Motion till riksdagen
1989/90:Sf324

av Karin Wegestål och Birthe Sörestedt (båda s)

Tandvårdstaxan 1989/90

Sf324-330

Tandvårdstaxan skall vara utformad i enlighet med de tandvårdspolitiska
målen. I tandvårdslagens andra paragraf sägs att målet för tandvården är en
god tandhälsa och en tandvård på lika villkor för hela befolkningen. I lagens
tredje paragraf anges vilka krav som tandvården skall uppfylla. Tandvården
skall

1. vara av god kvalitet och lägga särskild vikt vid förebyggande åtgärder,

2. tillgodose patientens behov av trygghet i vården och behandlingen,

3. vara lätt tillgänglig,

4. bygga på patientens självbestämmande och integritet samt främja goda
kontakter mellan patienten och tandvårdspersonalen.

Med utgångspunkt från dessa tandvårdspolitiska mål har betänkandet av
1978 års tandvårdsutredning angående reviderad tandvårdstaxa (SOU
1982:50) angett att tandvårdstaxan bör tillgodose följande specifika mål:

Tandvårdstaxan skall medge tillgång till tandvård av god kvalitet, stimulera
de försäkrade att söka tandvård samt bidraga till att samtliga försäkrade
kan beredas tillgång till regelbunden tandvård.

Taxan skall befrämja ett effektivt utnyttjande av tandvårdens resurser och
gynna rationaliseringar både när det gäller den enskilda vårdgivaren och
vårdgivarkollektivet. Utformningen bör göras så, att den också gynnar
landstingens planering av tandvården.

Tandvårdstaxan skall i princip vara fri från vårdstyrande effekter.

Valet av vårdgivare skall i princip inte påverka patientens kostnad för
tandvård.

Tandvårdstaxan skall ge patienter med stora vårdbehov ett högkostnadsskydd
samt skydda patienterna mot omotiverade kostnader.

Taxan bör utformas så att den minimerar vårdgivarnas och samhällets administration
och underlättar enhetlig planering.

Det kan konstateras, att tandvårdslagens andra paragraf med dess betoning
av tandhälsan som det övergripande målet för tandvården inte återspeglas
i tandvårdsutredningens mål för tandvårdstaxan. Inte heller tandvårdslagens
tredje paragraf med dess framhävande av den förebyggande tandvårdens
betydelse har satt några spår i utredningens målformuleringar.

Den nuvarande tandvårdstaxan är snarare ett hinder för en seriös satsning
på förbättrad tandhälsa för hela befolkningen. Enligt den nuvarande taxan

1 Riksdagen 1989190. 3 sami. Nr SJ324-330

ersätts vårdgivaren per utförd åtgärd. Ju sjukare patienten är, desto större
ersättning får vårdgivaren. Ur ekonomisk synpunkt har vårdgivaren inget intresse
av att patienten får en förbättrad tandhälsa. Ett sådant ersättningssystem
kan leda till övervård, dvs. vårdgivaren utför fler åtgärder än vad patientens
tillstånd kräver.

Tandvårdstaxan borde istället utformas så, att vårdgivaren ersätts för
tandhälsa och inte för antal utförda fyllningar och liknande. Den borde stimulera
till förebyggande vård. Ur patientens synpunkt bör ett system vara
positivt, som stimulerar tandläkaren att så tidigt som möjligt diagnostisera,
förebygga och behandla tandsjukdomar.

Tandvårdstaxan borde ha en klar inriktning mot förebyggande tandvård
och därigenom bättre motsvara kraven i tandvårdslagens andra och tredje
paragraf.

I årets budgetproposition (prop. 1989/90:100, bil.7) föreslås att tandvårdsförsäkringen
kommer att ses över, så att det förebyggande tandvårdsarbetet
ges en starkare ställning. Med anledning härav föreslås att tandvårdstaxans
betydelse i sammanhanget beaktas.

Hemställan

Med hänvisning till det ovan anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om betydelsen av tandvårdstaxans utformning i förhållande
till en bättre tandhälsa.

Stockholm i januari 1990

Karin Wegestål (s) Birthe Sörestedt (s)

Mot. 1989/90
Sf324

2