Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90:Sk403

av Carl Bildt m.fl.(m)
Sänkt skatt - större frihet - ökad välfärd

Innehåll

1. Sänkt skatt - större frihet - ökad välfärd 2

2. Högt skattetryck ger låg tillväxt 4

3. Förlorade år 7

4. Skatteuppgörelsen 9

5. Det moderata alternativet 13

5.1 Större frihet och ökad välfärd 13

5.2 Sänkta marginalskatter och sänkt skattetryck 13

5.3 Avreglering och brutna monopol 15

5.4 Reformerad familjebeskattning 15

6. 1990 års skatter 16

6.1 Frysning av taxeringsvärdena 1990 17

6.2 Sänkt fastighetsskatt för flerfamiljshus 17

6.3 Avdrag för resor i tjänsten 17

6.4 Avdrag för pensionsförsäkringspremie 18

6.5 Mervärdeskatt för hotell- och restaurangtjänster 18

7. Övriga skatteförslag för 1991 18

7.1 Förmögenhetsbeskattningen 18

7.2 Arvs- och gåvobeskattningen 19

7.3 Omsättningsskatten på värdepapper 20

8. Efter 1991 20

9. Hemställan 21

Mot.

1989/90

Sk403

1 Riksdagen 1989190. 3 sami. Nr Sk403

1. Sänkt skatt - större frihet - ökad välfärd

Sverige är det land i den fria världen där människor är mest beroende av
politikers värderingar och politiska beslut. Det innebär att det svenska samhället
också har den fria världens hårdaste skattetryck. Ingen annanstans har
så stor del av medborgarnas inkomster socialiserats. Ingen annanstans har
marknadsekonomin trängts undan så mycket som i Sverige. Ingen annanstans
är utrymmet för enskilt sparande och enskilt ägande så begränsat som
i Sverige.

Sveriges rekordhårda skattetryck har vuxit fram under ett långvarigt socialdemokratiskt
regeringsinnehav. Den enda period under efterkrigstiden då
skattetrycket varit oförändrat är 1977-1982. Skatteutvecklingen avspeglar en
medveten socialistisk politik. Kollektiva lösningar har prioriterats. Vård,
omsorg och inkomstomfördelningar över livscykeln handhas av offentliga huvudsakligen
skattefinansierade - monopol. Till detta kommer att den bedrivna
konjunkturpolitiken konsekvent har utformats så att åtstramning
skett genom skattehöjningar medan efterfrågan stimulerats genom offentliga
utgiftsprogram.

Den skattepolitiska debatten blir lätt en jämförelse av effekter på kort sikt
för olika typer av hushåll i kronor räknat. Det är i sig viktigt. Det är emellertid
ännu viktigare att skattepolitiken diskuteras med utgångspunkt i den
långsiktiga utvecklingen och det sätt på vilket den påverkar förändringen av
vårt samhälle.

Den genomsnittliga inkomsttagaren i Sverige får för egen del förfoga över
ungefär en tredjedel av vad han eller hon har arbetat ihop. Mer blir inte kvar
sedan arbetsgivaravgifter, inkomstskatter och konsumtionsskatter betalats.
Politiker i stat och kommun styr över ungefär två tredjedelar av ekonomin,
medan medborgarna själva direkt kan bestämma över den resterande tredjedelen.
Skatteuttaget sker huvudsakligen i former som hårt drabbar låg- och
medelinkomsttagare. Detta gäller särskilt de skattehöjningar som genomförts
efter 1982.

Tabell 1

En genomsnittlig industriarbetares nettolön i procent av bruttolönekostnaden år

1987

Land	Nettolön i av bruttolöneko
Japan	79
Canada	71
Schweiz	71
Förenta Staterna	67
Storbritannien	64
Finland	62
Österrike	60
Norge	57
Frankrike	55
Västtyskland	55
Danmark	52
Italien	50
Nederländerna	50
Sverige	48
Belgien	45

Mot. 1989/90

Sk403

Källa: Näringslivets ekonomifakta, mars 1989

I tabell 1 redovisas en genomsnittlig industriarbetares nettolön som andel
av den totala arbetsersättningen 1987. Det framgår klart att den svenske industriarbetaren
själv disponerar en förhållandevis mindre andel av ersättningen
för sin arbetsinsats än hans kollegor i andra länder. Till detta kommer
Sveriges höga mervärdeskatt och andra varu- och punktskatter som minskar
köpkraften ännu mera i förhållande till vad som gäller för andra länder.

De enskilda medborgarnas valfrihet har således efter hand kraftigt inskränkts
medan politikernas makt ökat. Socialdemokraterna har format ett
samhälle där staten beskattar medborgarna så hårt att de flesta inte har möjlighet
att välja annan vård eller omsorg än den staten och kommunerna erbjuder.
De utlämnas till den politiska sektorn - när den offentliga sjukvården,
barnomsorgen eller äldreomsorgen inte fungerar finns inga möjliga alternativ.

I socialdemokraternas Sverige är det bara de som har råd att själva betala
för icke subventionerad vård och omsorg som kan slippa köer och välja fritt.

Offentliga monopol och inskränkt valfrihet leder också till en felaktig fördelning
och ett sämre utnyttjande av våra totala resurser. Skatter, avgifter
och subventioner minskar möjligheterna för de enskilda att bestämma hur
produktionsresultatet skall fördelas. Trögheten i de stora offentliga systemen
och bristen på konkurrens ger dålig effektivitet. I en internationell undersökning
konstaterades att svenska medborgare bor väsentligt bättre men
äter väsentligt sämre än invånarna i flertalet jämförbara länder. Det är följden
av regleringar och subventioner.

Man kan som Assar Lindbeck (Dagens Nyheter den 22 december 1988)
beskriva vad som skett på följande vis:

De höga marginalskatterna och den offentliga tjänsteproduktionen bidrar
till att familjen i ökad utsträckning ägnar sig åt ”vård” av föremål, medan
offentliga institutioner allt mer tar över vård av människor, vilket tidigare
ansetts vara familjens speciella uppgift i samhället.

Han fortsätter:

I en välfärdsstat av svensk typ är det inte företagen som socialiserats, utan
familjen, eller rättare många av familjens traditionella funktioner. Kanske
kan man säga att medan klassisk socialism betyder socialisering av företag,
så innebär en välfärdsstat av svensk typ en socialisering av hushållens traditionella
vård och omsorg av människor.

Ett samhälles utvecklingsförmåga och dynamik är beroende av människornas
möjligheter att ta initiativ och ansvar. Högskattesamhället tvingar enskilda,
organisationer och även exempelvis massmedia till ett bidragsberoende.
De höga skatterna påverkar människors ekonomiska levnadsvillkor,
så att egna önskemål om boende, barnomsorg eller sjukvård får vika. De
”kilar” som slås in mellan värdet av produktionen och ersättningen efter
skatt till den enskilde för en extra arbetsinsats gör att det i praktiken blir näst
intill omöjligt att utveckla nya arbeten inom områden som är av stor betydelse
för den framtida sysselsättningen, främst tjänstesektorn.

Genom lägre skatter öppnas möjligheter för enskilda människor att ta initiativ,
satsa på företagande, spara och äga. Ägandet kan spridas till enskilda
människor. Det är viktigt för nyföretagandet och för tillväxten i ekonomin.

Mot. 1989/90

Sk403

Mot. 1989/90

Sk403

2. Högt skattetryck ger låg tillväxt

Sverige har inte alltid varit ett högskatteland. Det var först på 1960-talet som
skattetrycket mera markant började avvika från internationella förhållanden.

1960 var skattetrycket ca 29 procent. I år väntas det enligt finansplanen
uppgå till drygt 57 procent.

På trettio år har således skattetrycket stigit med 28 procentenheter. Eftersom
skattetrycket var oförändrat under de borgerliga åren har det stigit med
drygt en procentenhet per år som socialdemokraterna suttit i regeringsställning.
Det motsvarar skattehöjningar på 13—14 miljarder kronor per år beräknat
på dagens förhållanden, vilket i sin tur motsvarar en höjning med nästan
3 000 kronor varje år för den genomsnittlige löntagaren.

Frågan hur stort det totala skattetrycket bör vara är starkt ideologiskt laddad.
För ett parti som förespråkar kollektiva lösningar och därmed stor makt
för politiska beslutsorgan blir ett högt skattetryck ett självklart mål. I ett sådant
samhälle styrs människors vardag till stor del av politiska beslut. Enskilda
människor blir mer beroende av politiker och deras beslut, när en stor
del av lönen dras in till den politiska sektorn via skatten.

För partier som tror på individernas förmåga och vilja att ta ansvar för sig
själva och andra är det lika självklart att medborgarna genom ett lågt skatteuttag
skall ha så stor frihet som möjligt att forma sina egna liv. Grunden för
denna syn vilar på respekten för äganderätten och det faktum att inkomsten
tillhör den enskilde, inte staten. Detta synsätt leder med nödvändighet till ett
lågt skattetryck. Skatten är ett tvångsmedel, som politikerna måste behandla
med stor varsamhet och med respekt för enskilda människors frihet.

Utvecklingen av skattetrycket bestäms således av vad den politiska majoriteten
anser bör skötas och finansieras kollektivt. Till detta bör emellertid
läggas att det finns en inneboende tendens till automatisk ökning av skatteuttaget,
eftersom kollektiva lösningar på individuella behov erfarenhetsmässigt
är mindre effektiva och därmed kräver mera resurser.

Under tiden fram till 1960 utvecklades det svenska skatteuttaget i ungefär
samma takt som genomsnittet för de andra OECD-länderna. Från början av
1960-talet började emellertid den svenska skatteutvecklingen, som framgår
av diagram 1, markant avvika uppåt.

Lägre skatter medför ett ökat arbetsutbud genom att ”skattekilarna”
minskar och extra arbetsinsatser blir mer lönsamma.

Lägre skatter motverkar svåra sociala problem, som exempelvis den nyfattigdom
som gjort över 500.000 människor beroende av socialbidrag. Genom
ökad tillväxt och genom att människor kan disponera en större del av sin
arbetsersättning skall det vara möjligt att kunna leva på sin lön.

Diagram 1

Skattetrycket i Sverige och OECD

% av

BNP

0 Sverige
0 OECD-länderna

50 60 70 80 90

Källa: ”Skattetryck och skattepolitik”, Danne Nordling 1989.

Redan 1965 var skattetrycket i Sverige nästan 9 procentenheter högre än
vad som gällde för genomsnittet i OECD. Det steg till ca 50 procent 1976.1
förhållande till OECD-ländernas genomsnitt låg skattetrycket detta år 1314
procentenheter högre.

Under perioden 1976-1982 var det totala skattetrycket oförändrat, vilket
framgår av diagrammet ovan. 1982 återkom socialdemokraterna till regeringsmakten
och inledde åter den skattehöjningspolitik som sedan länge varit
deras.

1985 svängde socialdemokraterna - men bara på det verbala planet - i frågan
om skattetrycket. I valmanifestet inför 1985 års val stod det: ”Det totala
skattetrycket hålls i stort sett oförändrat.” I praktisk politik fortsatte de dock
att driva upp skattetrycket.

Insikten inom finansdepartementet om vilka verkningar det höga skattetrycket
får framträder emellertid klart i 1987 års långtidsutredning (s. 172):

Sammanfattningsvis kan konstateras att skattesystemet har vissa snedvridande
effekter och att dessa aldrig helt - och kanske inte ens i huvudsak kan
försvinna vid en skattenivå motsvarande den i dag rådande.

Mot. 1989/90

Sk403

1* Riksdagen 1989190. 3 sami. Nr Sk403

Det bör noteras att när finansdepartementets ekonomer gjorde sin analys
var skattetrycket 51,7 procent (1986). I år blir det enligt finansplanen 57,3
procent. Det har således ökat med nästan sex procentenheter eller med ca
70 miljarder kronor sedan dess. Skatteproblematiken har således förvärrats
under senare år. Därmed har också gapet gentemot OECD-genomsnittet
vidgats till närmare 18 procentenheter.

Det finns ett klart samband mellan skattetryck och tillväxt. I diagram 2
nedan jämförs tillväxten under 1980-talet med skattetrycket i 16 OECD-länder.
Sambandet är tydligt: ju högre skattetryck, desto lägre tillväxt. Endast
Norge faller utanför mönstret: trots ett högt skattetryck har tillväxten varit
god. Detta sammanhänger självfallet med den speciella roll som oljan spelat
i den norska ekonomin.

Diagram 2

BNP-tillväxt och skattetryck 1980-1989 i 16 OECD-länder
TMvtxi igeo-eeix

Norge

• Finland

• USA

England

Danmark

GanomtnMigt skan »tryck i % av BNP

Källa: Svenska Arbetsgivareföreningen.

I årets finansplan (s. 23) vidimeras skattetryckets betydelse för den ekonomiska
utvecklingen:

Statsbudgetens förbättrade saldo under 1980-talet är inte bara ett resultat av
en stram utgiftsprövning. Utvecklingen är också en följd av snabba nominella
löneökningar och därmed snabbt stigande skatteintäkter och av höjd
skattekvot. Dessa faktorer har en negativ inverkan på tillväxten och på ekonomins
funktionssätt.

Det ökade skattetrycket i Sverige under 1980-talet (från 50 till ca 57 procent)
har lett till att samhället i dag till följd av lägre tillväxt disponerar i vart fall
60 miljarder kronor mindre än om skatterna inte höjts.

Mot. 1989/90

Sk403

För hushållen är förlusten ännu större. De har dels förlorat sin andel av
den uteblivna tillväxten, dels vad det ökade skattetrycket i sig dragit in.

Om man jämför tillväxt och skattetryck i Sverige med den genomsnittliga
utvecklingen inom OECD-området uppkommer också ett klart negativt
samband, se diagram 3. Högre skattetryck ger sämre tillväxt!

Diagram 3

Skattetryck och tillväxt 1960-1989
Sverige relativt OECD-området

Procentenheter av BNP

Relativt skattetryck

100

Index
1960
= 100

Relativ tillväxt

1960

1965

1970 1975

1980

1985 1989

Källa: 1960-1988 ”Skattetryck och skattepolitik”, Danne Nordling 1989.

3. Förlorade år

Frågan hur skattetrycket bör fördelas på olika skatteformer har debatterats
intensivt. I takt med det stigande skattetrycket har Sverige kommit att använda
sig av så gott som samtliga existerande skatteformer. Alla dessa har

Mot. 1989/90

Sk403

snedvridande effekter, vissa i större utsträckning än andra. Genom att den
progressiva statliga inkomstskatten ligger ”ovanpå” en stigande kommunal
beskattning och i realiteten alla andra skatteformer har marginalskatterna och
de totala marginaleffekterna - efter hand blivit extremt höga i Sverige.

1971 genomfördes vad som då kallades ”århundradets skattereform”. Det
var så socialdemokraterna beskrev den omfattande skatteomläggning som
de gått till val på 1970 och som skulle komma att lägga grunden till den kommande
socialdemokratiska skattepolitiken. Skattepolitiken under 1970- och
1980-talen har i hög grad präglats av 1971 års omläggning, vars syfte var att
driva på inkomstutjämningen och att få in mer pengar till den snabbt växande
offentliga sektorn. I det första syftet drev den medvetet upp marginaleffekterna
i hela skattesystemet, och i det senare syftet lade den grunden för
en snabb ökning av det samlade skattetrycket.

Under åren fram till det borgerliga regeringstillträdet 1976 skulle skattetrycket
komma att stiga från ca 41 procent till ca 51 procent av den samlade
produktionen (BNP). Med dagens mått motsvarar det drygt 100 miljarder
kronor, vilket betydde ca 25.000 kronor i skattehöjning för varje löntagare.

Det var den klassiska socialistiska ”fördelningspolitiken” som låg bakom
den skattepolitik som formulerades 1971. Dels skulle resurser omfördelas
från enskilda individer och familjer till den offentliga sektorn. Dels skulle
resurser omfördelas mellan medborgarna genom en hårdare beskattning av
familjer och individer med högre inkomster.

Redan 1972 visade sig svagheten med denna politik. Den branta progressiviteten
i den statliga inkomstskatteskalan i kombination med snabb inflation
och frånvaro av indexskydd innebar att många vanliga inkomsttagare fick
uppleva kraftiga höjningar av marginalskatten.

Mellan 1971 och 1972 steg sålunda marginalskatten för en vanlig industriarbetare
från 49,5 till 60,9 procent.

Redan 1972 ansågs det nödvändigt med en viss justering av inkomstskatteskalan
från och med 1973. Denna justering skulle följas av ytterligare fyra
omläggningar i syfte att korrigera inflationens verkningar på inkomstbeskattningen
enligt den nya skatteskala som införts vid ”århundradets skattereform”
1971.

Alla dessa omläggningar misslyckades dock. Marginalskatterna steg för
såväl den genomsnittlige industriarbetaren som för tjänstemannen under perioden
fram till 1976.

Den kraftigt skärpta progressiviteten bäddade för den kostnadskris i mitten
av 1970-talet som allvarligt skadade den svenska ekonomins utveckling
under andra halvan av detta decennium och början av 1980-talet. Löntagarna
tvingades begära rekordstora nominella löneökningar för att möta de
höga skatterna. Detta medförde en löne- och inflationsspiral av tidigare sällan
skådat slag. Vid mitten av 1970-talet försämrades kostnadsläget gentemot
de viktigaste konkurrentländerna med bortåt 20 procent.

Till detta kom att arbetsutbud och sparande påverkades negativt av de
höga marginalskatterna.

För samhällsekonomin är det emellertid inte bara inkomstskatternas marginaleffekter
som har betydelse. Även löneskatter, moms och punktskatter
påverkar exempelvis viljan att arbeta. Under den första delen av 1970-talet

Mot. 1989/90

Sk403

steg också dessa skatter kraftigt. För att finansiera de många skatteomläggningarna
höjdes exempelvis löneskatterna med 13,9 procentenheter - ibland
enligt en plan som omfattade höjningar flera år efter omläggningarna. Hade
inte den nytillträdda borgerliga regeringen hösten 1976 återtagit en del av
höjningarna, skulle löneskatterna ha stigit 1977 med 5,2 procentenheter.

Den totala marginaleffekten, eller den s.k. skattekilen, ökade för den vanlige
industriarbetaren från 62,7 till 76,0 procent mellan 1970 och 1976. Under
senare delen av 1970-talet minskade den något.

En sådan kraftig skärpning av skattekilen hade enligt ekonomiprofessorn
Assar Lindbeck en allvarlig negativ verkan på den ekonomiska utvecklingen
under 1970-talet. I boken ”Hur mycket politik tål ekonomin” skriver han så
här (s. 66):

Om man översätter de samhällsekonomiska effektivitetsförlusterna av det
senaste decenniets skattehöjningar till BNP-siffror skulle den ekonomiska
tillväxten ha sänkts med cirka en procentenhet per år av dessa skattekilar.

En sådan sänkning av BNP (bruttonationalprodukten) med en procentenhet
per år motsvarar 11-12 miljarder kronor räknat på dagens förhållanden. På
dessa tio år förlorade således det svenska folkhushållet uppemot 120 miljarder
kronor på den skattepolitik som inleddes med ”århundradets skattereform”
1971. Till detta kommer motsvarande förluster för 1980-talet.

Det kraftigt stegrade skattetrycket har således bromsat den ekonomiska
tillväxten med resultat att Sverige allt mer halkat efter andra nationer. De
kraftigt ökade marginaleffekterna i skattesystemet har drivit upp kostnadsutvecklingen
och gjort Sverige till ett höginflationsland i ett internationellt
perspektiv.

Skattedebatten under 1970- och 1980-talen har därför präglats av krav på
att komma bort från de höga marginaleffekter och det höga skattetryck som
socialdemokraterna drivit fram bl.a. som en följd av omläggningen 1971.
Moderata samlingspartiet har gått i spetsen, medan socialdemokraterna har
stått för motståndet.

Genom att socialdemokraterna trots valförluster såväl 1985 som 1988
kunde bevara regeringsmakten kom därför även 1980-talet att skattepolitiskt
bli ett förlorat decennium.

4. Skatteuppgörelsen

Socialdemokraterna tvingades så småningom inse att Sverige inte kunde behålla
de höga marginalskatter de själva genom en medveten politik infört.
Det skattesystem som byggts upp av bl.a. Wigforss, Sköld och Sträng för att
dra in alla de skatter den fortgående kollektiviseringen krävt karakteriseras
numera av finansministern (som själv tidigare med emfas försvarat och byggt
ut det) och andra socialdemokrater som ”ruttet” och ”perverst”.

Denna omvändelse under galgen hade med all säkerhet också föranletts
av att ett flertal länder i vår omvärld redan genomfört kraftiga marginalskattesänkningar
från redan tidigare lägre nivå. Efter överläggningar med riksdagspartierna
under våren 1987 tillsattes utredningen om reformerad in

Mot. 1989/90

Sk403

komstbeskattning (RINK). Utredningsarbetet stod emellertid stilla i frågan
om den helt nödvändiga marginalskattereformen under ett drygt år. Socialdemokraterna
var uppenbarligen inte beredda att redovisa sin egen framtida
skattepolitik i valrörelsen 1988.

I slutet av november 1988 presenterade så socialdemokraterna sina riktlinjer
för en ”skattereform”. Av riktlinjerna framgick emellertid att helomvändningen
bara gällde synen på marginalskatterna, medan deras syn på
skattetrycket är oförändrad.

I juni 1989 presenterade inkomstskatteutredningen, kommittén för indirekt
beskattning (KIS) samt utredningen om reformerad företagsbeskattning
(URF) sina betänkanden.

Redan under den allmänna motionsperioden i januari 1989 krävde moderata
samlingspartiet att ett första steg i en nödvändig marginalskattereform
skulle tas 1990 genom att skattesatserna sänktes med ca 7 procentenheter.
Detta krav upprepades i en motion i anslutning till kompletteringspropositionen
i maj, vid vilket tillfälle också folkpartiet lade fram ett förslag med
denna innebörd.

Vid skatteutskottets första sammanträde hösten 1989 (den 2 oktober) presenterade
ledamöterna från moderata samlingspartiet och folkpartiet ett gemensamt
förslag till s.k. utskottsinitiativ. Det syftade till att driva fram ett
första steg av marginalskattereformen redan 1990. I initiativet föreslogs
också att ”en viktig del av finansieringen” skulle utgöras av besparingar så
att på det sättet en viss sänkning av det samlade skattetrycket skulle kunna
uppnås. Förslaget om utskottsinitiativ avslogs av övriga partier.

I regeringsförklaringen dagen därpå inbjöd statsministern riksdagens partier
till överläggningar om just en sådan tidigareläggning som skatteutskottets
majoritet dagen innan avvisat. När överläggningarna inleddes stod det
klart att regeringen med ett mindre undantag var inställd på att varje skattesänkning
måste balanseras med en annan skattehöjning. Något utrymme för
att diskutera besparingar eller dynamiska effekter föreföll inte finnas.

Överläggningarna resulterade i en uppgörelse mellan socialdemokraterna
och folkpartiet. Uppgörelsen, som i stort bygger på de utredningsförslag som
presenterades under sommaren 1989, innebär att cirka en tredjedel av de av
inkomstskatteutredningen föreslagna marginalskattesänkningarna genomförs
1990 och resterande del avses genomföras 1991.

Utgångspunkten för uppgörelsen mellan socialdemokraterna och folkpartiet
har varit ett oförändrat högt skattetryck. Det innebär att skattebortfallet
till följd av sänkta marginalskatter kompenseras fullt ut genom andra skattehöjningar
såväl 1990 som 1991.

I inkomstskatteutredningen föreslog en bred majoritet, bestående av ledamöterna
från moderata samlingspartiet, folkpartiet och socialdemokraterna
att den statliga inkomstskatten skulle slopas för inkomster upp till 200 000
kronor 1991. Det moderata kravet från 1984 om att slopa den statliga inkomstskatten
för det stora flertalet inkomsttagare hade därmed fått anslutning
av också andra partier. De tre partierna skilde sig emellertid åt i fråga
om hur hög den statliga skattesatsen borde vara. Socialdemokraterna och
folkpartiet förordade 20 procent, medan moderata samlingspartiet förordade
15 procent 1991 och 10 procent 1992.

Mot. 1989/90

Sk403

Som framgår av tabell 2 nedan innebär den för svenska förhållanden stora
marginalskattesänkning som föreslås endast en anpassning till omvärlden.
Tas dessutom hänsyn till Sveriges höga löneskatter kvarstår en skillnad som
måste åtgärdas.

Tabell 2

Högsta marginalskattesats i några länder för 1988 - 89 (beslutad eller föreslagen)
med hänsyn till ett ungefärligt genomsnitt av deistatliga och kommunala
inkomstskatter, samt Sverige efter en skattereform 1991

Land	Nuvarande skattesats i procent	Besk. bar ink. vid vilken högsta skattesats inträder	Skattesats inkl social avgifter
Sverige	73	190 000	81
Danmark	68	180 000	68
Finland	60	350 000	64
Norge	54	188 000	63
Australien	49	175 000	49
Storbritannien	40	200 000	40
USA	33	110 000	38
Västtyskland	53	500 000	53
Sverige 1991 enl.
(s)-(fp)	51	148 000*	65
Sverige 1992 enl. (m)	41**)	173 000*	57**)

*) Föreslagna gränser för 1991 omräknat till 1989 års penningvärde.

**) 1991 46 procent respektive 61 procent.

Källor: Inkomstskatteutredningen och moderata samlingspartiets riksdagskansli.

Uppgörelsen mellan socialdemokraterna och folkpartiet innebär att gränsen
för när statlig inkomstskatt skall tas ut sänktes till 180.000 kronor 1991, vilket
motsvarar cirka 156.000 kronor i 1989 års penningvärde (enligt antaganden
i den preliminära nationalbudgeten). Det är att märka att en stor del av den
förväntade inflationen för 1990 och 1991 orsakas av de höjda skatter som
avses finansiera marginalskattesänkningarna. Med bibehållen gräns för statlig
inkomstskatt enligt inkomstskatteutredningen och utan inflationsuppdrivande
finansiering skulle motsvarande belopp för 1989 vara 182 000 kronor.

Genom uppgörelsen kommer därmed ytterligare cirka 600.000 inkomsttagare
(jämfört med utredningsförslaget) att betala statlig inkomstskatt och få
högre marginalskatt.

Till detta kommer att ett särskilt grundavdrag föreslås i inkomstskikten
mellan 58.000 och 175.000 kronor. Avdraget trappas upp successivt och blir
maximalt 8.000 kronor för inkomster mellan 90.000 och 95.000 kronor. Därefter
trappas det av vilket leder till höjd marginalskatt i inkomstlägena mellan
95.000 och 175.000 kronor.

De föreslagna förändringarna har sin egentliga grund i att marginalskattesänkningarna
enligt uppgörelsen skall finansieras fullt ut med andra skatter.
För att undvika att alltför många kommer att få höjd skatt till följd av omläggningen
infördes det särskilda grundavdraget. Detta ”finansierades” ge

Mot. 1989/90

Sk403

nom en sänkning av gränsen för uttag av statlig inkomstskatt. Bägge förslagen,
som är negativa för samhällsekonomin, hade kunnat undvikas om skattetrycket
hade sänkts samtidigt med marginalskatterna.

Skattetrycket har dessutom i sig, som redovisats i avsnitt 2 ovan, starkt
snedvridande effekter vilket skadar samhällsekonomin och minskar den
ekonomiska tillväxten.

Trots detta har socialdemokraterna och folkpartiet som utgångspunkt ett
oförändrat skattetryck. Med öppna ögon accepterar de således en politik
som försämrar tillväxten och därmed hotar den framtida välfärden.

Genom att skattetrycket blir oförändrat högt ökar inte heller medborgarnas
möjlighet att själva disponera över egna inkomster. Många tvingas genom
höjd skatt betala andras skattesänkningar. De underliggande lönekraven
kommer att öka.

De skattehöjningar som genomförts 1990 och som föreslås för 1991 för att
bibehålla det skadligt höga skattetrycket ger också negativa effekter:

* Genom att så stor del av finansieringen sker genom höjd mervärdeskatt,
höjda energiskatter och höjd bostadsbeskattning späds inflationen för
1990, enligt regeringens egna bedömningar, på med nästan tre procentenheter
och 1991 med cirka 2,5 procentenheter. Även om denna skattebetingade
inflationsuppgång blir tillfällig är det stor risk att inflationsförväntningarna
generellt okar.

* Till följd av de basbreddningar och andra skattehöjningar som föreslås
minskar inte de totala skattekilarna i tillräcklig omfattning.

* Villkoren för hushållssektorns långsiktigt bundna sparande försämras genom
den skärpta beskattningen av pensionssparande och sparande till och
i en egen bostad.

* Skattebelastningen för nyföretagande och riskvilligt sparande ökar.

* Realisationsvinstbeskattningen av fastigheter skärps. Möjligheterna till
uppskov försvinner. Sammantaget uppkommer stora inlåsningseffekter,
vilka bl.a. minskar rörligheten på arbetsmarknaden.

* Basbreddningen av mervärdeskatten genomförs utan hänsyn till vad som
sker i samband med EG:s inre marknad. Tjänstesektorns expansion försvåras,
samtidigt som den allmänna prisnivån höjs kraftigt.

* För att undvika att alltför många får höjd skatt till följd av skatteuppgörelsen
föreslås kompenserande åtgärder i form av höjda barn- och bostadsbidrag.
Detta ökar bidragsberoende och rundgång och skärper marginaleffekterna.

* Beskattningen av mindre och medelstora företag skärps i en situation när
förnyelsen av svenskt näringsliv i stället behöver stimuleras.

Mot. 1989/90

Sk403

De negativa effekter som uppkommer till följd av den föreslagna finansieringen
urholkar väsentligt de positiva effekter den nödvändiga marginalskattereformen
i sig medför.

Effekten för lönebildningsprocessen torde bli negativ eftersom marginalskattesänkningens
positiva effekter kan antas vara mindre än de negativa effekter
som följer av ett oförändrat högt skattetryck och höjt skatteuttag för
många löntagare.

Eftersom Sverige redan i utgångsläget har en alltför snabb prisstegringstakt,
som dessutom överstiger vad som gäller i bl.a. våra viktigaste konkurrentländer,
får prisgenomslaget till följd av skatteomläggningens finansiering
starkt negativa följder. Det finns en uppenbar risk för att en inflation
som kan gå upp emot tvåsiffriga tal under 1990 och 1991 sätter igång en prisoch
lönespiral med en ännu kraftigare försvagning av den internationella
konkurrenskraften för näringslivet. Detta kommer att leda till mycket höga
räntor, vilket negativt påverkar näringslivets investeringar. Många hushåll
med egna hem kommer att få sin ekonomi kraftigt försvagad.

5. Det moderata alternativet

5.1 Större frihet och ökad välfärd

Redan i den moderata partimotionen ”Reformerad inkomstbeskattning”
(1983/84:747) angavs att målet för en varaktig skattereform borde vara att
avskaffa den statliga inkomstskatten utom för höga inkomster. Samtidigt
skulle skattetrycket sänkas. Vi har sedan vid varje riksmöte lagt fram förslag
som syftat till att denna målsättning skulle kunna uppfyllas i början av 1990talet.
Den socialdemokratiska regeringen har emellertid valt att genomföra
synnerligen begränsade justeringar av marginalskatterna samtidigt som det
totala skattetrycket fortsatt att stiga. I omvärlden har från mitten av 1980talet
omfattande skattereformer med kraftigt sänkta marginalskatter genomförts.

En genomgripande inkomstskattereform för 1990-talet skall enligt vår
uppfattning ha som mål att öka de enskilda medborgarnas valfrihet samtidigt
som de välfärdsförluster som uppkommer till följd av att skattesystemet
snedvrider ekonomiska beslut kraftigt minskar. Till följd av en sådan skattereform
skulle det ekonomiska systemet fungera bättre och tillväxten bli
snabbare. När valfriheten ökar och tillväxttakten i ekonomin stiger, växer
också välfärden.

5.2 Sänkta marginalskatter och sänkt skattetryck

Moderat skattepolitik syftar till att ge enskilda människor möjlighet att
själva disponera över en större del av sina inkomster. Därigenom minskas
deras beroende av den offentliga sektorn. Familjer och enskilda skall normalt
kunna leva på sina arbetsinkomster och ha möjlighet att förbättra sin
situation genom egna insatser.

Den moderata skattepolitiken är också ett medel för att uppnå ekonomisk
tillväxt, låg inflationstakt och arbete åt alla som vill arbeta. Alla tjänar på
att dessa mål uppnås, främst de med låga inkomster och i små ekonomiska
omständigheter.

Mot. 1989/90

Sk403

Det viktigaste hindret för en ökad tillväxt är det höga skattetrycket. Enligt
regeringens finansplan fortsätter det att stiga från beräknade 56,8 procent
1989 till 57,3 procent 1990. 1982 var skattetrycket 50,1 procent. Den mest
angelägna uppgiften för den ekonomiska politiken är mot denna bakgrund
att snabbt genomföra en skattereform som innebär att såväl marginalskatter
som skattetryck sänks.

Det är endast om skattetrycket sänks som en skattereform kan ge tillräcklig
dynamik i ekonomin. En skatteomläggning inom ramen för ett oförändrat
skattetryck ger begränsade effekter.

Det är endast om skattetrycket sänks som en skattereform kan genomföras
utan att stora medborgargrupper genom högre skatt får betala andras
skattesänkningar.

Våra utgångspunkter för en genomgripande skattereform är:

1. Skattereformen skall utformas så att skattetrycket sänks.

2. Den statliga inkomstskatten skall slopas upp till en inkomst av 200.000
kronor i 1991 års penningvärde. För inkomstdelar över denna gräns bör
en statlig skattesats på 15 procent 1991 och 10 procent 1992 tas ut. Det
innebär att den högsta marginalskatten (vid genomsnittlig kommunalskatt)
blir 41 procent 1992.

3. Skatteskalan skall inflationsskyddas. Skiktgränsen i skatteskalan bör
dessutom uppjusteras i takt med reallöneutvecklingen, så att andelen inkomsttagare
som betalar statlig inkomstskatt inte ökar genom ökade
realinkomster.

4. För att skattereformen inte skall undergrävas genom kommunala skattehöjningar
måste den kombineras med ett kommunalt skattestopp i vart
fall under en övergångsperiod.

5. Kapitalinkomster skall beskattas med en enhetlig skattesats på högst 30
procent.

6. Även kapitalvinster som uppkommer t.ex. vid försäljning av bostäder
och aktier bör beskattas med en enhetlig skattesats på högst 30 procent
efter det att hänsyn fullt ut tagits till inflationen. Nuvarande uppskovsregler
vid villaförsäljning bör även gälla för bostadsrätter. Skattefrihet
vid omplaceringar inom en aktieportfölj och vid låga innehav bör övervägas.

7. Skatten på långsiktigt hushållssparande för pension eller till och i eget
boende får inte skärpas.

8. Full avdragsrätt för ränteutgifter som avser eget boende.

9. Företagsbeskattningen reformeras så att bolagsskattesatsen sänks till 30
procent, investeringsfondssystemet slopas och lagerreserveringsmöjligheterna
ersätts av en reserveringsmöjlighet med det utgående egna kapitalet
som bas. De mindre bolagen måste få utvidgade reserveringsmöjligheter.
Även egenföretagarnas reserveringsmöjligheter måste vara
goda och inte kräva övergång till ny företagsform.

10. Energibeskattningen reformeras inom ramen för ett oförändrat skatteuttag
genom att punktskatterna så långt möjligt omvandlas till en koldioxidrelaterad
skatt.

Mot. 1989/90

Sk403

11. Skattereformen finansieras genom dynamiska effekter, besparingar i offentliga
utgifter samt strukturförändringar i skattesystemet.

5.3 Avreglering och brutna monopol

Det minskade skattetrycket måste kombineras med avregleringar och stimulans
av alternativ till existerande offentliga monopol. Därigenom förstärks
den ökning av arbetsutbudet som marginalskattesänkningarna medför. Genom
ökad konkurrens förbättras effektiviteten i den offentliga sektorn samtidigt
som de som verkar där får möjlighet att välja mellan olika arbetsgivare
och att ”starta eget”. Deras initiativförmåga tas till vara på ett bättre sätt.

Hade produktiviteten i den offentliga sektorn under perioden 1970-1980
bara varit oförändrad i stället för att i genomsnitt årligen minska med 1,5
procent hade skattetrycket kunnat vara 6 procentenheter lägre 1980.

Den ökade produktivitet som blir följden av våra förslag om avreglering
och avmonopolisering under 1990-talet skapar utrymme för bättre service
och sänkt skattetryck.

5.4 Reformerad familjebeskattning

Inkomstbeskattningens nuvarande utformning leder till stora orättvisor mellan
olika familjer. Genom progressiviteten i statsskatteskalan leder olikheter
vid fördelningen av inkomster mellan två föräldrar till stora variationer i
skatteuttaget. Det drabbar framför allt flerbarnsfamiljerna, som mer än
andra är hänvisade till att leva på en inkomst. Detta problem kan bara lösas
genom övergång till en mera proportionell inkomstskatt.

En av de flesta, åtminstone i ord, omfattad skattepolitisk princip är att
skatteuttaget skall ske med hänsyn till bärkraft. Detta innebär bl.a. att inkomstbeskattningen
måste utformas på ett sådant sätt att skatteuttaget relateras
till inkomsttagarnas försörjningsbörda. Familjer med olika antal barn
har självfallet olika stor förmåga att betala skatt, eftersom familjens totala
kostnader varierar med antalet barn. En reform av inkomstbeskattningen
i syfte att skapa rättvisa för barnfamiljerna måste därför innebära att den
beskattningsbara inkomsten reduceras med ett belopp som tar hänsyn till
kostnaderna för barn.

För att hänsyn till försörjningsbörda skall tas vid beskattningen bör ett
grundavdrag för barn införas. Dess storlek beräknas med utgångspunkt i att
nödvändiga kostnader för barnens konsumtion (med avräkning för direkta
bidrag) skall undantas från beskattningen.

Reformen genomförs inom ramen för den kommunala inkomstbeskattningen.
Vårt förslag innebär följande:

* Grundavdrag för barn med 15.000 kr per hemmavarande barn upp till 18
års ålder införs vid den kommunala beskattningen. Avdragsrätten skall
också omfatta hemmavarande barn mellan 18 och 20 år som går i gymnasieskolan
och uppbär studiestöd.

* De som har så låga inkomster och/eller så många barn att de inte kan utnyttja
grundavdraget fullt ut kompenseras genom ”negativ skatt”. Detta
innebär att ett belopp motsvarande nettoeffekten av den inte utnyttjade

Mot. 1989/90

Sk403

delen av grundavdraget utbetalas kontant. Därigenom kommer alla, oavsett
inkomstförhållanden och antal barn, att kunna utnyttja avdragets effekt
fullt ut.

* Inom ramen för den kommunala skatteutjämningen sker en utjämning av
skatteunderlaget mellan kommuner med olika andel barn.

Kostnaderna för grundavdraget för barn uttryckt i skattebortfall för kommunerna
uppgår till ca 9 miljarder kronor för hela reformen. Grundavdraget för
barn finansieras inom ramen för det moderata budgetalternativet. Reformen
bör genomföras med början den 1 januari 1991. Av tekniska skäl utformas
avdraget så att det för hela beskattningsåret 1991 blir 2 500 kronor, 1992
7 500 kronor, 1993 12 500 kronor och 1994 15 000 kronor.

I tabell 3 nedan redovisas förändringarna av den disponibla inkomsten vid
införande av ett grundavdrag för barn vid en kommunalskatt på 30 kronor.
Som framgår av tabellen innebär vårt förslag att skatten sänks mest för de
familjer som har flera barn.

Tabell 3

	1991	1992	1993	1994
Familj med 1 barn	+750	+2 250	+3 750	+4 500
” 2 ”	+ 1 500	+4 500	+7 500	+9 000
” 3 ”	+2 250	+6 750	+ 11 250	+ 13 500
» 4 »	+3 000	+9 000	+ 15 000	+ 18 000

Dessutom bör en rätt införas till avdrag för styrkta barntillsynskostnader.
Avdragsrätten bör uppgå till högst 15.000 kr per barn i åldern ett till sju år.
Förslaget kombineras med införande av ett skattepliktigt vårdnadsbidrag på
15.000 kr per barn i motsvarande åldrar.

Med ett sådant system skulle förvärvsarbetande föräldrar kunna betala
mer än vad som nu är möjligt för enskild barnomsorg. Har familjen två småbarn
ökar deras möjlighet att betala med 30.000 kronor. Detta är också ett
sätt att komma till rätta med den ”svarta” barnomsorgen.

Det blir med det föreslagna systemet också möjligt för småbarnsföräldrar
att betala en betydligt högre avgift än i dag till den kommunala barnomsorgen.
Detta minskar behovet av bidrag till den offentliga barnomsorgen och
därmed också klyftan i stöd mellan olika bamomsorgsalternativ.

6. 1990 års skatter

Riksdagen tog först den 15 december 1989 beslut angående skatterna för
1990 med utgångspunkt i den uppgörelse som träffats mellan socialdemokraterna
och folkpartiet. En förutsättning var att skattetrycket mellan 1989 och
1990 skulle vara oförändrat. Av finansplanen framgår att skattetrycket i stället
bedöms öka med en halv procentenhet mellan de båda åren.

Moderata samlingspartiet förordade en alternativ skattepolitik, som
skulle ha inneburit sänkt skattetryck genom hänsynstagande till dynamiska

Mot. 1989/90

Sk403

effekter och ökat hushållssparande samt besparingar i offentlig sektor. Flera
av förslagen till finansiering av marginalskattesänkningen 1990 kan inte nu
upprepas. Det är ändå angeläget att riva upp vissa av besluten om skatterna
för 1990. Våra förslag står inte i strid med grundlagens förbud mot retroaktiv
skattelagstiftning, eftersom de är till fördel för de skattskyldiga.

6.1 Frysning av taxeringsvärdena 1990

Riksdagsmajoritetens beslut att godta de ännu inte fastställda, kraftigt höjda
och regionalt snedfördelade taxeringsvärdena som underlag för den löpande
bostadsbeskattningen innebär skatteskärpningar på 1,3 miljarder kronor.

Enligt vår uppfattning bör inte bostadsbeskattningen skärpas. Vi föreslog
mot den bakgrunden att de gamla taxeringsvärdena skulle tillämpas vid beskattningen
även 1990. Riksdagen bör nu besluta om en sådan åtgärd med
verkan från den 1 januari 1990. Yrkande om detta återfinns i vår motion Valfrihet
i boendet.

6.2 Sänkt fastighetsskatt för flerfamiljshus

Med hänvisning till det ökade skatteuttaget för småhus till följd av den allmänna
fastighetstaxeringen 1990 beslöt riksdagsmajoriteten - i syfte att upprätthålla
neutraliteten mellan olika upplåtelseformer - att skärpa fastighetsskatten
för flerfamiljshus.

Denna skatteskärpning bör också rivas upp med hänsyn till vårt ställningstagande
beträffande frysning av taxeringsvärdena avseende året 1990. Även
detta yrkande återfinns i ovan nämnda partimotion.

6.3 Avdrag för resor i tjänsten

Riksdagsmajoriteten beslöt också att avdrag för resor med egen bil i tjänsten
skulle maximeras till 12 kronor per mil fr.o.m. 1990. Det innebar en kraftig
sänkning av det belopp som gällt 1989 (20 kronor för de första 700 milen
1989).

Förslaget är principvidrigt. För den som använder egen bil i tjänsten bör
självklart de faktiska kostnaderna få dras av. De belopp som har gällt för
statlig milersättning och som varit ”skattefria” (avdragsgilla) är fastställda i
förhandlingar mellan arbetsgivare och arbetstagare med utgångspunkt i de
faktiska kostnaderna.

Beslutet innebär kraftiga skatteskärpningar för många skattskyldiga.
Dessutom kan arbetsgivarnas kostnader komma att öka genom att de tvingas
betala en högre milersättning än den faktiska kostnaden eller till följd av att
andra färdmedel eller av arbetsgivaren anskaffade fordon måste användas.
För såväl privata som offentliga arbetsgivare kan det bli fråga om förhållandevis
kraftiga kostnadsökningar.

Vi föreslår att tidigare gällande regler för avdrag för resa med egen bil i
tjänsten återinförs. Nya schablonbelopp bör på sedvanligt sätt fastställas i
förhandlingar med hänsyn till de ökade kostnader som uppkommit bl.a. genom
den av riksdagsmajoriteten genomdrivna bensinskattehöjningen.

Mot. 1989/90

Sk403

6.4 Avdrag för pensionsförsäkringspremie

Riksdagsbeslutet innebar att avdrag för pensionsförsäkringspremie 1990 endast
medges för tre fjärdedelar av premien. Bortsett från det orimliga i att
något som anses avdragsgillt inte skall få dras av till sitt fulla värde, strider
beslutet mot den överenskommelse som träffades mellan riksdagens partier
i samband med reformeringen av efterlevandepensioneringen. En förutsättning
för denna uppgörelse var att avdragsrätten för pensionsförsäkringar
inte skulle försämras.

Vi föreslår att pensionsförsäkringspremier skall vara avdragsgilla i sin helhet
även under 1990.

6.5 Mervärdeskatt för hotell- och restaurangtjänster

Mervärdeskatten för hotell- och restaurangbranschen höjdes genom riksdagsbeslutet
i december. Den kostnadsökning som därvid uppkommit kan
ge rakt motsatt effekt än den avsedda. På grund av de prisökningar som följer
av den höjda ”turistmomsen” kan nämligen bytesbalansen i sig beräknas
bli försämrad med minst lika stort belopp som de ökade skatteintäkterna.
Sannolikt blir försämringen större.

De reduceringsregler som gällt t.o.m. 1989 för hotell- och restaurangbranschen
bör därför återinföras med verkan från den 1 mars 1990.

7. Övriga skatteförslag för 1991

I detta avsnitt redovisas de förändringar av skattelagstiftningen som vi föreslår
för 1991 och som inte redovisats under avsnitt 5 ovan. Vår syn på bostadsbeskattningen
redovisas i partimotionen Valfrihet i boendet, och frågor
rörande beskattningen av mindre och medelstora företag redovisas i partimotionen
Företagandets villkor.

7.1 Förmögenhetsbeskattningen

Sverige har i dag den högsta förmögenhetsbeskattningen bland OECD-länderna.
Denna skatt är en extra skatt för kapitalavkastning utöver den progressiva
inkomstskatten. De negativa effekterna accentueras av att förmögenhetsbeskattningen
måste betalas med redan beskattade medel.

Förmögenhetsskatten är ett särskilt stort problem för personer som har en
förmögenhet med låg eller ingen direkt avkastning. Ett exempel är egnahemsägare.
Ett annat är ägare av mindre företag. Det gör förmögenhetsskatten
till ett stort problem för många ägare till framför allt mindre och medelstora
företag, som i vissa fall kan tvingas att sälja ut sina företag för att erlägga
skatten.

Förmögenhetsskatten leder också till orättvisor mellan personer med
olika typer av förmögenhetsinnehav. Någon hänsyn tas inte heller till att
vissa tillgångar kan vara belastade med latenta skatteskulder.

På sikt bör förmögenhetsbeskattningen avskaffas. Ett första steg bör vara
att förmögenhetsskatteuttaget utformas så att ett stort bottenbelopp undantas
från beskattning och att en låg proportionell skatt tas ut på överstigande

Mot. 1989/90

Sk403

belopp. Förmögenhetsbeskattningen måste också ses i samband med de förändringar
av inkomstbeskattningen och företagsbeskattningen som riksdagen
kommer att behandla senare i vår. Vi kommer i det sammanhanget att
lägga förslag om sänkt förmögenhetsskatt.

Vid beräkningen av förmögenhetsskatt tas alltför begränsad hänsyn till latenta
skatteskulder. Det är inte rimligt att förmögenhetsskatt skall erläggas
för belopp som den enskilde inte kan tillgodogöra sig vid en realisation av
tillgångarna. Detta problem har särskilt gällt vid förmögenhetsbeskattningen
av börsnoterade aktier. Här skall aktierna numera tas upp till 75 procent
av marknadsvärdet. Detta är emellertid alltför mycket. Börsnoterade
aktier bör enligt vår mening tas upp till 65 procent av sitt marknadsvärde.

OTC-aktier har tidigare tagits upp till 30 procent av substansvärdet vid
förmögenhetsbeskattningen. Nu gäller i stället att 30 procent av det noterade
värdet skall tas upp. Reglerna bör ändras så att värderingen åter utgår från
substansvärdet. Samma regler bör gälla icke inregistrerade börsaktier.

Förmögenhetsskatten på arbetande kapital i små och medelstora företag
bör, som föreslås i vår partimotion Företagandets villkor, slopas fr.o.m.
1991. Yrkande framställs i den ovan nämnda motionen.

Vid förmögenhetsbeskattningen gäller fortfarande att makars och barns
(även fosterbarns) förmögenheter läggs samman vid beräkningen av förmögenhetsskatt.
Detta är orimligt. Grundprincipen måste vara en särbeskattning,
liksom vad gäller vid inkomstbeskattningen.

För pensionärer utgår en extra förmögenhetsskatt genom att förmögenhet
kan reducera det extra avdraget vid inkomsttaxeringen och leda till en snabbare
avtrappning av det kommunala bostadstillägget. Denna förmögenhetsprövning
bör slopas fr.o.m. den 1 januari 1991.

Den s.k. begränsningsregeln, som begränsar det totala uttaget av förmögenhets-
och inkomstskatt för en skattskyldig, måste justeras i takt med att
marginalskatterna sänks. Yrkande om detta framställs i vår partimotion
”Företagandets villkor”.

7.2 Arvs- och gåvobeskattningen

Även beskattningen av arv och gåvor är mycket hög i Sverige. Den högsta
skattesatsen för efterlevande make, barn m.fl. uppgår till 60 procent. Skatteskalans
progressiva utformning gör att de totala arvsskattebeloppen snabbt
blir mycket stora räknade som andel av den skattepliktiga lotten. I flertalet
jämförbara länder är arvsbeskattningen klart lägre. Så är exempelvis den
högsta skattesatsen för make och barn i Danmark 32 procent, i Norge 25
procent och i Finland 14 procent (i Norge tas skatt inte alls ut om det rör sig
om make).

Gåvoskatteskalorna överensstämmer med arvsskatteskalorna. Beskattningen
av gåvor skiljer sig från arvsbeskattningen i vissa andra avseenden.
Det gäller bl.a. det skattefria grundavdrag som kan göras.

Den internationellt sett höga arvs- och gåvobeskattningen är orimlig och
skapar många problem även för företagsamheten. Det gäller bl.a. i samband
med övertagande av rörelse eller jordbruk vid generationsskifte.

På sikt bör de svenska arvs- och gåvoskattesatserna anpassas till den ge

Mot. 1989/90

Sk403

nomsnittliga nivå som gäller i övriga nordiska länder. De skattefria bottenbeloppen
vid arv bör enligt vår mening fr.o.m. januari 1991 öka så att den avlidnes
efterlevande make kan erhålla tolv basbelopp (ca 330.000 kronor) skattefritt,
barn eller annan nära anhörig fem basbelopp (ca 140.000 kronor) och
annan arvinge två basbelopp (ca 55.000 kronor).

De skattefria beloppen vid gåvobeskattningen bör samtidigt höjas så att
en gåva upp till ett halvt basbelopp (ca 14.000 kronor) kan ges utan att beskattning
inträder. Detta bör gälla oavsett om gåvan gäller personligt lösöre
eller andra tillgångar.

Även skatteskalorna vid arvs- och gåvobeskattningen bör justeras. Detta
bör ske från den 1 januari 1991 och ses i samband med den omläggning av
inkomstbeskattningen och förmögenhetsbeskattningen som skall behandlas
senare under våren. Vi avser att då återkomma med preciserade förslag.

Även vid arvs- och gåvobeskattningen bör börsnoterade aktier, med hänsyn
till den latenta skatteskulden, tas upp till 65 procent av sitt marknadsvärde.
OTC-aktier skall, i likhet med vad som bör gälla vid förmögenhetsbeskattningen,
tas upp till 30 procent av sitt substansvärde.

7.3 Omsättningsskatten på värdepapper

De omsättningsskatter på värdepapper som införts i Sverige parallellt med
att utländska marknader strävat efter att sänka sina transaktionskostnader
har lett till en punkterad penningmarknad och en försvagad aktiemarknad.
Statsfinansiellt har staten dessutom förlorat på skatterna. De bör därför snarast
avskaffas. Detta föreslås i en särskild kommittémotion.

8. Efter 1991

Oavsett om den skatteomläggning som uppgörelsen mellan socialdemokraterna
och folkpartiet innebär eller den verkliga skattereform som moderata
samlingspartiet förespråkar genomförs 1991 kan detta endast ses som ett
första steg i en reformering av det svenska skattesystemet. Även efter den
sänkning som moderata samlingspartiet förordar för 1991 ligger det svenska
skattetrycket klart över omvärldens. Fortfarande kommer i det närmaste två
tredjedelar av de enskilda medborgarnas inkomster att gå till den politiska
sektorn.

En målmedveten politik som syftar till att harmonisera det svenska skattetrycket
med vad som gäller för genomsnittet i Europa måste därför bedrivas.
Därmed kommer också de enskilda medborgarnas rätt att disponera över
sina egna inkomster att öka. Samtidigt blir tillväxten större än vad den annars
skulle vara.

Det är i första hand de mest skadliga skatteformerna som bör sänkas. Stor
hänsyn måste tas till vikten av att harmonisera svenska skatteregler med dem
som gäller för EG och övriga Europa.

En strävan bör vara att antalet medborgare som betalar statlig inkomstskatt
successivt minskar samtidigt som skattesatsen sänks. Genom att statlig
detaljstyrning avskaffas, offentliga monopol slopas och till följd av den ef

Mot. 1989/90

Sk403

fektivisering som därmed uppnås skapas utrymme för kommunerna att
sänka sin inkomstskatt.

Reformeringen av familjebeskattningen bör fortsätta. Det slutliga målet
skall vara att åstadkomma ett skatte- och bidragssystem som innebär att den
som betalar skatt inte skall behöva bidrag och att den som behöver bidrag
inte skall betala skatt. Genom sänkta skatter bör utrymme efter hand skapas
för en fullständig frihet för familjerna vad gäller val av barnomsorg.

Nuvarande socialförsäkringsavgifter bör efter hand åter relateras till utgående
förmåner. De avgifter som inte är anknutna till någon förmån bör
successivt slopas. Det bör också övervägas att - parallellt med motsvarande
höjning av bruttolönen - överföra betalningsansvaret för socialförsäkringsavgifterna
till de enskilda. Därigenom renodlas avtalsrörelserna genom att
eventuella förändringar av socialförsäkringsavgifterna vägs in i avtalsrörelserna.

Beskattningen av boendet måste lindras. Fastighetsskatten bör successivt
avskaffas. Även andra skattesänkningar måste övervägas för att minska den
omfattande boendebeskattningen.

Mervärdeskatten måste efter hand till både bas och skattesatser anpassas
till vad som gäller för övriga länder. I det sammanhanget kan det bli aktuellt
att sänka det totala mervärdeskatteuttaget.

Flertalet av de konsumtionsstyrande punktskatterna bör slopas. Alkoholoch
tobaksskatterna bibehålls och höjs i takt med prisutvecklingen.

Det torde ankomma på vederbörande utskott att utarbeta erforderlig författningstext.

9. Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om det nödvändiga i en målmedveten sänkning av det
totala skattetrycket,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en genomgripande skattereform 1991,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ett grundavdrag
för barn i enlighet med vad som i motionen anförts,

4. att riksdagen beslutar återställa tidigare regler för avdrag för resa
med egen bil i tjänsten med verkan från den 1 januari 1990,

5. att riksdagen beslutar att pensionsförsäkringspremie som avser
1990 skall vara avdragsgill till hela sitt belopp,

6. att riksdagen beslutar att återinföra de reduceringsregler som
gällt t.o.m. 1989 för hotell- och restaurangtjänster med verkan från
den 1 mars 1990,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om de generella reglerna för förmögenhetsbeskattning,

8. att riksdagen beslutar att börsnoterade aktier fr.o.m. taxeringen
1992 skall tas upp till 65 % av sitt marknadsvärde,

Mot. 1989/90

Sk403

9. att riksdagen beslutar att OTC-aktier och icke inregistrerade
börsaktier fr.o.m. taxeringen 1992 skall tas upp till 30 % av substansvärdet
vid förmögenhetsbeskattning,

10. att riksdagen hos regeringen begär förslag om slopad sambeskattning
av förmögenheter,

11. att riksdagen beslutar slopa förmögenhetsprövningen såväl vad
gäller det extra avdraget vid inkomsttaxeringen som vid avtrappning
av kommunala bostadstillägg,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad motionen
anförts om arvs- och gåvobeskattningen,

13. att riksdagen hos regeringen begär förslag om höjda grundavdrag
vid arvs- och gåvobeskattningen i enlighet med vad som i motionen
anförts,

14. att riksdagen hos regeringen begär förslag om värdering av börsnoterade
aktier och OTC-aktier vid arvs- och gåvobeskattningen i enlighet
med vad som i motionen anförts,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om inriktningen av skattepolitiken efter 1991.

[att riksdagen beslutar slopa förmögenhetsprövningen vid avtrappning
av kommunala bostadstillägg,1]

Stockholm den 25 januari 1990

Mot. 1989/90

Sk403

Carl Bildt (m)

Lars Tobisson (m)

Ingegerd Troedsson (m)

Anders Björck (m)

Görel Bohlin (m)

Rolf Clarkson (m)

Rolf Dahlberg (m)

Ann-Cathrine Haglund (m) Gunnar Hökmark (m)

Gullan Lindblad (m)

Bo Lundgren (m)

Arne Andersson (m)
i Ljung

Sonja Rembo (m)

1 1989/90:Sf349