Motion till riksdagen
1989/90:Sf2
av Ulla Tillander m.fl. (c)
med anledning av skr. 1988/89:153 med
redogörelse för en överenskommelse om vissa
ersättningar till sjukvårdshuvudmännen
m.m. för år 1990
I skrivelsen redogörs för en överenskommelse om vissa ersättningar till sjukvårdshuvudmännen
för 1990 som nyligen träffats med företrädare för sjukvårdshuvudmännen.
De nya reglerna bygger vidare på systemet med schabloniserade
ersättningar som infördes 1985.
Centerpartiet anser att detta system ger en relativt rättvis fördelning över
landet av resurserna, vilket är eftersträvansvärt. Man uppnår dock inte allt
vare sig med en fullt utbyggd schabloniserad ersättningsmodell eller med de
nya överenskommelserna som presenteras i skrivelsen.
I skrivelsen påpekas att sjukvården skall bedrivas på lika villkor för hela
befolkningen. Det betyder att sjukvården skall garanteras vara likvärdig
över hela landet. Detta är också hälso- och sjukvårdslagens intention. När
det gäller läkarförsörjningen har dock den schabloniserade ersättningen inte
som enda åtgärd löst den problematiken.
I skrivelsen nämns inte något om vilka krafttag som måste till för att få
till stånd en jämn fördelning av läkare över hela landet. I denna fråga har
centerpartiet alltid förespråkat hela landets lika rätt till läkare. Några konkreta
förslag från vår sida för att få till stånd en jämnare fördelning kan nämnas.
- En djupgående analys av läkarförsörjningen bör genomföras och en plan
för utbildningsbehovet upprättas i enlighet med denna.
- Åtgärder i syfte att komma till rätta med den jourtyngd som i dag åligger
underläkarna måste vidtas. Detta kan bl.a. tillgodoses genom att primärjourerna
fördelas på ett större antal läkare.
- Landstingen måste ges möjlighet att erbjuda legitimerade läkare fast anställning
under sin specialistutbildning. I dag gäller detta oftast enbart för
överläkare och biträdande överläkare. Med vårt förslag skulle en läkarkontinuitet
främjas också i de delar av landet som är underförsörjda i detta
avseende.
- Legitimerade läkare skall ha rätt att tillgodoräkna sig all tjänstgjord tid
som läkare oavsett tjänstgöringens längd. Några krav på att vikariatet/anställningen
skall ha en viss längd för att man skall kunna tillgodoräkna sig
det vid sökande av annan läkartjänst skall således ej finnas.
- Det bör eftersträvas att läkarens maka/make ges reella möjligheter att få
arbete/utbildning där läkaren arbetar. Landsting, kommuner och näringsliv
bör därvidlag samarbeta i varje enskilt fall.
1* Riksdagen 1989190. 3 sami. Nr Sfi-4
Att landstingen bjuder över varandra med olika lockande förmåner, t.ex. Mot. 1989/90
avskrivning av studieskulder, är ett resultat av en ineffektiv politik att få lä- Sf2
kare att söka sig ut i landet. Den individuella lönesättningen som genomförts
kan vara bra i vissa fall, men det finns en klar risk att den kan användas av
landstingen för att bjuda över varandra i kampen om läkare. Ett sätt att
locka läkare och därmed klara läkarförsörjningen är att betala ut traktamente
för att höja läkarens lön. I Västernorrlands län, för att nämna ett exempel,
har landstinget givit läkare traktamente dag för dag för dem som är
bosatta på annan ort.
Genom att öka antalet utbildningsplatser i Umeå kan läkarförsörjningen
underlättas i den regionen. Norrlandslänen har en svår situation, liksom
Smålandslänen.
För att få till stånd en jämnare fördelning av läkare krävs rejäla regionalpolitiska
satsningar på alla fronter. Läkarbristen i vissa delar av landet får
inte ses som en isolerad företeelse. Centerpartiet kräver som tidigare nämnts
en djupgående analys av läkarförsörjningen, som bör ligga till grund för konkreta
förslag till lösning av denna fråga.
I skrivelsen nämns heller inget om hur landstingen skall klara de ökade
kostnader som uppstår om de skall ta över ansvaret för de enklare rättsmedicinska
undersökningarna. Om landstingen skall ta över ansvaret för de enklare
obduktionerna krävs omedelbart en noggrann genomgång av vilka resurser
som finns för denna verksamhet. Det är viktigt att rättsmedicinen garanteras
en fri och oberoende ställning vid ett förändrat huvudmannaskap.
En gemensam kraftsamling behövs för att komma till rätta med de långa
vårdköerna till t.ex. starr- och höftledsoperationer. Det räcker inte enbart
med att ge en särskild ersättning som regeringen nu föreslår. Ytterligare satsningar
behövs. De satsningar som presenteras i en bilaga till skrivelsen anser
vi vara helt otillräckliga. I bilagan beskrivs i korthet olika analyser och sammanställningar
som skall göras liksom bildandet av expertgrupper och utdelandet
av stipendier. Om detta är de enda åtgärder som regeringen har för
avsikt att genomföra i syfte att förkorta vårdköerna är det allvarligt. I skrivelsen
uttalas vidare att ansvaret för att utveckla verksamheten helt skall
ligga på respektive huvudman. Regeringen tycks förutsätta att olika vårdenheter,
landsting och expertgrupper utan regeringens hjälp skall kunna lösa
frågorna om de långa väntetiderna. Mot bakgrund av att regeringen drar in
stora resurser för huvudmännen är det inte acceptabelt att de ”nålpengar”
som ges tillbaka skall anses kunna lösa behoven. Frågan kvarstår hur denna
regeringens s.k. kraftsamling skall följas upp. Vi anser det vara självklart att
likvärdiga förhållanden i fråga om sjukvården skall gälla för hela landet. Vi
kräver därför att regeringen redovisar sina riktlinjer och därvid beaktar de
regionalpolitiska aspekterna för att kunna komma till rätta med vårdköerna.
Hemställan
Med stöd av det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om läkarförsörjningen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om landstingens ansvar för enklare obduktioner,
3. att riksdagen sorn sin mening ger regeringen till känna vad i mo- Mot. 1989/90
tionen anförts om behovet av att komma till rätta med de alltför långa Sf2
väntetiderna för vissa typer av vård.
Stockholm den 4 oktober 1989
Ulla Tillander (c)
Rosa Östh (c)
Göran Engström (c)
Marianne Jönsson (c)
Rune Backlund (c)
Roland Larsson (c)
Kersti Johansson (c)
5