Motion till riksdagen
1989/90 :N443

av Hans Dau och Kjell Ericsson (m, c)
Stödet till landsbygdens elektrifiering

De riktlinjer för den fortsatta stödverksamheten inom rubricerade område
som riksdagen godtog 1979 (prop. 1978/79:115 bil. 1) innebär bl.a. att även
nyetableringar på äldre fastigheter undantagsvis kan omfattas av bidragssystemet.
Vidare att statliga bidrag till upprustning av nedslitna, oräntabla elnät
i vissa speciella fall skall kunna lämnas även i fortsättningen. Detta avsåg
speciellt glesbygdsområden som saknar inslag av tätare bebyggelse och där
oftast mindre ekonomiskt svaga distributionsföretag är verksamma. Även
till svaga lokala och kommunala företag som tagit över eller står i begrepp
att ta över andra svaga företag kan bidrag lämnas.

Trots att det statliga stödet under det sista decenniet varit relativt blygsamt
har det ändå haft en positiv effekt för de områden där stöd har utgått. Emellertid
har stödet varit otillräckligt för att slutgiltigt lösa landsbygdens elektrifiering
i förhållande till de behov som fortfarande föreligger.

Andra finansieringsformer har prövats, bl.a. kommunala bidrag till upprustning
av svaga elnät. Frågan är dock om det är rimligt att kommunerna
skall lösa statsfinansiella problem genom bidrag till eldistributionsföretag
som kommunerna inte har något inflytande över.

För det första är det glesbygdskommuner med oftast dålig ekonomi som
främst får ta på sig detta ansvar.

För det andra kan vissa kommuner med egna distributionsföretag för någon
del av kommunen tvingas bidra till ett konkurrentföretags dåligt underhållna
elnät.

För det tredje är ett intakt och väl underhållet elnät över hela låndet av
mycket stort regionalpolitisk! och samhällsekonomiskt värde.

Utan att ta ställning till ägandeformen för eldistributionsföretagen får det
därför anses vara staten som har det ekonomiska ansvaret för en god elförsörjning
på lika villkor i hela landet. Kommunerna tar nog ändå efter sin
förmåga ansvar för elförsörjningen inom sina områden utan att vara tvingade
därtill på grund av otillräckliga bidrag.

Riksdagen beslutade i samband med budgetpropositionen (1979/80:100
bil. 17) om den statliga stödverksamhetens omfattning för en tioårsperiod.
Skall den statliga stödverksamheten fortsätta in på 1990-talet erfordras således
ett nytt riksdagsbeslut.

Det torde stå helt klart att det ännu återstår mycket av upprustningsåtgärder
för glesbygdens elnät. Utan statligt stöd härför blir det nödvändigt att

ytterligare höja elpriset som redan är högt på grund av ogynnsam bebyggel- Mot. 1989/90

sestruktur. Till detta kommer de höjningar av elpriset som nu sker på grund N443

av kärnkraftens avveckling och införande av moms.

Visserligen kan det övervägas om inte företag, som eftersätter underhåll
av sina anläggningar, bör åläggas att överlåta anläggningarna eller vidta nödvändiga
underhållsåtgärder. På kort sikt kan detta möjligen ha effekt, men
på längre sikt torde olönsamma elnät även undergräva större företags ekonomi.

Statliga upprustningsbidrag är därför nödvändiga. Detta är också nödvändigt
för en positiv landsbygdsutveckling.

Med fortsatt statligt och kommunalt stöd skulle det även bli möjligt att
ytterligare minska antalet helårsbebodda fastigheter som saknar elkraft.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om fortsatta anslag för främjande av landsbygdens
elektrifiering för att undvika onormalt höga elpriser,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om fortsatt stöd till nyelektrifiering av helårsbebodda
fastigheter på landsbygden så länge sådana behov föreligger.

Stockholm den 23 januari 1990

Hans Dan (m)

Kjell Ericsson (c)