Motion till riksdagen
1989/90:Sf213

av Siw Persson (fp)

Ersättning från det allmänna försäkringssystemet
för psykoterapibehandling

Under den allmänna motionstiden 1988/89 framfördes via samtliga riksdagspartier
14 motioner angående ersättning för behandling hos legitimerade
psykoterapeuter. Alltfler riksdagspolitiker har börjat uppmärksamma den
djupa orättvisa, som drabbar de människor som behöver sjukvårdsbehandling
av psykiska skäl jämfört med somatiska. Från både samhällsekonomisk,
rättvise- och jämlikhetssynpunkt borde det vara en medborgerlig rättighet
att, till en för vårdsökaren rimlig kostnad, erhålla vård oavsett ohälsans art.
Ändå resulterade förra årets motioner för berörda patienter endast i att cirka
1 promille av den totala sjukvårdsbudgeten tillfördes dem. I ljuset av de nya
undersökningar som visat på att 48 % av sjukskrivningarna är föranledda av
psykiska skäl, mot 45 % av somatiska, framstår denna promille som än mer
upprörande. Samtidigt visar dessa siffror den enorma kostnad som psykisk
ohälsa tillfogar samhället - både vad betrffar mänskligt lidande och ekonomiskt.
Det är också cyniskt när staten tillskjuter 90 milj. kr. för övervakning
och kontroll av sjukanmälda personer, när man samtidigt tillskjuter 19 milj.
kr. för psykologisk hjälp. Vill man inte att det skall ges möjligheter till psykologisk
hjälp, dvs. i många fall bota orsaken till frånvaron? Det hjälper ju inte
att enbart gå på symptomen.

Sett ur strikt ekonomisk synvinkel skulle en adekvat och kvalificerad hjälp
vid psykisk insufficiens minska sjukfrånvaron, dyrbara inläggningar på psykiska
kliniker, onödiga läkarbesök, medicinberoende etc. på ett drastiskt
sätt. Lägg därtill minskat produktionsbortfall, ökad effektivitet, färre vikarier
etc., så blir det närmast en truism att en anslutning av de legitimerade
psykoterapeuterna till försäkringssystemet skulle finansiera sig självt flera
gånger om.

Många legitimerade psykoterapeuter har erhållit sin långa och gedigna utbildning
via den statliga utbildningen för psykoterapeuter med socialstyrelsen
som utfärdare av legitimation efter lämplighetsprövning. Man frågar sig
osökt; varför utbilda personer till så kvalificerad kompetens i ett så svårt
yrke och sedan inte vilja veta av dessa tjänster? Eller vill man utnyttja tjänsterna
men slippa betala för dessa genom att överlåta till den enskilda personens
privatekonomi för avgörande om han/hon kan få behandling? Om det
senare är sanningen ber jag att få upprepa min fråga från min motion
1988/89, om detta kan anses försvarbart? Jag vill också fråga, om detta förfaringssätt
är moraliskt riktigt?

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen hos regeringen begär förslag om att lösa ersättningsfrågan
för behandling utförd av legitimerad psykoterapeut via det allmänna
försäkringssystemet.

Stockholm den 15 januari 1990

Siw Persson (fp)

Mot. 1989/90
Sf213

15