Motion till riksdagen
1989/90:Sf281

av Martin Olsson och Stina Eliasson (båda c)
Småföretagarnas egenavgifter

De småföretagare som uppnår de minsta överskotten i sina verksamheter
tvingas betala egenavgifter till sjukförsäkringen och ATP utan att få några
motsvarande förmåner inom socialförsäkringssystemet, eller i förhållande
till avgifterna mycket blygsamma förmåner.

Den allmänna försäkringen skall bl.a. ha en solidarisk karaktär. Det är
mycket anmärkningsvärt att riksdagens socialistiska majoritet under flera år
hänvisat just till detta när man avslagit motioner av oss om regeländringar
syftande till överensstämmelse mellan egenavgifter och förmåner inom sjukförsäkringen
och ATP.

Något direkt samband mellan avgifter och förmåner finns nämligen inte i
den allmänna försäkringen. Detta medför att egna företagare med låga inkomster
betalar tusentals kronor i avgifter årligen utan att få motsvarande
förmåner i form av rätt till sjukpenning och ATP. Vi vill hänvisa till de talande
exemplen i motionen 1987/88:Sf263.

För att kort redovisa situationen kan erinras om att inkomster under 6 000
kronor ej berättigar till sjukpenning, men att avgiften på t.ex. 5 900 kronor
i årsinkomst är 566 kr.

När det gäller ATP ger inkomster under drygt ett basbelopp (f.n. 29 700
plus 100 kronor) inga ATP-poäng. Trots detta får en egenföretagare med en
inkomst på just ett basbelopp erlägga 3 861 kronor i ATP-avgift.

Pensionstillskott utgår fr.o.m. i år med 50 % av basbeloppet till dem som
saknar rätt till ATP eller som har ATP understigande detta belopp. Det innebär
faktiskt att en egenföretagare med inkomst ej överstigande 1,83 gånger
basbeloppet (54 351 kronor) kan få betala upp till drygt 7 000 kronor i ATPavgift
utan att därför få någon ATP-pension, utöver den som kvittas mot
pensionstillskottet och inte ger den enskilde någon mer inkomst.

Det kan synas som orealistiskt låga inkomster som här tagits med i exemplen.
Men faktum är att många småföretagare under uppbyggnadsskedet och
även vid år av motgångar kan tvingas redovisa mycket låga inkomster. Om
två makar är verksamma i ett företag har de rätt att dela inkomsten mellan
sig varför redovisade inkomster under 55 000 kronor inte alls är ovanliga för
var och en av dem.

För att ytterligare belysa hur hög ATP-avgiften kan vara för en småföretagare
i förhållande till den pension han eller hon får rätt till vill vi ta ett annat
exempel.

Om en egenföretagare har en inkomst motsvarande 2,5 basbelopp, alltså Mot. 1989/90

i år 74 250 kronor, får han betala 9 652 kronor i ATP-avgift (13 %). Om han Sf281

teoretiskt skulle ha just en inkomst av 2,5 basbelopp som medeltal för sina
femton bästa ATP-år får han - om han uppfyller kravet på trettio poängår 1,5
ATP-poäng, vilket skulle ge honom en ATP-pension av 26 730 kronor,
vilken med 11 880 kronor skulle överstiga pensionstillskottet på 14 850 kronor.
Ett års ATP-avgift skulle i exmplet utgöra drygt 81 procent av ett års
verklig pension.

Om vi i stället tar en företagare som har en inkomst av 222 750 kronor,
alltså 7,5 basbelopp, får denna betala 28 957 kronor i årlig ATP-avgift. Hans
ATP-pension blir om vi gör samma antagande som ovan om de femton respektive
trettio åren 115 830 kronor, vilken med 100 980 kronor skulle överstiga
pensionstillskottet. Ett års ATP-avgift skulle i detta exempel, alltså för
en företagare som har inkomst vid maximal ATP-grundande inkomst, utgöra
knappt 29 procent av ett års verklig pension.

Dessa exempel visar klart att företagare med låga inkomster betalar synnerligen
höga ATP-avgifter i förhållande till vad de verkligen får ut i ATP
om man även tar hänsyn till pensionstillskottet.

Därmed har vi inte kritiserat systemet med pensionstillskott som ju är en
förutsättning för att alla pensionärer inom ramen för nuvarande pensionsregler
möjligen skall uppnå existensminimum.

Inom centerpartiet har vi utarbetat ett förslag om en betydligt höjd grundpension
som skulle ersätta nuvarande folkpension, pensionstillskott och
KBT samt de särskilda skattereglerna. Vi har i en partimotion begärt att ett
sådant pensionssystem skall införas. Därest majoriteten inte accepterar vårt
förslag är det nödvändigt att småföretagarnas avgifter inom nuvarande system
får sin lösning snarast möjligt.

Detta med höga avgifter på låga inkomster är särskilt ett landsbygdsproblem.
För att få - eller behålla - levande bygder är det viktigt att stimulera
småföretagsamhet av olika slag. Vi anser att gällande regler för egenavgifter
för företagare med låga inkomster tyvärr har motsatt effekt jämfört med de
olika åtgärder som behöver vidtas för att ”hela Sverige skall leva”.

Även för dem som är anställda på exempelvis deltid erläggs arbetsgivaravgifter
som inte står i relation till vederbörandes förmåner. Härvid är dock att
märka att det är en avsevärd skillnad eftersom företagaren själv betalar sina
avgifter medan för anställda arbetsgivaren erlägger avgifter baserade på totala
lönesumman för alla anställda så att en utjämning sker.

Ur rättvisesynpunkt och för att inte motverka människors vilja att ta initiativ
måste reglerna för fastställande av egenavgift för dem som räknas som
företagare och har begränsade inkomster ändras. Det kan inte accepteras att
dessa små skall betala avgifter som endast går till att finansiera förmåner för
dem som har bättre inkomster. Att de minst bemedlade skall drabbas förhållandevis
hårdast kan inte få fortsätta.

Formella eller administrativa skäl får inte tas som intäkt för accepterande
av ett orättvist system. Ändringar måste genomföras och måste syfta till en
rättvisa och överensstämmelse mellan avgifter och förmåner i vart fall för
företagare med små inkomster, men helst för alla som själva betalar sina avgifter.
7

Lösningen finns endera i ett system med ett tillräckligt stort avgiftsfritt Mot. 1989/90

bottenbelopp eller i ett system som på annat sätt ger överensstämmelse mel- Sf281

lan avgifter och förmåner.

Med hänsyn till rådande systems fullständigt oacceptabla effekter bör riksdagen
hos regeringen begära att frågan skyndsamt utreds och förslag föreläggs
riksdagen.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen hos regeringen begär förslag syftande till överensstämmelse
mellan egenavgifter och förmåner inom sjukförsäkringen
och ATP för företagare med låga inkomster.

Stockholm den 22 januari 1990

Martin Olsson (c) Stina Eliasson (c)

8