Motion till riksdagen

av Ivar Franzén m.fl. (c)
Kärnkraften

Mot.
1989/90
N479—486

Inledning

Användning av energikällor som kol, olja och uran innebär stora risker ur
skilda synpunkter. Utnyttjande av kärnenergi är ett fruktansvärt hot mot
människor och miljö. Sambandet mellan kärnvapen och civil kärnkraft är
uppenbart. Problemen med det radioaktiva avfallet är olösta. Användningen
av fossila bränslen innebär svåra påfrestningar på såväl naturmiljö
som ekonomi. Målsättningen måste därför vara att så långt möjligt minimera
användningen av ändliga energikällor.

Enligt centerpartiets mening hade omställningen av energisystemet kunnat
ske lättare om avvecklingen av kärnkraften inletts tidigare och innan beroendet
blivit alltför stort. 1981 fanns sex reaktorer i drift som producerade
drygt 20 TWh. medan det nu finns tolv som producerar drygt 64 TWh.

Av miljö- och säkerhetsskäl borde således energipolitiken inriktas på en
snabbare avveckling. Vi har också från centerpartiet presenterat och krävt
att konkreta beslut om genomförande av avvecklingsbeslutet skall fattas.
Bl.a. krävde vi att riksdagen skulle fatta beslut om en plan för utfasningen i
samband med 1985 års energipolitiska beslut. Det fanns dock i detta läge
inget intresse från den socialdemokratiska regeringens sida att fullfölja avvecklingsbeslutet.

Katastrofen i Tjernobyl visade emellertid att avvecklingen av kärnkraften
måste genomföras så snabbt som möjligt. Från centerpartiet krävde vi som
ovan nämnts i en särskild motion att avvecklingen skulle inledas omgående
med att Barsebäck och Ringhals 2 togs ur drift snarast.

Riksdagen har sedermera beslutat att två reaktorer - en i Barsebäck och
en i Ringhals - skall tas ur drift 1995 och 1996.

I den allmänna debatten påstås ofta att kol och olja är de enda alternativen
till kärnkraft. Detta är inte sant. Kärnkraften kan avvecklas på ett samhällsekonomiskt
lönsamt sätt utan att användningen av kol och olja ökar. I denna
motion redovisas många exempel på de miljövänliga och ekonomiskt fördelaktiga
alternativ som finns. De bygger på effektiviseringar, sparande och användning
av inhemsk miljövänlig och förnybar energi. Till detta skall läggas
att oavsett kärnkraftsavveckling eller inte måste vårt energisystem successivt
förnyas. Kostnaden för denna förnyelse är i hög grad beroende av hur effektivt
energin används och hur bostäder och lokaler uppvärms.

1 Riksdagen 1989/90. 3 sami. Nr N479-486

I ett högenergialternativ med hård bindning till storskalig elproduktion Mot. 1989/90

kommer kostnaderna för förnyelsen att bli maximal och framtidens energi- N479

priser mycket höga. Om samtidigt kärnkraftverken utnyttjas under maximal
tid och en förnyelse/omställning måste ske under några få år blir de ekonomiska
påfrestningarna på såväl privat ekonomi som samhällsekonomi
mycket stora.

En annan högrisk som måste beaktas är - om ingenting görs för att frigöra
oss från beroendet av kärnkraft och olja de närmaste tio åren och det skulle
hända en kärnkraftsolycka i Sverige eller Europa med långt gående fysiska
och politiska konsekvenser - kan en snabbavveckling bli ett absolut krav,
och de mänskliga, praktiska och ekonomiska konsekvenserna förödande.

Risken för olyckor ökar allt eftersom reaktorerna åldras. Sannolikheten för
nya kärnkraftsolyckor ökar ju längre kärnkraften drivs.

Centern presenterade 1987 en plan för förnyelse av energisystemet. Planen
förutsatte bl.a. en avvecklingperiod för kärnkraften på 10—15 år. Avvecklingen
genomförs stegvis och med en direkt övergång till effektivare
energianvändning och förnybar energi. Avvecklingen skall vidare genomföras
på ett sådant sätt att användningen av kol och olja ej behöver öka utan
efterhand kan minskas.

Avvecklingen kan enligt vår mening inledas så snart det är möjligt av formella
skäl med att reaktorer i Barsbäck och Ringhals tas ur drift som ett led
i förnyelsen av energisystemet.

Vi vill dock samtidigt understryka att så länge kärnkraften utnyttjas för
civil energiproduktion måste åtgärder vidtas som så långt möjligt kan begränsa
miljö- och säkerhetsrisker vid drift och vid hanteringen av kärnkraftens
avfall.

Den internationella kontrollen

Vårt krav på kärnkraftens avveckling baseras på riskerna vid såväl reaktorernas
drift som problemen med hanteringen av det utbrända kärnbränslet.

Från centerpartiets sida har vi ifrågasatt om problemen i samband med
hanteringen av det utbrända kärnbränslet alls går att lösa. Det har inte presenterats
någon metod som garanterat en säker förvaring med hänsyn till att
det radioaktiva materialet måste hållas åtskilt från allt liv under mycket lång
tid. Riskerna vid transporter med radioaktivt avfall har inte eliminerats.

Sambandet mellan civil och militär användning av kärnenergi är uppenbart,
bl a genom att det högaktiva avfallet kan användas som utgångspunkt
för framställning av vapenplutonium. Reaktorer som kan utnyttjas för produktion
av både elenergi och vapenplutonium är fullt möjliga. Sammantaget
ger detta bilden av en energikälla som är oacceptabel ur miljösynpunkt, nära
förbunden med atomvapnen och deras spridning, omöjlig att helt säkert bemästra
och dessutom dyr.

Användning av kärnkraft är också i fel händer ytterst ett hot mot mänsklighetens
överlevnad. Kärnkraften representerar stora ekonomiska intressen
och möjligheter till politisk makt. Det torde vara svårt att undvika felhandlingar
eller brister i kontrollen på grund av den mänskliga faktorn. Det enda
sättet att helt undvika detta hot är att kärnkraft inte utnyttjas vare sig för
civila eller militära ändamål.

De möjligheter som står till buds för att begränsa riskerna med den an- Mot. 1989/90

vändning av kärnkraft som idag sker måste dock tas till vara och det interna- N479

tionella kärnenergiarbetet organiseras därefter.

Det mellanstatliga samarbetet på energiområdet har koncentrerats till organ
inom FN, OECD, EG och Förenta nationernas atomenergiorgan IAEA
(International Atomic Energy Agency). Enligt stadgarna för organisationen
är dess mål att öka och utvidga kärnenergins bidrag - såsom det uttrycks i
texten - till fred, hälsa och välstånd i hela världen. Organisationens uppgift
är således att främja spridningen av civil kärnkraft. IAEA bildades 1956 och
organisationens stadgar är således upprättade innan man var medveten om
de miljö- och säkerhetsrisker som användning av kärnkraft för civil energiproduktion
innebär. Det åligger dock organisationen att samtidigt kontrollera
och övervaka - enligt det s.k. icke-spridningsavtalet - att klyvbart material
inte utnyttjas för tillverkning av kärnvapen.

På kärnsäkerhetsområdet utfärdar IAEA rekommendationer bl a avseende
myndigheters organisationer, lokalisering samt utforming och drift
av kärnkraftverk. Organisationen verkar även inom en mängd andra områden
som t ex att ge råd och anvisningar vid transporter av radioaktivt avfall,
hantering och förvaring av radioaktivt avfall och bestrålning av bl a livsmedel.

Centerpartiet har i skilda sammanhang kritiserat både den dubbla roll som
IAEA för närvarande har och organisationens allmänna inriktning. Vi har
framhållit det oförenliga i att både främja kärnkraftens utveckling och samtidigt
ha ett ansvar för att förhindra kärnvapenspridningen. Enligt vår mening
måste Sverige kräva att IAEA:s stadgar ändras så att organisationens uppgifter
inskränks till att gälla dels kontroll och säkerhet för den civila kärnkraften,
dels att kontrollera och förhindra kärnvapenspridningen. Med en
sådan förändring av inriktningen för IAEA:s verksamhet skulle organisationen
också kunna bli effektivare som kontrollorgan. Tjernobylkatastrofen
och dess följder borde ha öppnat för att tillgängliga ekonomiska resurser
koncentreras till kontrollområdet.

Försäkringsskyddet

Ansvaret för atomolyckor är enligt internationella konventioner som tillsätts
av Sverige fördelat mellan innehavaren, det egna landet och detta land tillsammans
med de övriga konventionsstaterna.

Kärnkraftshaveriet i Tjernobyl visar vilka enorma skador en olycka kan
åstadkomma. De regler för ersättning som nu gäller är mot denna bakgrund
helt otillräckliga. Från centerpartiets sida har vi i annan motion föreslagit
ändringar i gällande system i syfte att förbättra nu gällande försäkringsskydd.

Frågan är t.ex. vad kostnaderna för det svenska samhället blivit om den
nyligen uppdagade olyckan i kärnkraftverket i Greifswald 1976 lett till en
härdsmälta med stora radioaktiva utsläpp. De nuvarande försäkringssystemen
hade knappast kunnat täckt dessa kostnader.

Vi anser emellertid också att regeringen utan dröjsmål därutöver skall
pröva förutsättningarna för att kärnkraftindustrin skall bära hela ansvaret

1* Riksdagen 1989/90. 3 sami. Nr N479- 486

för kärnkraftsolyckor. Det är enligt vår mening rimligt att varje verksamhet Mot. 1989/90

som tillåtes skall bära kostnaderna för sina egna risker. Detta bör ges rege- N479

ringen till känna.

Kärntekniklagen

Enligt vår mening måste lagstiftningen på kärnenergiområdet innehålla
stränga krav och regler för alla led i kärnbränslecykeln. Lagstiftningen måste
också reglera verksamheter som inte är ett direkt led i denna utan mera en
konsekvens av att kärnkaft utnyttjas för energiproduktion. Utformningen av
lagstiftningen måste stå i överensstämmelse med innebörden av folkomröstningens
resultat och riksdagens beslut i anledning av denna. Lagstiftningen
måste vidare utgå från sambandet melllan civil och militär användning av
kärnenergi och de särskilda risker för människor och miljö som hanteringen
av kärnkraften och dess avfall innebär.

Mot denna bakgrund anser vi att export av kärnkraftsreaktorer och reaktorkomponenter,
kärnteknisk utrustning och kärnkraftteknologi skall förbjudas.
Riksdagen bör hos regeringen hemställa om förslag med denna innebörd.

KBS-metoden för slutförvaring av högaktivt avfall

Användningen av kärnkraft i Sverige kommer att medföra att mycket stora
avfallsmängder skapas. Majoritetens beslut, mot centerns vilja, att kärnenergi
skall utnyttjas för elproduktion medför att högaktivt avfall skapas
som innebär mycket stora risker för människor och miljö. Samhället kan
dock inte undandra sig ansvaret för att detta avfall förvaras på ett så betryggande
sätt som möjligt under mycket lång tid bl a med hänsyn till att det kan
utnyttjas som råmaterial för framställning av vapenplutonium.

Den långvariga användningen av kärnkraft innebär att mångdubbelt
större mängder högaktivt avfall skapas än om vår linje fått majoritet. Enligt
Svensk kärnbränslehantering (SKB) kommer det använda bränslet att uppgå
till 7 800 ton eller 12 000 m3 inkapslat bränsle om tolv reaktorer drivs till
2010. Enligt SKB minskar denna mängd med 20-25 ton för varje år som en
reaktor inte är i drift.

Nuvarande planering bygger på berggrundsförvaring (den s.k. KBS-metoden)
och förutsätter ett ställningstagande till val av plats omkring år 2000.

Byggnadsarbetena beräknas påbörjas ca 2010 och verksamheten i slutförvaret
påbörjas år 2020. Slutförvaret planeras förslutas omkring 2060.

Bara denna planeringshorisont visar orimligheten i användningen av kärnkraft.
Det enda vi kan vara säkra på är att den föreställning vi nu har om hur
vi skall förvara avfallet sannolikt kommer att vara irrelevant år 2060. Med
vilken säkerhet hade man 1920 kunnat säga att en viss teknisk lösning skulle
vara giltig 1990? Majoritetens beslut om utnyttjande av kärnkraft ger oss
emellertid inget val. Beslut måste fattas, plats utpekas och en metod väljas.

Från centerpartiets sida har vi aldrig accepterat, att KBS-metoden, vilken
låg till grund för folkpartiregeringens tillståndsbeslut, uppfyller de krav som
måste ställas för att den slutliga förvaringen av det utbrända kärnbränslet
skall anses helt säker. Problemen med hanteringen av det högaktiva avfallet 4

är mycket svårlösta, om de alls går att lösa. Det har enligt vår mening inte Mot. 1989/90

presenterats någon metod som garanterar en säker förvaring med hänsyn till N479

att det radioaktiva materialet måste hållas åtskiljt från allt liv. Riskerna vid
transporter av radioaktivt avfall har inte heller eliminerats.

Mot denna bakgrund är det nödvändigt att alternativa lösningar för slutförvaring
av utbränt kärnbränsle seriöst prövas. En tänkbar lösning är en
slutförvaring där avfallet kan förvaras under åtkomliga och kontrollerbara
former - dvs ett slutförvar som inte tillsluts och ej sker långt under jord.

Detta kan vara ett alternativ till berggrundsförvaring. I prop 1980/81:90 (s
328) framhöll också föredraganden vikten av att andra lösningar än de som
redovisades i ansökningarna enligt villkorslagen seriöst studerades samt angav
som exempel på sådana metoder förvaring i kristallina bergarter och
torrförvaring. Något mer genomarbetat alternativ till KBS-metoden har
dock inte presenterats. Detta bör ges regeringen till känna.

Lokalisering av slutförvar

- Behåll den kommunala vetorätten

Riskerna vid en berggrundsförvaring av utbränt kärnbränsle är säkerligen
störst för den som verkar och bor där avfallslagret är lokaliserat. Med hänsyn
till den oro många människor känner inför verksamheter på kärnenergiområdet
kan inte lokalisering av ett avfallslager fattas mot invånarnas vilja i den
kommun där lagret avses lokaliseras.

Enligt gällande lagstiftning är regeringen förhindrad att lämna tillstånd till
uppförande av miljöstörande anläggningar om inte kommunen inom vars
område uppförandet skall ske tillstyrkt att anläggningen får uppföras.

Vid behandlingen av prop 1985/86:3 med förslag till en lag om hushållning
med naturresurser m m beslöt riksdagen med ändring av regeringens förslag
att det kommunala vetot skulle bibehållas oförändrat. Riksdagen framhöll i
sitt beslut (BoU 1986/87:3) hösten 1986 att en inskränkning inte kunde ske
utan ytterligare överväganden.

Den av riksdagen begärda översynen av den kommunala vetorätten har
nu genomförts. Regeringskansliet presenterade utredningsdirektiven två
och ett halvt år efter det att riksdagen begärt denna översyn. Den parlamentariskt
sammansatta utredningen har haft knappt fem månader på sig att genomföra
översynen.

Utredningsmajoritetens förslag innebär betydande inskränkningar i den
kommunala vetorätten. Undantag från vetorätten skall kunna göras om en
anläggning är av nationellt intresse och det är synnerligen angeläget att den
lokaliseras inom landet. De verksamheter som avses är omhändertagande
av kärnkraftsavfall, miljöfarligt avfall och anläggningar med anknytning till
energiförsörjningen och med stor omgivningspåverkan.

Sammantaget har således utredningens majoritet bedömt att den kommunala
vetorätten bara kan bibehållas för verksamheter som av kommun och
kommuninnevånare inte upplevs alltför kontroversiella och miljöfarliga.

Utredningens majoritetsförslag innebär enligt vår mening att en grundläggande
del i den kommunala självstyrelsen rycks undan. Det måste föreligga
ytterligt starka skäl för att en inskränkning skall kunna ske. Majoritetens för

slag till undantag i i 4 kap 3 § naturresurslagen (NRL) innebär en väsentlig Mot. 1989/90

uppluckring av det kommunala vetot, som inte kan accepteras. N479

Centerns representant i utredningen har också reserverat sig för att den
kommunala vetorätten bibehålls. Det undantag som kan förekomma är det
fall då riksdagen i särskild lag givit regeringen befogenheter att fatta beslut
om lokalisering av en anläggning för miljöfarligt avfall (typ SAKAB) mot
kommunens vilja - dvs riksdagen öppnar i en särskild lag möjlighet för regeringen
att fatta beslut i ett enskilt ärende - ett beslut som endast kan fattas
efter det att nödvändig demokratisk beslutsprocess genomförts.

Enligt vår mening bör den kommunala vetorätten bibehållas vad gäller beslut
om lokalisering av slutförvar för högaktivt avfall. Detta bör ges regeringen
till känna.

- Val av lokaliseringsort

Enligt vår mening kan inte accepteras att dagens beslutsfattare tillåts
vältra över ansvaret för ett beslut om ett säkert omhändertagande av det utbrända
kärnbränslet på kommande generationer. De som pläderat för och
genomdrivit beslutet om utnyttjande av kärnkraft för civil energiproduktion
har ett särskilt moraliskt ansvar att se till att det avfall som produceras inom
landet också kan förvaras på ett betryggande sätt inom landet.

Detta kräver att man på frivillig och demokratisk väg kan övertyga de
kommuner och de kommuninnevånare inom vars område ett slutförvar är
aktuellt. Statens kärnbränslenämnd (SKN) har, som ansvarig myndighet
inom detta område, tagit upp frågan om lokalisering av ett slutförvar och
därvid bl a förutsatt att det kommunala vetot inskränks så att en kommun
inte kan förhindra en lokalisering av ett slutförvar.

Kärnbränslenämnden har pläderat för både att kraftföretagen skall presentera
en lämplig förteckning över lämpliga platser och att akuella kommuner
skall reservera mark för detta ändamål i sin översiktsplan.

Enlig vår mening är det inte möjligt att innan en allmänt acceperad uppfattning
finns om hur slutförvaringen bör ske bestämma var den skall lokaliseras.
I dagsläget måste i stället arbetet inriktas mot att utveckla långsiktigt
hållbara och säkra förvaringsmetoder. Först därefter bör i demokratisk ordning
utan åsidosättande av den kommunala vetorätten överenskommelse
träffas om lokaliseringen. I detta sammanhang bör prövas, bl a för att minska
transportvägar av farligt avfall, om inte slutförvaret kan lokaliseras i någon
av de kommuner, där kärnenergianläggningar är lokaliserade.

Finansieringen av kärnkraftens avfall

Regeringen har nyligen beslutat att avgiften enligt finansieringlagen i syfte
att täcka framtida kostnader för förvaring av högaktivt avfall och rivning av
reaktorer skall vara oförändrad 1990.

Detta innebär att avgiften sänks i fast penningvärde. Nivån på avgiften har
dessutom legat still under flera år. Enligt vår mening kan - såsom vi påtalat
i tidgare motioner - ifrågasättas om de nuvarande avgifterna täcker de framtida
kostnaderna. Det finns undersökningar som tyder på att de borde vara
avsevärt större för att täcka alla tillkommande kostnader.

Vi anser att avgifterna enligt finansieringslagen mot denna bakgrund åt- 6

minstone måste höjas i takt med pennigvärdesförsämringen. Med hänsyn till Mot. 1989/90

att samma avgifter tagits ut under flera år bör avgiftsnivån höjas med i ge- N479

nomsnitt 15 %, dvs. 0,3 öre/kWh för 1991. Detta bör ges regeringen till
känna.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om inledningen av kärnkraftens avveckling,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kärnkraftsindustrins ansvar för kärnkraftsolyckor,1]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad : motionen
anförts om IAEA:s dubbla roll på kärnkraftsområdet,2]

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om finansieringen och hanteringen av kärnkraftens avfall,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om sådan ändring i
kärntekniklagen som ger det exportförbud som förordas i motionen,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om forskning och utveckling av metoder för förvaring
av högaktivt kärnkraftsavfall

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om beslutsprocessen vid beslut om lokalisering av slutförvar
för högaktivt avfall.

Stockholm den 25 januari 1990
Ivar Franzén (c)

Börje Hörnlund (c)

Per-Ola Eriksson (c)

Göran Engström (c)
Gunhild Bolander (c)

Håkan Hansson (c)

Sven-Olof Petersson (c)

Kersti Johansson (c)
Roland Larsson (c)
Marianne Andersson (c)
Kjell Ericsson (c)

Jan Hyttring (c)

1 1989/90:L620

2 1989/90: U428

7