Motion till riksdagen
1989/90:So201
av Sten Svensson m.fl. (m)
Äldrevården
Mot.
1989/90
So201
Sammanfattning
Moderata samlingspartiet vill fördjupa välfärden. Den enskildes ställning
skall stärkas inom ramen för det gemensamma socialpolitiska ansvaret. Vi
föreslår därför bl.a. att valfriheten starkare markeras i lagstiftningen och att
socialförsäkringssystemet byggs ut. En allmän obligatorisk sjukvårdsförsäkring
ger alla rätt till valfri sjukvård utan att det kostar den enskilde något
extra. Människor skall kunna påverka hela sin livsmiljö och vårdinriktningen
i betydligt större utsträckning än vad som sker i dag.
Hittills har kommunerna nästan uteslutande byggt upp hemtjänsten som
ett kommunalt monopol, där valfriheten inskränker sig till att de som önskar
tjänsten kan tacka ja eller nej till den service som erbjuds. Alternativ ger
möjlighet att bredda verksamheten och därmed öka valfriheten.
Hemtjänsten utför ett arbete som de flesta äldre värdesätter. En utmärkande
kritik är emellertid att det blir allt fler personbyten. Hemvårdspersonalen
tillhör också en yrkeskår som är utsatt för stor personalomsättning och
sjukfrånvaro. Även av det skälet är det viktigt att kunna erbjuda alternativa
former för hemtjänst.
Ålderdomshemmen är den vård- och boendeform som passar bäst för
många äldre med behov av en betydande tillsyn utan att för den skull behöva
sjukvårdens resurser. Den debatt som varit om ålderdomshemmen har illustrerat
hur viktigt det är att låta människors behov, inte myndigheters direktiv,
styra vården och omsorgen.
Äldreomsorgen är inne i en krissituation, därför att många patienter bor
fel, vårdas fel och far illa. Patienter som borde skrivas ut från akutsjukhus
eller sjukhem blir liggande kvar därför att de inte kan beredas den vård och
omsorg de behöver i hemmet eller i serviceboendet. Å andra sidan finns det
pensionärer som inte klarar eget boende, inte ens i servicehus. För t.ex.
många åldersdementa kan dagvård eller gruppboende vara den idealiska lösningen.
Det är sålunda angeläget att alternativen blir fler och att möjligheterna
till dagvård och gruppboende ökar.
Alternativ äldreomsorg och äldrevård som uppfyller rimliga kvalitetskrav
skall ges rätt till samma stöd från det allmänna som motsvarande offentligt
bedrivna verksamhet. Genom att det i stort sett föreligger ett vårdmonopol
saknar vårdpersonalen möjligheter att påverka vårdens utformning eller att
1 Riksdagen 1989/90. 3 sami. Nr So201
gå till alternativa arbetsgivare. Därför är det också från personalens synpunkt
viktigt med flera alternativ. Flera arbetsgivare gör det möjligt att byta
arbete utan att lämna vårdområdet. För den som så önskar ges möjlighet att
starta en egen verksamhet. För den som vill vara kvar inom den offentliga
vården är det bättre med en mer decentraliserad organisation, som fungerar
i konkurrens med andra alternativ. Förutsättningen för att vården skall fungera
väl är också att dess lönestruktur överensstämmer med marknadens.
Det gör den knappast i dag.
Utgångspunkten för vår politik är att ansvaret skall läggas så nära den enskilda
människan som möjligt.
Lagfäst rätt till valfrihet
Äldrevårdens inriktning skall vara att patienterna så långt möjligt skall
kunna erbjudas vård i det egna hemmet. Om vård på institution är nödvändig
skall den ges vid små hemlika enheter nära hemorten eller där den äldre
så önskar. Ökningen av antalet mycket gamla ställer stora krav på såväl akutvården
som på olika alternativ som svarar för mer långvarig vård och omsorg.
Tidig rehabilitering, väl utvecklad dag- och hemsjukvård och effektivt
samarbete med anhöriga, distriktssköterskor och den kommunala hemtjänsten
kan ge förbättrad vård och ett mer effektivt utnyttjande av resurserna.
Mångfald och valfrihet hör samman. Behovet att kunna välja och att
kunna påverka sin situation blir inte mindre därför att åldern stiger och krafterna
avtar. Tvärtom är det snarast så att behovet av mångfald ökar i skeden
då bl.a. fysiska begränsningar sätter in.
Den kommunala och landstingskommunal vården och omsorgen skall givetvis
finnas kvar. Den är många gånger mycket bra, men den kan bli bättre
om det finns alternativ. Den offentliga verksamheten kan dra nytta av vad
alternativen utvecklar och prövar. Detta har vi sett inom bl.a. barnomsorgen
och sjukvården. Detsamma gäller äldrevården.
Alternativen kan och bör finnas på alla områden som servicehus, ålderdomshem
och sjukhem. Finansieringsformer måste utvecklas så att alla människor
får en verklig valmöjlighet. Genom mångfald nås såväl sociala som
ekonomiska fördelar. Erfarenheten visar att alternativen snarare är mindre
kostnadskrävande än de traditionella vård- och omsorgsformerna i offentlig
regi, inte minst därför att kostnaderna för administration och byråkrati minskar.
Alternativ inom äldreomsorgen som uppfyller de kvalitetskrav som alltid
måste ställas, det må gälla såväl institutionell omsorg som hemtjänstverksamhet,
bör enligt vår mening berättiga till bidrag från stat och kommun på
samma villkor som motsvarande kommunal verksamhet.
Den tystnadsplikt som gäller offentliganställd vårdpersonal gäller inte för
anställda inom enskild äldrevård. Huvudmännen får därför avtala med de
enskilda entreprenörerna om iakttagande av tystnadsplikt. Dessa kan sedan
föra talan mot anställda som eventuellt bryter sekretessen. Det är angeläget
att snarast ändra sekretesslagen så att den även omfattar personal inom privat
äldrevård.
Vi anser att valfrihetsprincipen skall skrivas in i såväl socialtjänstlagen
Mot. 1989/90
So201
2
som hälso- och sjukvårdslagen. Finansieringen av vården skall vara gemensam
och solidarisk men valet den enskildes. Riksdagen bör därför hos regeringen
begära förslag till lagstiftning med denna innebörd.
Den enskilde kommer i kläm
Äldreomsorgen är ett vårdsystem i kris. Allt oftare kommer rapporter som
visar hur illa det är ställt. Gamla människor far illa av att vårdas och bo på
fel sätt.
Många åldersdementa måste efter akutvård på sjukhus ligga kvar därför
att det inte finns andra vårdmöjligheter, ej heller någon som kan se till dem
hemma. Det kan ta alltför lång tid att få en plats inom en lämplig boendeform.
Följden har blivit att patienter som väntar på plats inom akutvården
sitter fast i kön därför att det saknas plats för dem på sjukhusen. I stället
upptas sängplatserna av patienter som är färdigbehandlade men inte klarar
eget boende i traditionell mening och en akutavdelning på sjukhus är en
både olämplig, inhuman och dyr vårdform för dessa människor.
Äldreomsorgen präglas i dag i stor utsträckning av ett kollektivistiskt tänkande.
För liten hänsyn tas till de enskildas önskemål. Äldre är oftast hänvisade
till det boende eller den vård som det offentliga anvisar. Sedan alla
landsting numera har antagit Landstingsförbundets rekommendationer som
avser att möjliggöra för patienter att bo på sjukhem inom annat landstingsområde
än det egna kan förhoppningsvis situationen förbättras något. Det
kommer emellertid inte att förbättra dagens kris mer än marginellt.
Moderata riktlinjer
Välfärden måste fördjupas genom att den enskildes val blir avgörande. Bra
ålderdomshem, serviceboende, dag- och hemsjukvård, gruppboende och
små och hemliknande sjukhem liksom goda möjligheter till rehabilitering
och akutsjukvård måste ges möjlighet att existera och utvecklas sida vid sida
i olika former för att ge valfrihet och mångfald. Bara på så sätt kan individernas
växlande behov tillgodoses, och ingen tvingas in i en vårdform hon inte
önskar.
Med en väl fungerande hemtjänst - inte minst hemsjukvård - är det möjligt
för de flesta äldre att bo kvar hemma. Den hemtjänst som hittills byggts
upp av kommunerna fungerar nästan helt och hållet som ett kommunalt monopol.
I flera avseenden räcker servicen inte till. Äldre får ofta inte hjälp när
de behöver och inte på det sätt de skulle önska sig. I stället för monopol
måste kommunerna medverka till flexibla lösningar. Verksamhet i enskild
regi, möjlighet för de äldre att själva välja hemvårdsbiträde eller anställa en
granne eller anhörig är några exempel på hur servicen för de äldre skulle
kunna förbättras. Olika typer av föreningar, kooperativ, ideella organisationer,
stiftelser m.fl. kan också hjälpa till att skapa komplement till serviceutbudet.
I det moderata samhället är det den enskilde som väljer den vård denne
vill ha. I socialdemokraternas samhälle är det tvärtom. Det är det offentliga
som bestämmer vilken vård som skall ges. Med den inställningen är det inte
konstigt att gamla ofta kommer i kläm.
Mot. 1989/90
So201
3
1* Riksdagen 1989/90. 3 sami. Nr So20l
Med valfrihet inskriven i socialtjänstlagen och hälso- och sjukvårdslagen
hade detta inte behövt vara så. Välfärd kräver valfrihet!
Moderat politik innebär att den enskilda människan skall få välja den omvårdnad
och den boendeform som passar just henne. För att ge reell valfrihet
behövs:
* sjukhem, gruppboende, dagvård, servicehus, ålderdomshem,
* en väl fungerande hemtjänst och hemsjukvård,
* att anhörigvården underlättas med t.ex. avlastningsplatser, dagvård,
växelvård,
* att den tekniska utvecklingen tas tillvara och utvecklas när det gäller hjälpmedel
för såväl de gamla som personalen,
* att statsbidragen är neutrala när det gäller kostnader för den enskilde,
* utbyggt trygghetslarm,
* utbyggd färdtjänst,
* möjlighet för den som förvärvsarbetar att få kortare tids ersatt ledighet för
vård av anhörig som är sjuk eller handikappad,
* förbättrad demensvård genom utbyggt gruppboende, dagvård m. m.,
* ökade forsknings- och informationsinsatser inom demensvården.
De riktlinjer som i det föregående angetts för utvecklingen av vården och
omsorgen om de äldre bör läggas till grund för den fortsatta inriktningen av
socialpolitiken inom detta område.
Hemtjänsten nödvändig - men otillräcklig
Att de allra flesta är nöjda med den hjälp och service de får visar studier som
gjorts i några kommuner. De kritiska synpunkter som framförts är främst att
de äldre vill ha mer hjälp än de får. De har också små möjligheter att påverka
vilken hjälp de får och på vilket sätt den ges. Detta beror inte bara på brist
på personal. Det är också brist på organisation. Kommunerna måste medverka
till flexibla lösningar. Man kan t.ex. bilda små arbetslag där schema
och arbetstider läggs efter de äldres behov och med en grundbemanning som
gör det möjligt att täcka kortare frånvaro med ordinarie personal. Det skall
också vara möjligt att få anställa en granne eller anhörig efter samma taxa
som gäller i övrigt inom hemtjänsten.
Självkänslan stärks hos den som behöver hjälp i hemmet om vederbörande
själv får bestämma utformningen och tiden för insatserna och likaså
vem som skall hjälpa till hemma. Redan från början kan man då i större utsträckning
komma överens om arbetets uppläggning. Detta kan också påverka
de personliga relationerna positivt. Att själv kunna bestämma när och
hur maten skall lagas och serveras, när promenaden skall tas eller vid vilken
tid man skall gå till sängs måste vara en självklarhet även för de äldre.
Kyrkor, samfund, pensionärsföreningar och andra ideella organisationer
och enskilda personer kan också i större utsträckning och med samma stöd
från det allmänna engageras i hemvårdsarbetet.
Även bostadsföretag och bostadsrättsföreningar kan engageras i äldrevårdsarbetet.
Företag kan skapa servicehus för sina pensionärer. Ett alternativ,
som kan få speciell betydelse, är ”grannskapskollektiven,” där de
Mot. 1989/90
So201
4
boende i ett område hjälps åt med service och fritidssysselsättningar. Inte
minst i storstädernas höghusförorter kan föreningar och organisationer, bildade
av de boende själva, göra väsentliga insatser för de äldre.
Hemtjänst i enskild regi skulle innebära en välkommen förstärkning. Genom
sin organisation som företag med ett begränsat antal hemvårdare bör
sådan hemtjänst kunna erbjuda stor kontinuitet och kanske också en bättre
helhetssyn och högre servicenivå. Även för dem som arbetar i hemtjänsten
är det bra att kunna välja arbetsgivare. Detta kan också underlätta rekryteringen
till detta viktiga yrke.
Inför framtiden vet vi att antalet äldre invandrare kommer att öka. Det
kommer att ställa delvis nya krav på hemtjänstpersonal vad gäller språkkunskaper
och kunskaper om andra kulturer. Det är också tänkbart att invandrarorganisationerna
kan vara intresserade av att starta hemtjänstverksamhet.
Matlag, telefonkedjor, larm, s.k. väntjänst och organiserade besöksrundor
med hjälp av pensionärsorganisationer kompletterar och underlättar för
hemtjänsten. Ett sätt att ytterligare förstärka hemtjänstens insatser vöre att
låta pensionärer medverka ännu mera aktivt.
Hemvårdspersonalens arbetsuppgifter är mångskiftande och ställer krav
på både praktiska färdigheter och mognad. Att arbeta ensam i en annan persons
hem, även om man ingår i ett arbetslag, är ett stort ansvar.
För dem som saknar tillräcklig praktisk erfarenhet från arbete i hemmet
bör utbildningen vara avslutad innan de självständigt börjar sin tjänst. Utbildning
i matlagning, städning etc. och enklare sjukvård är då nödvändig.
Det beräknas att hemtjänsten kommer att behöva 70 000 - 100 000 fler
anställda fram till år 2000. Eftersom den relativa arbetskraftstillgången minskar
kommer det också att bli allt viktigare att utbilda arbetskraft inom olika
åldersgrupper till vårdyrkena.
En fråga som alltid tas upp vid diskussioner om hemhjälpen är de ofta
förekommande personalbyten som inte är betingade av personalomsättning,
sjukdom, semester eller annat godtagbart skäl. Det har berättats om sådana
självtagna rutiner som att alla 12-18 hemvårdare, som ingår i gruppen, i tur
och ordning ”skall arbeta hos alla brukare inom distriktet” eller att hemtjänstassistenten
motiverat ideliga byten med ”farhågor för emotionella
bindningar”. Kontinuiteten i vården är oerhört viktig. Om den äldre eller
den handikappade trivs bra tillsammans med hemvårdaren och arbetet i övrigt
löper bra saknas, enligt vår mening, all anledning att byta personal.
Hjälpen kommer inte heller alltid på utsatt tid. För dem som får hjälp en
eller två timmar i veckan kan detta betyda att hjälpen infinner sig precis när
som helst under veckan. Detta är inte acceptabelt. Bättre planering och uppföljning
är angelägen.
Gör hemhjälpstaxan rättvis
Mångå ATP-pensionärer har, genom reglerna för skatt och KBT, marginaleffekter
på mellan 90 och 103 % av en pensionsökning. Är dessutom hemhjälpstaxan
differentierad blir situationen orimlig. I kommuner där hemhjälpstaxan
beräknas efter bruttoinkomsten kan den som har en högre ATP
Mot. 1989/90
So201
5
pension få mindre kvar att leva på än den som har låg ATP. Det är vidare
otillfredsställande med en stor avgiftsvariation mellan kommunerna. Enligt
äldreberedningen kan en ensamstående pensionär med låg inkomst i en
kommun debiteras 60 kronor per månad för 14 timmars hemhjälp och i en
annan 1 200 kronor!
En enhetstaxa är den bästa taxeformen. Differentierade avgifter är inte
försvarbara.
Alternativa vårdformer bör stödjas
I Danmark har man dragit konsekvenserna av att de gamlas sjukdomar ofta
är kroniska och är mycket noga med att i stället flytta deras hem till institutionerna.
En dörr att stänga om en egen bostad är en absolut förutsättning
för en människovärdig långvård. Men det är inte det enda, säger man i Danmark.
Därutöver krävs det respekt, inga onödiga rutiner, rätt till egen dygnsrytm
och rätt att gå ur tiden där man själv vill. Där trängs inte gamla och
sjuka människor ihop i kala sjukhussalar utan möjlighet att dra sig tillbaka
och vara i fred. I stället bor de på "plejehjemmen’', en vårdform där individens
integritet och självbestämmande är själva grundvalen för vårdarbetet.
På de danska plejehjemmen ser man till att de gamla får det så hemlikt
som möjligt. Att ha en egen bostad, en privat sfär, där man själv bestämmer
är en mänsklig rättighet och en förutsättning för att de äldre skall kunna orka
leva med sina sjukdomar.
I Danmark utgår äldrevården från tesen "Et gammelt menneske skal ha et
hjern”. Vården skall komma till vårdtagaren i stället för tvärtom. Man reducerar
antalet vårdnivåer till tre: det egna hemmet, plejehjemmet och långvårdskliniken.
På plejehjemmet får man läkarvård och annan erforderlig
sjukvård. De äldre flyttas inte runt. Det säger sig självt att den danska modellen
är humanare än den svenska, och ESO:s studier visar att den inte heller
är dyrare.
Vi i Sverige bör sträva efter en liknande utveckling av den svenska äldrevården.
När vården inte kan ges i det egna hemmet bör den ges i små enheter
- moderna ålderdomshem eller gruppboenden - lokaliserade ute i bostadsområdena
så att de äldre kan bibehålla kontakten med anhöriga och
vänner och om de så vill fortsätta att bo på platsen. Varje flyttning är fatal
för bl.a. minnesfunktionerna hos de äldre, utöver att de skapar oro. Det är
också angeläget med en sammanhållen vårdkedja där vården så långt som
möjligt kan ges på samma plats. Valfrihet förutsätter mångfald. Mångfald
förutsätter att inte bara kommuner och landsting utan även kyrkor, samfund
och andra ideella organisationer och engagerade företag, t.ex. försäkringsbolag,
skall kunna vara huvudmän för äldreomsorg och äldrevård. Enskilda
initiativ måste få växa fram.
Det finns goda exempel på lyckade satsningar på en modern typ av ålderdomshem.
I t.ex. Lund finns flera ålderdomshem som, utöver att fungera
som just ålderdomshem, tjänstgör som centra för hemtjänst och annan service
för de kringboende. Många av de boende på ålderdomshemmen har ett
starkt omvårdnadsbehov. På t.ex. Mårtenslund bildar vårdbiträden och
boende små grupper med två vårdbiträden och fem boende i varje grupp.
Mot. 1989/90
So201
6
De två biträdena har ett eget ansvar för gruppen, vilket har visat sig fungera
väl. Alla får vara kvar vid sjukdom, även om de ofta behöver akutvård, och
de placeras inte på långvården. På ett ålderdomshem bör ges möjlighet till
både boende och kvalificerad vård, även under livets slutskede. En pensionärsförening
i Linköping har startat en hälsomottagning för pensionärer.
Där kontrollerar man bl.a. kolesterolhalten och ger råd om en livsföring som
skulle göra pensionärerna friskare. Verksamheten leds av en pensionerad läkare.
Samma mottagning har också en hörselvårdsverksamhet. Detta kan bli
en modell för andra delar av landet.
Där man skapar förutsättningar blommar idéerna. Enskilda alternativ till
den offentliga vården dyker upp då och då. Det är god politik, men den förverkligas
inte av politiker, utan av enskilda entreprenörer. Det fina är att
detta inte är något som planerats fram av några centralt placerade politiker.
De goda resultaten visar sig om politikerna vågar ge utrymme för människor
att förverkliga projekt efter eget huvud.
Ett sådant exempel är bostadsrättsföreningen Björkåsa i Uppsala. Björkåsa
erbjuder äldre människor ett alternativt boende i deras gamla, invanda
miljö. Det är särskilt viktigt att man på äldre dagar får bo kvar i sin invanda
miljö, att få gå till sitt gamla postkontor och möta bekanta ansikten på gatan,
framhåller Viveca Haildin-Norberg, som är en av eldsjälarna bakom projektet.
Ett annat exempel, värt att uppmärksamma, är den pensionärsförening i
Skövde som tagit initiativ till ”Pensionärsstiftelsen Billingen”.
Ovannämnda exempel har redan fått efterföljare.
Samtidigt har emellertid pågått en utveckling där många mindre enskilda
sjuk- och vårdhem har lagts ned utifrån principen om avinstitutionalisering.
Vi anser att detta är fel. Det är högst oansvarigt av kommuner och landsting
att förorsaka att små, väl fungerande enskilda sjuk- och vårdhem tvingas
upphöra, samtidigt som behovet av vård och omsorg är ökande. De enskilda
sjukhemmen bör stimuleras till, inte hindras från, att alltmer ägna sig åt sjukhemsvården.
Ytterligare enskilda alternativ bör tillkomma.
Vi anser att regeringen skall ta erforderliga initiativ för att ta till vara den
personella, organisatoriska och fysiska resurs som enskilda alternativ representerar.
Detta kan ske i samarbete med de enskilda vårdhemmens intresseorganisationer
samt landstings- och kommunförbunden.
Sjukhem
Även om en god dag- och hemsjukvård kan ge många möjlighet att bo
hemma och även med väl fungerande ålderdomshem kommer ändå behovet
av långvård i någon form att finnas kvar. Denna vårdform behöver dock förändras
och förbättras. Patienterna måste erbjudas en mer hemliknande
miljö, främst genom mindre sjukhem med god omvårdnad och bra behandling
och utan den institutionsprägel som stora långvårdskliniker eller sjukhus
har.
Patienterna mäste få välja mellan eget rum eller att bo tillsammans med
andra. Eget rum är inte det bästa för alla. Ensamhet kan vara mycket påfrestande.
Att timme efter timme, dygn efter dygn ligga med stängd dörr, som
Mot. 1989/90
So201
7
endast öppnas för snabba aktiviteter från personalens sida, kan bli outhärdligt.
Patienternas människovärde måste värnas. Detta innebär också att patienterna
skall ha rätt till normala rutiner.
I små hemliknande sjukhem kan miljön utformas så att hänsyn tas till de
särskilda behov och förutsättningar som de boende har. Som exempel kan
nämnas färgsättningen. När ögat blir sämre behövs starkare färger. Sådant
behöver uppmärksammas vid inredningsval, köp av textilier m.m. De äldre
skall ha utrymmen för egna möbler, tavlor och andra kära ägodelar i sitt rum.
Korridorerna och andra utrymmen skall möbleras och utformas så att hemmaprägeln
stärks.
Undanröj hinder
Några givna patentlösningar för hur vi skall lösa den kris som äldrevården i
dag befinner sig i och hur morgondagens vård skall utformas finns inte, men
vi vill ändå peka på några tänkbara åtgärder.
* största möjliga stöd till dem som själva vill vårda sina gamla hemma skulle
avlasta institutionsvården
* mindre vårdenheter så nära de gamlas bostad som möjligt skulle ge en
mera personlig vård och det skulle vara lättare för anhöriga att komma på
besök
* att inrätta en svensk motsvarighet till de danska plejehjemmen, förslagsvis
kallad ”servicehem”, skulle ge större trygghet för många. De skulle
kunna vårdas i en mera hemliknande miljö och yngre vårdbehövande
skulle kunna få en mera adekvat vård.
Servicehusen kan utvecklas vidare genom att dagens funktioner i form av
långvårdsklinik, gruppboende, ålderdomshem och rehabilitering samlas under
samma tak. Den som flyttar sitt hem till servicehuset och är frisk får
stanna i sitt ”hem” också när vederbörande blir sjuk. Detta kan åstadkommas
genom att servicehuset kompletteras med inbyggda sjukvårdsresurser.
I servicehuset skall man kunna erbjuda en gammal människa en bostad - ett
eget hem - där hon har möjlighet att stanna livet ut. Det har stor betydelse
för de anhöriga att kunna fortsätta besöken i ett hem som hålls intakt. Med
en sådan inriktning av den praktiska politiken torde det vara möjligt att nå
den självklara målsättningen, att ge våra gamla ett eget hem i äldrevården.
Sjukhusvården
En väl fungerande sjukvård är en förutsättning för att målsättningen inom
äldreomsorgen skall kunna uppnås. Kraven på sjukvården kommer att öka
även om svenska pensionärer blir friskare. För närvarande finns i vårt land
ca 300 000 invånare som är 80 år eller äldre och denna åldersgrupp kommer
att öka med över 100 000 personer under de närmaste åren. Kraven på hemsjukvården
kommer att öka. Samma sak gäller sjukhusvården.
Var tredje ålderspensionär blir någon gång under ett kalenderår intagen
för akutvård. En tredjedel av Sveriges 80-åringar och äldre vistas i någon
form av institution, en tredjedel av dessa vårdas på sjukhem. Livslängden för
Mot. 1989/90
So201
8
de äldre har ökat med flera år det senaste decenniet. Den slutna somatiska
akutsjukvården är ett av samhällets viktigaste stöd för att äldre skall kunna
fortsätta att bo hemma så länge som möjligt. Antalet akutvårdsplatser får
inte fortsätta att minska om detta går ut över de äldres behov av sjukvård.
Denna utveckling måste bromsas. Enda möjligheten att klara framtidens
vårdbehov för de äldre är att släppa in privata alternativ.
En humanare demensvård
Antalet 80-åringar och äldre kommer att öka med ca 40 procent i Sverige
fram till år 2000. Samtidigt kommer antalet ungdomar i 15-20-årsåldern att
minska med 20 procent. Detta kommer att ställa stora krav på utformningen
och personalförsörjningen till äldrevården, i all synnerhet som konkurrensen
om ungdomarna blir allt hårdare. En 80-åring har ett vårdbehov som är
16-20 gånger större än en 60-årings.
Många vårdbehövande äldre har drabbats av demenssjukdomar. Oavsett
om grundorsaken är Alzheimers sjukdom eller multiinfarktsjukdom är möjligheterna
till effektiv bot ytterst begränsade. Det är angeläget att utveckla
det friska i stället för att främst behandla det sjuka hos dessa människor. De
bör vistas i en stabil miljö, utan omflyttningar. De behöver mer än andra
kontinuitet i vården och en fast vårdpersonal. De lämpar sig inte för stora
institutioner utan får effektivare vård och stöd i smågrupper.
Ansvaret för inrättandet av gruppboende åvilar i dag kommunerna. Huvudmännens
ambitioner att bygga ut denna boende- och vårdform är naturligtvis
beroende av de ekonomiska resurser som de förfogar över. Staten bidrar
till olika boendeformer för service och omvårdnad genom t.ex. statsbidrag
till social hemhjälp, kommunalt bostadstillägg och räntestöd vid ny- och
ombyggnad. En särskild satsning på gruppboende för dementa är så angelägen
att staten under ett utvecklingsskede bör ekonomiskt stödja den nödvändiga
utbyggnaden av verksamheten. Ett uttalande med denna innebörd
(1989/90:SoU12) har riksdagen numera gjort. De hinder som finns i bostadslåneförordningen
liksom de stelbenta standardkraven måste därvid snarast
undanröjas. Kommunerna måste ges frihet att kunna utforma sina egna lösningar,
med flexibiliet och anpassning till olika lokala förhållanden och förutsättningar.
Äldreberedningen var enhällig om att huvudmannaskapet för gruppbostäder
i sin helhet skulle bäras av primärkommunerna.
Vi anser att regeringen snarast skall förelägga riksdagen förslag om enhetligt
primärkommunalt huvudmannaskap för gruppbostäder för äldre.
Alzheimers sjukdom
Sjukliga vävnadsrubbningar som upptäcktes och analyserades i slutet av
1800-talet och i början av 1900-talet av Alois Alzheimer och som rörde förändringar
i nervcellerna och deras utskott har lett till att vetenskapen nu anser
sig kunna konstatera att det är fråga om en ny sjukdom kännetecknad av
tilltagande intellektuell avtrubbning och vars sjukdomssymptom kan inträda
före 65-årsåldern, ja redan i 40-årsåldern och undantagsvis ännu tidigare.
Begreppet ”presenil demens” har präglats som beteckning på denna nya
Mot. 1989/90
So201
9
form av åldersförändringar. Sedermera har andra liknande sjukdomar tillhörande
kategorin ”presenil” kunnat konstateras.
Begreppet demenssjukdom är det medicinskt vedertagna och kommer
därför att användas här trots att det för lekmän ofta anses ha en mer nedsättande
innebörd än ordet "ålderssjukdom". Den vanligaste av dessa sjukdomar
är utan gensägelse Alzheimers sjukdom. Den drabbar mellan fem och
tio procent av äldre över 65 år. Antalet Alzheimersjuka i Sverige uppskattas
i dag till 40 000. Till en början ansågs nämnda sjukdom omfatta uteslutande
åldrar under 65 år men under 1970-talet bedömdes samma sjukdomsbild
känneteckna äldre även över 65-årsgränsen. Därefter - och främst på 1980talet
framför allt till följd av den biokemiska forskningens landvinningar har
vissa forskare åter velat betrakta den tidiga och den sena formen av Alzheimerssjukan
som olika sjukdomar, ehuru med många gemensamma drag.
Man brukar tala om ”demens av Alzheimertyp”. Numera föreligger dock allmän
enighet om att det råder klara gränser mellan det "normala” åldrandets
psykiska och fysiska personförändringar och de som har sin grund i Alzheimers
sjukdom och andra ålderssjukdomar.
Behov av kunskaper och forskning
En stor del av Sveriges befolkning över 65 år har en demenssjukdom med
svåra handikapp. Till detta kommer ett okänt antal med lätta-medelsvåra
demenstillstånd. Antalet sjuka stiger kontinuerligt under den närmaste 20årsperioden,
huvudsakligen beroende på den ökade medellivslängden.
Det finns många skäl att satsa ökade utredningsresurser på demenssjukdomarna.
Vid en noggrann medicinsk utredning kan ofta kroppsliga och psykiska
sjukdomar påvisas som förklaring till patientens demensliknande sjukdomsbild.
Dessutom kan vissa av dessa sjukdomar behandlas med gott resultat.
Genom utredningen kan dessutom den sjuke och anhöriga få en tillförlitlig
information om sjukdomen, och om de möjligheter som finns att få behandling
och ekonomisk och praktisk hjälp.
Dagsläget
Kunskap om ålderssjukdomar finns i första hand inom psykiatrin, neurologin
och geriatriken. Det finns ingen medicinsk disciplin som officiellt har ett
samlat ansvar, utan ansvaret för utredning och vård av dementa har på lösa
grunder på många håll flyttats från psykiatrin till geriatriken, d.v.s. till en
resurssvag specialitet, och med få undantag (bl.a. Västerbotten) har resurserna
inte följt med patienten. De nuvarande specialiteterna behöver i stället
ökade resurser. Utredning om vård av dementa är krävande och förutsätter
kvalificerad personal. Det är nödvändigt att i varje län ha tillgång till en särskilt
ansvarig utredningsavdelning med resurser inom röntgen- och neurofysiologiområdet.
På vissa håll i landet ligger utredningsansvaret kvar inom
psykiatrin (bl.a. Lund). Genom att primärvården får ett allt större ansvar för
sjukhemsvården ligger även där ett stort vårdansvar.
Det säger sig självt att den allvarliga situation som vi här beskrivit måste
få konsekvenser såväl för den medicinska forskningens inriktning som ut
Mot. 1989/90
So201
10
formningen av det allmännas vårdinsatser samt också för den information
och det stöd som det allmänna måste vara berett att ge anhöriga till närstående
som drabbas av demenssjukdomar.
Krav på ökade forskningsresurser
I en moderat motion till riksmötet 1987/88 (Mot 1987/88:So 477) redovisades
en del av det forsknings- och utvecklingsarbete som bedrivs i vårt land rörande
ifrågavarande sjukdomar, bl.a. i Lund, Göteborg och Umeå. Sedan
dess har forskningen ytterligare intensifierats inom ramen för de resurser
som stått till förfogande. Dessa är dock klart otillräckliga och mycket återstår
innan forskningen har de möjligheter som sjukdomarnas omfattning och
svårighetsgrad kräver. I förhållande till annan medicinsk forskning är detta
område klart åsidosatt. Det är desto mera angeläget att en ändring snarast
kommer till stånd som vissa nya forskningsrön tyder på framsteg både i diagnostiskt
hänseende och i fråga om möjligheterna att finna adekvata botemedel.
Vissa forskare vågar rent av göra gällande att det inom ett tiotal år
bör vara möjligt att nå sådana framsteg att ålderssjukdomarnas problem står
inför sin lösning.
Erfarenheter från bl.a. USA och Italien visar att framgångsrik forskning
kräver dels ett tillräckligt stort underlag av ålderssjuka, dels brett upplagda
forskningsresurser. I dag finns i Sverige sådana resurser blott inom speciella
”Alzheimercentra” där såväl klinisk som preklinisk forskning kan bedrivas.
I Lund har den psykiatriska sjukvården under ledning av docent Lars Gustafsson
avdelat betydande resurser för diagnostik och akutsjukvård för
äldre. En metod för mätning av hjärnans regionala blodflöde har förbättrat
diagnostiken av demenssjukdomar och gjort det möjligt att skilja dessa från
falsk demens orsakad av t.ex. depressionstillstånd hos äldre.
Den psykogeriatriska kliniken i Lund har ett övergripande ansvar för diagnostik,
behandling och vårdutveckling avseende demenssjukdomar. Särskilda
öppenvårds-team bestående av läkare, sjuksköterska, psykolog och
kurator samarbetar med distriktssjukvård och socialtjänst. En professur i geriatrisk
psykiatri har inrättats. De nuvarande resurserna behöver emellertid
kompletteras med en professur i neuropsykologi med inriktning på neuropsykologiska
och neurofysiologiska metoder för tidigdiagnostik av demenssjukdomar.
Karolinska institutet har genom en nysatsning mot neurogeriatrisk forskning
inrättat institutionen för geriatrik, placerad vid Huddinge sjukhus. Institutionen
har tilldelats två professurer, dels en klinisk tjänst i långvårdsmedicin/-geriatrik,
dels en professur riktad mot basal geriatrisk forskning.
Enligt vår mening bör vid varje regionsjukhus finnas regionala centra för
diagnostik, behandling, vårdutveckling, forskning och undervisning med inriktning
på demenssjukdomar. Dessa centra skall tillförsäkras resurser inom
psykiatri, neurologi, geriatrik och neuropsykologi samt diagnostiska resurser
inom röntgen och neurofysiologi.
Samtliga universitetssjukhus måste dessutom ges resurser för undervisning
och forskning rörande demenssjukdomar och psykiska sjukdomar hos
äldre. Befolkningsutvecklingen motiverar särskilda professurer i geriatrisk
psykiatri vid dessa sjukhus.
Mot. 1989/90
So201
11
Vårdens anpassning till de demenssjuka
Då det gäller vården av de sjuka måste en kedja skapas av differentierade
möjligheter anpassade till sjukdomarnas förlopp samt de anhörigas och sjukas
villkor och förutsättningar. När den medicinska vetenskapen nu anser sig
vara på det klara med att det verkligen är fråga om sjukdomstillstånd och
inte om ”normala” åldersförändringar kan ett välfärdssamhälle värt namnet
inte rimligen slå sig till ro. Då kan av humanitära och sociala skäl med fog
resas anspråk på att nödvändiga ytterligare inte bara forsknings- utan också
vårdresurser tillskapas.
Detta har inte bara medmänskliga och självklara etiska aspekter. Även av
privat- och samhällsekonomiska skäl är det betydelsefullt att inte blott hejda
ett sjukdomsförlopp som innebär att människor i förtid tvingas bryta kontakten
med sitt aktiva liv utan också att ge dem som drabbas bästa möjliga livsuppehållande
vård.
Som redan sagts kännetecknas främst Alzheimers sjukdom av ett fortlöpande
och allt mer svårartat förlopp från de första knappt märkbara tecknen
på försvagning av den mänskliga personligheten till nedbrytning och total
hjälplöshet. Just denna, än så länge i stort sett självverkande, och medicinskt
svårpåverkbara process måste styra vårdpolitikens uppbyggnad och inriktning.
Under sjukdomens första stadier är vård av den sjuke i hemmet och helst
av egna anhöriga den bästa och för den sjuke och dennes familj självklara
vårdformen. Just den normala vardagliga kontakten mellan den sjuke och
dennes närmaste samt att vanliga rutiner kan upprätthållas så länge som
möjligt utgör en psykisk stimulans för den sjuke som kan vara ägnad att fördröja
sjukdomens utveckling. Den invanda miljön underlättar den sjukes
orientering och ökar dennes trygghet.
Om anhöriga saknas eller inte orkar med sitt vårdarbete bör hemsjukvård
och dag(sjuk)vård i första hand utnyttjas. Den sjuke bör dessutom ges hjälp
genom hemtjänst - kommunal eller enskild - med mat, hygien och städning.
Nästa steg i vårdkedjan kan vara avlastnings- och växelvårdplatser på geriatriska
eller psykogeriatriska vårdavdelningar eller lokala sjukhem. Den
sjuke kan vistas några veckor i sitt hem och några veckor på vårdavdelning.
Sådan vård kan ge både stimulans åt den sjuke och behövlig avkoppling åt
anhöriga. Det är viktigt att den berörda personalen får en adekvat utbildning
och att vårdavdelningen är liten och kan erbjuda en hemliknande miljö.
Institutionsanknuten hemsjukvård utgör en utveckling av växelvården och
innebär att personalen vid en geriatrisk avdelning ansvarar för den sjuke
även när denne befinner sig i sitt hem. Detta kan vidareutvecklas med särskilda
öppenvårdsteam som besöker patienterna i hemmet eller på vårdinrättningen
och ger stöd och råd till anhöriga och sjuka.
För lindrigt sjuka - det vill säga i början av ett sjukdomsförlopp - utgör
ålderdomshem eller servicehus med helinackordering en mellanvårdsform
som buffert till senare institutionsvård.
Dagsjukvård för demenssjuka i kommunens eller enskildas regi är ett
angeläget vårdalternativ. Härigenom kan även relativt svårt demenssjuka individer
bo kvar hemma där omständigheterna i övrigt så tillåter. Dagsjukvår
Mot. 1989/90
So201
12
den erbjuder aktivering och social gemenskap samt avlastning och stöd till
anhöriga samt möjlighet för dem att sköta egna angelägenheter. Vårdalternativet
kräver självfallet lämplig och välutbildad personal.
"tyvärr har i debatten institutionsvårdens intresserade, välutbildade men
ofta slitna personal alltför litet uppmärksammats och uppskattats. En förändring
av institutionsvården genom övergång till mindre vårdenheter och
hemliknande miljö är nödvändig för att behålla och nyrekrytera personal till
denna vårdsektor. Ett bättre alternativ är gruppboende för demenssjuka.
Det innebär att en mindre grupp sjuka (sex till åtta patienter) vårdas under
hemlika former i ett slags boendekollektiv. De får möjlighet att själva deltaga
i arbetet och får därmed, samt genom samvaron med andra, stimulans
och uppmuntran.
Eftersom något effektivt botemedel ännu icke torde stå till förfogande för
patienter med åldersdemens går sjukdomsförloppet - som redan sagts - nära
nog obevekligt mot en försämring. Som vi också påvisat bör dock alla stimulansmöjligheter
och trygghetsaspekter i det längsta beaktas samt vården steg
för steg anpassas därtill. Först i det allra sista helt hjälplösa skedet måste
något slags institutionsvård i egentlig bemärkelse komma till stånd.
Det är angeläget att hälso- och sjukvården anpassas bättre till behoven hos
dem som drabbas av en demenssjukdom. Vården måste bli mer differentierad.
De demenssjuka måste så länge som möjligt kunna bo kvar och vårdas
i sitt eget hem. Detta förutsätter en god samplanering av den vård som ges
av den egna familjen och av andra vårdgivare. För många demenssjuka är
dagsjukvård kombinerad med eget boende ett gott alternativ. Det är därför
angeläget med en satsning på dagvård för åldersdementa. Ett rimligt mål bör
vara att alla dementa skall kunna erbjudas plats i dagvård inom en tioårsperiod.
Behovet av information
Vad här sagts understryker vikten av att de anhöriga i ett tidigt skede kan få
allsidig information och råd om sjukdomen och om de vårdmöjligheter som
står till förfogande och vad som är bäst för den sjuke. Såvitt vi kan finna är
bristerna i just detta hänseende på sina håll obestridliga. De anhöriga står
rådvilla och hjälplösa och deras redan förut bekymmersamma situation blir
lätt förtvivlad. På många håll tycks till och med läkare och vårdpersonal vara
mindre väl orienterade om vilka möjligheter som står till buds och vilka råd
som skall ges den sjukes anhöriga. Dagens svenska sjukvård är med andra
ord inte anpassad till de svårigheter och behov som möter den växande skaran
av demensssjuka. I det hänseendet har socialstyrelsen ett särskilt ansvar.
Vårdgaranti till alla
Den sjukvårdsdebatt som på moderat initiativ anordnades i riksdagen våren
1987 föranleddes av de nu allt mer uppenbara bristerna i den offentliga
svenska sjukvården.
Långa operations- och vårdköer kan inte accepteras, allra minst när patienterna
riskerar hälsan eller livet i väntan på vård. Men detta är ingen
Mot. 1989/90
So201
13
ovanlighet. Vidare finns åtskilliga exempel på att vården av äldre människor
får stå tillbaka, vilket strider mot hälso- och sjukvårdslagen.
I mycket beror sjukvårdens otillräcklighet på centralstyrning, stordriftstänkande,
byråkrati, prestige, dålig organisation och brist på flexibilitet.
Den politiska styrningen av sjukvården är för stark. Patienternas önskemål,
den medicinska kompetensen och de enskilda initiativen ges inte ett tillräckligt
utrymme. Vi har i annat sammanhang upprepat vårt förslag att det s.k.
Dagmar-systemet (för ersättningar från sjukvårdsförsäkringen) skall avskaffas,
eftersom det inskränker patienternas möjligheter att fritt välja läkare
och sjukgymnast.
Vi har också föreslagit en väsentlig förbättring för patienterna genom en
allmän, obligatorisk sjukvårdsförsäkring som ger patienterna valfrihet utan
att öka den enskildes kostnader.
Dessa synpunkter utvecklas mera utförligt i vår partimotion om hälso- och
sjukvård.
Ett samlat kommunalt ansvar
Huvudmannaskapet för äldrevården och äldreomsorgen är i dag delat mellan
landstingen och kommunerna. Gränsdragningarna är svåra i fråga om
vad som skall hänföras till sjukvård eller till äldreomsorg. Många gamla har
hamnat ”mellan stolarna” i huvudmannaskapstvister. Detta är oacceptabelt.
JO har också påtalat detta problem. Nuvarande uppdelning mellan kommuner
och landsting försvårar utvecklingen. Ett exempel är trögheten att ordna
med ett angeläget gruppboende för de åldersdementa.
Dagens gränsdragningar mellan primärkommunernas och landstingens
uppgifter i äldrevården skapar onödiga problem. Många människor far illa
medan kommun och landsting diskuterar vem som ansvarar för vad. Men
problemen är stora också när ansvaret är klart: Äldre tvingas vänta på behandling.
Svårt sjuka får inte vård i tid. Äldre får inte välja ålderdomshem
eller sjukhem, utan måste hålla tillgodo med den vård och service som det
offentliga erbjuder. Anställda känner sig maktlösa i stora organisationer, där
beslutsvägarna är långa mellan den enskilda arbetsplatsen och de politiska
beslutande församlingarna. Nya idéer har svårt att tränga igenom.
Samtidigt med att problemen ökar fortsätter skattetrycket att stiga. Det är
en dubbel social nedrustning när det offentliga inte klarar problemen, samtidigt
som hushållens ekonomi undergrävs så att de saknar möjligheter att lösa
problemen på annat sätt. Endast det lilla fåtal som har mycket god ekonomi
har någon reell valfrihet.
För att en förändring skall innebära en rejäl förbättring för de enskilda
måste den uppfylla flera viktiga krav. Det får inte bara bli så att verksamheter
flyttas från en stor organisation till en annan.
Det är de äldres och de sjukas villkor som skall forma vården och omsorgen.
Det ligger en stor trygghet i att kunna utöva ett eget val. För att det
skall bli möjligt krävs en ändrad syn på vad som ligger i begreppet huvudmannaskap.
I dag betyder det att landstinget och kommunen finansierar och
i egen regi producerar vård eller omsorg. Vi menar att det i stället skall ses
som ett yttersta ansvar för att alla har tillgång till nödvändig vård eller om
Mot. 1989/90
So201
14
sorg, men att verksamheten skall kunna bedrivas av många olika vårdgivare
på lika villkor. Ett huvudmannaskap utformat enligt dessa principer för äldrevården
och äldreomsorgen kan sammanföras och ligga hos primärkommunerna.
Då tas alla goda krafter tillvara genom att enskild och offentlig verksamhet
kan verka på samma villkor.
Mångfald ger kvalitet genom att det blir de enskildas önskemål som styr.
För att mångfalden ska kunna utvecklas krävs att också finansieringen ändras
i enlighet med vad moderata samlingspartiet förespråkar. En allmän och
obligatorisk sjukvårdsförsäkring ger en bättre vård, genom att patienten kan
välja vårdgivare och att resurserna följer patientens val. Sjukvårdsförsäkringen
ska omfatta alla, även pensionärer, och innebära ett solidariskt betalningsansvar.
Också valfriheten i den sociala servicen kan garanteras med ett
liknande system. Finansieringen förblir gemensam men valet den enskildes.
Det är också en allvarlig brist att ett förslag som innebär att huvudmannaskapet
för primärvården enligt vår definition överförs till primärkommunerna
inte har kunnat utredas i samband med äldredelegationens arbete.
Många har påpekat att äldredelegationens majoritetsförslag leder till nya
gränsdragningsproblem. Äldredelegationens majoritetsförslag garanterar
inte heller vård i tid eller rätten att välja. I det förslaget är synen på huvudmannaskapet
och finansieringen densamma som i dag. Inte minst i Kommunförbundets
yttrande förekommer många exempel på problembeskrivningar
som är en följd av otillräckliga förändringar inom dagens monopolsystem.
Med våra förslag skulle dessa problem kunna undvikas.
Också för de psykiskt utvecklingsstörda innebär det delade huvudmannaskapet
nackdelar. Precis som för de äldre ger ett klarare ansvar bättre möjlighet
till god service.
Det ansvar som på detta sätt bör övergå från landstingen till kommunerna
måste givetvis också påverka hur de ekonomiska resurserna fördelas. Lösningarna
måste kunna varieras från landsting till landsting, kommun till
kommun. Skatteväxling måste förutsättas. Landstingen kan inte behålla resurser
för verksamheter som förs över till kommunerna, utan måste sänka
sitt skatteuttag. Kommunerna får själva avgöra i vilken mån de nya uppgifterna
kräver utökade resurser.
Beskattningen måste mildras
Hemvårdsbidrag till närstående vårdare - det gäller främst pensionärer kan
numera i vissa fall bli skattefri. Det gäller närstående personer som är
gifta eller samboende med den vårdbehövande. I övriga fall beskattas närståendevårdaren
för den ersättning som denne uppbär av den vårdbehövande
för de tjänster som utförts, även om ersättningen som sådan är skattefri
för mottagaren i första ledet, dvs. den vårdbehövande.
Även om rättsläget enligt riksskatteverkets uppfattning är oklart i fråga
om beskattningen av utgående hemvårdsbidrag förefaller tillämpningen vara
densamma som den som kommunalskattelagen ger utrymme för i fråga om
hemsjukvårdsbidrag.
Genom det senaste riksdagsbeslutet (enligt prop. 1987/88:176) borde det
stå helt klart att även hemvårdsbidrag - och inte enbart hemsjukvårdsbi
Mot. 1989/90
So201
15
drag - blir skattefria när de utbetalas till den vårdbehövande. Fullständig
klarhet bör emellertid skapas genom en enkel komplettering av kommunalskattelagen.
Att en vårdbehövande mot skälig ersättning skall kunna få hjälp av exempelvis
en pensionerad granne är bra. Det nyss nämnda riksdagsbeslutet lanserar
en god tanke. I praktiken kommer den emellertid inte att leda till önskat
resultat. De orimliga marginaleffekter som pensionärernas extrainkomster
drabbas av i form av skatteskärpning och minskade bidrag, även vid måttliga
inkomster och ”förmögenheter”, hämmar intresset för många att vara
en hjälpande hand. Av den erbjudna ersättningen blir det med gällande skatte-
och bidragsregler knappast någonting över.
Vi har i tidigare sammanhang föreslagit särskilda åtgärder för att minska
marginaleffekterna för pensionärerna. Det är därför glädjande att regeringen
nu ställer upp på våra krav på att det extra avdraget vid beskattningen
inte skall trappas av för pensionärer som förvärvsarbetar. Motsvarande reform
har tidigare - på vårt förslag - genomförts vad gäller det kommunala
bostadsbidraget.
Genom sitt val av vård styr patienten vart resurserna går. Enskild serviceverksamhet
måste få samma rätt till bidrag som inrättningar i kommunal
regi. Inkomstrelaterade taxor skall i princip inte förekomma.
Det faktum att en människa blivit pensionär innebär inte att han eller hon
blivit arbetsoförmögen. Tvärtom utgör pensionärerna många gånger samhällets
mest erfarna, mest välutbildade och rutinerade arbetskraft, var och en
inom sitt område. Intjänad pension är en sak. Möjligheten att få göra nytta
mot rimlig betalning även efter uppnådd pensionsålder en annan.
Det måste löna sig att arbeta - även för den som är pensionär. Det bör
övervägas att införa skattelättnader/skattefrihet för den pensionär som åtar
sig att fullgöra vissa uppgifter inom äldreomsorgen. Under alla förhållanden
bör många pensionärer kunna åta sig avlönade arbetsuppgifter inom äldreomsorgen
till glädje för alla berörda parter.
Det bör ankomma på regeringen att göra närmare överväganden och avge
förslag i dessa frågor.
Personalen - den viktigaste resursen
Vårdarbete ställer stora krav på personalen. Inom få arbetsområden kommer
man människor så nära. Arbetet sliter emellertid såväl psykiskt som fysiskt.
Personalbristen inom vårdsektorn, inte minst inom den tungarbetade
långvården, är svårhanterlig och allvarlig på många håll i vårt land, framför
allt i storstadsregionerna. Vårdsektorn har med sitt löneläge fått det allt svårare
att konkurrera med främst det enskilda näringslivet. De stela lönestruk
Mot. 1989/90
So201
16
turerna måste mjukas upp och anpassas till marknadens krav. Det är viktigare
att lyfta upp hela lönenivån än att nyanställa ytterligare personal för att
klara omsättningen.
För att öka ungdomars intresse av att arbeta inom hemvården bör man
sträva efter att:
* minska personalomsättningen,
* höja tjänstgöringsgraden,
* minska arbetsskadefrekvensen.
Dessutom fordras åtgärder som rör arbetsmiljön och som syftar till att utveckla
hemtjänsten i sin helhet.
Det kan gälla frågor om:
* bostädernas utrustningsstandard,
* tillgången till tekniska hjälpmedel,
* tillgången till arbetsredskap,
* ”ryggskola” - gymnastik på arbetstid,
men också om:
* möjligheterna att utvecklas i arbetet,
* att ha utrymme för egna initiativ,
* att få ta eget ansvar,
* en definierad yrkesroll,
* möjligheterna till samverkan med andra.
Att sådana krav tillgodoses är förmodligen minst lika viktigt för yrkets attraktionskraft
som lönenivå.
Det kommer likväl på sikt att bli personalbrist med hänsyn till åldersutvecklingen.
Det är angeläget att ansvariga huvudmän redovisar analyser av
personalbehovet på längre sikt, från 1990-2010 till att börja med. Vad behöver
vi, vad har vi brist på och hur skall arbetsmarknads-, invandrings- och
utbildningspolitik formas för att vårdsektorn skall kunna få den kvalificerade
arbetskraft som måste finnas? Det är ingen nyhet att antalet personer över
70 år ökar mycket snabbare än befolkningen i sin helhet. Och ökningen för
dem som är över 90 år är starkast. Frågan är: hur måste arbetsförhållanden
och löneläge förändras för att äldreomsorgen på 90-talet och framåt skall
kunna bemannas med kvalificerad personal?
De som arbetar inom äldrevården skulle tjäna på mångfald och flexibilitet.
För dem som valt att arbeta inom den viktiga vårdsektorn är möjligheten
till val av arbetsgivare nu mycket begränsad. Bl.a. innebär detta en hämsko
för utvecklingen av nya arbetsmetoder. Större möjligheter att byta arbetsplats
och att omsätta och utveckla egna idéer i fråga om vård och omsorg
skulle göra vårdyrkena mer attraktiva, vilket med tanke på rekryteringsproblemen
är nödvändigt. För personalen är det viktigt med flera alternativa
arbetsgivare. Det betyder mycket för vårdyrkenas status, vilket också leder
till att hög personalomsättning och sjukfrånvaro kan bringas ner.
Äldreomsorgen står och faller med hemtjänsten. Det kan därför inte nog
framhållas att yrket som hemvårdare är viktigt och borde tillerkännas högre
Mot. 1989/90
So201
17
status. Arbete i hemtjänsten måste bli ett eftertraktat yrke. Arbetet ställer
betydande krav, inte minst fysiskt och psykiskt, och lönen måste bli anpassad
därefter.
Utbildning
Utbildningen behöver förbättras. Detta gäller inte minst ergonomi, psykologi,
kost- och konsumentkunskap. En utbildning liknande den som ges vid
hushållsskolorna och lanthushållsskolorna skulle kunna vara lämplig. Inom
lanthushållsskolorna finns ett kursutbud som skulle vara lämplig fortbildning
för dem som i dag finns inom hemtjänsten.
Det har rått stora rekryteringsproblem till vårdutbildningarna över huvud
taget, men särskilt till sociala servicelinjen. Glädjande nog har nu antalet
sökande till sjuksköterskeutbildningarna ökat på sina håll. Den gemensamma
tre-åriga utbildningen för vård- och servicelinjerna inom vårdgymnasiet
har visat sig locka kunniga och intresserade sökande.
Det är viktigt att denna utbildningslinje fortsätter och att såväl rekryteringsbehov
som antagningskrav noga uppmärksammas.
Kvaliteten i utbildningen är mycket viktig inom ett område där yrkesutövarna
kommer att svara för vård, omvårdnad och service till äldre, sjuka,
barn och handikappade i hemmen.
Såväl vad gäller vårdlinjen som sociala servicelinjen vill vi åter framföra
tanken på lämplighetsbedömning. En återgång till någon form av provelevtid,
som förekom i tidigare vårdutbildning, bör övervägas. Ett annat alternativ
vore att införa en yrkesinriktad arbetspraktik som förkunskapskrav.
Även genomgångna specialkurser på gymnasiet bör kunna tillgodoräknas i
detta sammanhang. Att ställa ökade krav har visat sig göra vårdyrkena mer
attraktiva och kan höja deras status.
En ytterligare neddragning av kvalitetskraven vore från vårdsynpunkt
nära nog katastrofal. Alla ansträngningar bör vidtas för att upprätthålla kvaliteten
i utbildningen och öka rekryteringen till ett yrkesområde som vidgas
i takt med att antalet äldre ökar, samtidigt som kommuner och landsting satsar
allt mer på vård och service i hemmen.
Formella yrkanden med anledning av vad vi här anfört om vårdyrkesutbildningen
i allmänhet och utbildningen av personal som skall verka inom
hemtjänsten i synnerhet läggs i vår motion angående utbildningen inom hälso-
och sjukvård.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar godkänna de riktlinjer som angetts i motionen
för utvecklingen av vården och omsorgen om de äldre,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag syftande till att alternativ
äldreomsorg och äldrevård som uppfyller rimliga kvalitetskrav
ges rätt till samma stöd från det allmänna som motsvarande offentligt
bedrivna verksamhet,
3. att riksdagen beslutar om sådana ändringar i socialtjänstlagen
Mot. 1989/90
So201
18
och hälso- och sjukvårdslagen att den enskildes valfrihet stärks i enlighet
med vad i motionen anförts,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om nödvändigheten av valfrihet och flexibilitet i hemtjänsten,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att institutionsplatser
inte får avvecklas snabbare än att hemvården - både social
hemhjälp (hemtjänst) och hemsjukvård - hinner byggas ut,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att en fortsatt
nedläggning av enskilda sjuk- och vårdhem bör bringas att upphöra
och den personella och fysiska resurs som enskild dag- och sjukvårdhemsverksamhet
representerar tillvaratas,
7. att riksdagen hos regeringen begär förslag om enhetligt primärkommunalt
huvudmannaskap för gruppbostäder för äldre,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av länsvisa, för diagnostik och utredning
av ålderssjukdomar och demensliknande tillstånd ansvariga utredningsavdelningar,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av en professur i Lund i neuropsykologi
med inriktning på tidig diagnostik av ålderssjukdomar och utveckling
av neurofysiologiska metoder,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av regionala centra för forskning och behandlingsutveckling
inom neurogeriatriken,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
i övrigt anförts om behovet av ökade forskningsinsatser i fråga
om demenssjukdomar och demensliknande tillstånd,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om nödvändigheten av att den svenska hälso- och sjukvårdspolitiken
bättre anpassas till de ålderssjukas behov,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om taxor för social hemhjälp,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om införandet av en generell skattefrihet för hemsjukvårds-
och hemvårdsbidrag för pensionärer !].
Mot. 1989/90
So201
19
Stockholm den 12 januari 1990
Sten Svensson (m)
Gullan Lindblad (m)
Charlotte Cederschiöld (m)
Ingvar Eriksson (m)
Margit Gennser (m)
Ingrid Hemmingsson (m)
Bertil Persson (m)
Per Stenmarck (m)
Ingegerd Troedsson (m)
Görel Bohlin (m)
Hans Dau (m)
Karin Falkmer (m)
Ann-Cathrine Haglund (m)
lng-Britt Nygren (m)
Mona Saint Cyr (m)
Karl-Gösta Svenson (m)
Göran Åstrand (m)
Mot. 1989/90
So201
') 1989/90:Sk308
gotab 99448, Stockholm 1990