Motion till riksdagen
1989/90:So223

av Hans Göran Franck m.fl. (s)
Socialbidragssystemet

Antalet socialbidragstagare har ökat under en följd av år sedan 1980.

Socialbidragen är inte jämnt fördelade över hela landet. Hårdast drabbade
är vissa kommuner i storstadsområdena. Där har antalet socialhjälpstagare
överstigit 10 % av befolkningen.

Ca. en tredjedel av bidragstagarna är barn. Två tredjedelar av bidragshushållen
saknade barn. Flerbarnsfamiljer - tre eller flera barn - har utgjort
6 % av bidragshushållen. Det genomsnittliga socialbidragshushållet var förhållandevis
ungt. I nästan hälften av bidragshushållen var den person i hushållet
på vilken socialbidraget förs under 30 år. 6 % av bidragshushållen fick
bidrag varje månad under hela året.

Det är mer än 10 år sedan socialutredningen föreslog att det kommunala
socialbidraget till stora delar skulle ersättas med ett socialförsäkringstillägg
(SOFT) som betalas ut av de allmänna försäkringskassorna. Denna reformtanke
vann stor anslutning inom riksdagspartierna men har ännu inte genomförts.

Skälen till detta var tidigare främst ekonomiska. Man befarade att statens
kostnader för SOFT skulle blir betydligt större än dem som kommunerna
hade för socialbidraget. Hade kostnaderna varit mera lika, hade de kunnat
regleras vid de förhandlingar om statsbidrag till olika delar av det sociala
området som har förts regelbundet med kommunerna.

På senare år har emellertid ett nytt argument kommit till som vunnit terräng
alltmer. Det sägs att många av dem som uppbär socialbidrag - ca. en
femtedel - har svårigheter att få arbete av psykosociala eller socialmedicinska
skäl och att socialtjänsten behöver kontakter med dem för att kunna
hjälpa dem också med andra stödåtgärder än ekonomiska. Ett statligt socialförsäkringstillägg
skulle mot den bakgrunden vara mindre ändamålsenligt.

Det bör slås fast att ett sådant argument inte är rimligt. En i sig önskvärd
utbyggnad av socialförsäkringssystemet får inte hindras av ängslan för att socialtjänsten
inte skulle ha tillräckliga möjligheter att nå människor som
också har andra svårigheter än ekonomiska. Om man jämför med en annan
del av socialförsäkringen framstår det som helt verklighetsfrämmande. Att
man från statens sida exempelvis skulle möta krav på höjda pensioner med
argumentet att bland dem som bäst behöver en pensionshöjning finns det
grupper som socialtjänsten vill komma i kontakt med och att det därför vöre
bättre att låta dem få ansöka om socialbidrag! Till detta kommer att under

sökningar som gjorts av socialhögskolan vid Stockholms universitet tyder på
att socialbidragssökande som också har behov av annat, socialt stöd nästan
alltid redan är väl kända av socialtjänsten från andra sammanhang.

Under de år som har gått sedan SOFT-förslaget presenterades har ytterligare
utredningar gjorts och skälen för en reform har mejslats ut allt tydligare.
SOFT-reformen framstår därmed som en av de bäst utredda och förberedda.
Både Försäkringskasseförbundet och Försäkringsanställdas förbund
hör dessutom till de varmaste förespråkarna av en SOFT-reform och medverkar
säkert med det utvecklingsarbete som kan behövas. Det har sagts att
utvecklingen under senare år har medfört att socialbidragssystemet har närmat
sig tankarna bakom förslaget om SOFT. På en punkt kan detta vara riktigt.
I många kommuner arbetar man med en förenklad ansökan av SOFTmodell
som har minskat en del av belastningen på socialsekreterarna. Det
system med bruttonormer som också brukar åberopas var däremot genomfört
i flertalet kommuner redan när socialutredningen presenterade sitt
SOFT-förslag. Det är också ett faktum att socialbidragshanteringen alltjämt
utgör en stark belastning på socialtjänsten till förfång för andra angelägna
sociala uppgifter.

Behovet av socialbidrag steg brant under första delen av 1980-talet och
nådde en sådan omfattning att regeringen såg sig föranlåten att sätta till en
särskild analysgrupp för att undersöka vad det ökade socialbidragsbehovet
berodde på. Analysgruppen gjorde en förtjänstfull utredning men på åtgärdssidan
blev resultatet magert: det blev en utredning om hur samarbetet
mellan socialtjänst och arbetsförmedling kan byggas ut.

Kommunernas kostnader för socialbidrag har åter börjat sjunka. Men
fortfarande är socialbidraget en tung börda att bära för kommunerna - ekonomiskt
och administrativt. Det kanske tyngsta argumentet för SOFT är
fortfarande att de som tvingas söka socialbidrag finner detta förödmjukande
och integritetskränkande - fattigvårdstänkandet är ännu en realitet på
många håll. I en del fall leder detta säkerligen till att man hellre avstår från
det socialbidrag som man skulle ha rätt till för att slippa gå till socialbyrån.

Flertalet av dem som behöver socialbidrag - som angetts inledningsvis oftast
unga, ensamstående arbetslösa med eller utan barn - har också svårt att
förstå varför de ibland skall kunna få ersättning från den allmänna försäkringskassan
eller den erkända arbetslöshetskassan men ibland tvingas söka
hjälp av socialtjänsten. Det är sant att vi totalt sett har en liten arbetslöshet
men det kommer alltid att finnas människor som av arbetsmarknadsskäl,
medicinska, socialmedicinska eller familjesociala skäl tidvis har svårt att få
ett förvärvsarbete som passar dem. Därtill kommer att konsumentverkets
nyligen presenterade undersökning visar att stora grupper har fått en försämrad
levnadsstandard.

Generella ersättningar från socialförsäkringen och anslutande bidragssystem
kränker inte integriteten på samma sätt som individuella. Det allmänna
pensionssystemet, den allmänna sjukförsäkringen och barnbidragen har historiskt
betytt oerhört mycket för att minska fattigdomen och göra människor
självständiga. Det har också medverkat till en rättvis ersättning åt alla
oberoende av var i landet de är bosatta. Ännu i dag är skillnaderna mellan

Mot. 1989/90

So223

7

de socialbidragsnormer som socialtjänsten följer betydande mellan olika
kommuner.

Det finns all anledning att gå vidare och med hjälp av en form av behovsprövat
ekonomiskt bistånd försöka täppa till de luckor i socialförsäkringssystemet
som tyvärr alltid kommer att finnas. Välfärden i Sverige gäller inte
alla. Och till skillnad från många i sig angelägna reformer och påbyggnader
på socialförsäkringen måste ett sådant bistånd riktas direkt till dem som har
det sämst ställt. Den behovsprövning som görs inom ramen för ett sådant
generellt ersättningssystem garanterar att pengarna bara går till dem som
bäst behöver dem. I en tid när ekonomiska argument gärna åberopas som
absoluta hinder mot att fylla aldrig så angelägna samhälleliga behov är det
viktigt att kunna konstatera att vi här har en social reform där snart sagt varje
krona är direkt ekonomiskt motiverad.

De administrativa skälen för en reform är oförändrat starka. De människor
som nödgas söka socialbidrag uppbär ofta någon ersättning från det generella
bidragssystemet. Att samla alla prövningar och utbetalningar till de
allmänna försäkringskassorna hindrar dubbelarbete. Tjänstemännen på kassorna
är experter på denna sorts arbete. De har sannolikt större möjligheter
att stoppa de förmodligen rätt få fallen av socialbidragsfusk än vad socialarbetarna
har. Socialarbetarna har en annan utbildning för att kunna lösa svåra
uppgifter. Deras arbetsinsatser behövs bättre för att stödja människor med
olika former av sociala svårigheter. Den tid är förbi när det sociala arbetet
huvudsakligen bestod i att socialarbetaren betalade ut pengar till människor
som sökte hjälp. Det kontrollarbete som socialbidragsutbetalningarna för
med sig kan också komma i konflikt med socialarbetarens arbete på att förebygga
sociala svårigheter och rehabilitera dem som behöver stöd och hjälp
för att leva ett meningsfyllt och självständigt liv.

En övergripande reform skulle även medverka till att utjämna de ekonomiska
skillnader som finns mellan olika kommuner och som beror på socialbidragskostnaderna.
Något förenklat kan man säga att de kommuner som
har lägst skattekraft också har flest människor som behöver socialbidrag.
”Rika” kommuner har å andra sidan i allmänhet låga kostnader för socialbidrag.
En reform som finansieras av staten innebär därför inte bara en ökad
rättvisa både för människor som har det ekonomiskt svårt utan även i förhållandet
kommunerna emellan.

Det sociala reformverket är ingalunda färdigt. Behoven av stöd och hjälp
till människor som har det socialt svårt är stora. Inte minst missbruksproblemen
kräver stora insatser av socialarbetarna och av hela samhället. Det är
viktigt att söka skilja socialt behandlingsarbete helt från prövningar av ekonomiska
bidrag till den enskildes försörjning. Det har man gjort i en del
andra länder. Det är möjligt att man på det sättet kan koncentrera socialtjänstens
resurser till att utveckla ett långt framgångsrikare missbruksarbete
än det vi har i dag.

Ett skäl till att så många människor är hänvisade till socialbidrag för sitt
uppehälle förefaller vara att de allmänna socialförsäkringarna, som sjukförsäkringen
och arbetslöshetsförsäkringen, inte är tillräckligt täckande. Genom
att socialförsäkringarna i så hög grad är knuta till nuvarande eller (för
pensionärer) tidigare knytning till arbetsmarknaden, faller de igenom eko

Mot. 1989/90

So223

8

nomiskt som inte kommit in på eller varit borta för länge från arbetsmarknaden.
På sikt bör därför socialförsäkringarna utvidgas så att alla som inte kan
få arbete, är sjuka etc. får sin utkomst tryggad via de allmänna socialförsäkringarna.
Ett sådant system verkar mindre stämplande än dagens socialbidrag,
inkl. socialförsäkringstillägg. SOFT får därför inte fördröja den viktigare
uppgiften att göra socialförsäkringarna mer heltäckande.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att en utvärdering
av socialbidragssystemet bör genomföras där de synpunkter
och förändringsförslag som framförs i motionen beaktas.

Stockholm den 19 januari 1990

Hans Göran Franck (s)

Anita Johansson (s) Ulla-Britt Åbark (s)

Karl-Erik Svartberg (s) Torgny Larsson (s)

Mot. 1989/90

So223

9