Motion till riksdagen
1989/90: Sf610
av Bengt Westerberg m.fl. (fp)
Solidaritet med flyktingar och invandrare
Sammanfattning
Sverige bör ta initiativ till en gemensam och mer generös europeisk flyktingpolitik
som bl.a. skall ge människor som flyr från väpnade konflikter bättre
skydd. Det svenska stödet till FN:s flyktingkommissarie bör höjas med 100
milj.kr. utöver regeringens förslag. Den svenska flyktingkvoten bör höjas
med 750 kvotflyktingar.
Rättssäkerheten för asylsökande och flyktingar måste förbättras. Regeringens
beslut från i december innebär att Sverige brutit upp från en generös
flyktingpolitik. De lagregler som gav utrymme för detta beslut måste skärpas.
Ett totalt förbud mot att ta barn i förvar måste införas.
Systemfelen i flyktingmottagandet måste avhjälpas. Det nuvarande mottagningsmonopolet
måste luckras upp. Flyktingar som fått uppehållstillstånd
bör uppmuntras att skaffa sig jobb och bostad själva. Asylsökande måste få
möjlighet att arbeta under beredskapsliknande former under väntetiden.
Större ansträngningar måste göras för att slussa ut flyktingar och invandrare
på arbetsmarknaden. Direktrekrytering av företag på förläggningar är
en modell som bör prövas.
1. Inledning
Människor blir flyktingar när mänskliga rättigheter förtrycks. Den insikten
är en grundsten för förståelsen av världens flyktingproblem.
Trots de segrar som demokratin och freden vunnit under 1989 kommer
människor världen över under överskådlig framtid att utsättas för brott mot
de mänskliga rättigheterna. De kommer att berövas sin frihet av politiska,
etniska eller religiösa skäl. Tortyr kommer att tillgripas mot såväl vuxna som
barn. Brott mot de mänskliga rättigheterna kommer att begås både av regeringar
och av väpnade grupper, som krigar mot varandra eller för krig mot
värnlösa enskilda i områden där den lagliga regeringen inte kan ge något
skydd. Människor kommer att tvingas på flykt. Ofta är dessutom de som
tvingas söka asyl i ett främmande land just de människor som mest intensivt
sökt bekämpa brotten mot de mänskliga rättigheterna.
En generös flyktingpolitik är därför en oumbärlig del av Sveriges globala
arbete för de mänskliga rättigheterna. Regeringens och invandrarverkets
främsta uppgift på flyktingpolitikens område bör därför vara att försvara en
generös flyktingpolitik, både i internationella sammanhang och i Sverige. De
allra flesta av världens ca 16 miljoner flyktingar har beretts en fristad i fattiga
länder i tredje världen. Bara en liten del av dem har kommit till Europa. Det
innebär att Sverige måste göra kraftfulla insatser för flyktingarna i de fattiga
länderna, främst via FN:s flyktingkommissarie.
Dess värre har regeringen nu övergivit principerna om en generös flyktingpolitik
i och med beslutet i december 1989 om att inte längre bevilja
krigsvägrare och asylsökande med s.k. flyktingliknande skäl uppehållstillstånd
i Sverige. Den 14 december 1989 gav invandrarverket och regeringen
enligt egen utsago upp inför svårigheterna i flyktingmottagningen, som framförallt
orsakats av den plötsliga strömmen av bulgarien-turkiska flyktingar.
Framförallt hösten har bjudit på många svårigheter för flyktingmottagningssystemet.
Antalet asylsökande har ökat kraftigt och oförutsett. Omläggningen
av mottagningssystemet var då ännu inte genomförd till fullo, vilket
komplicerade situationen. Förläggningarna har fyllts till bristningsgränsen,
kommunerna har inte lyckats hålla jämna steg i sin flyktingmottagning
mycket beroende på bostadsbristen, och personalen hos polisen och invandrarverket
har varit mycket ansträngda.
Samtidigt finns det ingen grund att anta annat än att de asylsökande till
helt övervägande del har haft synnerligen goda skäl att fly och söka skydd i
en demokrati. I flyktingstatistiken finns inte särskilt stort utrymme för tesen
om ”missbruk av asylrätten”. De flyktinggrupper som står för den väsentliga
ökningen under 1989 är framförallt bulgarienturkarna, som flytt undan en
våldsam assimilationskampanj i Bulgarien. Även kosovo-albaner och libaneser
hör till de grupper som ökat i antal. Vi vet att det hänger ihop med ökade
oroligheter i deras hemländer. Vi vet också att antalet asylsökande till
Europa i stort ökat kraftigt.
Mot den bakgrunden bör Sverige fortsätta verka för internationalism och
humanism i flyktingpolitiken, som en självklar och ofrånkomlig följd av vår
kamp för mänskliga rättigheter. Flyktingpolitiken måste vara generös och
rättssäker och bjuda humanitet i mottagandet. Det är dessa principer som
ligger till grund för en liberal flyktingpolitik.
Krisen i mottagningssystemet måste därför lösas på andra sätt än genom
att visa de skyddsbehövande på porten. Vi återkommer till detta nedan.
Krisen i flyktingmottagandet handlar inte bara om materiella brister som
förläggningsträngsel och bostadsköer. Den handlar framförallt om det systemfel
som tvingar asylsökande och flyktingar till en ofta över flera år utdragen
tillvaro av sysslolöshet och bidragsberoende. Detta skadar flyktingarna
själva, likaväl som det skapar främlingsfientlighet i den allmänna opinionen.
Det är ett felaktigt synsätt när flyktingar betraktas som en materiell belastning
istället för en tillgång, som passiva och vårdbehövande planeringsobjekt.
Ofta är det i själva verket de mest initiativkraftiga som tar sig hit.
Både de som fått asyl i Sverige och de som kommit hit av andra skäl har
rätt till såväl jämlikhet som respekt för sin särart. Samtidigt kan också det
Mot. 1989/90
Sf610
5
svenska samhället ställa krav, inte minst på respekt för svenska rättsregler
och på att människor som bor i Sverige också lär sig svenska.
Öppna gränser är en förutsättning för ett framåtskridande samhälle. Utan
nya impulser stagnerar utvecklingen. Tack vare denna stimulans uppstår däremot
en dynamik som skapar nya ideer och i förlängningen ett ökat välstånd.
Invandrarna har alltid varit en tillgång för det svenska samhället. Tyska
invandrare spelade en stor roll för Sveriges utveckling under medeltiden, för
handel och köpenskap. Invandrare från Tyskland, Holland, Belgien och
Skottland byggde då och senare upp hantverk, industri och näringsliv. Finländarna
spelade en viktig roll i fråga om skogsbrukets utveckling. Utländska
vetenskapsmän och konstnärer har alltsedan 1600-talet bidragit till
forskningens och kulturens blomstring.
Också på de mänskliga relationernas område har invandrarna bidragit genom
att föra in nya dimensioner på vår syn på medmänniskor, på släkt och
vänner. Där har vi mycket att lära från andra kulturer. Invandrarna har fört
världen utanför in i Sverige.
Denna utveckling kan vi även se idag. Invandrare och flyktingar har vitaliserat
det ekonomiska och kulturella klimatet i Sverige. Initiativkraft, småföretagaranda
och uppfinningsrikedom har resulterat i att hantverksyrkena
och servicenäringen har fått ett uppsving. Närbutiker gör det möjligt för oss
att få service en stor del av dygnet, skomakerier och andra hantverksyrken
har fått nytt liv, utbudet av restauranger har ökat dramatiskt och vi har fått
uppleva en förnyelse av våra matvanor. Inom vårdyrkena är invandrare och
flyktingar väl representerade, alltifrån ledande forskare och klinikchefer till
biträden på sjukhus och i långvård och kök.
Samhället mår bra av många internationella kontakter. Invandrar- och
flyktingbarnens deltagande i skolan och vardagslivet är i sig en ren fredsfostran,
där svenskfödda barn får förmånen att skaffa vänner från andra kulturer
och en praktisk kunskap om världen. Det minskar rädslan för det avlägsna
och främmande, och ger oss en ny generation svenskar med än större internationell
förståelse.
Vår långvariga invandringshistoria har lärt oss hur mycket invandrare och
flyktingar har att ge oss. För det svenska samhället är invandrarna ingen belastning
utan en nationell tillgång.
2. En långsiktig flyktingpolitik
2.1 Internationell flyktingpolitik
Vår flyktingpolitik måste bygga på internationell solidaritet, inte på nationell
egoism och inhumanitet. Det innebär att vi måste söka internationella lösningar
på dessa problem.
FN:s flyktingkommissarie (UNHCR) och FN:s organ för Palestinaflyktingar
(UNRWA) utför ett mycket värdefullt arbete för att bistå världens
flyktingar. Deras arbete bedrivs i de många mycket fattiga länder där det
övervägande flertalet flyktingar finns och kommer att förbli. UNCHR befinner
sig nu i akuta ekonomiska svårigheter. En fortsatt ökning av det svenska
Mot. 1989/90
Sf610
6
stödet är minst lika angeläget sorn tidigare år folkpartiet krävt detta. I vår
motion om biståndspolitiken föreslås en ökning av anslaget till UNHCR med
ytterligare 100 milj.kr. och till UNRWA med 10 milj.kr. Det bör noteras att
de flyktingar som befinner sig i världens flyktingläger i hög grad tillhör den
kategori som regeringen nu inte vill ta emot i Sverige, bl.a. människor som
flytt från krigssituationer.
Förutom internationella överläggningar bör Sverige ta initiativ till ett nordiskt
samordnat agerande för att skapa beredskap för akuta flyktingproblem.
Diskussioner om detta bör tas upp inom berört ministerråd.
Ett generöst mottagande av asylsökande, s.k. spontanflyktingar, står inte
i någon som helst motsatsställning till en ökning av antalet kvotflyktingar.
Tvärtom är det, förutom bidragen till UNHCR, det enda sätt vi har att underlätta
för de fattiga länder, som bär större delen av världens flyktingbörda.
Spontanflyktingarna till Europa kommer endast undantagsvis från något av
dessa fattiga länder. Det bör understrykas att överföring av kvotflyktingar
inte lättar på spontanflyktingströmmen.
Folkpartiet föreslår att flyktingkvoten ökas med 750 kvotflyktingar till
sammanlagt 2000 under 90/91.
2.2 Europeisk flyktingpolitik
De senaste åren har i runda tal 200 000 människor årligen sökt asyl i Västeuropa.
Det rör sig om någon procent av världens totala antal flyktingar, som
söker en fristad i ett knappt 20-tal av världens mest välmående stater.
Trots detta har asylpolitiken fortsatt att skärpas betänkligt i land efter
land. De olika europeiska regeringarna vidtar åtgärder för att begränsa asylinvandringen
till just deras land. Ensidiga åtgärder som sanktioner mot transportbolag,
utökat viseringstvång och skärpt lagstiftning skapar en ond spiral,
där åtstramningen i ett land ökar trycket på grannlandet, som i sin tur
genast inför liknande åtgärder. Ett gemensamt europeiskt ansvarstagande
skulle istället underlätta för varje land att föra en generös flyktingpolitik i
vetskap om att detta ansvar delas mellan Västeuropas länder.
Därför vore det särskilt motiverat att Sverige driver en aktiv flyktingpolitik
i Europa. Sverige måste ställa krav på en ny europeisk flyktingpolitik,
grundad på idén om gemensamt ansvarstagande.
Sverige måste därför, om möjligt i samarbete med likasinnade stater, i väsentligt
högre grad utnyttja internationella fora för att påverka övriga västeuropeiska
stater att åter föra en mer generös asyl- och flyktingpolitik, som
står i bättre överensstämmelse med Genévekonventionens intentioner.
En sådan ny europeisk flyktingpolitik bör inrymma följande:
2.2.1. Ett enhetligt och utvidgat flyktingbegrepp
Flyktingkonventionen från 1951 är föråldrad, och täcker inte dem som
tvingas på flykt undan en väpnad konflikt. De har genom olika rekommendationer
hamnat inom UNHCR:s mandat men något juridiskt skydd har
dessa s.k. de facto-flyktingar inte i Europa mer än i enstaka länder.
Mot. 1989/90
Sf610
7
1** Riksdagen 1989/90. 3 sami. Nr Sf608-612
2.2.2. Upphäv den geografiska begränsningen
Flera länder i Europa håller fortfarande fast vid den begränsning till europeiska
flyktingar som fanns i den ursprungliga konventionen från 1951. Därför
saknar vissa grupper flyktingar rättsligt skydd i bl.a. Italien och Turkiet.
Inom ramen för Europarådet bör Sverige verka för att denna geografiska
begränsning upphävs.
2.2.3. Värna om rätten att söka asyl
Europa har genom olika åtgärder sökt hindra människor från att överhuvudtaget
komma fram till gränsen och söka asyl. Därigenom har den konventionsskyddade
rätten att söka asyl hindrats.
2.2.4. Verka för en enhetlig första asyllandsprincip
För att undvika att flyktingar skickas fram och tillbaka mellan olika länder
som inte vill ta emot dem, måste de europeiska länderna uppnå en överenskommelse
om en enhetlig tillämpning av första asyllandsprincipen. Den
måste dock tillämpas så att möjligheterna att söka asyl inte på något sätt blir
sämre.
2.2.5. Verka för en höjd europeisk flyktingkvot
Den sammanlagda flyktingkvoten dvs. det antal flyktingar från FN:s flyktingläger
som bereds plats är i Europa mycket låg. Dessutom behöver
UNHCR många fler kvotplatser för att kunna hjälpa de flyktingar som befinner
sig i flyktingläger i eller nära Europa.
2.2.6. Initiativ till europeiska överläggningar
När större flyktingströmmar till Europa uppstår bör Sverige, inte minst om
vi anser oss ta emot en oproportionerligt stor andel av dem, ta initiativ till
europeiska överläggningar om en fördelning av de skyddsbehövande asylsökande
mellan de europeiska demokratierna.
3. Rättssäkerhet
Rättssäkerheten måste vara omutlig. Svensk lagstiftning och praxis måste
garantera varje asylsökande en human och värdig behandling.
3.1 Särskilda skäl
Enligt utlänningslagen kan en människa som flyr från krigsskådeplats, eller
som kan åberopa flyktingliknande skäl inte avvisas om inte ”särskilda skäl”
föreligger. Det förutsattes kunna användas i ett läge då Sveriges materiella
försörjningsmöjligheter var allvarligt ansträngda. Mot bakgrund av att regeringen
nu använt denna möjlighet för att strypa flyktingströmmen trots att
en sådan drastisk åtgärd inte står i proportion till de problem som finns i
mottagningen, bör uttrycket ”särskilda skäl” ersättas av det mer restriktiva
”synnerliga skäl”.
Mot. 1989/90
Sf610
8
3.2 Rätten till asyl och viseringstvånget
Riksdagen har fastslagit att asylpolitiken skall vara human och generös och
att lagen skall tillämpas i överensstämmelse med Sveriges internationella
förpliktelser. En sådan förpliktelse är art 14 i FN:s allmänna deklaration om
de mänskliga rättigheterna. Där står: ”Envar har rätt att i andra länder söka
och åtnjuta fristad från förföljelse.”
Visum är ett tillstånd som ibland krävs för besök i ett främmande land.
Det kan gälla en affärsresa, en semester eller ett annat besök. Den som vill
stanna längre tid eller bosätta sig i ett främmande land begär inte visum utan
uppehållstillstånd. En flykting må hoppas att vistelsen i det nya landet inte
skall behöva bli definitiv men har ändå inte tänkt sig ett helt tillfälligt besök.
Han/hon behöver uppehållstillstånd. Uppehållstillstånd beviljat på grund av
flyktingskap eller flyktingliknande skäl är asyl. För ansökan om asyl behövs
enligt vad riksdagen beslutat inte visum.
När regeringen genom överenskommelser med först Polen och sedan Östtyskland
har hindrat flyktingar som saknar inresevisum att komma till Sverige
kringgår regeringen de riktlinjer för flyktingpolitiken som riksdagen
fastslagit.
När regeringen inför visumtvång för människor från Rumänien och Bulgarien
är det helt uppenbart för att försvåra för människor från dessa länder
att söka asyl. Men ett viseringstvång som införs i syfte att försvåra för asylsökande
kan inte godtas.
Inte heller kan det accepteras ali dst åt flyg ( ag oc 1 rederier uppdras att
kor :rollera hur i a passagerarna har pass och inresetillstånd. Varje sådant
försök att hindra människor från att fly bort från förtryck och förföljelse leder
ofelbart till att dessa söker hjälp hos s.k. smugglare.
Viseringstvånget för flyktingar är oförenligt med själva flyktingbegreppet.
Enligt Genévekonventionen och svensk lag är det omöjligt att kalla sig flykting
i sitt hemland. Först när man är på flykt kan man begära asyl. En asylansökan
skall alltid först prövas av invandrarverket. Den kan aldrig prövas av
en svensk beskickning i utlandet. Invandrarverket saknar lagliga möjligheter
att bevilja politisk asyl åt en person som ännu ej lämnat sitt hemland. Invandrarverket
kan överhuvudtaget inte bevilja asyl åt människor som befinner
sig utanför Sverige om det inte rör sig om överföringar av flyktingar inom
ramen för den s k flyktingkvoten. För att komma ifråga för en sådan överföring
måste en flykting vända sig till FN:s flyktingkommissarie, UNHCR.
UNHCR har inte till uppgift att ta sig an flyktingar som inte lämnat sitt
hemland. Den som vill efterkomma svenska krav på visum och ansöker om
visum från hemlandet, kommer att automatiskt få avslag på visumansökan
om det kan hållas för troligt att vederbörande har för avsikt att söka politisk
asyl i Sverige. Dessa riktlinjer får också till effekt att anhöriga till flyktingar
i Sverige som regel får avslag på ansökan om visum för tillfälligt besök.
Tillämpningen av dessa riktlinjer blir i alltför många fall rent inhuman och
rimmar inte alltid med Sveriges ansträngningar att i Helsingforsavtalets anda
verka för familjeåterföreningar.
Visumkrav kan inte och får inte användas i syfte att hindra asylsökande
att komma in i landet. Detta bör ges regeringen tillkänna.
Mot. 1989/90
Sf610
9
3.3 Offentligt biträde
Människor som flyr undan dikaturstater har ofta inte förtroende för polisen.
De vet inte att den polis de möter vid gränsen är en representant för en rättsstat,
inte en korrupt regims hantlangare. Därför är ofta den första skildringen
ofullständig eller inkorrekt. Ändå blir detta första förhör helt avgörande
för flyktingens framtid. Advokatsamfundet har begärt att få upprätta
advokatjour för att flyktingar vid den första avgörande kontakten ska ha advokatstöd.
Inte minst för dem som riskerar avvisning med stöd av första asyllandsprincipen
finns ett starkt behov av ett kunnigt offentligt biträde.
Den viktigaste reformen för en större rättssäkerhet vid gränsen är därför
att den asylsökande får tillgång till ett offentligt biträde. Tillgången på asylrättskunniga
jurister är begränsad. Därför måste utbildningen av jurister på
asylrättsområdet intensifieras.
En advokatjour bör enligt advokatsamfundets förslag inrättas. Flyktingen
bör dessutom vid detta första förhör underrättas om den svenska utlänningslagen.
Ansvaret för utredningarna bör flyttas från polisen till invandrarverket.
Detta blir en naturlig följd av invandrarverkets regionalisering.
Detta bör ges regeringen tillkänna.
3.4 Stämpla uppehållstillstånd i resedokumenten
Regeringen bör inleda en försöksverksamhet med att låta polisen stämpla
uppehållstillståndet i flyktingdokumenten, istället för i passet. De som kommit
till Sverige med svaga skäl kommer i så fall inte att vara lika intresserade
av att stanna i Sverige. En sådan försöksverksamhet kan på så sätt bidra till
att göra det mindre attraktivt att utnyttja flyktinglagstiftningen för egen vinnings
skull.
Detta bör ges regeringen tillkänna.
3.5 Förtroendeläkarinstitutet
Invandrarverket tillämpar ett system med förtroendeläkare, som skall uttala
sig om andra läkares intyg, d.v.s. överpröva dem. Detta yttrande från förtroendeläkaren
görs ofta utan att någon kontakt, än mindre undersökning,
har ägt rum med den asylsökande, och blir ofta avgörande för utgången av
ansökan. Detta är inte tillfredsställande.
Förtroendeläkarinstitutet bör därför ses över.
3.6 Publicering av praxis
Riksdagen beslutade i samband med den invandrarpolitiska propositionen
att invandrarverket systematiskt skulle dokumentera och sprida den praxis
som finns i fråga om att ge uppehållstillstånd åt asylsökande. Dåvarande
statsrådet underströk vikten av beslutet. I flera omgångar har invandrarverket
påmints härom. Det är stötande att riksdagsbeslut ignoreras under flera
år. Detta beslut kan inte heller anses effektuerat genom regeringens skrivelse
om flyktingpolitiken. Skrivelsen om flyktingpolitiken och en dokumentation
om praxis är två helt olika instrument för att möjliggöra politisk debatt
Mot. 1989/90
Sf610
10
och demokratisk kontroll av hur flyktingpolitiken utformas i praktiken. Det
är nu hög tid att regeringen påminner invandrarverket om dess uppdrag att
dokumentera praxis vid behandling av ansökningar om uppehållstillstånd.
3.7 Tagande i förvar
I strid med utlänningslagen och förarbetena till den har förvarstagande av
asylsökande blivit allmänt förekommande i stället för att - som det var avsett
- tillgripas i undantagsfall. De som av polisen bedöms få avslag på asylansökan
tas på vissa håll i landet regelmässigt i förvar i väntan på beslut.
Detta gäller även exempelvis barnfamiljer. Tagande i förvar är ett frihetsberövande
och måste således tillämpas ytterst restriktivt.
För utlänningar som tagits i förvar gäller de lagar som är tillämpliga på
häktade och anhållna. Diskrimineringsombudsmannen har dock uppmärksammat
att det förekommer klagomål på att dessa regler inte följs. Han hävdar
att en lagstridig praxis har utvecklats på detta område. Ett exempel som
DO nämner är att det hör till undantagen att förvarstagen utlänning överförs
från polisarrest eller häkte till kriminalvårdsanstalt, vilket lagen förutsätter
vara det normala vid förvar som inte endast är av kort karaktär. I strid med
gällande lag hindras också rättsliga biträden, vänner och anhöriga att
komma i kontakt med de förvarstagna.
Det är mycket svårt för personalen på häktena att skilja mellan förvarstagna
asylsökande och vanliga kriminella i sin behandling av de intagna.
Asylsökande som inte är brottsmisstänkta bör därför inte tas i förvar i
polisarrest eller häkte. Detta bör ges regeringen tillkänna.
Regeringen bör i väntan på att detta åtgärdas få i uppdrag att genom kontakter
med berörda myndigheter åtgärda missförhållandena.
3.8 Verkställighet av avvisningar/utvisningar
När beslut har fattats om avslag på asylansökan är det polisens uppgift att
verkställa beslutet om avvisning. Alltför ofta har beslutet verkställts på ett
för den asylsökande kränkande sätt. I huvuddelen av alla av- och utvisningsärenden
torde den asylsökande självmant och frivilligt lämna landet, om han
bara får möjlighet till det. Utvisningarna måste ske under betydligt mer humana
och mindre kostnadskrävande former än för närvarande. Förra året
transporterades tusentals asylsökande tillbaka till hemlandet. Bara biljettkostnaden
uppgick till cirka 45 miljoner kronor. Till detta kommer arbetstimmar
för medföljande personal, övertidsersättning, traktamente och hotellkostnader.
Det finns, utom i yttersta undantagsfall, strängt taget inget behov
av en hemresa med tvångseskort. Lagligheten i att med våld hindra den
asylsökande från att avvika från resrutten efter det man har lämnat Sverige
kan för övrigt starkt ifrågasättas.
Genéve-konventionen talar om en flyktings rätt till ”skäligt rådrum”. Man
skall bland annat få tid att förbereda resa till annat asylland, om man inte
vill återvända till hemlandet. Ingen skall enligt Genéve-konventionen kunna
tvingas återvända till sitt hemland. De ytterst knappa tidsmarginaler som
ofta förekommer vid verkställighet av utvisningsbeslut medför att myndigheterna
idag inte kan leva upp till denna princip.
Mot. 1989/90
Sf610
11
Den asylsökande måste därför ges tid och möjlighet att lämna landet under
värdiga former. De tvångsmässiga och extremt dyra transporterna måste
i största möjliga utsträckning undvikas. Föräldrar ska inte få utvisas om det
innebär att de skiljs från minderåriga barn.
3.9 Uppföljning av avvisade flyktingar
Idag finns bristfälliga uppgifter om vad som sker med dem som mot sin vilja
tvingas återvända hem. Det är en mycket angelägen uppgift att undersöka
detta framförallt i sådana fall där den asylsökande har haft stora farhågor
inför ett återvändande, inte minst för att slippa upprepa en missbedömning
i framtiden.
Invandrarverket bör åläggas att följa upp, t.ex. genom stickprovskontroller,
vad som händer med utvisade asylsökande efter hemkomsten.
3.10 Återvändande
De flesta flyktingar vill naturligtvis återvända hem så snart de kan. Ibland
kan man göra det efter enbart några års landsflykt, oftast dröjer det längre.
Många flyktingar tvingas ställa in sig på att aldrig återvända till hemlandet.
Flyktingars önskan att återvända bör uppmärksammas och stödjas mer än
hittills. Det är väsentligt att stödja frivilligorganisationernas arbete på detta
område. För att ge ytterligare stadga och framgång för arbetet med att underlätta
återvändandet, bör Sverige på nytt söka medlemsskap i IOM (Intergovernmental
Organization for Migration). IOM har bland annat medverkat
vid transporter av vietnameser till västerländska stater och judar från Sovjet.
Numera arbetar IOM, i samarbete med FN:s flyktingkommissariat, framförallt
med att bistå dem som kan och vill återvända från landsflykten. Sverige
har länge haft observatörsstatus, men bör ta steget fullt ut och bli medlem i
organisationen.
Svenska frivilligorganisationers projekt på plats för återvändande flyktingar
bör få ökat ekonomiskt stöd.
4. Barns situation i flyktingärenden
Hälften av världens flyktingar beräknas vara barn. I Sverige är uppskattningsvis
30% av de asylsökande barn.
Många flyktingbarn bär på svåra upplevelser, från krig och förtryck. Ofta
har flyktingbarnen svåra separationer bakom sig, de kan ha upplevt våld,
många har bevittnat övergrepp mot föräldrar eller andra närstående. De utsätts
för ytterligare påfrestningar i och med själva flykten, och det nya livet
i Sverige. Framförallt de ensamma flyktingbarnen är mycket sårbara.
Barn kan ha väl så starka skäl att söka politisk asyl som föräldrarna, kanske
de ibland har starkare behov av skydd än föräldrarna. Ändå får de ytterst
sällan egna utredningar, och det är inte alltid som asylutredaren begär in
uppgifter om barnens situation. Risken är därför stor att dessa barn blir
”osynliga”, skriver socialstyrelsen i en rapport i mars 1988. Det kan ibland
leda till att familjer med barn som verkligen varit i starkt behov av att få
stanna i Sverige inte får göra det.
Mot. 1989/90
SfölO
12
Inte minst för barnens skull är det viktigt att asylutredningen görs av utbildad
personal från Invandrarverket istället för av polisen. Dessutom bör
utredarna i samtliga fall fråga om barnens situation, och om möjligt ställa
frågor direkt till barnet. Särskilt när det gäller ensamma flyktingbarn är det
viktigt att utredningen görs av personal med barnpsykologisk kompetens.
Det är vidare angeläget att förebygga och behandla psykiska störningar
som antingen är en följd av flykten eller av den påfrestande väntetiden före
beslutet om uppehållstillstånd.
En mycket stor andel av flyktingbarnen har varit utsatta för separationer
från nära anförvanter under längre eller kortare tid före flykten till Sverige.
Ofta har det varit en förälder som barnet förlorat kontakten med. Dessutom
har barnet skilts från nära släktingar i hemlandet, från vänner, husdjur och
leksaker som betytt mycket för dem. Barn som tidigt utsatts för separationer
reagerar ofta med att bli mer beroende, och särskilt känsliga för separationer
och uppbrott senare i livet.
Därför bör man undvika att förflytta barnfamiljer från förläggning till förläggning.
Det finns starka skäl att stödja socialstyrelsens förslag om att låta
vissa förläggningar specialisera sig på att ta emot barnfamiljer. Så undviks
de idag täta uppbrotten och flyttningarna för barnfamiljer, och så kan också
verksamheten på de olika förläggningarna anpassas till barnens behov.
Den fruktan familjen känner för att kanske tvingas återvända till det land
den flytt från drabbar barnen hårt. De reagerar på föräldrarnas sinnesstämning.
Barnen är beroende av att föräldrarna orkar ge dem en trygg omgivning.
Många flyktingföräldrar förmår inte detta i sin pressade situation. De
alltför långa väntetiderna skapar en sådan ångest hos föräldrarna att de absorberas
av sin oro, och deras otrygghet smittar av sig på barnen.
Från flera undersökningar om det psykiska hälsotillståndet hos asylsökande
familjers barn vet vi att en majoritet uppvisar tecken på psykisk
ohälsa. De kan vara aggressiva, deprimerade, de kan regrediera i utvecklingen,
ha sömnproblem, ätstörningar och psykosomatiska besvär.
Socialstyrelsen beräknar att de barn- och ungdomspfcykiatriska klinikerna
i landet kan komma att få ett årligt tillskott av lågt räknat cirka 700 flyktingbarn.
Flyktingförläggningen bör av ovan redovisade skäl ha tillgång till ett barnpsykiatriskt
team. Självfallet måste barnens behov klarläggas redan under
förläggningsvistelsen. Det är viktigt att familjen får hjälp att bearbeta sina
upplevelser och känslor. Aktivt bearbetande terapier för barn med separationsångest
eller svåra krigsupplevelser kan däremot i flertalet fall vänta tills
familjen fått uppehållstillstånd, om den barnpsykiatriska expertisen inte finner
skäl emot.
Varje sjukvårdsregion bör därför organisera ett psykiatriskt team som
skall bistå både flyktingbarn med tillstånd och asylsökande familjers barn på
förläggningar inom sjukvårdsregionen.
Dessutom bör kommunerna, så som socialstyrelsen föreslår, inrätta samarbetsgrupper
mellan socialtjänst, barnhälsovård och skola, så att varje flyktingbarn
tidigt kan få hjälp.
Barn i asylsökande familjer måste dessutom få lika rätt till barnhälsovård
som andra barn i Sverige. Så är inte fallet idag, då de endast får akutsjukvård
Mot. 1989/90
Sf610
13
och tandvård. Denna bedömning varierar från läkare till läkare, och i extrema
fall kan ett flyktingbarn få gå utan hälso- och sjukvård i flera år under
sin vistelse i Sverige.
Det är viktigt med en större kontinuitet och högre kvalitet i mottagandet
av de ensamma flyktingbarnen. I Rädda Barnens senaste rapport om ensamma
flyktingbarn understryks vikten av att barnet från första början möts
av kompetent personal, och att de inte slussas runt till för många människor
och förläggningar. Personalen på hemmen för ensamma flyktingbarn måste
få möjlighet till en bra grundutbildning och till återkommande handledning
och stöd. Barnen får inte slussas vidare från utredningsslussen till ett eller
flera tillfälliga härbärgen, utan bör få vara kvar på utredningsslussen tills det
blir klart var de skall bo.
Just för deras ensamhet, den svåra separation de genomgått och deras utsatthet
i det nya landet är det särskilt viktigt att garantera att de får vara
tillsammans med eventuella släktingar, och att dessa i mycket större utsträckning
än idag får möjlighet att ta hand om sina minderåriga släktingar.
Om detta motarbetas från myndigheternas sida kan de ensamma barnen
komma att uppleva mycket starka känslor av att vara övergivna.
Det råder ett principiellt förbud mot att ta barn i förvar. För att ta barn
från asylsökande familjer i förvar fordras ”synnerliga skäl” enligt den än så
länge gällande gamla lagen. I verkligheten har förvarstagandet av flyktingbarn
accelererat, och nått proportioner som skulle varit otänkbara tidigare
trots att riksdag och regering ständigt skärpt tonen. Av förståeliga skäl har
ingen myndighet något intresse av att föra statistik över siffrorna, men att
det rör sig om flera hundra barn om året är helt klart. UNHCR har både i
sina riktlinjer om flyktingbarn och i sin rapport från 1989 slagit fast att flyktingbarn
inte får tas i förvar.
Dessa övergrepp mot oskyldiga barn måste få ett slut. Ingen förändring
kommer att ske med mindre än att ett förbud mot att ta barn i förvar införs.
Det borde vara alldeles självklart att ärenden som rör familjer med barn
behandlas särskilt skyndsamt.
5. Värdighet i mottagandet
Det svenska flyktingmottagandet riskerar att i all sin välvilja skapa bidragsberoende
deprimerade flyktingar, istället för handlingskraftiga självgående
invånare. Genom en olycklig kombination av en utdragen och påtvingad förläggningsvistelse,
dålig och långsam svensk-undervisning, förbudet att arbeta
samt svårigheter att komma ut på arbetsmarknaden riskerar många
flyktingar att förvandlas till socialfall helt i onödan. Detta systemfel måste
avhjälpas.
5.1 Boendet
Den svenska modellen för flyktingmottagande är behäftad med ett antal problem.
Genom att alla asylsökande tvingas bo på förläggning under såväl utredningsfasen
som väntetiden på kommunplacering, och genom att alla flyktingar
med tillstånd måste slussas ut till en kommun först efter ett politiskt
Mot. 1989/90
Sf610
14
beslut i kommunen har vi åstadkommit ett stelt, ofta byråkratiskt och auktoritärt
mottagningssystem som fråntar många flyktingar den initiativkraft de
haft från början.
När Sveriges möjligheter att praktiskt ta emot flyktingar blir beroende av
kommunala bostadsplaner skapas problem, framförallt som dessa planer
gjorts flera år innan de politiska händelser inträffade som skapar flyktingströmmar.
När möjligheterna att acceptera spontanflyktingar enligt internationella
konventioner hindras av att vi inte har tillräckligt många förläggningar,
måste man börja fundera över om systemet behöver ersättas eller
kompletteras.
Det är uppenbart att många flyktingar allra helst inledningsvis skulle vilja
bo hos släktingar eller vänner som redan finns i landet. Säkert kan en del
också skaffa sig bostad på egen hand. Det är inte nödvändigt att tvinga alla
att vistas på förläggningen efter att den första utredningen är gjord. Vi föreslår
därför att alla som så vill ska få lov att bo i egen regi, och kunna kvittera
ut en schablonsumma som täcker matkostnader och ger viss ersättning för
boendekostnaderna under väntetiden.
Flyktingar som fått uppehållstillstånd bör dessutom tillåtas att röra sig
själva till de jobb eller bostäder de ordnat själva, helt utanför de ramar som
eventuella kommunala veton eller ja-beslut ställer upp. Till exempel kan företags
eventuella direktrekrytering ske utanför det kommunala flyktingmottagandet
förutsatt att företagen hjälper till att skaffa bostad.
Regeringen bör snarast återkomma till riksdagen med förslag om en sådan
upppluckring av det nuvarande mottagningsmonopolet.
Det kommunala flyktingmottagandet bör spela en viktig roll även i fortsättningen,
även om det kompletteras med andra system. För närvarande
råder stora problem med brist på kommunplatser - inte i förhållande till
kommunernas tidigare löften men väl i förhållande till behovet. Därför kommer
det på kort sikt med nuvarande överhettning på bostadsmarknaden att
vara mycket viktigt att genom tillfälliga bostadslösningar så fort som möjligt
bereda flyktingar plats i kommunerna.
Det är viktigt att minnas att bristen på flyktingbostäder är en effekt av en
allmän överhettning på bostadsmarknaden, inte en specifik brist på flyktingbostäder.
Bostadsbristen drabbar många andra grupper också, inte minst
ungdomarna.
Det finns fortfarande i vissa kommuner en tendens att ha flyktingar i en
särskild flyktingkö. Detta måste motverkas, eftersom en eventuell förtur åt
flyktingar skapar onödiga friktioner mellan svenskar och flyktingar. En bostadslös
flyktingfamilj med små barn hamnar ju ändå i förtursklass - liksom
en svensk familj i motsvarande situation. Det räcker fullt ut.
5.3 Arbete
De långa väntetiderna blir än mer destruktiva för den asylsökande som inte
får lov att arbeta under tiden. Det är självfallet negativt och förödmjukande
att tvingas gå utan arbete under en längre tid. Flertalet asylsökande får efter
beslut lov att stanna i Sverige. För dem vore det en stor fördel och en god
början på vistelsen i Sverige om de kunde arbeta under väntetiden. Integre
Mot. 1989/90
Sf610
15
ringen i samhället underlättas och självkänslan stärks av om de berörda känner
att de kan göra nytta och få del av en arbetsgemenskap. En negativ följd
av kombinationen långa väntetider och förbud mot att arbeta är att svenskar
kan reagera mot det de upplever som att de asylsökande ”lever på det sociala”.
I själva verket blir det långvariga beroendet av understöd destruktivt
också för flyktingen.
Enligt vår mening är den bästa lösningen på detta problem att radikalt
korta väntetiderna. Riksdagen bör emellertid också besluta att tillåta arbete
under beredskapsliknande former under väntetiden. Det är angeläget att
alla asylsökande erbjuds meningsfull sysselsättning inklusive svenskundervisning.
För de flyktingar som redan fått uppehållstillstånd måste mycket större
ansträngningar göras för att lotsa ut dem på den svenska arbetsmarknaden,
antingen genom de ambulerande arbetsförmedlingar på förläggningarna
som redan finns eller genom fasta enheter från arbetsförmedlingen på större
förläggningar.
Det är angeläget att flyktingar på ett tidigt stadium får klart för sig att man
inte alltid kan få jobb som motsvarar ens kompetens med tanke på språksvårigheter.
Det understryker vikten av att invandrare i Sverige särskilt anstränger
sig att lära sig svenska.
Det är nödvändigt att redan på förläggningen göra en inventering av flyktingens
utbildning och erfarenhet så han/hon kan få arbete snarast möjligt
alternativt hjälp med kompletterande utbildning. Direktrekrytering av företag
på förläggningar är ytterligare en modell som bör prövas.
Vi anser att det är nödvändigt att de lokala arbetsförmedlingarna friare
får disponera sina medel. Det vore önskvärt om delar av de medel som anslås
till asylbidrag skulle kunna användas som t.ex. rekryteringsstöd. Flyktningarna
får nu passivt motta bidrag utan krav på motprestation.
Genom en aktiv och okonventionell arbetsförmedling skulle arbetsförmedlarna
kunna göra överenskommelser med arbetsgivare om att de skall
anställa flyktingar. Arbetsgivaren skulle garantera arbete, bostad och möjligheter
till svenskundervisning.
Det är också angeläget att man vid kommunplaceringarna tar hänsyn till
flyktingarnas utbildningsbakgrund. De som har särskilda behov, i form av
komplettering av utbildning o.dyl. skall i första hand placeras i kommuner
där detta kan ske.
Väl ute i kommunen kan flyktingen på allvar börja se sig om efter ett arbete,
om det inte lyckats redan på förläggningen. Här finns en rad olika modeller
att välja mellan. Det mest fördelaktiga är att kombinera arbete med
undervisning i svenska. Det torde vara det mest effektiva sättet att lära sig
språket på.
Även praktikplatser på företag, inledningsvis betalda av kommunen, är
exempel på försöksverksamhet som slagit väl ut och borde omsättas i större
skala. En mycket stor andel av de som fått praktikplatser har sedan fått anställning.
Mot. 1989/90
Sf610
16
5.4 Svenskundervisning
Undervisningen i svenska har kritiserats kraftigt, inte minst i riksrevisionsverkets
rapport. Undervisningen är ineffektiv, oflexibel och inte anpassad
efter de olika flyktingarnas behov. Inom utbildningsdepartementet pågår en
översyn av svenskundervisningen för flyktingar och invandrare. En proposition
är utlovad under våren.
Vi anser att svenskundervisningen mäste kunna bedrivas på heltid, på deltid
eller annat sätt som passar den enskilde flyktingen. Studieförbunden har
under en följd av år ansvarat för delar av svenskundervisningen i kommunerna.
Vi anser det självklart att den kompetens som studieförbunden har
fått kommer att utnyttjas även i fortsättningen men de bör inte ha någon
särställning.
Samtidigt som det råder brist på personal med utbildning i vår hälso- och
sjukvård finns det utbildade flyktingar och invandrare, som går sysslolösa
eller som står i kö för att få sin svenska fortbildning. Erfarenheter från Östergötland
och Stockholms läns landsting visar att det går att få en snabbare
genomströmning till svensk legitimation om samarbetet mellan olika utbildningsanordnare
intensifieras.
Ekvivalering av betyg o.dyl. bör inledas redan på flyktingförläggningarna.
Socialstyrelsen bör medverka till att utbildningsinsatser genomförs på ett
systematiskt sätt. Flyktingar borde få delta i det s.k. preparandårets etapp 1
på samma sätt som utbytesstuderande. Detta s.k. preparandår kan då inledas
redan på flyktingförläggningen för behöriga asylsökande.
Vi återkommer till samtliga dessa frågor i samband med riksdagens behandling
av den aviserade propositionen.
5.5 Flyktingar med särskilda behov
Centra för tortyrskadade flyktingar, eller vårdteam specialiserade på flyktingars
speciella situation med en integrerad modell för psykiatrisk/somatisk
vård och socialt stöd bör inrättas. Det bör betonas att det inte bara är flyktingar
i storstäder som har sådana behov. Regeringen bör ta nödvändiga initiativ.
5.6 Handikappade asylsökande
Handikappade asylsökande kan enligt asylbiståndslagen få tillgång till tekniska
hjälpmedel. Lagens formuleringar är dock svaga. Ofta saknas tillräcklig
kunskap om denna rätt hos personalen på flyktingförläggningen och den
enskilde handikappade blir utan hjälpmedel. Detta kan vara till stort hinder
för t.ex. en blind asylsökande som vill delta i svensk-undervisning. Därför är
det viktigt att särskilt bidrag också ska kunna utgå till kostnaden för sådana
tekniska hjälpmedel som krävs för undervisning i svenska, samt att berörd
personal på förläggningen tar de initiativ som behövs för att den handikappade
asylsökande skall få de hjälpmedel som behövs.
Mot. 1989/90
Sf610
17
5.7 Lån istället för bidrag
I linje med synen på en flykting som en i normalfallet kapabel person som
ska kunna gå ut i arbetslivet snarast möjligt, bör också utrustningsbidraget
åter förvandlas till ett lån. Tidigare när nyanlända invandrare och flyktingar
fick tillgång till ett sådant lån var erfarenheterna mycket goda av återbetalningsförmågan.
Dessutom undviker man ”socialfalls-attityden”, och inte
minst slipas ännu en onödig friktionspunkt bort mellan svenskar och flyktingar.
Utrustningsbidraget bör därför omvandlas till ett lån.
6 Invandrarpolitik
6.1. Rasism och främlingsfientlighet
Även om det på senare tid funnits många tecken på en ökande främlingsfientlighet
säger oss undersökningar samtidigt att den allmänna trenden stadigt
gått mot en större tolerans. Samtidigt ser vi hur samhället internationaliseras,
hur de nya svenskarna blir allt svenskare, hur Sverige blir allt mer internationaliserat.
Det är viktigt att bekämpa rasistiska tendenser i sin linda. De kan bubbla
upp fortare än vi anar. Att bekämpa rasism är ett demokratiskt renhållningsarbete.
Att bekämpa rasism handlar om synen på människan, synen på demokratin,
på allas lika värde.
Att bekämpa rasism och främlingsfientlighet är en fråga om arbete på flera
plan:
- genom att eliminera alla onödiga friktionspunkter mellan svenskar och
flyktingar/invandrare, till exempel att ge lån istället för bidrag till bosättning
för flyktingar, avskaffa eventuella förturer i bostadsköer för flyktingar,
låta flyktingar komma ut i arbete så fort som möjligt med mera,
- genom en aktiv antidiskrimineringspolitik, särskilt på arbetsmarknaden,
(Vi återkommer i dessa frågor i anslutning till regeringens aviserade proposition.)
- genom en aktiv toleransbefrämjande politik från myndigheter och folkrörelser.
Det officiella Sverige måste gå före med gott exempel,
- genom att främja forskning om bland annat mångkulturella problem och
annan invandringsrelaterad forskning.Rasism bekämpas bäst med argument,
med fakta och upplysningar. I kunskapens och förståelsens ljus dör
fördomen och skräcken.
6.2 Integrering
Vern ska bestämma om integrering eller inte? Ingen utom den enskilde invandraren
själv. Men en sak måste vi starkare våga hävda mer: I Sverige gäller
svensk lag. Det är viktigt, inte minst för nyanlända flyktingar, att få information
i samband med mottagandet och med svenskundervisningen om de
oskrivna lagarna och normerna för beteende och umgänge. Utöver detta
måste den enskilde invandraren själv få avgöra hur mycket av sin egen kultur
han/hon vill behålla och hur mycket svensk kultur man vill göra till sin. Vissa
Mot. 1989/90
Sf610
18
vet från början att de vill stanna hela sitt liv i Sverige, andra är övertygade
om att de stannar bara en kort tid.
Invandrare har rätt till sin egenart, och samtidigt rätt till jämlikhet. Därför
är det viktigt att de får stöd för att bevara sin egen kulturella identitet, därför
är det på samma gång viktigt att bekämpa diskriminering.
Vad är kultur? Det är inte bara språk, sång och dans, mat. Det är också
en familjestruktur, ett sätt att umgås, religion, värderingar, kunskap om den
egna historien, m.m. Därför är det viktigt inte bara med stöd till invandrarorganisationerna
utan också till kyrkliga verksamheter. Det svenska samhället
måste också i vissa fall kunna acceptera en annan familjestruktur t.ex. i
socialpolitiken, eller önskemål inom vården, t.ex.rätt för kvinnor till kvinnliga
läkare.
Problemet är inte att invandrare blir för lite integrerade, för lite försvenskade:
många invandrare blir försvenskade emot sin vilja - mycket få invandrare
förmår hålla liv i sin särart och kultur mer än en eller två generationer.
Problem uppkommer snarare när barnen integreras snabbare än familjen i
övrigt, och detta leder till plågsamma konflikter.
Från liberala utgångspunkter ligger mycket starka positiva värden i en viss
typ av assimilering: den som har att göra med individens frigörelse från kollektivets
bud: jämställdhet och likabehandling för kvinnorna, respekt för
barnets rättigheter, avstånd från våldskultur och framsteg för demokratisk
samhällssyn, religiös tolerans m.m. Vi måste våga stärka och glädja oss åt en
sådan utveckling, en sådan ”försvenskning”, vars effekter kan vara att kvinnor
rätar på huvudet och barn slipper aga. Detta är en utveckling som i de
enskilda fallen ofta medför stora konflikter inom den familj som berörs, men
som det svenska samhället ändå måste uppmuntra och inte vara neutral inför.
Det är oacceptabelt att förringa ett brott med hänvisning till olika kultur.
Samtidigt behöver även svensk kultur i många stycken ta till sig värderingar
från främmande kulturer:den ofta starka familjesolidariteten i många
kulturer och respekten för äldre.
6.2 Äldre invandrare
Arbetskraftsinvandringen under 60-talet medförde att människor i produktiv
ålder sökte sig till Sverige. Många av dessa har nu nått pensionsåldern.
En del av dessa invandrare drömde om att återvända till sitt hemland. Av
många olika anledningar har det oftast inte blivit så.
Äldre människor har ofta större svårigheter än yngre att göra sina önskemål
hörda. Kommuner och landsting måste därför vara lyhörda för de behov
och önskemål som är speciella för de äldre invandrarna. I detta arbete kan
självfallet invandrarorganisationerna fylla en viktig funktion.
Språket är ett speciellt hinder för äldre invandrare. Även om språkkunskaperna
under den yrkesverksamma delen av livet varit goda kan de försvinna
vid högre ålder. Det förekommer alltför ofta att en invandrare med
bristande svenskkunskaper vid långtidsvård placeras på en avdelning med
enbart svensktalande personal. Detta är allvarligt då kommunikation och
kontakt med yttervärlden är av stor vikt och konsekvensen kan bli ett alltför
långsamt eller uteblivet tillfrisknande.
Mot. 1989/90
Sf610
19
Folkpartiet stöder önskemål från vissa invandrargrupper om en ökad valfrihet
på ålderdomen. Detta innebär bl.a. att äldre invandrare skall ha möjlighet
att, om de så önskar, bo nära andra personer med samma kulturella
bakgrund på ålderdomshem, servicehus eller vid långtidssjukvård. Dessa
önskemål bör kommuner och landsting försöka tillmötesgå.
UHÄ har av regeringen fått i uppdrag att utreda hur tillgången på tvåspråkig
personal skall kunna förbättras. Socialutskottet har understrukit vikten
av att detta uppdrag skyndsamt redovisas. Förslag bör presenteras snarast.
6.3 Invandrarkvinnorna
För många invandrare leder arbetslivet till kontakt med den nya kulturen.
Det är också ofta i denna miljö som infödda svenskar stiftar bekantskap med
invandrare. I en dynamisk arbetsmiljö tas dessa kulturmöten till vara och
upplevs som något positivt varifrån nya idéer och handlingsmönster kan
hämtas.
Många, men långt ifrån alla, invandrarkvinnor är dock utestängda från
dessa kontakter och den stimulans de ger. Med ingen eller endast låg utbildning,
vilket är vanligt i många invandrargrupper, är det svårt för kvinnorna
att skaffa sig ett arbete samtidigt som familjen kräver uppmärksamhet och
omsorg. Dessa lågutbildade kvinnor förvärvsarbetar ofta på obekväm arbetstid
för att kunna ta hand om sina barn. I många av dessa fall ger arbetet
inte heller de möjligheter till sociala kontakter som vore önskvärda.
Effekten blir att många invandrarkvinnor blir isolerade från kontakter
utanför hemmet. Kunskaper i svenska språket är ofta undermåliga just hos
dessa kvinnor.
Invandrarkvinnornas situation kräver ökad uppmärksamhet. Många invandrarkvinnor
lever i vad vi kallar ”Det glömda Sverige”.
Särskild uppmärksamhet måste riktas mot den behandling som de kvinnor
som utsätts för s.k. ”hustruimport” får utstå. Ibland förekommer att mannen
utnyttjar det faktum att kvinnan blir utvisad om hon skiljer sig innan två år
förflutit. Det har hänt att mannen i sådana fall misshandlat kvinnan psykiskt
och fysiskt, i vetskap om att hon av rädsla för utvisning inte vågar ta ut skilsmässa
eller anmäla honom. Den s.k. tvåårsregeln måste avskaffas. Förslag
om detta framläggs i en annan motion.
6.4 Invandrare på arbetsmarknaden
Mångå flyktingar och invandrare har arbetslivserfarenhet och yrkeskunskaper
från sitt hemland. En del har också en gedigen utbildning, kanske på
universitetsnivå, bakom sig. I Sverige har vi ofta misslyckats med att ta till
vara den kompetens invandrarna besitter vilket är till men för såväl individen
som för landet.
Besvikelsen kan bli stor då den nyanlände upptäcker att ingen efterfrågar
hans eller hennes yrkeskunskaper och inte förväntar sig att de skulle kunna
komma till användning i Sverige. För det svenska samhället innebär detta ett
slöseri med såväl mänskliga som ekonomiska resurser.
Invandrares examina anses ofta inte vara jämställda med svenska eller anses
vara inkompletta. Folkpartiet har därför tidigare framfört önskemål om
Mot. 1989/90
Sf610
20
en intensifiering av arbetet med att värdera examina vid UHÄ. Denna verksamhet
har nu pågått sedan 1984, men alltför små resultat har uppnåtts.
Ärendebalanserna är stora och väntetiderna därmed långa. Regeringen anvisade
i höstas extra medel till UHÄ för innevarande budgetår och föreslår
nu att ekvivaleringsenhetens anslag ytterligare skall förstärkas. Vi välkomnar
dessa beslut och förslag och kommer att uppmärksammt följa arbetet vid
UHÄ.
Samtidigt som det finns brist på arbetskraft inom vårdsektorn finns det
flyktingar med utländska vårdexamina som går arbetslösa. På några orter
har en försöksverksamhet kommit igång för att hjälpa flyktingar med utländsk
vårdexamen i Sverige, genom intensivkurser i svenska kombinerad
med praktik. Socialstyrelsen bör medverka till att dessa fortbildningsinsatser
kommer igång på fler orter. Dessutom bör de undersökas om inte språkprovet
kan genomföras på fler ställen, liksom den obligatoriska kursen. Det är
angeläget att denna verksamhet utvidgas.
Invandrare drabbas oftare än andra av arbetslöshet. Inom AMU:s utbud
av kurser bör invandrarna erbjudas påbyggnads- och kompletterande utbildning.
Detta är viktigt framför allt för många unga som har tvingats avbryta
sin utbildning i hemlandet eller haft en mycket kort skolgång där liksom för
dem som p.g.a. bristande svenskkunskaper m.m. inte har kunnat bygga på
sin utbildning. Invandrarflickornas situation bör särskilt uppmärksammas i
fråga om skola och vidareutbildning. Dessa kompletteringskurser får dock
inte bli slentrianmässigt använda, vilket ibland sker idag. En invandrare med
en god utbildning bör istället få hjälp att genast komma in på arbetsmarknaden.
6.5 Invandrarforskning
Kriminalitet
Enligt allt fler rapporter visar sig utländska medborgare vara överrepresenterade
i brottsstatistiken. 13,7% av de misstänkta brottslingarna under 1988
var utländska medborgare trots att de motsvarade endast ca 5% av befolkningen.
För vissa brottstyper är det lägre siffror, för andra brottstyper är siffrorna
mer alarmerande. Forskarna står tills vidare frågande inför orsakerna.
De kan förklaras på många sätt, men ingen vet säkert eftersom inte tillräcklig
forskning finns. Det har inte varit lätt att få medel för den här typen av forskning,
och av det skälet bör regeringen stödja forskningsprojekt som kan bidra
till att kasta ljus över invandrarnas villkor i Sverige i allmänhet, och utländska
medborgares överrepresentation i brottsstatistiken i synnerhet.
Detta är viktigt för att inte fördomar och myter i onödan skall florera.
Antalet anmälda våldtäkter har ökat. En tredjedel av de män som fälldes
för våldtäkt 1988 var utländska medborgare. Ingen vet vad som döljer sig
bakom dessa siffror, eftersom ingen analys gjorts. Risken är stor att främlingsfientliga
grupper kommer att utnyttja brottsstatistiken för att sprida invandrarhat.
Det är därför viktigt att teorier och löst grundade spekulationer
snabbt ersätts med kunskap grundad på forskning. Detta är särskilt angeläget
mot bakgrund av att ungefär hälften av de brottsliga invandrarna utgjordes
av medborgare i våra nordiska grannländer.
Mot. 1989/90
Sf610
21
Sannolikheten för att en man skall lagforas för våldtäkt är synnerligen liten,
oavsett om han är svensk eller utländsk medborgare. Både för svenskar
och utlänningar ökar sannolikheten för brottslighet om de tillhör vissa sociala
grupper. Unga, storstadsboende män av låg samhällsklass tillhör de
mest brottsaktiva, vilket kriminologisk forskning världen över entydigt visar.
Att invandrare oftare än svenskar kan räknas in i dessa grupper är en förklaring
till den dystra statistiken. Social tillhörighet är emellertid ingen ursäkt
och sannolikt inte svaret på varför invandrare är så kraftigt överrepresenterade
vad gäller våldtäktsbrott.
För att undergräva jordmånen för ogrundat invandrarhat är det viktigt att
våldsbrott mot kvinnor där förövaren är utländsk medborgare analyseras
och att förebyggande ågärder vidtas. Forskning på området bör därför prioriteras.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en ny europeisk flyktingpolitik,
2. att riksdagen beslutar höja flyktingkvoten med 750 personer till
sammanlagt 2000,
3. att riksdagen beslutar om sådan ändring av utlänningslagen att
människor som kan åberopa flyktingliknande skäl inte kan avvisas om
inte ”synnerliga skäl” föreligger,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts beträffande visumkrav för asylsökande,
5. att riksdagen hos regeringen begär förslag om offentligt biträde
till asylsökande i enlighet med vad i motionen anförts,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om advokatjour,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att ansvaret för utredningarna bör flyttas från polisen
till invandrarverket,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om systemet med att flygbolag och rederier fått ansvar
för att kontrollera resedokumenten,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om möjlighet att stämpla uppehållstillstånd i resedokumenten,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en översyn av förtroendeläkarinstitutet,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om publicering av praxis,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om tagande i förvar,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om möjligheter att lämna landet under värdiga former,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om uppföljning av avvisade flyktingar,
Mot. 1989/90
Sf610
22
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige skall söka medlemskap i Intergovernmental
Organization for Migration (IOM),
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ökat stöd för svenska frivilligorganisationers projekt
på plats för återvändande flyktingar,1]
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts angående bättre utredningar av barnens situation i asylärenden,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om barn på flyktingförläggningar,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om tillgång till barnpsykiatriska team vid flyktingförläggningar,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om psykiatriska team i varje sjukvårdsregion,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om asylsökande barns rätt till barnhälsovård,
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ensamma flyktingbarn,
22. att riksdagen beslutar om ett totalt förbud mot att ta barn i förvar,
23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om uppluckring av det offentliga monopolet i flyktingmottagandet,
24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om möjligheterna att tillåta arbete under beredskapsliknande
former under asylsökandes väntetid,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utslussning av flyktingar på arbetsmarknaden,2]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om flyktingar med särskilda behov,3]
25. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om förbättringar för handikappade asylsökande,
26. att riksdagen beslutar att utrustningsbidraget skall omvandlas
till ett lån,
27. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om åtgärder mot rasism och främlingsfientlighet,
28. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om information i samband med mottagandet,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om fortbildningsinsatser för flyktingar med utländska
vårdexamina,3]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om invandrarforskning.4]
Mot. 1989/90
Sf610
23
Stockholm den 17 januari 1990
Bengt Westerberg (fp)
Kerstin Ekman (fp)
Karl-Göran Biörsmark (fp)
Birgit Friggebo (fp)
Elver Jonsson (fp)
Daniel Tarschys (fp)
Jan-Erik Wikström (fp)
Ingemar Eliasson (fp)
Charlotte Branting (fp)
Sigge Godin (fp)
Ingela Mårtensson (fp)
Anne Wibble (fp)
Maria Leissner (fp)
1 1989/90:U253
2 1989/90: A211
3 1989/90:So418
4 1989/90:Ju806
Mot. 1989/90
Sf610
24