Motion till riksdagen
1989/90:So231

av Bengt Westerberg m.fl. (fp)
Det glömda Sverige

Solidaritet mellan människor har varit en av de grundläggande förutsättningarna
för det moderna välfärdssamhällets framväxt. Tanken att de starka och
bemedlade skall dela med sig till de svaga och fattiga har varit bärande för de
politiska krafter som satt i gång och genomfört det fattiga ståndssamhällets
förvandling till ett rikare och rättvisare samhälle.

Enligt liberala värderingar har varje individ, också hon med de allra
sämsta förutsättningarna, rätt att leva ett så värdigt liv som möjligt. Många
i Sverige i dag ges inte de möjligheterna. De behöver vårt engagemang mer
än de flesta.

Med det glömda Sverige menar vi de människor som mitt i vår välfärd lever
i ofärd. Människor som kommit i skymundan, som har berättigade krav
på mer stöd från samhället men som inte får det. Människor som ser hur
de stora gruppernas villkor förbättras medan de själva inte får den hjälp de
behöver. I arbetet för att skapa rättvisa åt det glömda Sverige är egoismen
huvudfienden och solidariteten det främsta vapnet.

På 1930-talet engagerade sig folkpartiet för de folkgrupper som hade
mycket besvärliga förhållanden men vars behov trots detta inte beaktades i
det politiska arbetet. De grupper som då hörde till vad Bertil Ohlin kallade
det glömda Sverige var bl.a. lantarbetare, småjordbrukare och hemmets
kvinnliga arbetare - hembiträden likaväl som husmödrar och hemmadöttrar.

I dag är uppgiften densamma även om det i stor utsträckning är andra
grupper det nu handlar om, de handikappade och deras familjer, de dementa
och deras anhöriga, andra som blir sjuka på ålderdomen och inte får tillbringa
sina sista år i värdighet och med respekt för sin integritet ytterligare
en.

De människor som lever i det glömda Sverige är oftast inte med när beslut
fattas och resurser fördelas. Deras problem varierar. Varje grupp är ganska
liten och därför väger deras röster inte så tungt på valdagen. Ofta har de
svårt att göra sig hörda i den politiska debatten, inte sällan är de oförmögna
att föra sin talan av brist på tid, ork, förmåga eller mod.

Ibland förs den fördelningspolitiska och socialpolitiska debatten som om
de flesta av oss skulle vara svaga. Då dränks kraven på förbättringar för t.ex.
utvecklingsstörda, gravt rörelsehindrade och dementa.

Detta är en utmaning för socialpolitiken. Den måste förmå angripa välfärdssamhällets
värsta skamfläckar. Dess utformning måste i högre grad än

i dag styras av hänsyn till de människor som är mest utsatta och i mindre
grad av kortsiktiga och valtaktiska hänsyn. Det är sällan som de starkaste
organisationerna företräder de svagaste människorna. Människorna i det
glömda Sverige är utlämnade åt att vi andra av solidaritet och rättvisepatos
drar fram dem i ljuset och ger dem deras rättmätiga andel av vårt välstånd.
Det ställer särskilt höga krav på engagemang och inlevelseförmåga hos politiska
beslutsfattare på alla nivåer.

Den socialdemokratiska politiken har haft en helt annan inriktning. Stora
resurser har satsats på dyrbara och fördelningspolitiskt ineffektiva åtgärder
såsom bostadssubventioner. Däremot har regering och riksdagsmajoritet avvisat
en rad viktiga reformkrav för bl.a. handikappade och deras familjer.

Våra resurser är begränsade. De friska och starka måste vara med och
bära bördorna för de handikappade och de sjuka. Vi måste vara beredda att
avstå från vissa förmåner eller fördelar för att vi skall få råd att hjälpa dem
som behöver stöd. Detta är den solidaritetens princip som tyvärr ofta kommer
på skam. Det handlar om att våga prioritera. Lika angeläget är att föra
en resursskapande ekonomisk politik som ger ökat utrymme för socialpolitiskt
reformarbete. Endast så kan vi på lång sikt trygga välfärden.

Folkpartiets principiella syn på socialpolitiken utvecklas i en särskild partimotion.
Där slås bl.a. fast principer om valfrihet och om en så långt möjligt
generell välfärdspolitik utan integritetskränkande behovsprövning. Särskilda
insatser för glömda och utsatta grupper är ett annat fundamentalt inslag
i den socialpolitik folkpartiet förespråkar. Det handlar om insatser av
olika karaktär, alltifrån förbättrat generellt stöd till familjer med handikappade
barn till stimulansåtgärder i syfte att skapa ett människovärdigt boende
för gamla och sjuka i långtidsvården.

Folkpartiet lägger till detta riksmöte fram ett åtgärdspaket för det glömda
Sverige som omfattar omkring en miljard kronor. Förslagen kan finansieras
genom en reformering av socialförsäkringssystemet. Med små förändringar
för oss alla kan stora förbättringar vinnas för utsatta människor. Konkreta
yrkanden framläggs i särskilda motioner om bl.a. handikappade och sjukvård.

Med denna motion föreslår vi att riksdagen ställer sig bakom riktlinjerna
för ett omfattande reformarbete i syfte att förbättra förhållandena för människor
i det glömda Sverige.

Vi behandlar nedan följande grupper:

- Barn med handikapp

- Vuxna handikappade

- Människor med s.k. ”grå” sjukdomar och de som väntar i operationsköerna

- Psykiskt sjuka

- Demenssjuka och deras anhöriga

- Missbrukare

- Brottsoffer

- Gamla och sjuka på långvården

Det ligger i sakens natur att detta inte gör anspråk på fullständighet. Att engagera
sig för det glömda Sverige är att vara vaksam mot socialpolitikens

Mot. 1989/90

So231

4

misslyckanden, att uppmärksamma nya grupper som kommer i kläm, att inte
nöja sig med föråldrade och schabloniserade föreställningar om vem som är
stark och vem som är svag. Det är en fråga om attityder hos beslutsfattare
och myndigheter.

Politiker kan inte skapa lycka åt människor. Sin egen lycka skapar individen
själv. Men vi kan undanröja lidande. Så länge det finns ofärd måste arbetet
för det glömda Sverige fortsätta.

Barn med handikapp

Barn med handikapp och deras familjer måste ges rätt att leva ett så normalt
liv som möjligt. Den s.k. normaliseringsprincipen får inte tolkas som att
samhället lägger över den största arbetsbördan på det handikappade barnets
familj. Normalisering måste därför innebära ansvarsfördelning mellan föräldrarna,
stat och kommun. Omsorgslagens personkrets måste utvidgas.

Insatserna från samhällets sida måste utformas efter den enskilda familjens
förutsättningar och behov. Dessa familjer måste få reell valfrihet. Familjerna
måste få hjälp med olika former av avlastning. Ekonomin för dessa
familjer måste förbättras genom höjda vårdbidrag. ATP-poäng bör utgå för
hela vårdbidraget. Rätten till tillfällig föräldrapenning måste förbättras för
den som har vårdbidrag. Om föräldrarna finner förhållanderna i hemmet
alltför påfrestande måste handikappade barn kunna få gruppbostad i familjens
närhet.

Vuxna handikappade

Vuxna handikappade möter ofta betydande svårigheter med att komma ut
på arbetsmarknaden. Rätten till arbete måste gälla för alla. Aktiva insatser
måste därför vidtas för att stimulera till ökad sysselsättning bland de handikappade.
Samhall gör här viktiga insatser som bör få utökat stöd.

Resurser som i dag avsätts till förtidspensioner måste i större utsträckning
användas för att ge handikappade arbete. En sådan omprioritering minskar
slöseriet med mänskliga resurser och ökar livskvaliteten för de handikappade.

För många handikappade passar kollektiva boendeformer bra. Gruppboende
har flera fördelar, men bristen på platser i gruppboende är stor. Det
är angeläget att stimulera utbyggnaden.

Hjälpen till de vuxna handikappade måste syfta till att öka deras valfrihet.
Olika typer av stöd, såsom hemtjänst, ledsagare, arbetsbiträde etc. bör
kunna placeras i en pott och disponeras av den handikappade själv för anställning
av personliga assistenter. Detta ger den handikappade möjlighet att
själv besluta om servicens utformning. Det s.k. STIL-projektet är ett bra exempel
på hur sådan valfrihet kan åstadkommas. Handikappanpassning av
kollektivtrafik, bostäder och samlingslokaler måste drivas på.

Folkpartiet anser att liknande projekt måste uppmuntras. På sikt bör alla
handikappade som så önskar få möjlighet att själva anställa sina egna assistenter.

Mot. 1989/90

So231

5

Människor med s.k. grå sjukdomar och de som väntar i
operationsköerna

Det finns en stor grupp sjukdomar, som är livslånga och för vilka det ännu
inte hittats bot. Till dessa sjukdomar räknas bl.a. sockersjuka, reumatism,
allergier, astma, psoriasis, cystisk fibrös, afasi och epilepsi.

Dessa sjukdomar, eller medicinska handikapp, är inte dramatiska till sitt
förlopp. De kräver inte stora spektakulära läkarinsatser, det är oftast inte
fråga om sekunder och minuter för att rädda liv. Men de kräver fortlöpande
en intensiv läkarkontakt. Kravet på kontinuitet är därför viktigt för dessa
patienter. Flera av dessa sjukdomar kan ge svåra följdkomplikationer eller
förvärras, därför måste dessa patienter följas regelbundet. Även personal på
akutklinikerna måste vara väl insatt i dessa olika sjukdomars speciella förhållanden.

De långa väntetiderna till en del operationer och andra medicinska behandlingar
är en skamfläck på välfärdssamhället. Det behövs både organisatioriska
förändringar och ökade resurser för att köerna till höftleds-, gråstarr-
och kranskärlsoperationer skall kunna kapas. Både offentliga och privata
vårdalternativ måste användas till det yttersta så att vi skall kunna bli
av med köerna. Åtgärder måste vidtas även mot de ”glömda köerna” till behandling
av bl.a. inkontinens, gallsten och livmoderframfall.

Psykiskt sjuka

Psykiatrins patienter tillhör fortfarande i hög grad det glömda Sverige. Därför
är det viktigt att psykiatrin uppmärksammas mer.

Med psykisk ohälsa menas olika typer av störningar i människans psykiska
funktioner, t.ex intellekt, känsla och vilja, som av patienten eller patientens
omgivning upplevs som sjukliga. Orsakerna till psykisk ohälsa är många,
komplexa och ofullständigt kända. Vissa tillstånd kan förklaras av förändringar
i de s.k. signalsubstanserna i hjärnan. Andra tillstånd har psykologiska
och sociala förhållanden som grund.

Mycket har förändrats till det bättre när det gäller vård och behandling av
psykiska sjukdomar och besvär. Åtskilligt återstår dock att göra för denna
patientgrupp. Sedan landstingen tog över ansvaret för den psykiatriska vården
har arbetssätt och organisation förändrats dramatiskt. Sektoriseringen
inom psykiatrin är den största organisatoriska förändringen. Den innebär att
en klinik får ett totalansvar för all psykiatrisk vård inom ett geografiskt område.

Sektoriseringen har dock skapat nya problem inom psykiatrin.Antalet
vårdplatser inom den slutna vården har minskat kraftigt och många har flyttat
ut till eget boende, ofta mer eller mindre utan tillsyn. Metoder för att
bedriva en meningsfull öppenvård saknas ofta. Sektoriseringen har vidare
försvårat den nödvändiga specialiseringen av verksamheten, eftersom de enheter
som skall svara för all vård inom ett område blivit för små.

För de psykiskt sjuka måste det finnas goda behandlings- och rehabiliteringsalternativ
utanför den slutna vården. Dessa måste ta hänsyn till patienter
med skilda behov. Möjligheten till meningsfull sysselsättning är en viktig
del av rehabiliteringen.

Mot. 1989/90

So231

6

Olika boendeformer måste snabbt byggas upp i kommunerna för de psykiskt
sjuka, för att tillgodose olika patientgruppers behov. Dagverksamhet
bör finnas tillgänglig.

Anhöriga till psykiskt sjuka måste få olika former av stöd. Hjälp vid olika
krissituationer för de anhöriga måste utvecklas. Barnen till de psykiskt sjuka
måste uppmärksammas. Stödet till anhörigorganisationerna bör byggas ut.

Samhällets stöd till psykoterapeutisk behandling måste förbättras i framtiden.
Det ekonomiska stödet till dem som är i behov av psykoterapi är för
närvarande helt otillräckligt. Psykoterapeutisk behandling hos legitimerade
psykoterapeuter bör i framtiden ersättas via försäkringskassan på samma
sätt som behandling av somatiska sjukdomar.

Dementa och deras anhöriga

Människor som har demenssjukdomar och deras anhöriga var under lång tid
alltför lite uppmärksammade i vård- och äldrepolitiken. Den som blir dement
drabbas av en allvarlig och omstörtande sjukdom. De anhörigas situation
förändras dramatiskt.

Demens hör till de vanligaste sjukdomarna hos äldre människor. Flera undersökningar
visar att ca 5 % av befolkningen över 65 år lider av demenssjukdom.
Av dem som är över 80 år beräknas ca 15 % vara drabbade av svår
demens. Idag finns det inga metoder för att bota demens. Däremot kan vissa
läkemedel dämpa beteendestörningar. Aktivering och intellektuell träning
kan medverka till vissa förbättringar och ett långsammare sjukdomsförlopp.

Vården och omsorgen för de dementa måste i framtiden byggas ut på flera
områden. Där är det viktigt att börja från grunden och utveckla hemtjänsten.
Förbättrad hemtjänst utgör dessutom ett ökat stöd till de anhöriga, eftersom
en tredjedel av de dementa vårdas hemma med stöd från anhöriga.

Dagvård är en annan viktig del av demensvården som måste byggas ut.
För många dementa är dagsjukvård kombinerad med eget boende ett gott
alternativ. En väl utbyggd dagsjukvård ökar de anhörigas förutsättningar att
vårda den demenssjuka i hemmet. Ett rimligt krav bör därför vara att alla
dementa skall erbjudas plats inom dagsjukvård inom en tioårsperiod.

När den demente inte längre kan bo kvar i den egna bostaden måste det
finnas vettiga alternativ. Gruppboendet är ett positivt tillskott till demensvården
och bör ges ett reellt stöd. Denna boendeform utgörs av en liten
grupp av dementa som bor under hemlika förhållanden och vårdas av personal
med speciell utbildning.

Behovet av platser inom gruppboendet för dementa är mycket stort. I dag
finns det ca 1 500 platser och behovet beräknas ligga i intervallet
15 000-30 000 platser. För att påskynda utbyggnaden måste staten ge ett stimulansbidrag
för att fortare öka platsantalet inom gruppboendet. Folkpartiet
presenterade förra året ett konkret förslag som skulle kunna fördubbla
utbyggnadstakten till en kostnad av ca 300 milj. kr. per år. Riksdagen gick
oss i höstas delvis till mötes. Det är angeläget att regeringen snabbt effektuerar
den beställning riksdagen gjorde och lägger fram förslag om ett generöst
stimulansbidrag.

Även om gruppboendet byggs ut i framtiden, kommer det att finnas de

Mot. 1989/90

So231

7

menta i olika vårdformer, t.ex. sjukhem, servicehus och ålderdomshem.
Inom akutsjukvården kommer det även i framtiden att finnas dementa, då
de ibland för längre eller kortare tider får behov av somatisk sjukvård. Erfarenheter
från gruppboende bör därför tas till vara även i andra sammanhang
där dementa vårdas.

De dementa som lever på institution måste ha rätt till eget rum. De måste
kunna få vara i fred med sina saker, rätt till att slippa störa eller störas av en
medpatient.

De exempel på dagvård, gruppboende och aktiviteter för dementa som
finns visar att det är personalens goda engagemang och kunnande som skapar
de goda resultaten. Personal som skall arbeta med dementa måste därför
ges särskild utbildning.

Missbrukarna

I alkohol- och narkotikamissbrukets spår följer en hel anhopning av mänskliga
tragedier. Såväl för missbrukarna som deras familjer och för andra närstående.
Dessa grupper får inte glömmas bort, utan stödet till dem måste
utvecklas och förbättras.

Akoholpolitiken måste kännetecknas av restriktioner som kan förebygga
alkoholproblem samt ge en effektiv vård, behandling och rehabilitering åt
dem som trots allt drabbas av sådana.

Missbrukarna måste kunna söka hjälp på ett enkelt sätt och den skall alltid
kunna förmedlas anonymt. Det går inte att hitta en gemensam behandlingsmodell
för alla missbrukare. De är som andra människor olika, behandlingsalternativen
måste därför vara flera.

Så länge en missbrukare har kvar sitt sociala nätverk är förutsättningarna
goda för att vederbörande skall kunna minska sitt missbruk. Många behandlingsmodeller
bygger på att inte bara behandla missbrukaren utan att även
engagera omgivningen.

Ideella organisationer och enskilda personer gör betydande insatser inom
missbrukarvården. Dessa svarar för mycket av nytänkandet och finner ofta
effektiva behandlingsformer. Folkpartiet föreslår ökat stöd till organisationer
som LP-stiftelsen. Statsbidragsreglerna missgynnar för närvarande i
många fall dessa vårdformer. Bidragssystemet bör därför förändras så att bidraget
blir neutralt i förhållande till behandlingsformen.

En missbrukare kan vara svårmotiverad till vård, eftersom missbruket ofta
medför ett självdestruktivt beteende. I de fall en missbrukare är motiverad
till frivillig vård måste väntetiderna förkortas t.ex. genom att samhället i
större utsträckning utnyttjar de enskilda organisationernas tjänster. En missbrukare
som är motiverad för vård skall inte behöva bli bortglömd i väntan
på behandling. Denna väntan kan bryta ner missbrukaren ytterligare, vilket
försvårar behandlingsmöjligheterna.

En missbrukare som genomgått behandling måste få hjälp i form av bostad,
utbildning, sysselsättning och sociala kontakter. Det krävs ökade insatser,
inte minst för att denna grupps bostadsbehov skall kunna tillfredställas.

För de anställda inom missbruksvården är det viktigt med en förståelse för

Mot. 1989/90

So231

8

hela vårdkedjans funktion, så att de inte bara möter de mest utslagna. Det
är därför viktigt att personalen ges möjlighet till vidareutbildning och handledning.

Brottsoffer

Brottsoffrens situation måste uppmärksammas mera. Ofta kretsar uppmärksamheten
kring gärningsmannen medan den som utsatts för brottet lämnas
därhän.

Under 1988 anmäldes ca 1 miljon brott till polisen. De flesta av dessa brott
var riktade mot enskilda personers egendom, liv eller hälsa. Många brott anmäls
dock aldrig till polisen. Misshandel, sexuella övergrepp och andra brott
mot person är typiska exempel på sådant som inte alltid anmäls. Den främsta
orsaken till detta är troligen att offret och gärningsmannen står varandra
nära.

De allra flesta människor med väl fungerande sociala nätverk kan gå igenom
allvarliga kriser utan att behöva professionell hjälp. Men det är viktigt
att personer som drabbas av brott och är i behov av stöd kan få det i så nära
anslutning till brottet som möjligt. Det är då behovet är som störst. Det är
därför viktigt att olika instanser på ett samordnat sätt vidtar lämpliga åtgärder
för att stödja brottsoffren.

Under den senaste tio-årsperioden har ett stort antal kvinnojourer vuxit
fram, vilka inrättats för att hjälpa och stödja kvinnor som utsatts för våld
eller brott. Verksamheten vid kvinnojourer har visat på mycket goda resultat
men verksamheten begränsas av bistande ekonomi. Vi föreslår ett ökat stöd
från samhällets sida.

Ett sätt att underlätta kvinnojourernas arbete är att det inrättas ett speciellt
telefonnummer lika för hela landet och kopplat till en särskild avdelning
inom polisen eller televerket, där allmän information kan ges om vilka
möjligheter till stöd som brottsoffer kan få i respektive län.

När det gäller barn som utsatts för våld- eller sexualbrott är situationen
mycket känslig. Barnet saknar oftast själv förmåga att anmäla övergreppet.
Här har barnets omgivning ett stort ansvar för att brottet kommer till polismyndighetens
kännedom.

Eftersom barnets situation i dessa fall är så utsatt föreligger det behov av
att en utomstående, kvalificerad person kan tillvarata barnets rätt och företräda
det vid misstanke om övergrepp. Barnets rätt borde tillgodoses genom
att det regelmässigt förordnas ett juridiskt biträde med särskild erfarenhet
av frågor som rör barn.

Gamla och sjuka på institutioner

Den sista grupp som vi vill uppmärksamma i denna motion är de gamla och
sjuka som bor på institutioner. År 1987 var ca 130 000 personer bosatta på
institutioner. De saknar ofta flera grundläggande rättigheter och möjligheter.

Bara hälften av de som bor på instution har eget rum. Den viktigaste förändringen
för att stärka dessa människors integritet och livskvalitet vore därför
den självklara möjligheten att kunna erbjuda dem rätten till eget rum.

Mot. 1989/90

So231

9

Att så stor andel idag saknar denna möjligheten är oacceptabelt. Staten
bör därför införa ett stimulansbidrag för att påskynda ombyggnaden av institutioner
så att rätten till eget rum snabbare skall kunna förverkligas.

Folkpartiets reformpaket

Folkpartiet föreslår i denna motion att regeringen skall återkomma med ett
socialpolitiskt reformprogram för det glömda Sverige i enlighet med de riktlinjer
som skisseras i motionen.

Dessa riktlinjer följs för folkpartiets del upp med en rad konkreta förslag
till detta riksmöte. Vi föreslår sålunda ett reformpaket för omkring en miljard
kronor. Särskilt på handikappområdet kan en rad viktiga insatser göras
till mycket begränsade kostnader. Förslagen kan inte avvisas av statsfinansiella
skäl. Det är nu en fråga om politisk vilja.

I Sverige är vård och omsorg i hög grad en angelägenhet för kommuner
och landsting. Det innebär inte att statsmakterna kan avsvära sig sitt ansvar
för att operationsköer kortas, dementa ges ett människovärdigt boende och
att utslussningen av människor från mentalsjukhusen fungerar.

Ett instrument i detta syfte är tidsbegränsade stimulansbidrag. De skall
inte syfta till att förändra ansvarsförhållandena men skall kunna användas
för att underlätta en vårdpolitiskt motiverad omvandling t.ex. en övergång
till gruppboende för dementa och en förändring av långvården och andra institutioner
så att alla som vill får rätt till eget rum.

De konkreta yrkandena läggs fram i andra motioner. Här skall innehållet
i korthet beskrivas.

För åtgärder mot köerna i sjukvården föreslås sammanlagt 200 milj. kr.
Det gäller såväl gråstarr, höftleder och kranskärl som en del glömda sjukvårdsköer
såsom inkontinens, gallsten och livmoderframfall.

För att stimulera ombyggnad till eget rum föreslås ett stimulansbidrag på
100 milj. kr. per år under 5 år.

För att förbättra situationen för handikappade föreslås reformer på sammanlagt
ca 450 milj. kr.

Åtgärderna avser främst

- höjt vårdbidrag till familjer med barn som har handikapp

- handikappanpassning av kollektivtrafiken

- utökat antal platser på Samhall

- förbättrat bilstöd för handikappade

- nya centra dels för barn med ovanliga handikapp, dels för svårdiagnostiserade
hjärnskador

- fler utbildningsplatser för logopeder och sjukgymnaster

- fler undervisningstimmar i Särvux (dvs. vuxenutbildningför utvecklingsstörda)

- ökat stöd till handikapporganisationerna

För att förbättra de sämst ställda pensionärernas villkor föreslås att undantagandepensionärer
får pensionstillskott till en kostnad av 130 milj. kr.

För att få en bättre fungerande utslussning från mentalsjukhusen föreslås
åtgärder för 25 milj. kr.

Mot. 1989/90

So231

10

Därtill kommer förslag om ökat stöd till kvinnojourerna, till enskild missbrukarvård
och om en höjning av flyktingkvoten till en kostnad av ca 100
milj. kr.

Hemställan

Med hänvisning till det ovan anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om socialpolitiska riktlinjer för reformer i syfte att förbättra
levnadsvillkoren för människor som lever i det glömda Sverige.

Stockholm den 19 januari 1990
Bengt Westerberg (fp)
Ingemar Eliasson (fp)
Karl-Göran Biörsmark (fp)
Birgit Friggebo (fp)

Elver Jonsson (fp)

Daniel Tarschys (fp)

Jan-Erik Wikström (fp)

Kerstin Ekman (fp)
Charlotte Branting (fp)
Sigge Godin (fp)

Ingela Mårtensson (fp)
Anne Wibble (fp)

Mot. 1989/90

So231

11