Motion till riksdagen
1989/90:Sf39

av Rune Backlund (c) m.fl.

med anledning av regeringens skrivelse 1989/90:68
om invandrar- och flyktingpolitiken

Det gångna årtiondets svenska flyktingpolitik präglas i hög grad av dramatiska
förändringar, återkommande omorganisationer och kraftigt ökande
kostnader.

Under de första åren på 1980-talet uppgick antalet asylsökande till ca
4 000 per år. År 1984 steg den siffran brant till ca 10 000. De därpå följande
åren fortsatte antalet att öka år från år. År 1988 nådde man i det närmaste
20 000. Det senaste året 1989 steg antalet asylsökande till ca 29 000, varav
minst 19 000 under andra halvåret.

I statistiken kan man under det gångna årtiondet spåra en utveckling mot
att skälen till asyl blivit svagare. Jämförelser mellan åren är dock svåra eftersom
olika praxisändringar har vidtagits. Det är dock klart att andelen som
fått uppehållstillstånd med uppfyllande av flyktingkonventionens krav har
blivit lägre under andra hälften av åttiotalet. Andelen uppgår under de senaste
åren till ca 20%.

Samhällets organisation för att ta emot, utreda och slussa ut flyktingar i
samhället har vid två tillfällen under 1980-talet genomgått omfattande förändringar.
Under tiden mellan omorganisationerna har dessutom ett antal
”krispaket” satts in för att lösa akuta problem.

Med facit i hand kan man konstatera att vid varje omorganisation eller
insatt ”krispaket” har man underskattat antalet asylsökande och åstadkommit
en för liten utrednings- och mottagningsorganisationskapacitet. Vid den
stora omorganisationen 1984/85, då invandrarverket tog över hela ansvaret
för förläggningsverksamheten och utflyttningen till kommunerna, förväntades
antalet asylsökande uppgå till ca 4 - 5 000.1 verkligheten blev det mångdubbelt
fler. När regeringen och riksdagen senast förändrade organisationen
(SIV 89) dimensionerades mottagningsapparaten till att klara upp till 20 000
asylsökande. Verkligheten 1989 blev som tidigare konstaterats 29 000.

Detta förhållande har skapat många problem inom flyktingpolitiken under
det gångna årtiondet. Resultatet har blivit lång väntan på beslut i asylärenden
med åtföljande praxisändringar för att undvika att man tvingas utvisa
människor som bott i vårt land under en lång tid. Dessutom har vi fått
långa förläggningsvistelser i avvaktan på besked i asylärendet eller för att få
en kommunplats. Kostnaderna för flyktingpolitiken har också stigit brant.
För budgetåret 1989/90 kan kostnaderna beräknas till minst 5,3 miljarder

kronor vilket är drygt 1,7 miljarder mera än vad riksdagen anvisade våren
1989.

På samma sätt som mottagningsorganisationen varit föremål för översyn
två gånger under åttiotalet har också grunden för flyktingpolitiken - utlänningslagen
- utretts vid två tillfällen. Riksdagsbesluten 1984 och 1989 har
inte inneburit några justeringar av det materiella innehållet i grunderna för
rätten till asyl i Sverige. Däremot kom beslutet 1989 att innehålla skärpningar
i lagstiftningen när det gäller att motverka så kallat missbruk av asylrätten.

Regeringsbeslutet december 1989

I december ansåg regeringen läget inom landets flyktingmottagning så akut
att man var beredd att med stöd av bestämmelserna om ”särskilda skäl” som
anges i utlänningslagen (3 kap 4 § andra stycket) begränsa rätten till asyl till
endast dem som uppfyller kraven i FN:s flyktingkonvention. De som i övrigt
har särskilt starka skyddsbehov omfattas också av samma rätt. Förändringen
gäller tills vidare och regeringen anger i flyktingskrivelsen 1989/90:68 att
man för närvarande inte kan bedöma när en omprövning av beslutet kan ske.

En försiktig bedömning är nog att det tar minst ett år att avveckla de balanser
som uppstått genom den kraftiga tillströmningen av asylsökande under
andra halvåret och att uppnå de tidsramar för utredning/förläggningsvistelse
som riksdagen fastställt våren 1989.

Staten-kommunerna och flyktingmottagandet

Sveriges flyktingpolitik bygger på en arbetsfördelning mellan statens organ
polis/invandrarverk och landets kommuner. Staten beslutar om regelverket
och tar i stort hela det ekonomiska ansvaret. Kommunerna står för den praktiska
utslussningen i samhället.

Under det gångna året har det blivit allt tydligare att kommunerna och
staten haft olika ambitionsnivåer för hur många flyktingar vårt land kan ta
emot. Invandrarverket har fått fungera som buffert. En beskrivning av invandrarverkets
roll är jämförelsen med ett badkar där verket varken har haft
kontroll över tillflödet eller utflödet. Resultatet har trots stora ansträngningar
blivit att 7 000 flyktingar med tillstånd väntar på kommunplats. Läget
för 1990 är att kommunernas avtal med invandrarverket redan är i stort sett
intecknade genom de drygt 20 000 människor som väntar på förläggningar.

De asylsökande som kommer under 1990 får därför också bereda sig på långa
väntetider på invandrarverkets förläggningar.

Kommunernas problem är väl kända såsom bostadsbrist eller i vissa delar
av landet brist på arbete, men det finns ibland också en rädsla för främlingsfientlighet
genom att för många flyktingar koncentreras till den egna kommunen.
Hög ambitionsnivå på det kommunala mottagandet har i en del fall
blivit ett direkt hinder för att pröva provisoriska lösningar t ex på bostadsområdet
för att öka utslussningen.

Den obalans som uppstått mellan statens mottagning av asylsökande och
kommunernas förmåga och vilja att slussa ut flyktingar i samhället är
oroande. Nuvarande flyktingpolitik bygger på ett samspel. Fungerar inte det 11

Mot. 1989/90
Sf39

blir följden att politiken havererar och flyktingarna blir de stora förlorarna. Mot. 1989/90

Riskerna ökar också för att främlingsfientliga strömningar får ett djupare Sf39

fotfäste i samhället.

Tillsätt en kommission för att utforma en långsiktig flyktingoch
invandrarpolitik

Åttiotalets omorganisation och översyner har bara snuddat vid de riktigt
övergripande frågorna. Inriktningen har varit att lösa de akuta problemen i
flyktingmottagandet. Det har också funnits en rädsla för att öppet diskutera
de mera långsiktiga trenderna. Man har varit orolig för att det skulle kunna
tas som intäkt för en eftergift till de grupper i samhället som krävt en restriktivare
flyktingpolitik.

Regeringens beslut att tills vidare begränsa rätten till asyl ger ett tillfälligt
andrum som måste utnyttjas till att utforma en mera långsiktig och övergripande
policy för svensk flykting- och invandrarpolitik.

Enligt centerpartiets uppfattning bör en parlamentariskt sammansatt
kommission tillsättas med uppgift att utforma en mera långsiktig svensk flykting-
och invandrarpolitik. Som utgångspunkt för arbetet kan de ovan redovisade
frågeställningarna gälla. I kommissionen bör såväl rikspolitiska som
kommunpolitiska intressen vara representerade. Arbetet bör bedrivas
skyndsamt.

Hemställan

Med hänvisning till vad som ovan anförts hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om tillsättandet av en kommission för att utforma den
framtida flykting- och invandrarpolitiken.

Stockholm den 7 februari 1990

Rune Backlund (c)
Karin Israelsson (c)
Rosa Östh (c)
Roland Larsson (c)
Kersti Johansson (c)

Ulla Tillander (c)
Göran Engström (c)
Marianne Jönsson (c)

gotab 99812, Stockholm 1990

12