Motion till riksdagen
1989/90:Sf335

av Elving Andersson (c)

Ersättning och ledighet för närståendevård

Hosten 1988 antog riksdagen en lag om ersättning och ledighet vid kortvarig
närståendevård.

Lagen gick i korthet ut på att en närstående som vårdar en svårt sjuk person
i hemmet skall ha rätt till ersättning från försäkringskassan och rätt till
ledighet från sin anställning under högst 30 dagar. Ersättningen skall vara
skattepliktig och utgöra pensionsgrundande inkomst. Lagen begränsar också
starkt möjligheterna till ersättning om det kan anses vara ett kommunalt eller
landstingskommunalt ansvar att den vårdbehövande ges vård.

Lagstiftningen och tillämpningen av densamma är stelbent och tar inte tillräcklig
hänsyn till de varierande omständigheter som kan föreligga i det enskilda
fallet.

Enligt min åsikt bör det vara den vårdbehövandes situation och behov som
skall vara avgörande om ersättning för anhörigvård skall kunna utgå. Om
det i det enskilda fallet är bäst för den vårdbehövande att få denna vård av
en nära anhörig bör detta kunna tillgodoses, även om det rent formellt är
kommun eller landsting som är skyldiga att ge vården.

I vissa fall kan en enstaka dags vårdinsats behövas av en anhörig. Inte
minst i samband med demens kan detta förekomma. Ett enkelt system, liknande
det som finns vid föräldras vård av sjukt barn, bör då kunna tillämpas.
Detta skulle ge stor flexibilitet och därmed vara till gagn för både den vårdbehövande
och den anhörige liksom för samhällets vårdorganisation i stort.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen begär förslag av regeringen om ändrade regler för ersättning
och ledighet för närståendevård i enlighet med vad som anges
i motionen.

Stockholm den 25 januari 1990

Elving Andersson (c)