabla marginaleffekter uppstår. Det nuvarande
pensionssystemet hindrar närmast en pensionär att efter eget val delta
i arbetslivet. Det är därför bl.a. som centern lagt fram ett förslag om en ny
och förstärkt grundpension som syftar till att undanröja denna orättvisa.
Pensionärerna får härigenom större möjligheter till fortsatta insatser i arbetslivet
till nytta både för samhället och för dem själva.

Fördelningspolitiken berör i allra högsta grad också familjerna. Deras situation
och förutsättningar varierar starkt. Många barn växer upp i splittrade
hem och med endast en vuxen. För flertalet familjer är det svårt att klara sig
på en lön och möjligheterna för den som önskar att stanna hemma några år
när barnen är små och själv ta hand om sina barn är därmed begränsade.
Särskilt begränsade är möjligheterna för ensamstående föräldrar att välja
mellan förvärvsarbete och mer tid för sina barn. För att föräldrar skall kunna
förvärvsarbeta krävs någon form av barnomsorg. Den nuvarande politiken
går ut på att att denna i första hand skall ordnas inom ramen för kommunala
daghem eller familjedaghem. Alternativa omsorgsformer diskrimineras.

Samtidigt som vissa föräldrar sålunda tvingas anlita sådana omsorgsformer
som de inte själva skulle ha valt får andra stå i kö därför att daghemsplatserna
inte räcker till. Få har ekonomiska möjligheter att själva ordna alternativ
barntillsyn. Valfrihet har främst de verkligt förmögna föräldrarna.

Den socialdemokratiska familjepolitiken bygger på en ensidig föreställning
om familjens situation. Detta har fått till följd att för 40 procent av alla
förskolebarn över ett år utgår inget stöd till barnomsorgen. Skillnaderna
mellan olika kommuner och olika landsdelar är dessutom stora och särskilt
missgynnad är den utpräglade landsbygden. Den socialdemokratiska politiken
har varit orättfärdig mot de familjer som inte passat in i det anbefallda
systemet.

Hälso- och sjukvården är ytterligare ett område som har stor betydelse för
fördelningspolitiken. Vid en internationell jämförelse håller svensk hälsooch
sjukvård en hög kvalitet. Men möjligheterna att komma i åtnjutande av
vård är olika beroende på bl.a. var i landet man är bosatt. Bristen på läkare
och annan vårdpersonal är särskilt markant i vissa delar av landet vilket gör
det svårare att där erhålla adekvat vård. Särskilt i storstäderna finns visserligen
vårdresurser men efterfrågan på vård är stor och vårdköerna långa. Bristen
i vården drabbar ofta de sämst ställda som också saknar möjligheter och
förmåga att skaffa sig vård utanför det offentliga sjukvårdssystemet.

Exemplifieringen av de brister som finns i välfärdssystemet visar på nödvändigheten
av att ändra välfärdspolitikens utformning. En rättvis regional

Mot. 1989/90

So256

12

fördelning är en utgångspunkt för vår politik. Välfärden måste komina alla
till del oavsett var man bor. En förnyelse av välfärden måste också ske med
utgångspunkt i en vidgad valfrihet och ett ökat utrymme för individens egna
beslut. I takt med att materiell standard och utbildning förbättras, ökar den
enskildes anspråk på att få fatta beslut och träffa de val som gäller det egna
och de anhörigas liv. Som exempel må nämnas centerns förslag om vårdnadsbidrag
som innebär att föräldrarna får valmöjlighet att själva bestämma hur
de vill ha sin barnomsorg ordnad. Ett annat exempel är kravet att patienten
själv skall få välja läkare.

Förnyelsearbetet skall också vara inriktat på att att uppnå jämlikhet genom
en mobilisering av de eftersatta. Den enskildes förmåga till insatser och
initiativ skall tillvaratas. Det stöd som samhället lämnar skall i första hand
vara hjälp till självhjälp och man bör undvika att tilldela vissa människor den
renodlade rollen av klient. Här kan som exempel nämnas de handikappade,
som i många fall genom ett generöst arbetsmarknadsstöd kan slussas ut på
arbetsmarknaden.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om principerna för en förnyelse av den sociala välfärden.

Stockholm den 24 januari 1990

Mot. 1989/90

So256

Ulla Tillander (c)

Karin Israelsson (c)

Rune Backlund (c)

Rosa Östh (c)

Göran Engström (c)

Roland Larsson (c)

Marianne Jönsson (c)

Kersti Johansson (c)

13