Motion till riksdagen
1989/90:Sk349

av Sven-Olof Petersson (c)
Avskaffande av skogsvårdsavgiften

Genom 1979 års skogspolitiska beslut fastslogs att de avgiftsmedel som
skogsvårdsavgiften inbringar, i huvudsak borde användas antingen för sådana
ändamål som är till nytta för skogsbruket eller så att åtgärderna kommer
skogsägarna till godo. Denna princip har successivt förändrats. I och
med beslutet 1983 att höja avgiftsuttaget till 0,8 % har den huvudsakliga återgången
till skogsägarna helt frångåtts.

Det finns inte längre något direkt samband mellan avgiftsuttag och användningen
av avgiftsmedlen. Det har fått till följd att en mycket ringa del av
skogsvårdavgiften går tillbaka till skogsägarna för skogsvårdande åtgärder.
Därmed har skogsvårdsavgiften blivit en direkt skatt som läggs särskilt på
skogsnäringen. En sådan särbeskattning saknar motsvarighet i andra näringar.
Därmed upplevs den av skogsnäringen som en direkt straffskatt.

Från Blekinge län går 8,4 milj. kr. ut om året för närvarande i form av
skogsvårdsavgift. För året 1987/88 kom endast 907 000 tillbaka i form av bidrag.
Av dessa var 30 000 bidrag till skogsdikning och 877 000 till skogsodling
efter avverkning av s.k. 5:3 skog, således endast drygt 10 %.

Uppgifterna visar att det inte finns några rimliga proportioner mellan den
avgift som länets skogsägare har att betala och den återbetalning som kan
komma ifråga i form av ”bidrag” för olika åtgärder.

Trots att avgifterna har höjts kraftigt de senaste åren, från 0,9 % av skogsbruksvärdet
till nu 8,0 %, har reglerna för bidrag för skogsvårdande åtgärder
ändrats. Ånyo föreslås förändringar vilka innebär att bidraget till skogsdikning
slopas och att stödet till beskogning efter s.k. 5:3 bestånd minskas.
Detta medför att en ännu större del av skogsvårdsavgiften kommer att användas
till andra ändamål vid sidan av det egentliga skogsbruket.

Principerna efter vilka skogsvårdsavgiften tas ut är också felaktiga. Reglerna
premierar inte en god skogsvård, vilket de rimligen borde göra. En
skogsvårdsavgift baserad på skogsbruksvärdet kan slå mycket snett och få till
följd att de mest skötsamma skogsägarna förlorar mest på skogsvårdsavgiften.

De bidrag som utgår från avgiftsmedel utgår i huvudsak för att i efterhand
reparera eftersatta åtgärder, eller till fastigheter med ett dåligt skogstillstånd.
Den skogsägare som sköter sin skog bra har i regel mycket små möjligheter
att få bidrag. Trots detta har dessa skogsägare höga skogsvårdsavgif

På det sättet innebär bidragssystemet en överföring av medel från skötsamma
till mindre skötsamma skogsägare. Skogsvårdsavgiften motverkar
därför i praktiken samhällets syften med skogspolitiken. I ett system med
skogsvårdsavgifter är det oftast de skötsamma skogsägarna som förlorar
mest.

Det som nu sagts berör skogsvårdsavgiftens negativa konsekvens i ett relativt
kort perspektiv. Naturligt vore att också beräkna dess effekt och konsekvenser
under en omloppstid på mellan 80 och 100 år. Professor Sören Wibe
vid Lantbruksuniversitetet har gjort det. Hans beräkningar visar att den
samlade avgiften vid en 80-årig omloppstid svarar mot 40 % av nettot vid
avkastning. Det rör sig således om ett avgiftssystem som får ännu större negativa
effekter för ett rationellt skogsbruk på längre sikt.

När ett system förlorat sitt syfte bör det avskaffas. Så är fallet med skogsvårdsavgiften.
Detsamma gäller det bidragssystem som är en följd av skogsvårdsavgiften.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen beslutar att avskaffa skogsvårdsavgiften från och med
den 1 juli 1990.

Stockholm den 21 januari 1990

Sven-Olof Petersson (c)

Mot. 1989/90
Sk349

18