Motion till riksdagen

av Hans Göran Franck m.fl. (s)
Flykting- och invandrarpolitiken

Mot.
1989/90
Sf626-628

&

Miljontals människor har runtom i världen tvingats på flykt. Det finns i dag
ca 15 miljoner människor som lever som flyktingar och minst lika många lever
som flyktingar i sitt eget land. Miljontals andra har lämnat sina hemländer
av flyktingliknande skäl. Mer än en miljon palestinier har fördrivits från
Palestina.

I genomsnitt går det en flykting på ca 300 invånare i Västeuropa, mot en
på 30 i många u-länder. Det betyder att dessa u-länder får ta emot tio gånger
så många flyktingar som Sverige och övriga Västeuropa.

Ökar eller minskar antalet flyktingar?

De siffror vi presenterat har totalt sett använts av internationella organ under
en avsevärd tid. Det har förvisso skett förändringar som lett till att flyktingar
återvänt till sina hemländer, exempelvis Argentina, Bolivia, Namibia,
Ungern, Uruguay, Paraguay och Portugal. Å andra sidan har ny förföljelse
och nytt förtryck tillkommit.

Det är framför allt från de stora konflikthärdarna som de flesta flyktingarna
kommer, Mellersta Östern, Centralamerika, Sydostasien, Afganistan,
nordöstra Afrika och södra Afrika. Men utvecklingen går nu mot mer avspänning,
fler konflikter löses med fredliga medel, strävandena mot demokrati
tilltar. Det borde åtminstone på sikt innebära minskade flyktingströmmar
och ett ökat frivilligt återvändande av flyktingar till hemländerna, en
utveckling som vi på allt sätt och mer aktivt måste stödja.

Någon tendens till minskad flyktinginvandring till Sverige och andra västeuropeiska
länder kan vi ännu inte iaktta. De omvälvande händelserna
främst i Östeuropa har istället ökat trycket i hela Västeuropa. Med en demokratisk
utveckling i Östeuropa borde denna tendens förändras.

Allsidig översyn av flykting- och invandrarpolitiken

Vår flyktingpolitik måste så länge situationen inte radikalt förändrats innebära
krav på hög beredskap att uppfylla våra internationella förpliktelser
och vårt ansvar. Det har därvidlag funnits påtagliga brister i denna beredskap,
som måste repareras. Det finns brister i vår flyktingpolitik och i statens
invandrarverks (SIV) verksamhet, som inte kan förklaras bara med den

1

1 Riksdagen 1989190. 3 sami. Nr S/626-628

ökade flyktingströmmen. Dessa brister måste klarläggas och rättas. De organisationsförändringar
som vidtagits har inte varit tillfredsställande eller tillräckliga.

En allsidigt sammansatt kommitté bör granska vår flykting- och invandrarpolitik
och hur ansvariga organ uppfyllt sina uppgifter och åligganden i dessa
avseenden samt framlägga förslag till en reformering av flyktingverksamheten.
Därvid bör även utredas om och i vilken utsträckning SI V:s myndighetsutövning
såvitt avser avvisning, utvisning, tagande i förvar m.m. bör anförtros
särskilt organ med rättslig kompetens och lekmannainflytande. Om SIV
kunde hänskjuta alla icke klara fall skulle SIV kunna koncentrera sig på genomförande
av den allmänna invandrar- och flyktingverksamheten. En delning
av uppgifterna skulle motverka att SIV av många asylsökande och invandrare
uppfattas som en motpart till dem. Detta skulle motsvara det utredningsinitiativ
som regeringen tagit för att avlasta sig överklagningsärenden
på detta område.

Vi skall nedan återkomma till andra frågor som behöver utredas.

Regeringsbeslutet den 14 december 1989

Antalet asylsökande uppgick 1987 till ca 18 000 och 1988 till ca 19 000. 1989
har antalet asylsökande ökat betydligt. Under första halvåret uppgick antalet
till 7 774. För andra halvåret finns det för närvarnade inga slutliga siffor.
För tredje kvartalet redovisas preliminärt 8 060 asylsökande. För fjärde
kvartalet uppskattar SIV utan att rapporter finns från polisen antalet till
4 000 per månad dvs. 12 000. Om dessa siffror skulle visa sig vara riktiga,
blir antalet asylsökande inklusive barn för hela 1989 ca 27 800.

I en skrivelse från SIV till regeringen 1989-12-05 anges antalet till 28 500.
I budgetpropositionen (s. 31) beräknas antalet till 29 000. Ökningen hänför
sig till största delen till s.k. turkbulgarer.

Bifallsprocenten har tidigare legat mellan 75 och 80 %. I så fall skulle antalet
uppehållstillstånd uppgå till 21 000-22 000 personer om reglerna före den
14 december 1989 tillämpades. Den 20 november 1989 förklarade invandrarministern
i en riksdagsdebatt att vi mycket väl kan klara att ta emot 20 000
flyktingar per år i Sverige. Det är därför beklagligt att regeringen den 14 december
1989 beslutade att det inte längre skulle vara möjligt att få asyl som
krigsvägrare eller s.k. de facto-flykting om inte ”särskilt starka skyddsbehov
föreligger”, ett uttryck som inte finns i utlänningslagen. 1988 uppgick antalet
sådana flyktingar till 7 154, varför regeringsbeslutet är mycket ingripande.
Det är angeläget att regeringsbeslutet den 14 december 1989 snarast upphävs.
Det finns inte tillräckliga skäl för att upprätthålla beslutet. De ”särskilda
skäl” som åberopats skall tolkas mycket restriktivt.

Innebörden av beslutet är att det skall gälla generellt; de som sökt asyl
före den 14 december 1989 har vid ankomsten till Sverige haft anledning att
räkna med att före den 14 december gällande regler skulle tillämpas. Även
detta utgör ett skäl för att beslutet snarast skall omprövas.

1988 beviljades sammanlagt 16 125 personer inklusive barn uppehållstillstånd
av olika flyktingskäl eller på humanitära grunder. 1987 var motsvarande
siffra 14 042.

Mot. 1989/90

Sf626

Generös flyktingpolitik och generös tillämpning av
asylbestämmelserna

Några dramatiska kast och omsvängningar har inte skett under efterkrigstiden
med undantag för det omdiskuterade och tvivelaktiga beslutet 1976 att
vägra ett avsevärt antal (mellan 7 000 och 8 000 personer) kurdiska asylsökande
uppehållstillstånd.

Antalet asylsökande till vårt land har under de senaste åren varit förhållandevis
högt. Men det har varit högre tidigare, exempelvis under andra
världskriget, då vi på knappa fem år tog emot ca 190 000 flyktingar. Under
1969 och 1970 låg också invandringen på en hög nivå.

Resurserna är betydligt bättre nu än tidigare, varför det trots allt bör finnas
möjligheter att lösa de uppkomna problemen med konstruktiva åtgärder.

Sverige har haft en generös flyktingpolitik och det vore mycket olyckligt
om den skulle fortsätta att gå i den restriktiva riktningen. Sverige har förutsättningar
och resurser som få andra länder att uppfylla förpliktelserna. Vår
långvariga fred har bidragit till detta.

Hur skall vi - för att citera UNHCR:s representant i Stockholm - kunna
övertyga länder som Malawi med 720 000, Sudan med 745 000 eller Etiopien
med 685 000 flyktingar att fortsätta att vara generösa, om rika länder med
betydande internationellt anseende börjar drastiskt inskränka sin flyktinglagstiftning.

UNHCR har nyligen uttalat sig om den omdiskuterade s.k. dokumentlösheten.
Det är konstruktiva rekommendationer, som man bör följa i sin helhet,
inte bara hänvisa till delar av.

I arbetsmarknadsdepartementets pressmeddelande angavs det alltför kategoriskt:
”Dokumentlöshet kommer att minska möjligheterna till asyl. Avvisning
med omedelbar verkställighet kan även komma i fråga.”

UNHCR säger att det är användandet av vilseledande dokument och avsiktligt
förstörande av dokument som kan försvaga en asylsökandes skäl.
Men det sägs också att det är erkänt att det finns omständigheter som kan
förmå en flykting eller asylsökande att tillgripa vilseledande dokumentation
när vederbörande lämnar ett land i vilket hans fysiska säkerhet eller frihet
är i fara. Bara när inga sådana tvingande omständigheter föreligger är användandet
av falsk dokumentation oberättigad. Rekommendationerna innehåller
också anvisningar hur man skall förebygga och göra hjälpande insatser i
olika uppkomna situationer av dokumentlöshet. Det borde vara självklart
att Sverige skall följa UNHCR:s rekommendationer i sin helhet.

Frågan om en generös tillämpning av asylbestämmelserna har flera gånger
berörts i utlänningslagens förarbeten; även doktrinen berör denna fråga.

I regeringens proposition 1979/80:96 sid 88 sägs följande:

”När den asylsökandes påståenden om förföljelse framstår som rimliga
men de faktiska förhållandena inte kan klarläggas bör, liksom hittills, den
asylsökandes uppgifter läggas till grund för bedömningen. Denne bör åtnjuta
”the benefit of the doubt”, dvs. man skall hellre fria än fälla.

I regeringens proposition 1983/84:144 sid 35 sägs följande:

Samtidigt vill jag kraftigt understryka, att vikten av en generös flyktingbe

Mot. 1989/90

Sf626

3

domning måste ägnas fortlöpande uppmärksamhet i den praktiska tillämpningen.

Genom de lagändringar som därefter företagits, senast 1989, har ingen ändring
gjorts beträffande den generösa flyktingbedömningen i den praktiska
tillämpningen.

Vad gäller den bevisnöd som uppkommer när den asylsökande inte kan
visa upp några papper som bevisar hans situation skall denna bevisnöd, enligt
artikel 25 och 27 i 1951 års Genévekonvention om flyktingars rättsliga
ställning, avhjälpas i asylstaten.

I Melander-Nobels Handbok i invandrarrätt sägs följande på sid 205;
"Detta att flyktingskapsbedömningen skall göras generöst hänför sig till bevisvärderingen
men givetvis också till tolkningen av lagbestämmelserna och
de olika momenten av flyktingdefinitionerna liksom bedömningen av de enskilda
omständigheterna, t.ex. vad som skall anses som förföljelse.”

På sid 68 i samma bok säger man: ”Omständigheterna är nästan aldrig desamma
från ett fall till ett annat. Avvisningsbeslut som bortsett från detta
och i stället bygger på generaliseringar kan lätt leda till att någon, som i
själva verket är flykting, sänds iväg i strid med både internationell och svensk
rätt.”

Invandrarministern sade i en riksdagsdebatt hösten 1989 att ändrad praxis
avseende dokumentlöshet inte innebär någon ”förändrad syn på asylskälen
som sådana" och att det är flyktingpolitiken, som skall vara generös. Visst
har det högsta beslutande organet rätt att göra ändringar i praxis, men det
får bara ske inom ramen för en rimlig tolkning av gällande rätt. Det är därför
helt klart att inte bara flyktingpolitiken utan även rättstillämpningen i enskilda
fall skall vara generös.

Sverige har mottagit ca 200 000 flyktingar efter andra världskriget, vilket
kan förefalla vara en hög siffra, men i genomsnitt blir det inte mer än drygt
4 000 per år. Under andra världskriget tog vi i genomsnitt emot tio gånger så
många per år.

Flyktinginvandringen har emellertid varierat högst avsevärt under efterkrigstiden.
Den har i allt väsentligt varit beroende av hur flyktingsituationen
varit ute i världen. Topparna har kommit då omvälvande händelser förekommit,
då förföljelsen skärpts och väpnade konflikter ägt rum. Det är behovet
av att få en fristad som i allt väsentligt styrt utvecklingen.

Flyktingkvoten

Sedan mer än tio år innebär flyktingkvoten att vi beslutat ta emot ca 1 250
flyktingar per år genom uttagning i flyktingläger och på annat sätt. Överförande
sker därefter på svenska statens bekostnad.

Under vissa år har kvoten inte tagits i anspråk. Under andra år har kvoten
däremot överskridits. Det finns ett starkt behov av att Sverige genom uttagning
av flyktingar skall kunna göra en verksam insats i de mest akuta och
ömmande fallen, bl.a. när det gäller handikappade. Starka sociala skäl talar
för denna flyktingmottagning. Det finns också exempel på att politiska
fångar kan friges om det finns beslut om ett mottagarland.

I budgetpropositionen föreslås ingen ökning av flyktingkvoten. Detta är

Mot. 1989/90

Sf626

4

påkallat och motiverat. Sverige bör besluta om en successiv utökning av flyk- Mot. 1989/90

tingkvoten. Den bör utökas redan under budgetåret 1990/91 med 500 flyk- Sf626

tingar till 1 750. Som framgår av budgetpropositionen är kostnaderna för uttagning
och överföring beräknat till 6,5 milj. kr. De ökade kostnaderna för
ytterligare 500 flyktingar kan bekostas genom omfördelning inom budgetramen.

Det är viktigt att uttagningen sker från sådana länder, där andra mottagarländer
är restriktiva eller avvisande eller där det är svårt för UNHCR att
finna en placering av flyktingar.

Men att gå över till ett utvidgat kvoteringssystem av invandringen för arbetskraft
och för fattiga i tredje världen, som föreslagits i debatten, är förhastat.

Var fjärde flykting torterad

Det väcker kanske en viss förvåning att det genom en bred undersökning vid
Roslagstulls sjukhus i Stockholm kunde konstateras att var fjärde flykting
som kommer till Sverige har torterats och behöver vård.

Det finns två centra för rehabilitering av tortyrskadade flyktingar, ett i
Malmö och ett i Stockholm. Där arbetar man med olika former av terapi.

Regionsjukhuset i Linköping tar sedan 1985 emot skadade flyktingar.

Också i Karlstad, Göteborg och Uppsala arbetar man med vård av torterade
och krigsskadade. Det finns dock en kö till denna behandling, som inte har
en landsomfattande täckning. Upp till ett halvår kan de drabbade få vänta.

För att allt mer ge den vanliga sjukvården kapacitet att ta emot tortyroffer
arrangerar socialstyrelsen, Landstingsförbundet, Kommunförbundet och invandrarverket
seminarier för personal inom primärvården. Detta är välkommet
men det behövs ytterligare åtgärder för att vi skall kunna uppfylla det
ansvar som måste åligga ett land som Sverige då det gäller att ge nödvändig
vård och behandling åt dessa ytterligt utsatta människor. Alla tortyrskadade
måste snabbt få hjälp.

Viseringsplikt stoppar flyktingar?

Utöver beslutet den 14 december 1989 finns det tendenser i flyktingpolitiken
som är oroande, nämligen att regeringen och invandrarverket i allt större
utsträckning använder sig av viseringsinstrumentet, vilket kan få till följd att
möjligheten att söka asyl i Sverige kan komma att begränsas betydligt och
därmed förhindra flyktingar att få en fristad i Sverige.

I detta sammanhang vill vi erinra om att det inom Europarådet har bedrivits
ett arbete för att säkerställa och stärka skyddet för flyktingar. Bland de
överenskommelser som har utarbetats inom Europarådet kan framhållas
överenskommelserna om avskaffande av viseringstvång för flyktingar. Verkningsfulla
åtgärder måste vidtas så att Sverige uppfyller denna överenskommelse.

Regeringen kan visserligen hänvisa till att vissa andra länder infört motsvarande
viseringstvång, men Sverige bör agera på ett sådant sätt att denna
utveckling motverkas och för egen del föregå med gott exempel.

5

Rätten att överklaga

Invandrarverket är i dag första instans i alla asylärenden. Besluten kan överklagas
till regeringen. Det är bra att regeringen har beslutat en översyn av
instansordningen. Regeringen bör avlastas från det mycket betungande arbetet
med alla överklagningar. Det bör därför tillskapas en ny överklagningsinstans.

Under 1987 kom det in närmare 2 500 ärenden. Mängden ökade till över
3 000 under 1988 och har under 1989 uppgått till närmare 2 000 för det första
halvåret.

Regeringen har beslutat att utreda denna fråga, vilket är ett välkommet
initiativ. I detta sammanhang bör även en översyn göras av överklagningsmöjligheterna
bl.a. om uppsikt och verkställighet.

Advokatjour för flyktingar

75 - 80 % av de asylsökande har under en följd av år fått bifall till sina framställningar
om uppehållstillstånd, vilket trots dokumentlöshet i många fall
visar att en stor majoritet av de asylsökande har tillräckliga skäl för att få en
fristad. Det är i jämförelse med flertalet andra västeuropeiska länder en hög
procent. Men detta får inte skymma blicken för att många fel kan begås,
främst i samband med avvisningar, men också i senare skeden av asylproceduren.
Asylutredningarna koncentreras nu till flyktingslussar och flyktingförläggningar.
Det finns risker för att beaktningsvärda rättssäkerhetsintressen
inte tillvaratas på det sätt vi har rätt att kräva. Fortfarande har frågan om
advokatjour för de asylsökande inte lösts, bl.a. beroende på att nödvändiga
samhällsinsatser inte gjorts.

SIV har avböjt Advokatsamfundets erbjudande om att upprätta en advokatjour.
En sådan jour bör snarast komma till stånd för att stärka rättssäkerheten.
Då det gällt exempelvis jourverksamhet på ett annat område nämligen
för brottsoffer har det inte rests några invändningar mot att få samhällsstöd.
Erforderliga medel bör kunna ställas till förfogande även för jourverksamhet
åt asylsökande.

Aktiv invandrarpolitik

En avlastning av överklagningsärenden från regeringen innebär att arbetsmarknadsdepartementet
skulle kunna ägna mycket välbehövliga insatser åt
invandrar- och flyktingpolitiken i allmänhet. Detsamma gäller som tidigare
berörts för SIV om verket befrias från handläggning av vissa utlänningsärenden.
Det råder ingen tvekan om att invandrarpolitiken har blivit eftersatt.
Det behövs en aktiv politik och verksamhet för att stärka invandrarnas ställning
och förbättra deras möjligheter till anpassning i det svenska samhället.
Det rör sig framför allt om insatser på arbetsmarknaden, där vi inte tillgodogör
oss i tillräcklig utsträckning den kapacitet som invandrarna utgör. Det
gäller brister i svenskundervisning och hemspråksundervisning, underdimensionerat
stöd till invandrarorganisationerna, möjligheten till arbete för
flyktingar under lång väntetid, bristande mellankommunalt samarbete i flykting-
och invandrarfrågor. Det finns många fler exempel, inte minst i Invand

Mot. 1989/90

Sf626

6

rarpolitiska kommitténs (IPOK) betänkande. Där finns det en rad icke genomförda
förslag som behöver ytterligare bearbetas.

Den i motionen föreslagna allsidigt sammansatta kommittén bör få i uppdrag
att även utvärdera den förda invandrarpolitiken samt framlägga förslag
till en aktiverad och förbätttrad invandrarverksamhet.

Temporära arbetstillstånd för flyktingar

Enligt vår uppfattning är det hög tid att ompröva tidigare ställningstaganden
till asylsökandes möjligheter att ta förvärvsarbete under väntetider som inte
är av kortvarig natur. I de klara fallen skall väntetiden inte vara längre än
högst två-fyra veckor. Därefter bör det vara möjligt att ge temporärt arbetstillstånd.

Det råder för närvarande stor brist på arbetskraft. Det finns därför goda
möjligheter att införa en sådan ordning där SIV och AMS under medverkan
av arbetsmarknadens parter kan genomföra och administrera tillståndsgivningarna.
Detta betyder att en viss modifiering av den s.k. helalandetstrategin
blir erforderlig. Det är även av andra skäl påkallat att göra denna förändring,
framför allt med hänsyn till att ett stort antal kommuner har svårigheter
både ur arbets- och bostadssynpunkt att klara den uppkomna situationen.

Detta är även en viktig förändring ur de asylsökandes synpunkt, då långa
och ovissa väntetider innebär svåra påfrestningar och lidanden. Förändringen
skulle också ha en positiv betydelse då det gäller allmänhetens inställning
i flyktingfrågan. Det är vidare uppenbart att betydande besparingar av
samhällsresurser skulle göras.

Vi anser därför att frågan bör snabbutredas samt att förslag härom framläggs
skyndsamt.

”Bra boende för flyktingar”

Bostadsfrågan är ett allvarligt problem för hela samhället. Ungdomar och
flyktingar är särskilt tillbakasatta. Vad gäller flyktingarna vill vi uttrycka vår
tillfredsställelse över det initiativ som statens invandrarverk och boverket
har tagit genom att medverka till att det på det kommunala planet tas nya
initiativ för att lösa frågan. SIV:s och boverkets broschyr ”Bra boende för
flyktingar” ger en bra bild av hur man inte bara kan genomföra utan även
hur man i skilda kommuner har genomfört goda lösningar. Vi vill särskilt
referera vad boverkets chef, generaldirektör Gösta Blucher, yttrat. Han säger:
Flyktingarnas bostadsbrist är kanske det största problemet på svensk
bostadsmarknad. Totalt ca 290 000 personer, som står i bostadskön, saknar
egen bostad, dvs. saknar eget kontrakt. Ungefär hälften är ungdomar som
bor hemma hos sina föräldrar. I dag behöver 24 000 personer med flyktingbakgrund
- varav 13 000 i flyktingförläggningar och 11 000 i kommunernas
genomgångsbostäder - egna bostäder. Den siffran skall ställas mot prognosen
att endast ca 13 000 flyktingar kan räkna med att flytta in i egen lägenhet
under en ettårsperiod, om utbyggnadstakten inte ändras.

Kommunförbundet har nyligen publicerat en undersökning som visar hur
19 kommuner klarar sin bostadsförsörjning. Det rör sig både om permanenta
bostäder och genomgångsbostäder. SIV ställer två krav på en kommun

Mot. 1989/90

Sf626

7

för att ge bidrag till boendekostnader i genomgångsbostäder. Det ena är att
det finns planering för flyttning från genomgångsbostäder till en vanlig permanent
bostad. Det andra kravet är att genomgångsbostäderna medför ett
snabbare inträde på arbetsmarknaden för flyktingarna.

I många fler kommuner bör dessa krav kunna uppfyllas. Det är nödvändigt
att sådana insatser görs. Det är både ur flyktingens och samhällets synpunkt
ytterligt betungande att låta flyktingarna stanna kvar i flyktingförläggningar.

Men detta räcker inte. Det finns många andra temporära och befintliga
bostäder som kan tas i anspråk hos företag och enskilda, stat och kommuner.

Åtgärder bör vidtas för att inventera möjligheterna och att i ökad utsträckning
upplåta temporära bostäder och andrahandslägenheter. Särskilda stimulansåtgärder
för att ordningställa temporära bostäder bör även sättas in.

Frivillig återvandring

Sedan andra världskriget har Sverige, som vi tidigare nämnt, tagit emot ca
200 000 flyktingar. En stor del av dessa har återvänt till sina hemländer. Tyvärr
har vi inte någon statistik som anger hur många. Då det frivilliga återvändandet
är en mycket viktig och central fråga, borde det vara möjligt att
prestera en sådan statistik.

Under hela 1980-talet har förts en bred diskussion om den frivilliga återvandringen.
Folkrörelser, humanitära organisationer och invandrarorganisationer
har varit aktiva i denna debatt och ställt krav på förstärkta och mera
kvalificerade insatser för att göra det möjligt att frivilligt återvandra till hemlandet.

Sveriges hittillsvarande stöd till återvändandet, om vi nu undantar behovsprövade
penning- och resebidrag, har tidigare huvudsakligen gått till flyktingar
som återvänt från andra länder än Sverige. Vissa insatser görs numera
via vårt humanitära bistånd exempelvis till Uruguay och Chile.

I Europarådets rekommendationer heter det bl.a. att rådet ”inbjuder regeringarna
i medlemsstaterna att samarbeta aktivt med Intergovernmental
Committee for Migration (ICM) för att underlätta återvändandet och bosättandet
för migranter och flyktingar som önskar repatriering”.

Det kan som exempel nämnas att internationella organisationer, som är
verksamma i Chile, har helt otillräckliga resurser för att motsvara de nuvarande
behoven.

Mot denna bakgrund är det av intresse att konstatera att flyktingar från
Chile genomfört flera träffar på Europanivå, där återvändandet eller ”rätten
att bo i hemlandet” varit det huvudsakliga temat.

Man pekar på behovet av organiserad förberedelse för återvändandet på
följande områden: hälsovård, psykologisk beredskap, försäkringar, yrkesutbildning,
sparande och information om verkligheten i hemlandet. Representanterna
från olika europeiska länder uppmanas att ”underhandla med regeringarna
i respektive land för att få till stånd konkret stöd till förberedelser
inför återvändandet”.

Sociala missionen och Diakonia i Sverige har utarbetat konkreta förslag.
De områden som där berörs är

Mot. 1989/90

Sf626

8

- ekonomisk hjälp vid hemresa

- behovet av juridisk hjälp bl.a. vid legalisering av dokument

- information om situationen i hemlandet

- psyko-socialt arbete

- fortbildning och yrkesutbildning

- stöd åt projekt i hemlandet.

Sociala missionen arbetar sedan 1982 med stöd till flyktingar främst från Latinamerika
och från 1984 har man deltagit i projekt kring återvändandefrågor.
Diakonia stöder utvecklingsprojekt i Asien, Afrika och Latinamerika.
Båda organisationerna samarbetar med program som stöder återvändande
av flyktingar till Latinamerika. Under tre år har statens invandrarverk givit
sitt stöd till försöksprojektet, som dock endast avser en mindre del av projektkostnaderna.

ABF har sedan länge haft en betydande projekt- och studieverksamhet
om återvändandet.

Stöd till frivilligt återvändande måste vara en väsentlig del av den svenska
flyktingpolitiken och ges ett reellt innehåll. I detta arbete måste de frivilligorganisationer
som har stor erfarenhet och flyktingarnas egna organisationer
spela en aktiv roll.

En arbetsgrupp inom arbetsmarknadsdepartementet har framlagt en rapport
om återvändandefrågor med förslag om åtgärder (Ds 1988:33). Rapporten
har remissbehandlats av olika organ och frivilligorganisationer, som arbetar
med återvändandefrågor. Rapporten innehåller en redovisning av vad
som görs i dag och det är endast inom några få områden man föreslår ett
utökat stöd för dem som återvänder. Detta förslag är otillräckligt. Det är hög
tid att ett förslag till återvändandeprogram framläggs av regeringen. Om så
inte sker på grund av otillräckligt underlag, bör i den föreslagna översynen
frågan behandlas med förtur och förslag läggas fram.

I årets budgetproposition finns inget förslag till återvändandeprogram.
Inte heller tillmötesgår man SIV:s förslag till förbättringar av ersättningar
till de återvändande. Vi anser att SIV:s förslag till förbättrade ersättningar
till återvändande invandrare skall genomföras. Det betyder att bidragen till
flyktingar som önskar återvända höjs till 1 500 kr. per person och maximeras
till 7 500 kr. per familj, att SIV får möjlighet att i vissa fall lämna bidrag för
transport av bagage samt att anslagsposten för bidrag till flyktingars resor
från Sverige för bosättning i annat land beräknas till 3 500 kr. De ökade kostnaderna
är blygsamma och förbättringarna kan genomföras genom omfördelning
inom budgetramarna.

Internationella flyktinginsatser och anpassning till EG

Det är dock nödvändigt att ta nya initiativ på hög nivå för att förstärka de
internationella flyktinginsatserna. Den nya utvecklingen i Östeuropa bör
kunna leda till att inte bara Ungern, som anslutit sig till flyktingkonventionen,
utan även andra länder där kan göra detsamma och delta i UNHCR :s
och andra internationella organs verksamhet i flyktingfrågan. Av särskild betydelse
är att UNHCR, som befinner sig i ett ekonomiskt krisläge, får vä

Mot. 1989/90

Sf626

9

sentligt förstärkta resurser. Sverige måste aktivt verka för detta för egen del
och genom påverkan på andra länder.

Anpassningen till EG kan på det flyktingpolitiska området komma att innebära
betydande svårigheter för genomförandet av en solidarisk och generös
svensk flyktingpolitik. Risken finns att vi kan förmås att ytterligare anpassa
oss till en än mer restriktiv flyktingpolitik.

Ett avskaffande av den inre gränskontrollen mellan EG-länderna kommer
självfallet att ha konsekvenser för Sverige och Norden i övrigt. Därför diskuteras
enligt invandrarministern sedan lång tid inom regeringskansliet och
inom ramen för det nordiska samarbetet hur man skall kunna bevara den
betydelsefulla nordiska passfriheten och hur den skall kunna göras förenlig
med Danmarks medlemskap i EG. 1 detta arbete diskuteras också de flyktingpolitiska
aspekterna på EG-samarbetet och vilka konsekvenser olika
tänkbara utvecklingsalternativ kan få för Sverige och Norden.

Våra diskussioner - såväl nationellt som i samarbetet med övriga Norden
och med andra europeiska länder - sker enligt invandrarministern utifrån
målsättningen om en fortsatt solidarisk och generös flyktingpolitik.

Enligt vår mening kan det bli mycket svårt att upprätthålla denna målsättning.
Vår flyktingpolitik har redan nu anpassats i viss utsträckning till den
som bedrivs i andra EG-länder. Den föreslagna kommittén bör utreda alla
de invandrar- och flyktingfrågor som sammanhänger med Sveriges förhållande
till EG liksom hur Sverige kan finna nya vägar och metoder för att öka
det internationella ansvaret och för att genomföra förstärkta flyktinginsatser.

Svenskarna mer positiva till invandrare

Genom omfattande undersökningar av diskrimineringsutredningen (Kjell
Öberg) vet vi att en generös och solidarisk svensk invandrar- och flyktingpolitik
är fast förankrad hos den breda majoriteten av det svenska folket. Förståelse
för invandrare och flyktingar har vuxit markant under den senaste
tioårsperioden. Nu finns det en ny undersökning som ytterligare belyser
detta faktum. Trots Sjöbodebatten, diverse rasistiska aktioner och en
ökande flyktingström är svenskarna till och med mer positiva till invandrare
än tidigare. Detta bekräftas i en SIFO-undersökning som offentliggjordes i
början av oktober 1989. Nästan hälften anser att vi tar emot lagom många
invandrare, 13 % vill ta emot ännu flera medan 35 % anser att invandringen
har alltför stor omfattning. Den sistnämnda siffran bör dock jämföras med
att det var 46 % 1984 och 55 % 1972, som hade en negativ inställning.

Det är viktigt att dessa undersökningar följs upp av nya undersökningar.

Frivilligorganisationers insatser

Ja - rum för medmänsklighet. Så lydde parollen för den kampanj som de
humanitära organisationerna genomförde i början av detta år och som fortfarande
fortsätter i andra mer konkreta och praktiska former. Flyktingar och
invandrare är en tillgång i vårt land med sina olika kulturer, sina erfarenheter
och sitt arbete. Det gäller att i just praktisk handling slå vakt om en human,
generös och solidarisk flyktingpolitik både nationellt och internationellt.

Mot. 1989/90

Sf626

10

Frivilligorganisationerna är en stor tillgång och resurs i vår invandrar- och
flyktingpolitik. De borde i större utsträckning få en ökad roll och representation
inom ramen för den offentliga flyktingverksamheten. Det av regeringen
tillsatta Flyktingpolitiska rådet har otillräckliga uppgifter och befogenheter.
Det bör utredas hur detta kan genomföras. Det finns exempel från andra
länder - Australien och Kanada - med goda erfarenheter av detta. Denna
utredning bör vara en del av den föreslagna översynen.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av att en omprövning snarast sker av regeringens
beslut den 14 december 1989,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
UNHCR:s rekommendationer beträffande dokumentlöshet i sin helhet
skall vara vägledande för tillämpningen av utlänningslagen samt
att UNHCR får förstärkta resurser till sin verksamhet i enlighet med
vad som i motionen anförts,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att flyktingkvoten
bestäms till 1 750 flyktingar genom omfördelning av resurser
inom den av regeringen föreslagna budgetramen i enlighet med
vad som i motionen anförts,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att åtgärder
bör vidtas för att rättshjälpsjour för asylsökande snarast inrättas
genom överenskommelse mellan SIV och Sveriges advokatsamfund i
enlighet med vad som i motionen anförts,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att frågan
om temporära arbetstillstånd för asylsökande snabbutreds och förslag
därom framläggs av regeringen till riksdagen i enlighet med vad som

i motionen anförts,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att åtgärder
bör vidtas för att snabbt tillförsäkra tortyrskadade vård och behandling
i olika delar av landet i enlighet med vad som i motionen
anförts,1]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att åtgärder
bör vidtas för att inventera och förmedla temporära och andrahandsbostäder
åt flyktingar i enlighet med vad som i motionen
anförts,2]

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att förslag
till frivilligt återvändarprogram för flyktingar snarast föreläggs riksdagen
i enlighet med vad som i motionen anförts,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ökade ersättningar till flyktingar som frivilligt återvänder
till sina hemländer,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att överklagningsmöjligheterna
i utlänningsärenden utreds i enlighet med vad
som i motionen anförts,

Mot. 1989/90

Sf626

11

9. att riksdagen sorn sin mening ger regeringen till känna att en allsidigt
sammansatt kommitté snarast bör tillsättas för att göra en översyn
av flykting- och invandrarpolitiken i enlighet med vad som i motionen
anförts.

Stockholm den 23 januari 1990
Hans Göran Franck (s)

Anita Johansson (s)

Sylvia Pettersson (s)

Ulla-Britt Åbark (s)

Magnus Persson (s)
Åke Wictor sson (s)
Karl-Erik Svartberg (s)

Mot. 1989/90

Sf626

1 1989/90:So472

2 1989/90:Bo222

12