Motion till riksdagen
1989/90:Sf4

av Sten Svensson m.fl. (m)

med anledning av skr. 1988/89:153 med
redogörelse för en överenskommelse om vissa
ersättningar till sjukvårdshuvudmännen
m.m. för år 1990

Sammanfattning

I skrivelsen redogör regeringen för en överenskommelse med sjukvårdshuvudmännen
om en fortsättning på det s.k. Dagmarsystemet. Detta har bl.a.
lett till minskad valfrihet för medborgarna när det gäller sjukvården, allt
längre köer till nödvändiga operationer, en svällande byråkrati och minskad
effektivitet kombinerat med ökade kostnader.

1 motionen föreslås därför att Dagmarsystemet i stället för att fortsättas
genom nya överenskommelser snarast avskaffas. I stället bör en allmän och
obligatorisk sjukvårdsförsäkring som följer den enskilde medborgaren införas.

Finansieringen skulle förbli gemensam och solidarisk men valet bli patientens.

Skrivelsen

De nuvarande reglerna om ersättningar till sjukvårdshuvudmän m.m. - det
s.k. Dagmarsystemet-infördes 1984.1 proposition 1983/84:190 motiverades
de nya principerna för sjukvårdsersättningen med att de skulle underlätta
statsmakternas och sjukvårdshuvudmännens gemensamma strävan att säkerställa
en vård och omsorg som svarar mot befolkningens behov och att
den även skulle främja ett effektivt utnyttjande av vårdresurserna.

Det uppställda målet skulle uppnås genom att det allmänna statsbidraget
till den psykiatriska vården och de försäkringsersättningar som utgick till den
öppna sjukvården skulle omvandlas till schablonberäknade allmänna sjukersättningar.
Schablonberäkningen grundades på en fördelning per invånare
inom sjukvårdsområdet. Det nya systemet skulle enligt proposition
1983/84:190 underlätta det offentligas totalplanering, dvs. även den fria sjukvården
i form av privatpraktiker, fritidspraktiker och läkarhus skulle omfattas
av denna planering. Genom att frångå de tidigare principerna om prestationsbunden
sjukvårdsersättning förespeglade propositionen att man skulle
uppnå en ”mer behovsanpassad sjukvård”. I skrivelsen 1988/89:153 definieras
vad som avses med behovsanpassade kriterier på följande sätt:

"De fördelningskriterier som valts som grund för den behovsbaserade resursfördelningen
är olikheter i befolkningens dödlighet, sjukfrånvaro och

förtidspensionering samt antalet ensamboende äldre. Den behovsbaserade Mot. 1989/90
fördelningen innebär i första hand att sjukvårdsområden med en relativt sett Sf4
hög andel arbetare och lägre tjänstemän erhåller en större ersättning än vad
som annars skulle varit fallet. Genom att införa en behovsbaserad fördelning
av sjukvårdsersättningarna uppnås således väsentliga fördelningspolitiska
effekter. Sjukvårdshuvudmännen ges ökade förutsättningar att anpassa hälso-
och sjukvårdens resurser till den ojämna fördelningen av behoven.”

Att de förändringar av ersättningsprinciperna inom sjukvårdsersättningen
som är en konsekvens av Dagmaröverenskommelsen bottnar i ett utomordentligt
grumligt tänkande framgår av de refererade synpunkterna i proposition
1983/84:190 och skrivelse 1988/89:153. Att en schablonersättning som i
huvudsak baseras på invånarantalet inom sjukvårdsområdet sämre tillgodoser
människors önskemål om och behov av vård än vad prestationsbundna
ersättningar gör är självklart. Så stiger t.ex. sjukvårdsbehovet snabbt ju
äldre patienten blir. I realiteten fördubblas det för vart femte åldersår. Vården
av en 80-åring kostar 16 gånger mer än vården av en 60-åring. Detta
innebär att fördelningen mellan landstingen på ett helt annat sätt skulle ha
anpassats till åldersstrukturen i landstingen med en prestationsersättning
och med av oss tidigare föreslagna stimulanser för läkare som etablerar sig i
underförsörjda områden. Såväl målet om en god sjukvård för alla som de
anförda fördelningsmässiga strävandena motverkas i hög grad av 1984 års
nya ersättningsprinciper.

Moderata samlingspartiet varnade vid riksdagsbehandlingen av Dagmarförslaget
för de svåra konsekvenser för svensk sjukvård som systemet skulle
leda till. Att följderna blivit ännu allvarligare än vad vi då fruktade framgår
av det senaste halvårets larmrapporter, inte minst från den kvalificerade
akutsjukvården. Vårdköer har blivit ett kännetecken för svensk sjukvård,
trots de stora resurser som satsas på sjukvården och de extra medel som tillskjutits
för att avhjälpa bristerna på de hårdast drabbade områdena. Några
få exempel visar hur allvarlig situationen är. För kärlkransoperationer får
patienter vänta nära åtta månader i Bohuslän och drygt sju månader i Göteborg.
Det är åtta och en halv månaders väntetid för starroperationer i Värmlands
län och nära åtta månader i Jämtlands län. Patienter som skall operera
höftleder får vänta upp till 15 månader i Södermanlands län och drygt nio
månader i Östergötlands län. De höftledsoperationer som inte kunnat utföras
vid Karolinska sjukhuset - inte på grund av brist på personal och operationskapacitet
utan på grund av bristande budgetmedel för inköp av höftledsproteser
- klargör tydligt att en planhushållande styrning av en så betydelsefull
sektor som sjukvården skapar problem som liknar dem som kännetecknar
Östeuropas havererade ekonomier. Detta borde, enligt vår mening,
inte kunna accepteras i ett land som säger sig värna välfärden. Det s.k. Dagmarsystemet
måste därför snarast avskaffas och ersättas med en allmän obligatorisk
sjukvårdsförsäkring.

Människors behov måste styra vilken sjukvård som skall erbjudas. En god
hälso- och sjukvård på lika villkor för hela befolkningen uppnås säkrast genom
en allmän, obligatorisk sjukvårdsförsäkring som följer patienten. Avgiften
bör, liksom den landstingsskatt som den delvis ersätter, tas ut efter
förmåga. På så sätt ges producenterna - vare sig dessa finns inom den offent- 10

liga eller den privata vården-signaler om vilken vård och vilka vårdresurser Mot. 1989/90
som erfordras. Sf4

Patientens frihet att själv välja läkare eller sjukvårdsinrättning bör vara en
självklarhet. Om det egna landstinget inte kan ge vård i tid står patienterna
i dag mestadels utan varje form av skyddsnät. En mycket liten grupp patienter
med stark ekonomi kan kanske erhålla privat kvalificerad vård, men huvudparten
hänvisas till vårdkön. För dessa kan hälsoproblemen förvärras
och många invalidiseras, tvingas till förtidspensionering eller t.o.m. dö medan
de står i vårdkön. Kostnaderna för sjukpenning och förtidspensionering
blir många gånger väsentligt högre än vad operationen eller behandlingen
skulle ha kostat. Kostnaderna för såväl den enskilde som den offentliga sektorn
mångdubblas.

En allmän och obligatorisk sjukvårdsförsäkring som tillförsäkrar den enskilde
vård, där vård står att erhålla, kan bidraga till att återge vår sjukvård
dess effektivitet och höga anseende för god, kvalificerad vård. De vattentäta
skotten mellan sjukvårdens finansiering och finansieringen av sjukpenning
och förtidspension skulle försvinna. För att skapa flexibilitet i vården bör
givetvis hindrande faktorer som etableringskontroller för läkare och tandläkare
m.m. samtidigt avskaffas liksom den s.k. R-listan, som bestämmer var
högkvalificerad vård skall få tillhandahållas.

I avvaktan pä att vårt förslag om en allmän och obligatorisk sjukvårdsförsäkring
blir verklighet bör en vårdgaranti införas. Svårt sjuka patienter som
inte kan fä vård i rimlig tid inom det egna landstinget skall ha rätt att få vård
på landstingets bekostnad privat, vid ett annat landsting eller, om så är lämpligt
eller nödvändigt, utomlands.

Mot bakgrund av vad som ovan anförts angående vår inställning till etableringskontroll
av läkare, tandläkare och sjukgymnaster, avvisar vi de i skrivelsen
beskrivna skärpta reglerna vid överlåtelse av praktiker.

När det gäller den psykoterapeutiska verksamhten vidhåller vi vår i andra
motioner tidigare framförda uppfattning att psykologisk och psykoterapeutisk
behandling, i likhet med vad som är fallet i flera länder, skall ersättas via
den allmänna försäkringen. Sådan ersättning bör kunna ges till legitimerade
psykologer och psykoterapeuter för behandling efter remiss från läkare.

Landstingsmonopolet och Dagmarsystemet har i Sverige åstadkommit
stängda vårdavdelningar, orimliga köer till angelägna operationer för de svårast
sjuka och stora problem med s.k. klinikfärdiga patienter. Det har medfört
ett politikerstyrt sjukvårdssystem med bristande förmåga till anpassning
till patienternas skiftande sjukvårdsbehov. Ett organisatoriskt system som så
flagrant visat sin oförmåga måste avskaffas, ju förr dess bättre.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Dagmarsystemet
snarast bör avskaffas,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en allmän obligatorisk
sjukvårdsförsäkring i enlighet med vad som i motionen anförts,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att - i av

Mot. 1989/90
Sf4

motionen anförts.
Stockholm den 4 oktober 1989
Sten Svensson (m)

Gullan Lindblad (m)
Charlotte Cederschiöld (m)
Ingvar Eriksson (m)

Margit Gennser (m)

Ingrid Hemmingsson (m)
Inger René (m)

Per Stenmarck (m)

Ingegerd Troedsson (m)

Görel Bohlin (m)

Hans Dau (m)

Karin Falkmer (m)
Ann-Cathrine Haglund (m)
Bertil Persson (m)

Mona Saint Cyr (m)
Karl-Gösta Svenson (m)
Göran Åstrand (m)

vaktan på den av oss föreslagna sjukvårdsförsäkringen - en vårdgaranti
införs i enlighet med vad som i motionen anförts,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att landstingsgränserna
bör avskaffas så att patienterna fritt kan välja läkare
och sjukhus,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att etableringskontrollen
för läkare och sjukgymnaster avskaffas,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att privatpraktiserande
legitimerade psykoterapeuter och psykologer skall ersättas
inom sjukförsäkringssystemets ram i enlighet med vad som i

gotmb 90023. Stockholm 1989

12