Motion till riksdagen
1989/90:N60
av Carl Bildt m.fl. (m)
v 7 Mot.
med anledning av prop. 1989/90:88 1989/90
Vissa näringspolitiska frågor N60-61
Innehåll
1. Sammanfattning 2
2. Inledning 3
3. Socialistisk politik 4
4. ”Kollektivt nationellt kapital” 4
4.1. Förvärvslagstiftning 5
4.2. Statligt företagande 5
4.2.1 Statligt förvaltningsbolag 6
4.3. Löntagarfonderna 7
5. Småföretagens riskkapitalförsörjning 8
5.1. Skatterna hotar nyföretagandet 8
5.1.1. Statliga riskkapitalföretag = socialism 9
5.2. Småföretagsfonden 9
5.3. Bättre villkor för nyföretagandet 9
5.3.1. Bättre riskkapitalförsörjning 10
5.4. Utvecklingsfondernas roll 11
5.4.1. Kreditverksamheten 11
5.4.2. Styrelsesammansättningen 12
6. Kommunikationer 12
6.1. Infrastrukturfond 13
6.2. Nya finansieringsformer 14
6.3. Anslag till banverket 15
6.4. Anslag till vägar 15
7. Hemställan 16
1 Riksdagen 1989190. 3 sami. Nr N60-61
1
1. Sammanfattning
Mot. 1989/90
N60
Regeringens näringspolitiska proposition är ett utslag av dess kvarvarande
tro på socialistiska ideal - ideal som förkastas i resten av Europa. På flera
områden har regeringen återfallit i sådana tankar kring en aktiv statlig företagspolitik
som tidigare visat sig vara skadlig för såväl företagen som Sveriges
ekonomi. Medan resten av världen försöker avveckla statligt ägande försöker
den svenska regeringen utveckla statligt ägande.
Regeringens förslag att skapa ett gigantiskt förvaltningsbolag för statens
aktietillgångar bör avvisas. Syftet med denna lösning förefaller vara att förhindra
att företagsgrupperna kan avyttras. I stället bör en plan upprättas för
hur statens ägande i normala konkurrensutsatta företag skall avvecklas.
Ett annat utslag av övertron på statliga ingrepp gäller de nya utvecklingsbolagen.
Tanken är att dessa, huvudsakligen statliga, företag skall förvärva
andelar av olika småföretag. Regeringen motiverar detta med bristen på
riskvilligt kapital för småföretagen. I början av 1980-talet anfördes samma
motiv för löntagarfonderna. Regeringen förväxlar, medvetet eller omedvetet,
orsak och verkan. Det huvudsakliga skälet till att småföretag, till skillnad
från storföretag, har svårt att finna riskvilligt kapital är att villkoren och
förutsättningarna för många småföretag är alltför dåliga. Detta är grundproblemet.
Det löses inte genom nya statliga företag.
Moderata samlingspartiet har i andra sammanhang fört fram förslag på
olika områden som skulle medföra ett bättre företagarklimat.
I stället för statliga utvecklingsbolag föreslår vi att venturecapital-marknaden
förstärks genom att även privata bolag får lämna s.k. vinstandelslån.
Regeringen hade tidigare aviserat en omfattande proposition om infrastrukturfrågorna
som bl a skulle behandla frågor om finansiering av väg- och
järnvägsinvesteringar. Denna har uteblivit - istället behandlas frågorna om
anslag till vägar och järnvägar i en bilaga till den näringspolitiska motionen.
Det är allvarligt. De medel som i statsbudgeten anvisas till drift, underhåll
och investeringar i infrastruktur är långt ifrån tillräckliga. Underhållet av
gator, vägar och järnvägar är eftersatta. Nödvändiga investeringar för vägoch
järnvägstrafik har skjutits på framtiden på grund av brist på medel.
Regeringens förslag om att använda sjukförsäkringsmedel för att inrätta
en särskild fond för infrastrukturinvesteringar innebär dock ingen lösning.
Fondens funktion är mycket knapphändigt redovisad - det förefaller som om
förslaget yxats till i största hast. Förslaget bör avvisas av riksdagen.
Moderata samlingspartiet har tidigare lagt förslag om ändrade finansieringsformer
för vissa statliga verk. Dessa syftar till att underlätta infrastrukturinvesteringar.
Detta är dock lösningar på sikt. Under de närmaste åren
krävs anslag över statsbudgeten. Genom försäljning av statliga företag, eller
aktier i sådana företag, vilket föreslagits i en borgerlig trepartimotion
(1989/90:N214), kan staten tillföras betydande intäkter, vilka kan användas
bl.a. för infrastrukturinvesteringar. Det bör vara möjligt att kommande år
avyttra aktier, eller företagsandelar, för cirka fem miljarder kronor per år.
För kommande budgetår föreslår moderata samlingspartiet avsevärda förstärkningar
av anslagen till infrastruktur. Som en extraordinär åtgärd bör
riksdagen anvisa drygt 1,5 miljarder kronor utöver regeringens förslag för Mot. 1989/90
väginvesteringar och drift av vägar. N60
För investeringar i stomjärnvägar bör riksdagen anvisa drygt en halv miljard
mer än regeringen föreslagit.
2. Inledning
Grunden för välstånd och utveckling står att finna i en fungerande marknadsekonomi.
Erfarenheterna från olika länder i världen talar sitt tydliga
språk. Endast när medborgarna är fria att ta egna initiativ - och åtnjuta resultatet
av sin verksamhet - finns förutsättningarna att skapa välfärd för befolkningen.
En av grundstenarna i en fungerande marknadsekonomi är respekten
för den enskilda äganderätten.
Sveriges relativa välstånd har uppnåtts tack vare styrkan i det svenska näringslivet.
Trots att de svenska socialdemokraterna vid många tillfällen frestats
av socialistiska synsätt, och trots att en rad socialistiska regler och lagar
som försämrat den svenska ekonomins funktionssätt har införts, har den
marknadsekonomiska kärnan i det svenska samhället visat en stark motståndskraft
mot socialistiska ingrepp.
Medan socialdemokraterna inom vissa delar av ekonomin, t.ex. omsorgen
och bostadsförsörjningen, kunnat genomföra en långtgående reglering som
allvarligt inskränkt möjligheterna till enskilda initiativ har ingreppen i det
som brukar kallas näringslivet varit mindre omfattande.
Det främsta socialiseringsinstrumentet för de svenska socialdemokraterna
har varit skatterna. Skattetrycket i Sverige är i dag över 57 procent av bruttonationalprodukten.
Det är högre än i något annat land. En hög skattekvot
är självfallet mycket negativ för utvecklingsförutsättningarna i ett land. Sveriges
utvecklingsförmåga har också uppenbart försämrats under 1970- och
1980-talen i förhållande till andra industrialiserade länder. Tillväxten ligger
betydligt under OECD-genomsnittet. Konsekvensen har blivit att medan
svenska folket tidigare åtnjutit en levnadsstandard som klart översteg levnadsstandarden
i de flesta andra länder har Sverige på senare år halkat efter.
Mätt som BNP per capita har Sveriges välstånd sjunkit relativt sett. Det finns
flera OECD-länder som med det måttet är rikare än Sverige. Ännu mera
slående blir bilden om man jämför en genomsnittlig svensks privata konsumtionsmöjligheter
med vad invånare i andra västeuropeiska länder förfogar
över.
Ökad tillväxt ger inte bara den enskilde ökad privat konsumtionsförmåga
och företagen bättre utvecklingsmöjligheter - det ger också de offentliga organen
bättre förutsättningar att angripa olika problem, som t.ex. miljöförstörelse.
Nu står Sverige inför en rad utmaningar. Skattetrycket måste sänkas för
att stimulera insatser från enskilda individer och satsningar från såväl
svenska som utländska företag. Energipolitiken måste förändras så att miljön
och ekonomin inte hotas. Sverige måste vara med i det europeiska integrationsarbetet
- skall detta fullt ut kunna förverkligas krävs en ny Europapolitik.
Moderata samlingspartiets förslag beträffande riktlinjerna för ett framtida
1* Riksdagen 1989190. 3 sami. Nr N60-61
reformerat skattesystem återfinns i partimotionen ”Sänkt skatt - större frihet
- ökad välfärd” (1989/90:Sk403). Grunderna för en miljövänlig och ekonomiskt
ansvarfylld energipolitik redovisas i partimotionen ”Sveriges energipolitik”
(1989/90:N404). Förslag till hur Sveriges framtida relationer med
den Europeiska Gemenskapen bör utvecklas återfinns i partimotionen ”Sveriges
väg till Europa” (1989/90:U503).
I stället för att ge förutsättningar att lösa 1990-talets verkliga utmaningar
har regeringen presenterat en näringspolitisk proposition som snarast försämrar
marknadens funktionssätt och försvårar de nödvändiga omställningsproblemen.
3. Socialistisk politik
Sedan 1982 har de socialdemokratiska industriministrarna bedrivit en förhållandevis
pragmatisk politik. Ett antal företeelser som tidigare betraktades
som ”heliga kor” av den socialdemokratiska partiapparaten har i tysthet förändrats.
Ännu återstår dock mycket, vilket delvis belyses i senare avsnitt av
motionen. Denna socialdemokratiska förståelse för behovet av förändring
och förnyelse har - även om den varit svag - varit positiv. Nu finns det flera
tecken som tyder på att pendeln svänger åt det andra hållet.
LO kritiserade flera gånger regeringen och de tidigare industriministrarna
för olika moderniseringsåtgärder. Nu är industriministern en tidigare ledande
LO-funktionär. Det är kanske därför naturligt att mer av LO:s synsätt
på det svenska näringslivet präglar regeringens arbete.
LO är emellertid splittrat i en rad frågor som berör det privata näringslivets
utvecklingsförutsättningar. I de allra flesta fall är det den politisk demagogin
snarare än erfarenheterna från näringslivet som styr LO:s ställningstaganden.
Därför motsatte sig LO borttagandet av valutaregleringen och den
uppsjö av regler och bestämmelser som valutaregleringen krävde.
Regeringens oförmåga att lägga konkreta förslag om att utländska medborgare
inte längre skall diskrimineras vid köp av fast egendom är ett utslag
dels av den förhalnings- och förseningspolitik som präglar hela ministären,
dels av motviljan inom LO att anpassa spelreglerna i Sverige för företag till
vad som gäller i Västeuropa.
4. ”Kollektivt nationellt kapital”
Industriministern har tidigare i sin egenskap av andre ordförande i LO talat
mycket om det ”kollektiva nationella kapitalet”. Även många andra ledande
socialdemokrater har gjort sig till talesmän för samma grumliga chauvinistiska
inställning till internationellt samarbete. I det socialdemokratiska 90talsprogrammet
återfinns också liknande idéer. Bakom dessa uttryck står uppenbarligen
en vilja att på olika sätt förhindra att svenska företag blir ägda
av utländska intressen. Men det är också fråga om olika metoder att ordna
så att företagen styrs - inte av normala aktieägare - utan av kollektiva ägargrupperingar
som förutses vara ”nationella”.
I stället för denna snäva och gammalmodiga syn på nationens intresse
borde socialdemokraterna bekymra sig mer för den nationella konkurrens
Mot. 1989/90
N60
4
kraften. Vi befinner oss i Sverige i ett läge där vi successivt förlorar konkur- Mot. 1989/90
renskraft i förhållande till andra länder. I ett antal branscher framstår svensk N60
tillverkning som ej konkurrenskraftig oavsett om företagen ägs av svenska
eller utländska intressen.
4.1 Förvärvslagstiftning
Den svenska företagsförvärvslagstiftningen - den lagstiftning som syftar till
att förhindra utländska intressen att köpa svenska företag - bör omedelbart
avskaffas. Den är en anakronism i ett land som åtminstone till det yttre bekänner
sig till tankarna på att upprätta ett Europeisk Ekonomiskt Samarbetsområde
där de s.k. fyra friheterna - friheten för varor, tjänster, kapital
och människor att utan hinder röra sig över nationella gränser - skall respekteras
på samma sätt som inom den Europeiska Gemenskapen.
Regeringen skriver att lagstiftningen bör anpassas till den internationella
utvecklingen och göras förenlig med internationella överenskommelser.
Men det är uppenbart att regeringens vilja att förverkliga detta är begränsad.
Dels lägger den inte nu fram något förslag till förändrad lagstiftning, dels
talar man om att det i samband med förhandlingar om bindande instrument
om nationell behandling finns anledning att återkomma till vilka reservationer
som kan bli aktuella för svensk del.
Det är uppenbart att regeringen inte vill eller förmår förlika sig med tanken
på att på samma sätt som svenska företag kan förvärva företag i andra
länder skall utländska ägare kunna köpa svenska företag.
En sådan ägarintegration är ett fullständigt naturligt inslag i en fungerande
marknadsekonomi. Den nuvarande lagstiftningen utgör ett hinder för en sådan
utveckling.
Undersökningar visar att andelen utländska investeringar i Sverige i form
av direktinvesteringar och portföljinvesteringar har sjunkit. Detta borde ses
som ett allvarligt tecken på att Sveriges ekonomi inte inger förtroende i omvärlden.
Enligt vår mening finns det inte anledning att invänta EES-förhandlingarna
innan regeringen lägger förslag om borttagande av förvärvslagstiftningen.
De enda undantag som bör förekomma från principen om fri förvärvsrätt
gäller frågor som berör rikets militära säkerhet eller särskilda vitala
nationella säkerhetsintressen. Reglerna bör vara generella, dvs. appliceras
på förvärv från alla länder, irjte bara EES-länder.
Men att enbart avskaffa förvärvslagstiftningen är inte i sig tillräckligt. De
flesta svenska företag skyddas dessutom av s.k. utlänningsförbehåll i bolagsordningarna.
Dessa förbehåll inskränker utlänningars möjlighet att köpa aktier
i bolaget.
Det är uppenbart att sådan bestämmelser inte kan vara förenliga med
principerna om likabehandling i ett kommande EES-avtal. Regeringen bör
skyndsamt utreda hur systemet med utlänningsförbehåll kan avskaffas.
4.2 Statligt företagande
Det socialistiska arvet märks tydligast vad beträffar det statliga ägandet. Nu
talar man åter om ”ett aktivt statligt företagsägande”. Detta för tankarna till
5
den aktiva näringspolitiken från slutet av 1960-talet och början av 1970-talet. Mot. 1989/90
I denna politik utgjorde det statliga företagandet en grundsten. Det var de N60
åren då staten i rasande takt byggde upp ett företagsimperium. Statens förmåga
att välja lämpliga företag eller att leda dessa på ett framgångsrikt sätt
var mycket dålig. Ett antal skandalartade affärer rullades upp. Byggmaterialföretaget
Durox som privatägda Cementa fick städa upp efter, textilkoncernen
Eiser vars regionalpolitiskt betingade ”satsningar” lämnade ett antal
svikna löften och tomma fabrikslokaler efter sig, biltillverkningsprojekten i
Kalmar som kollapsade, Investeringsbanken som aldrig blev den utlovade
stimulansen till det svenska näringslivet, Stålverk 80-projektet som fick läggas
ner innan det ens byggdes, m.m.
Inte heller därefter har satsningar på statligt företagande varit framgångsrika.
Under ett antal år hölls svensk varvsindustri under armarna med gigantiska
subventioner från skattebetalarna. Det uppsköt bara tillfälligt den nödvändiga
strukturförändringen.
Under de senaste åren har de statliga företagen genomgått en rekonstruktionsfas.
Flera av företagen har förändrat ledning och företagskoncept. Delar
av verksamheten har avskilts och sålts till privata intressenter med bättre
förutsättningar att driva verksamheten. Den senaste förändringen är den pågående
fusionen mellan Procordia, Provendor och Pharmacia. Det innebär
att staten nu blivit minoritetsägare i det som en gång var det statliga företagandets
flaggskepp, Statsföretag AB. Vi har inte funnit anledning att kritisera
den affärsmässiga uppläggningen av företagsfusionen - däremot måste
understrykas att staten snarast måste kunna avyttra det kvarvarande aktieinnehavet
i det nya företaget. I en särskild kommittémotion med anledning av
proposition 1989/90:109 redovisas hur detta bör ske.
4.2.1 Statligt förvaltningsbolag
Regeringen lägger i propositionen fram förslag om ett statligt förvaltningsbolag
som skall äga statens aktier i ett antal stora företag.
Tabell 1
Företag sorn enligt regeringens förslag skall ägas av ett statligt förvaltningsbolag (exkl.
SGAB).
(Uppgifter för 1988)
Företag |
Anställda |
Omsättning |
Resultat |
Affärsverket FFV inkl FFV |
10037 |
6029 |
291 |
AB |
|||
ASSI |
7186 |
6977 |
466 |
NCB |
3751 |
4104 |
272 |
LKAB |
3921 |
2840 |
182 |
Procordia AB |
27834 |
18217 |
1991 |
SSAB |
12801 |
14499 |
1146 |
Celsius Industrier AB |
10384 |
6864 |
11 |
Total |
75914 |
59530 |
4359 |
Sammanlagt kommer det av regeringen föreslagna bolaget att förvalta värden
på över 25 000 miljoner kronor. Nära 76 000 personer arbetar i de berörda
företagen.
6
Regeringen lämnar inga ordentliga motiv för förändringen. Det bör noteras
att regeringen utan vidare förklaring lämnat t.ex. PK-banken utanför förvaltningsbolaget.
Inte heller ingår statens andel i folkrörelsestyrda OK Petroleum
eller det av staten majoritetsägda SP Exploration.
Regeringen skriver i propositionen att det är av avgörande betydelse att
staten har möjlighet att utöva sin ägarfunktion på effektivast möjliga sätt och
hävdar att det nya förvaltningsbolaget skulle innebära en mera ändamålsenlig
form för förvaltandet av det statliga aktieinnehavet.
Samtidigt skriver den att regeringen bör höra riksdagen innan beslut fattas
som innebär att förvaltningsbolaget inte längre innehar röstmajoriteten i något
av de nu helägda företagen. För de marknadsnoterade företagen bör
motsvarande gälla om förvaltningsbolaget inte längre kommer att ha ett avgörande
inflytande i något av bolagen.
Det är därmed uppenbart att förvaltningsbolaget inte skulle innebära någon
förenkling vid en försäljning av den statliga företagsverksamheten. Krav
på försäljning av de statliga företagen har under ett antal år väckts gemensamt
av moderata samlingspartiet, folkpartiet och centern. Detta skedde senast
genom en gemensam partimotion, ”Ägandespridning genom försäljning
av statliga företag” (1989/90:N214), där det ställdes krav på försäljning av
statens aktier i de nu aktuella företagen.
Förklaringen till regeringens vilja att placera statens aktier i ett förvaltningsbolag
återfinns i den av regeringen föreslagna rätten för förvaltningsbolaget
att ge ut konvertibla förlagslån upp till 15 procent av aktiekapitalet.
Tanken är, vilket regeringen även skriver i propositionen, att löntagarfonderna
och aktieplacerande pensionsföräkringsinstitutioner skall köpa
dessa.
Därmed skulle de av den socialdemokratiska rörelsen styrda löntagarfonderna
bli delägare i de statliga företagen. Externt ägande på denna nivå bidrar
naturligtvis till att försvåra en försäljning av de statliga företagen. Löntagarfonderna
och försäkringsbolag som Folksam skulle delvis kunna blockera
att de statliga företagen avyttras på ett sätt som främjar ägandespridning.
Regeringens förslag syftar uppenbarligen till att försvåra en försäljning av
de statliga företagen till deras anställda och den breda allmänheten. Förslaget
om förvaltningsbolag bör avvisas av riksdagen. I stället bör i enlighet med
motion 1989/90:N214 en försäljning av de statliga aktieinnehaven snarast
påbörjas.
4.3 Löntagarfonderna
Löntagarfonderna infördes för att tillfredsställasocialistiska ambitioner
inom det socialdemokratiska partiet. Ursprungligen var fonderna en metod
för successiv socialisering av hela det svenska näringslivet. Motståndet mot
detta hos allmänheten var uppenbart. Den variant av fonderna som slutligen
infördes var mindre omfattande, men likväl skadlig. Fonderna försöker
sakta men säkert etablera sig som maktfaktorer på den svenska aktiebörsen.
Genom förslagen om ett statligt förvaltningsbolag och statliga utvecklingsbolag
kan nya områden skapas för fondema.
När tillförseln av medel till fonderna enligt nu gällande bestämmelser upp
Mot. 1989/90
N60
7
hör efter nästa år, kommer socialdemokraterna att vilja ersätta dessa med Mot. 1989/90
någon ny form av ”kollektivt nationellt kapital”. Det förefaller orealistiskt N60
att tro att fondutbyggnaden helt skulle upphöra. Det är känt att det inom
LO pågår avsevärt arbete med att finna nya former för fondsystemet att utvecklas.
Löntagarfonderna utgör ett främmande och skadligt inslag i ekonomin.
Det finns inget motiv för att med skattemedel bygga upp ägande i vanliga
företag - oavsett om detta ägande styrs direkt av staten eller av organ som
regeringen inrättat.
Löntagarfonderna bör avskaffas. I en gemensam motion (1989/90:Fi712)
från de tre borgerliga partierna har vi presenterat förslag till hur avvecklingen
av löntagarfonderna skall gå till. Den av oss föreslagna metoden bidrar
till ökat hushållssparande och skapar resurser för andra väsentliga åtgärder.
5. Småföretagens riskkapitalförsörjning
Småföretagen har mycket stor betydelse för dynamiken och förnyelsen i ekonomin.
Traditionellt anses emellertid riskkapitalsatsningar i nyföretagande
inte vara någon särskilt lönsam verksamhet för externa finansiärer. Därför
har de flesta länder i västvärlden infört särskilda skatteincitament för satsningar
i ny- och småföretagande.
5.1 Skatterna hotar nyföretagandet
Nyföretagandet utgör den kanske viktigaste dynamiska kraften i samhällsekonomin.
Tillsammans med skattetryckets storlek utgör det basen för tillväxt
och ekonomisk utveckling. Det finns ett entydigt samband mellan skattetryck
och ekonomisk tillväxt. Ju högre skattetryck desto lägre ekonomisk
tillväxt.
I det förslag till skatteomläggning som nu bereds i regeringskansliet förblir
skattetrycket det högsta i västvärlden. Förslaget innehåller en rad särregler
för icke börsnoterade företag, som medför ett högre skattetryck för dessa än
för storföretagen.
- De ytterst begränsade möjligheterna till kvittning mellan över- och underskott
i olika förvärvskällor skapar betydande svårigheter för nyföretagandet.
Risktagandet för nyföretagaren ökar och blir för många oacceptabelt
högt.
- Förslaget innebär högre realisationsvinstskatter för små företag än för
börsnoterade bolag. Detta gör det dyrbarare för små företag att få tillgång
till riskkapital. Samtidigt skärps lönsamhetskraven för att inte ägarkapitalet
skall förlora i värde genom inflation och skatter.
- Beskattningen av näringsfastigheter skärps. I synnerhet gäller det de fastigheter
som inte förs in i aktiebolag.
- Flera av förslagen riskerar dessutom att tvinga flertalet småföretagare att
sätta sin verksamhet på bolag med allt vad detta innebär av ökad byråkrati
och lagreglering.
8
5.1.1 Statliga riskkapitalföretag = socialism
Genom skatteomläggningen införs västvärldens kanske hårdaste beskattning
av småföretag. Samtidigt konstateras att småföretagen lider brist på
riskkapital. Därför vill regeringen införa statliga riskkapitalföretag finansierade
via löntagarfonderna, utvecklingsfonderna och Norrlandsfonden.
Detta är ett utslag av en klart socialistisk strategi utan förankring i företagens
verkliga behov.
Det är svårt att föreställa sig någon annan europeisk regering som skulle
lägga fram ett så socialistiskt förslag för att ”stödja” småföretagandet.
Tvärtom går utvecklingen i omvärlden i riktning mot privatisering, marknadsekonomi
och enskilt företagande.
Vi avvisar förslaget till statliga riskkapitalföretag främst av följande skäl:
I. Det innebär en ökad statsinblandning i företagandet
II. Förslaget tillgodoser inte företagens behov av vare sig enskilt riskkapital
eller företagsledningskompetens på marknadsekonomiska villkor. Politikerinflytandet
ökar.
III. Småföretagandets hörnsten - oberoendet, självständigheten, egenförverkligandet
- sätts på undantag
5.2 Småföretagsfonden
Småföretagsfonden är en del av löntagarfondssystemet. Den infördes av socialdemokraterna
som ett slags ursäkt för att löntagarfondssystemet dränerar
småföretagen på vinstmedel.
Småföretagsfonden saknar i dag administration och sköts av Föreningsbankernas
Bank. Endast ca 100 miljoner kronor har placerats i företag. Resterande
ca 150 miljoner kronor är förhållandevis likvida tillgångar.
Småföretagsfonden fungerar inte och behövs inte. Regeringen vill nu
blåsa liv i fonden genom att överföra 200 miljoner kronor per år under fem
år från AP-fonden. Samtidigt skall småföretagsfonden få ett eget kansli med
en verkställande diektör.
Småföretagsfonden bör avvecklas. De medel som fonden inte har placerat
i företag och som inte krävs för att uppfylla bindande löften om framtida
finansiering bör överföras till AP-fonden. Fondens ägarengagemang i olika
företag bör successivt avyttras. Influtna medel bör tillföras AP-fonden.
5.3 Bättre villkor för nyföretagandet
De små företagens utvecklingsmöjligheter är av avgörande betydelse för
hela den svenska ekonomin. De små företagen är redan i dag ett omistligt
inslag i näringslivet och deras betydelse kommer att öka. Det är inte främst
de stora företagen som nu bryter väg mot en ny tid utan de små företagen,
grupperna och nätverken.
Under de senaste åren har det också visat sig att antalet sysselsatta i de
mindre företagen har ökat. I dag arbetar över 1 100 000 personer i företag
(exkl jordbruk) med färre än 200 anställda. De svarar för 25 procent av
svensk export.
Även om socialdemokrater numera i ord har en ganska positiv inställning Mot. 1989/90
till mindre företag är deras inställning till företagarna fortfarande negativ. N60
Trots att småföretagare givetvis är en mycket heterogen grupp människor
förenas de alla av en vilja att själva ta ansvar för och påverka sin livssituation.
De och deras familjer väljer att ofta ta stora ekonomiska risker och att
satsa mycket tid för att förverkliga sina egna idéer. Det är ur denna grupp
kreativa och innovativa människor som svenskt näringsliv hämtar sin dynamik.
En politik för att stärka nyföretagandet måste vara generell. I motion
1989/90:Sk320 har vi överskådligt presenterat hur en bra politik för småföretagen
bör se ut.
5.3.1 Bättre riskkapitalförsörjning
Den internationella rörligheten av kapitalet kräver att villkoren för att investera
i svenskt nyföretagande inte är sämre än dem som gäller för att investera
i motsvarande utländska företag. I de flesta länder gynnas nyföretagandet
genom olika former av förmånliga skatteregler. Till skillnad från förhållandena
i flera av våra viktigaste konkurrentländer finns det i Sverige inga
möjligheter för privatpersoner att på skattemässigt fördelaktiga vilkor
kunna spara för att senare starta ett företag. Trots att de flesta bedömare är
av åsikten att investeringar i nyföretagande generellt sett ger låg privatekonomisk
avkastning på såväl kort som medellång sikt och trots småföretagens
betydelse för ekonomins vitalitet saknas i Sverige metoder för att stimulera
investeringar i småföretag.
I bl.a. Storbritannien och USA finns ett system som har möjliggjort de
s.k. venturecapital-företagens ofta framgångsrika och nyttiga verksamhet.
Det liknar till en del de svenska ”villkorslånen”. Kapitalet som satsas i riskföretaget
är avdragbart för investeraren. När aktieposten så småningom avyttras
beskattas den inte fullt ut. Det innebär en viss skattesubvention av
nyföretagandet. Men den sker i stort sett på marknadens villkor. Som försvar
för denna skattestimulans anförs ofta att nästan alla andra regelsystem (t.ex.
kreditgarantier och skattemässig vinstutjämning) i mindre eller större utsträckning
gynnar stora företag och företagsgrupper.
För närvarande kan endast Industrifonden och staten lämna särskilda
”villkorslån” till riskfyllda projekt. Lånen är skattepliktiga för mottagaren och
bör följaktligen vara avdragbara för givaren - och kan därmed kvittas
mot utvecklingskostnader eller andra initialkostnader i projekten. För närvarande
kan man på goda grunder hävda att skattesystemet inte medger enskilda
näringsidkare att lämna motsvarande lån på liknande villkor. Därmed
”socialiseras” och begränsas denna marknad för riskkapital till förfång för de
enskilda företagen och ekonomin som helhet.
Fördelen för mottagaren - med villkorslånet - är att balansräkningen
krymps (lägre redovisade lån på passivsidan och aktiverade utvecklingskostnader
på aktivsidan av balansräkningen) samtidigt som lånen betalas tillbaka
i form av vinstandelar eller royalty på projekten endast i den mån sådana
uppstår.
Fördelen för långivaren är att riskexponeringen blir mindre än annars ge
noin att låhen blir skattemässigt avdragbara i samband med att de betalas ut Mot. 1989/90
och skatt erläggs först när vinsterna verkligen uppstår. N60
Vi anser det angeläget att det görs möjligt för enskilda företag och personer
att lämna någon form av villkorslån/vinstandelslån. På detta sätt skapas
eti efterstfävansvärd mångfald, samtidigt som förnyelsen av teknik och näringsliv
stimuleras. Riksdagen bör uppdra åt regeringen att skyndsamt återköntma
med förslag till nödvändiga åtgärder för att möjliggöra detta.
Det är väsentligt att erfarenheter från företagande, kapital och nya företag
på detta sätt kan sammanföras för att stärka småföretagens riskkapitalförsörjning
och allmänna kompetens. Detta samtidigt som systemet verkar
inom ramen för en fungerande marknadsekonomi med mångfald, näringsfrihet
och privat ägande.
5.4 Utvecklingsfondernas roll
Statsmakten skall enligt vår uppfattning inte onödigtvis gå in med skattemedel
för att stödja den ena eller andra företagssektorn eller företaget. Nyföretagandet
kan aldrig administreras fram. I stället är företagandet ett samspel
mellan ett gott och konkurrenskraftigt företagsklimat och enskilda människors
idéer och ambitioner.
Kreditförsörjningen sker bäst på en fri marknad med mångfald och konkurrens.
1 dag finns en fungerande kreditmarknad, varför statsmakten normalt
inte bör bedriva någon sådan verksamhet. Vad avser företagskonsultverksamhet
bedrivs även den bäst i öppen och fri konkurrens på marknadens
villkor. Konsultbranschen har - trots en orättvis beskattning - vuxit starkt
och får i dag anses vara väl utbyggd.
Vi ser två undantag från dessa huvudregler: Den ena är att stimulera och
främja nyföretagandet. Den andra är att försörja utsatta regioner med viss
lokal konsultkompetens för att underlätta för småföretagandet. Det är kring
dessa två huvudfunktioner utvecklingsfonderna har sitt existensberättigande
som en statsunderstödd verksamhet. Dessa principer stämmer dessutom väl
överens med vad som gäller i många länder i Västeuropa.
Det är viktigt att utvecklingsfonderna inom dessa ramar ges möjlighet att
vara en effektiv hjälp till företagarna och i synnerhet nyföretagandet. Rådgivningsverksamhet
bör huvudsakligen inriktas på att främja just start av
företag. Presumtiva företagare behöver ofta råd kring hur ett företag skall
startas och drivas.
Det är bra att regeringen äntligen godtar att begränsningen av utvecklingsfondernas
verksamhetsområde tas bort, så att även företag inom den eftersatta
servicenäringen kan få hjälpa.
5.4.1 Kreditverksamheten
Utvecklingsfonderna bör - som en följd av ovanstående resonemang - inte
ägna sig åt utlåningsverksamhet. Företagens kreditförsörjning kan ske genom
de normala kanalerna på kreditmarknaden. Det är naturligt att fonderna
därvidlag utgör en samarbetspartner för såväl kreditinstitut som företag.
På detta sätt skapas en konkurrens mellan kreditinstituten, samtidigt
som kompetens inom olika områden tillförs.
För utveckling av nya produkter finns även möjlighet att erhålla stöd från Mot. 1989/90
bl.a. Styrelsen för Teknisk Utveckling. Det ankommer naturligtvis även på N60
utvecklingsfonderna att förmedla och främja sådana kontakter.
Regeringen vill dra in sammanlagt 1,6 miljarder kronor från fonderna. En
miljard skall dras in till statsbudgeten medan utvecklingsfonderna skall satsa
600 miljoner kronor som ägarkapital i de nya utvecklingsbolag regeringen
vill inrätta. Efter de av regeringen föreslagna indragningarna kommer utvecklingsfonderna
fortfarande att disponera cirka en miljard kronor för finansieringsändamål.
Fondernas kreditgivning bör helt upphöra. Fondernas nuvarande likvida
medel bör indragas till statskassan. Efterhand som utlånade medel blir tillgängliga
bör dessa också återbetalas till staten.
5.4.2 Styrelsesammansättningen
Utvecklingsfondernas möjligheter att fungera effektivt har försvårats genom
att styrelseledamöterna tillsätts av landstingen utifrån politiska meriter.
Vi har i andra sammanhang framhållit att landstingen enbart bör vara
verksamma inom vård- och omsorgsområdet. Att vara huvudman för utvecklingsfonderna
ligger således utanför det ansvarsområde som vi anser
landstingen bör ha. Nuvarande avtal mellan staten och landstingen löper ut
vid slutet av nästa år. Staten bör då utnyttja tillfället att överenskomma med
landstingen om att dessa lämnar sitt ägarengagemang i utvecklingsfonderna
till staten.
Vi har länge framhållit att det måste finnas fler personer med erfarenhet
från näringslivet i utvecklingsfondernas styrelser. Det bör fastslås att styrelsen
huvudsakligen skall bestå av personer som är aktiva inom näringslivet.
Val av ledamöter bör ske på det regionala planet. Respektive länsstyrelse
bör utse ledamöterna i utvecklingsfondens styrelse.
6. Kommunikationer
I propositionens bilaga två behandlas frågor inom kommunikationsdepartementets
område. Delvis är det fråga om förslag som borde lagts fram av regeringen
redan i januari, men som då undantogs med hänvisning till att en särskild
proposition om de infrastrukturella frågorna skulle komma att läggas
senare. Så har inte skett. I stället har ärendet reducerats till en bilaga i propositionen
om vissa näringspolitiska frågor.
Detta är otillfredsställande, eftersom frågorna om infrastruktur och kommunikationer
är alldeles för betydelsefulla för att behandlas på detta sätt.
Man kan inte, som regeringen gör, nöja sig med att konstatera att pengarna
inte räcker. Det krävs förslag om hur problemen skall kunna lösas. Tidigare
har aviserats långtgående förslag till finansiering, men dessa tycks nu helt ha
försvunnit.
Det har länge stått klart att de medel som anvisas över statsbudgeten för
drift, underhåll och investeringar i infrastruktur inte är tillräckliga. I årets
budgetproposition anför regeringen:
De offentliga investeringarna i infrastrukturen för transporter uppgick under
första hälften av 1980-talet till i genomsnitt ca 8,4 miljarder kronor per år i 12
1988 års penningvärde. Staten svarade därvid för drygt 4,5 miljarder kronor. Mot. 1989/90
Under perioden 1985-1988 uppgick investeringarna till 6,3 miljarder kronor
per år i 1988 års penningvärde. I jämförelse med 1970-talet har investeringarna
minskat räknat i fasta priser. Under perioden 1970-1979 investerades i
genomsnitt 11 miljarder kronor per år i 1988 års penningvärde.
Det är framför allt statliga och kommunala investeringar i vägar och gator
som minskat.
Någon lösning på detta problem lämnas dock inte av regeringen. I nu aktuell
proposition meddelas bara att
Mot bakgrund av att statsbudgeten under överskådlig tid inte kan bära alla
kostnader för nödvändiga åtgärder kommer jag att föreslå att det fortsatta
arbetet inriktas mot att finna nya finansieringsformer för att garantera driften
och den fortsatta utbyggnaden av infrastrukturen under 1990-talet.
6.1 Infrastrukturfond
Förutom att konstatera att behoven inte kan tillfredsställas över statsbudgeten
föreslår regeringen inte något annat än att anslagen räknas upp med i
genomsnitt 7 procent, och att en särskild ”infrastrukturfond för transportsektorn”
skall inrättas. Konstruktionen av denna är märklig - i den mån den
över huvud taget framgår av den knapphändiga propositionstexten - och
förefaller vara mer inriktad på att åstadkomma stabiliseringspolitiska effekter
än på investeringar i infrastrukturen. Av skrivningarna framgår inte heller
hur stor del av fondens avkastning som skall användas för investeringar
och dessa förutsätts dessutom endast behövas inom järnvägs- och kollektivtrafikområdena.
Väginvesteringar kan med andra ord inte komma i fråga.
Det är svårt att undgå misstanken att den föreslagna fonden yxats till i största
hast utan att förslagsställarna haft tillräcklig tid att tänka igenom vare sig
innehåll eller konsekvenser.
Det kan konstateras att det finns ett stort behov av att banverket får ytterligare
medel till sitt förfogande. En mängd invändningar kan dock riktas mot
det förslag regeringen lagt fram.
Det sägs i propositionen att fonden skall möjliggöra en omfattande lånefinansierad
utbyggnad av infrastrukturen. Upplåning, som inte kombineras
med andra finansieringsformer, innebär dock i sig bara att tidpunkten för
betalningen skjuts fram i tiden, inte att tillgångarna blir större. Tillförs inte
sektorn mer pengar i framtiden - via ökade intäkter eller höjda anslag - blir
resultatet således endast en tidigareläggning av investeringarna, inte en utökning.
Regeringens förslag att fondens medel inte skall kunna användas förrän
det är lämpligt från stabiliseringspolitisk synpunkt reducerar värdet av dessa
medel högst avsevärt. Investeringarna kommer ju då inte att bedömas efter
hur motiverade de är för infrastrukturen utan efter hur väl de överensstämmer
med regeringens stabiliseringspolitiska ambitioner. För det fall fonden
trots allt inrättas bör det inte ankomma på regeringen utan på riksdagen att
fatta beslut om användningen av dessa medel.
Den av regeringen föreslagna fonden bör emellertid inte inrättas.
13
6.2 Nya finansieringsformer
I en kommittémotion av Lars Tobisson m.fl. om finansieringen av statens
investeringar (1989/90:Fi 715), vilken väcktes under allmänna motionsperioden
i januari, behandlas bl.a. affärsverkens investeringar:
Eftersläpningen på investeringsområdet, särskilt inom områden som ändrar
inriktning på grund av tekniska genombrott, har skärpts genom att affärsverken
traditionellt hänvisats till en hög självfinansieringsgrad. Detta har dessutom
försvårat nysatsningar i form av investeringar med lång livslängd.
Nackdelen med en tung självfinansiering av infrastrukturinvesteringar
hänger samman med att behoven av förnyelse av anläggningskapitalet uppvisar
stora svängningar. Behovet av nyinvesteringar och därmed senare reinvesteringar
kännetecknas i regel av diskontinuitet. Perioder av genomgripande
teknisk förnyelse brukar avlösas av perioder under vilka den introducerade
tekniken fortlever i stort sett oförändrad. Med en hög självfinansieringsgrad
blir det svårt - om inte ogörligt - att hålla en väl avvägd investeringtakt i
tider av dynamisk teknikutveckling.
Kravet på hög självfinansieringsgrad inom den svenska affärsverkssektorn
har således tidvis inneburit att våra infrastrukturinvesteringar allvarligt försenats.
Dessutom leder självfinansiering till att investeringar med kort payoff-tid
kommer att bedömas som mer gynnsamma än investeringar med lång
livslängd.
Genom att fastställa krav på soliditet och räntabilitet samt preciserade beskrivningar
vad gäller pris- och servicenivå för verksamheten kan statsmakterna
kontrollera hur verksledningarna infriat kraven. Detta innebär att regering
och riksdag inte borde behöva ägna sig åt att mera i detalj styra investeringar
och upplåning. I stället bör verksledningarna via en självständig
kapitalanskaffning och kapitalhantering få ytterligare verktyg med vars hjälp
de kan uppnå uppställda mål för räntabilitet och soliditet samtidigt som hänsyn
tas till restriktioner i form av mål för pris- och servicenivå. Det är uppenbart
att verksledningarna om de hänvisas till riksgäldskontoret för sin externa
finansiering inte får den frihet som är nödvändig för affärsverkens omfattande
verksamhet inom industrisektorn och på tjänstemarknaden.
Verken bör, enligt vår mening, själva få göra sina affärsmässiga bedömningar
av och prioriteringar mellan olika investeringar, och välja den från
teknisk och ekonomisk synpunkt lämpligaste tidpunkten för investeringarna.
Förskjutningar i tiden kan åstadkommas genom upplåning som sedan
betalas med exempelvis ökade intäkter eller anslagsmedel som faller ut senare.
För att finansiera de nödvändiga investeringarna krävs dock ytterligare åtgärder
av annat slag. Målet skall vara att endast lönsamma investeringar
kommer till stånd, men att å andra sidan alla lönsamma investeringar faktiskt
blir av. Därigenom bör det bli möjligt att åstadkomma finansieringsmodeller
som inte bygger på att medel fördelas över statsbudgeten. Dock måste
även fortsättningsvis vissa regionalpolitiskt motiverade investeringar finansieras
över statsbudgeten.
Generellt bör affärsverken få möjlighet att omvandla sina tillgångar till
den lämpligaste formen. Det innebär exempelvis att mark och byggnader
skall kunna försäljas om de sålunda influtna medlen kan användas så att de
ger högre avkastning på något annat sätt. Likaså bör man kunna försälja fordon
och maskiner, och tillgodogöra sig avkastningen. När det är förmånli
gare att hyra eller leasa jämfört med att äga skall denna möjlighet kunna stå Mot. 1989/90
öppen. N60
Ovanstående åtgärder ger en ökad flexibilitet, samtidigt som det skapar
förutsättningar för en ökad effektivitet. Regeringen bör därför få i uppdrag
att återkomma till riksdagen med förslag till åtgärder i enlighet med dessa
riktlinjer.
6.3 Anslag till banverket
Vi anser att särskilda satsningar på den rälsbundna infrastrukturen bör göras.
Dessa bör i första hand finansieras genom upplåning på den öppna
marknaden, samfinansiering med näringslivet eller avyttring av vissa nu befintliga
tillgångar i form av mark och byggnader m.m. i enlighet med vad som
ovan anförts.
Banverket bör dessutom utveckla modeller för avtal som bygger på att
banverket gör investeringar som ett led i ett avtal med avnämare som sedan
genom avgifter betalar investeringen helt eller delvis. Detta innebär förvisso
ett avsteg från principen om enhetliga kilometeravgifter för användarna,
men lösningar av detta slag bör kunna tillgripas om de möjliggör investeringar
som annars inte skulle kunna komma till stånd.
Detta förutsätter också att banverket får sluta avtal direkt med (potentiella)
trafikerare, utan att behöva gå över statsbudgeten.
Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag i enlighet med dessa
riktlinjer.
Detta är dock en lösnig på sikt. Initialt behövs budgetmedel för att investeringar
skall kunna koma till stånd.
Genom försäljning av statliga företag, eller aktier i sådana företag, vilket
föreslagits i en borgerlig trepartimotion (1989/90:N214), kan staten tillföras
betydande intäkter, vilka kan användas bl.a. för infrastrukturinvesteringar.
På så sätt byts statlig förmögenhet i en form ut mot förmögenhet i annan
form, utan att den statliga förmögenheten för den skull vare sig ökar eller
minskar i omfattning. Det bör vara möjligt att kommande år avyttra aktier,
eller företagsandelar, för cirka fem miljarder kronor per år.
Som framgått ovan bör den av regeringen föreslagna infrastrukturfonden
inte inrättas. I stället bör banverkets egna möjligheter att göra investeringar
förbättras, dels genom den typ av åtgärder som redovisats ovan, dels genom
att en höjning sker av banverkets anslag för nyinvesteringar i stomjärnvägar.
Riksdagen bör anvisa 1,35 miljarder kronor till detta ändamål för nästa budgetår,
vilket innebär en höjning med nästan 500 miljoner kronor i förhållande
till regeringens förslag. Med vårt förslag kommer anslaget - till skillnad
från regeringens yrkande - att ligga i nivå med riksdagens trafikpolitiska
beslut från 1988.
6.4 Anslag till vägar
Vad beträffar vägarna är möjligheterna begränsade att åstadkomma direkta
överenskommelser om finansieringen mellan användarna och investeraren,
i allmänhet vägverket, I vissa fall bör det dock vara möjligt när det gäller
nybyggnad av broar och motorvägar. 15
I övriga fall måste andra finansieringsformer till, och i avvaktan på nya Mot. 1989/90
lösningar är det endast budgetmedel som står till buds. De medel som anslås N60
denna väg är dock otillräckliga, och har så varit under en lång följd av år.
Det är därför nödvändigt att finna nya finansieringsformer för väginvesteringar
och vägunderhåll.
Regeringens förslag om att vägverket skall kunna ta upp lån för investeringar
är närmast meningslöst så länge man inte löser problemet med medelsförsörjningen.
Utan annan finansiering medför ju upplåningen bara att
projekt tidigareläggs, inte att investeringarna blir större.
När det gäller drift och byggande av vägar måste, enligt vår mening, ytterligare
medel ställas till förfogande.
Under en följd av år har anslagen till byggande, underhåll och drift av vägnätet
varit alltför låga. I år är skillnaden stor mellan av vägverket yrkade
medel för byggande och underhåll av vägnätet, och det anslag regeringen
föreslår. Storleken på de av regeringen föreslagna anslagen är, enligt vår mening,
otillräcklig. Föreslagna medel täcker inte ens kostnaderna för att hålla
nuvarande vägkapital på oförändrad nivå. Den successiva kapitalförstöring
som ägt rum under en följd av år motiverar - tillsammans med behovet av
investeringar i nya vägar - enligt vår mening att riksdagen som en extraordinär
åtgärd anvisar drygt 1,5 miljarder kronor utöver regeringens förslag som
en extra insats under budgetåret 1990/91 för detta ändamål.
De förbättringar av infrastrukturen som blir följden får stor betydelse för
svenskt näringsliv och svensk ekonomis tillväxtmöjligheter. Åtgärderna
medverkar därutöver till en bättre miljö och till förbättrad trafiksäkerhet.
För drift och underhåll av statskommunvägar har regeringen föreslagit ett
anslag på 595 miljoner kronor. Anslaget bör höjas till den nivå vägverket
begärt, 1 350 miljoner kronor.
För drift och underhåll av de numera - generellt sett - eftersatta statliga
vägarna bör anvisas 6 373 miljoner kronor. Det är 513 miljonor kronor mer
än regeringens förslag.
Vi föreslår därför att anslaget för bidrag till drift och byggande av enskilda
vägar höjs till den nivå vägverket begärt, nämligen 650 miljoner kronor för
budgetåret 1990/91. Det innebär en ökning med 168 miljoner kronor i jämförelse
med regeringens förslag.
Anslaget Byggande av länstrafikanläggningar bör höjas till 1 118 800 000
kr.
Regeringen föreslår att 5 miljoner kronor av anslaget till drift och underhåll
av statliga vägar skall användas för inköp av utrustning för automatisk
hastighetsövervakning. I enlighet med vad vi förespåkat tidigare i annat sammanhang
anser vi att automatisk hastighetsövervakning inte skall införas. Vi
föreslår därför att medlen i stället används för drift och underhåll av vägar.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1.att riksdagen avslår regeringens förslag om lag om ändring i lagen
(1983:1092) med reglemente för allmänna pensionsfonden,
2.att riksdagen avslår regeringens förslag om ändrade riktlinjer för
utvecklingsfondernas och stiftelsen Norrlandsfondens finansierings- Mot. 1989/90
verksamhet, N60
3.att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utvecklingsfondernas och stiftelsen Norrlandsfondens
finansieringsverksamhet,
4.att riksdagen avslår regeringens förslag till riktlinjer för nya statliga
riskkapitalbolag,
5.att riksdagen avslår regeringens förslag till ändrade riktlinjer och
ökat kapitalbehov för Stiftelsen Småföretagsfonden,
6. att riksdagen avslår regeringens förslag att bemyndiga regeringen
att överlåta statens aktier i Celsius Industrier AB, FFV AB, Loussavaara-Kirunavaara
AB, Ncb AB, Procordia AB, SIB-Invest Ab, AB
Statens Skogsindustrier, SSAB Svenskt Stål AB, Sveriges Geologiska
AB samt Cementa AB till ett nybildat av staten ägt förvaltningsbolag,
7.att riksdagen avslår regeringens förslag om statens framtida andel
av röstvärde och kapitalandel i förvaltningsbolaget liksom möjligheten
att ge ut till aktier konvertibla förlagslån,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om nationellt kollektivt kapital,
9. att riksdagen hos regeringen begär förslag till förändrad företagsförvärvslagstiftning
i enlighet med vad som i motionen anförts,
10. att riksdagen hos regeringen begär en utredning beträffande utlänningsförbehållen
i företagens bolagsordningar i enlighet med vad i
motionen anförts,
11. att riksdagen avslår regeringens förslag att till Värdepappersskatt
vid försäljning av vissa aktier ägda av staten anvisa ett förslagsanslag
av 400 000 000 kronor,
[att riksdagen hos regeringen begär förslag till nya finansieringsformer
för infrastrukturinvesteringar i enlighet med de i motionen angivna
riktlinjerna,1]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om användningen av anslaget B 2 Drift och underhåll av
statliga vägar för anskaffning av utrustning för automatisk
hastighetsövervakning,1]
[att riksdagen till Bidrag till drift och underhåll av statskommunvägar
för budgetåret 1990/91 anvisar ett reservationsanslag av
1 350 000 000 kr.,1]
[att riksdagen till Byggande av länstrafikanläggningar för budgetåret
1990/91 anvisar ett reservationsanslag av 1 118 800 000 kronor,1]
[att riksdagen till anslaget Bidrag till drift och byggande av enskilda
vägar för budgetåret 1990/91 anvisar ett reservationsanslag av
650 000 000 kr.,1]
[att riksdagen avslår regeringens förslag om inrättande av en Infrastrukturfond
för transportsektorn,1]
[att riksdagen till Nyinvesteringar i stomjärnvägar för budgetåret
1990/91 anvisar ett reservationsanslag på 1 350 000 000 kr. *]
’][att riksdagen till Drift och underhåll av statliga vägar för budget
17
året 1990/91 anvisar ett reservationsanslag på 6 373 000 000 kronor.1]
Stockholm den 26 mars 1990
Carl Bildt (m)
Lars Tobisson (m)
Anders Björck (m)
Rolf Clarkson (m)
Ann-Cathrine Haglund (m)
Gullan Lindblad (m)
Arne Andersson (m)
i Ljung
Ingegerd Troedsson (m)
Görel Bohlin (m)
Rolf Dahlberg (m)
Gunnar Hökmark (m)
Bo Lundgren (m)
Sonja Rembo (m)
Mot, 1989/90
N60
11989/90:T45
18