Motion till riksdagen
1989/90:N357

av Hadar Cars m.fl. (fp)
Ägandespridning

Innehåll

1. Inledning och bakgrund 14

2. Ägandespridning genom vinstdelning 15

2.1 Vad menas med vinstdelning? 15

2.1.1 Belöningssystem 15

2.1.2 Vinstdelning 15

2.1.3 Begrepp 16

2.2 Beskattning 16

2.3 Utbredning 16

2.4 Motstånd mot vinstdelningssystem 17

2.4.1 Sociala avgifter - en felsyn 17

2.4.2 Den offentliga sektorn 18

2.5 Sammanfattningsvis - skäl för vinstandelar och
ägandespridning 19

2.6 Utformning och beskattning 19

3. Ägandespridning genom aktiesparande 20

4. Ägandespridning genom minskad maktkoncentration 21

4.1 Avskaffa röstvärdedifferentieringen 21

4.2 Ömsesidigt ägande - en osund företeelse 22

5. Ägandespridning genom konvertibla skuldebrev 22

5.1 Invändningar mot personalkonvertibler 23

5.2 Samhällsekonomiska effekter 23

6. Hemställan 23

1. En liberal politik för ett spritt ägande

Liberalismen bygger på marknadsekonomi och enskilt ägande. I liberalismen
ligger därför också en strävan att sprida makt och inflytande. Inom ramen
för fri företagsamhet och enskild äganderätt bör det ekonomiska inflytandet
fördelas till så många individer som möjligt. Ägandet av näringslivet
måste därför också spridas, inte kollektiviseras och inte koncentreras.

Ett spritt ägande och därmed mindre koncentrerad makt är ett mål i sig
för en liberal samhällsutveckling. Det innebär att individen tillmäts betydelse,
inte som del av ett kollektiv eller grupp, som skall föra hennes/hans
talan och placera hennes/hans oidentifierade andel av gruppens kollektiva
medel, utan som enskild person.

Den socialdemokratiska regeringen förde under 1980-talet en politik som
bidragit till kollektivisering och koncentration av ägandet. Medan det enskilda
ägandets andel av näringslivet trendmässigt minskar, ökar institutioner,
företag och fonder sin del.

Löntagarfondernas införande 1983 är det mest flagranta exemplet på
detta. Vår syn på dem och hur de bör avvecklas behandlas i en trepartimotion
tillsammans med moderata samlingspartiet och centerpartiet.

Vidare är det utbredda statliga ägandet av alla möjliga slag av verksamheter
ett exempel på koncentration. De mindre försök till försäljning av delar
av de statliga företagen som gjorts under senare år har genomförts på ett
sådant sätt att institutioner, andra storföretag och bankernas storkunder
gynnats, i stället för de anställda och allmänheten. Vårt förslag för utförsäljning
av de statliga företagen presenteras i en trepartimotion.

Socialdemokraterna har i den politiska debatten hävdat att det kollektiva
ägandet skall ”vidareutvecklas”. Man påstår att den svenska ekonomin behöver
ett ökat offentligt sparande, vilket skall åstadkommas framförallt genom
en rad nya fonder och att de tre första AP-fonderna skall placera en del
av sina medel i aktier. Men ökat offentligt sparande innebär inte bara högre
skatter utan är också liktydigt med ett ökat offentligt ägande. Detta går stick
i stäv med den utveckling folkpartiet anser önskvärd, och vi tar bestämt avstånd
från dessa socialiseringstankar.

Socialdemokraterna vill att de rättigheter kapitalet ger skall trängas tillbaka
till förmån för det de kallar ”medborgarrätten”. Ägande skall inte ge
några möjligheter att påverka. Men detta är omöjligt i en marknadsekonomi,
som bygger på principen att med ägandet följer väsentliga rättigheter.
Det privata ägandet skall därför inte motarbetas utan tvärtom utvecklas och
spridas till allt flera.

I denna motion beskriver vi hur folkpartiet vill arbeta för att ägandet
sprids till fler människor genom frivilliga andel-i-vinst-system och ett ökat
enskilt aktiesparande. Vi visar också hur maktkoncentrationen bör minskas
på aktiemarknaden.

2. Ägandespridning genom vinstdelning

Under åttiotalet har de anställda i flera hundra svenska företag blivit personligt
delaktiga i sina företags vinster. Allt fler företag har etablerat frivilliga
system för vinstdelning där de anställda får en egen andel. Antingen betalas
den ut direkt eller också förvaltas den av en personal- eller pensionsstiftelse.

Stiftelsen kan i sin tur placera kapitalet i det egna företaget eller i andra
företag. På detta sätt sprids ägandet till de anställda, som dels får vara med
och dela den vinst de bidragit till att skapa, dels med tiden kan bli betydelsefulla
ägare i det egna företaget med möjlighet att påverka precis som andra
ägare.

Till skillnad från de kollektiva löntagarfonderna innebär frivilliga företagsanknutna
andel-i-vinst-system att ägandet sprids till fler enskilda människor
och att det är vinstutvecklingen i det egna företaget som avgör hur stor
tilldelningen blir. Vidare innebär de - också till skillnad från löntagarfonderna
- att de anställda via styrelsen i personalstiftelsen kan vara med och
påverka hur medlen placeras. Så småningom kan den enskilde, ofta efter en
tids bindning, också förfoga över sin egen andel, vilket inte är fallet med löntagarfonderna.

2.1 Vad menas med vinstdelning?

Det är viktigt att hålla isär begreppen belöningssystem och vinstdelning.

2.1.1 Belöningssystem

Belöningssystem är knutna till en individs eller en definierad grupps prestationer.
De beslutas inom företaget efter förhandling med facket. Resultatlönen,
eller bonusen, blir en del av företagets rörelsekostnad. De är ett direkt
komplement till lönen och står i proportion till den egna enhetens nedlagda
arbete. Syftet är att skapa tydliga incitament för de anställda. Belöningen är
alltså en del av företagets rörelseresultat och på en nivå som de anställda kan
påverka.

Denna typ av system införs ofta i företag som ett led i en ledningsfilosofi.

De anställda uppmuntras att ta ett aktivt ansvar för sin enhet och får utdelning
när det går bra för den. Belöningen kan antingen betalas ut till de anställda
direkt då den blir tillgänglig eller bindas mera långsiktigt i företaget,
t.ex. i en personalstiftelse. Stiftelsen kan i sin tur köpa aktier i företaget.

Endast om så sker är det fråga om ett system som kan ge de anställda delägarskap
och där förmögenhetsuppbyggnad sker.

2.1.2 Vinstdelning

Den andra modellen utgår från att det är andelar i den kapitalavkastning
som återstår efter det att andra kostnader betalats, som skall fördelas. Hur
vinsten skall användas beslutas av ägarna. Det är bolagsstämman, inte företagets
ledning, som bestämmer om system för vinstdelning skall införas. Sedan
systemet väl införts är det dock i praktiken styrelsen som varje år beslutar
ifall vinstmedlen skall utgå. Vinstandelarna är därmed inte heller förhandlingsbara
och har ingenting med själva löneutrymmet att göra. 15

Mot. 1989/90
N357

Det är i första hand den här typen av vinstdelnings-, eller andel-i-vinst- Mot. 1989/90

—system, som åsyftas i den politiska debatten. Även här kan utdelningen ske N357

årligen eller andelarna bindas mer långsiktigt i t.ex. en personalstiftelse.

Samtliga modeller kan i och för sig leda till ägandespridning om pengarna
används till köp av aktier, i det egna företaget eller i andra företag. Bara i de
två mer långsiktiga modellerna är emellertid ägandespridningen en del i
själva systemet. I de kortsiktiga modellerna beslutar de anställda precis som
över sin vanliga lön hur de vill disponera den extra tilldelningen.

2.1.3 Begrepp

Sammanfattningsvis används termerna i denna motion enligt följande:

Vinstandelar: andelar av företagets vinst sedan andra kostnader (rörelsekostnader,
avskrivningar, finansiella kostnader) bestridits. Beslutas av bolagsstämman.

Resultatandel: andel av viss enhets eller grupps rörelseresultat inom företaget.
Beslutas av styrelsen.

Andel-i-vinst-system: system eller modeller som bygger på vinstdelning,
viss bindningstid för andelarna och ägandespridning genom att sparkapitalet
placeras i aktier.

Ägarspridningsstiftelse: den stiftelse, t.ex. pensionsstiftelse eller annan
personalstiftelse, som förvaltar de medel som tillfallit de anställda genom
vinstdelning eller efter utdelning av resultatandelar.

2.2 Beskattning

Belönings- och vinstdelningssystem beskattas på olika sätt:

På resultatlön och vinstandelar som betalas ut direkt utgår sociala avgifter
som för vanlig lön och de beskattas samma år som inkomst av tjänst hos den
anställde. De är avdragsgilla kostnader i rörelsen för företaget.

Även avsättningar till stiftelser belädes från och med 1988 med sociala avgifter.
Avgifterna är dock lägre än för löner. Avsättningarna är avdragsgilla
kostnader för företaget. När andelarna lyfts beskattas de som inkomst av
tjänst hos den enskilde.

2.3 Utbredning

Enligt en kartläggning som Veckans affärer gjorde i januari 1986 hade två
tredjedelar av de större börsnoterade bolagen någon form av ägandespridning
till de anställda, men då inkluderades även aktieköp och konvertibler.

Det innebar att anställda i ett sextiotal av Sveriges största företag då var delägare
i det företag de arbetade i. Samma undersökning visade att vinstandelssystem
praktiserades av ett tjugotal av de totalt 63 bolagen på Stockholmsbörsens
Al-lista.

Enligt en sammanställning från Företagareförbundet våren 1987 hade ett
par hundra företag då vinstandelssystem, där de minsta hade tiotalet anställda
och det största var Volvo. Antalet anställda som berördes av sådana
system uppskattades då till närmare 300 000.

I skriften Folkpartiet informerar 1988:17: Vinstdelning och ägandesprid

ning presenteras några vitt skilda typer av företag och hur deras andel-i- Mot. 1989/90

vinst-system utformats. Det är såväl stora tjänsteföretag som små verkstads- N357

företag. Det vanligaste är att medlen binds, minst fem år och ibland ända till
pensioneringen. Fördelningsprincipen kan vara arbetad tid, eller lönenivå,
och fördelningen mellan åren lösas genom att en fond bildas för varje år,
men med gemensam styrelse. De anställda är antingen direkt representerade
i sina styrelser eller genom sina fackliga organisationer. Företagsledningen
tillsätter i en del fall också styrelserepresentanter i stiftelsen. I några fall har
personalstiftelserna redan blivit mycket betydelsefulla ägare i företaget med
egna ägarrepresentanter i företagets styrelse.

2.4 Motståndet mot vinstdelning

System för individuell vinstdelning går emot socialdemokraternas strävan att
kollektivisera ägandet. Kollektiviseringssträvandena undermineras och socialdemokraterna
tycks vara oroliga för att solidariteten med den centrala
fackliga organisationen kan komma att överskuggas av andra intressen.

På lokal nivå är fackföreningarna dock oftast positiva till vinstdelning - de
får ju ett ökat inflytande! Det centrala facket har då inte mycket annat att
göra än att acceptera utvecklingen. Tilläggas bör dock att det finns undantag
även bland de centrala fackliga organisationerna. Bankmannaförbundet har
t.ex. tagit kongressbeslut på att kräva att alla bankanställda ska få del i bankernas
vinster.

2.4.1 Sociala avgifter på vinstandelar - en felsyn

Flera argument talar mot att lägga sociala avgifter på vinstandelar.

För det första är vinst inte samma sak som lön. Vinstandelen är osäker
och kan helt utebli. Lön är ersättning för utfört arbete och utgår även under
perioder då företaget går dåligt. Lön bestäms efter förhandlingar mellan
fack och arbetsgivare. Beslut om avsättningar till vinstandelar fattas av bolagsstämman
enligt aktiebolagslagens regler om disposition av vinsten, och
utgår från de vinstmedel som annars skulle tillfalla ägarna. Det är svårt att
föreställa sig att människor, om de fick välja mellan del i en osäker framtida
vinst och en förutbestämd lön, skulle välja att avstå från lönen.

För det andra är vinstandelarna bundna, i regel i minst fem år och i vissa
system ännu längre. Under denna karenstid kan den anställde överhuvudtaget
inte disponera sin egen andel. Att tro att vinstandelarna skulle ta över
lönens roll, vilket är grunden för påståendet att socialförsäkringssystemet urholkas,
är därför nonsens. Andel-i-vinst är ur individens synvinkel inte något
alternativ till lön. Dessutom är alla former av resultatlön (t.ex. bonus, extra
månadslön eller annan premie) som kan tas ut kontant redan belagda med
sociala avgifter och beskattas som vanlig lön hos den enskilde.

För det tredje påverkas ATP-nivån på ett ologiskt och inkonsekvent sätt.

Socialdemokraterna och LO hävdade i debatten att det faktum att sociala
avgifter tas ut skulle gynna den anställde ekonomiskt genom att han eller
hon får högre ATP. Det är förvisso sant att ATP-nivån påverkas, men två
förhållanden glöms bort då detta förs fram.

Dels betalas ju avgiften in när avsättningen görs, dvs. en gång om året om 17

vinstdelning sker. Den anställde däremot tar ju inte upp andelen som in- Mot. 1989/90
komst i sin deklaration förrän han eller hon faktiskt disponerar den. Det är N357
först när andelen syns i deklarationen som den blir ATP-grundande. Med
andra ord tas en avgift ut som under minst fem år tillfaller socialförsäkringssystemet,
utan att den motsvaras av en förbättrad förmån hos den anställde!

Om utbetalning sker först vid uppnådd pensionsålder påverkas över huvudtaget
inte ATPn.

Dels kan värdet av vinstandelarna när de väl lyfts ha såväl stigit som sjunkit,
beroende på hur väl de placerats i mellantiden. Den inkomst som då (till
sist) blir ATP-grundande har därför ingenting med den ursprungliga nivån
på individens vinstandel att göra, utan beror på utvecklingen på aktiemarknaden
eller vinstutvecklingen hos det egna företaget och på skickligheten
hos dem som har ansvaret för personalstiftelsens placeringar. Detta är en
helt ny princip i socialförsäkringssystemet!

För det fjärde är skillnaderna i anställningsvillkor och förmåner redan
stora på arbetsmarknaden. Om rättvisa i detta sammanhang definieras som
att alla skall ha likadana anställningsvillkor, finns det tusentals företeelser
att ändra på förutom förekomsten av andel-i-vinst-system!

För det femte faller socialdemokraternas argument om skattemässig likabehandling
sönder efter en snabb titt på löntagarfondernas skatteförhållanden.
Löntagarfonderna betalar ingen skatt på ränteinkomster och utdelningar,
ingen skatt på förmögenheten och ingen skatt på realisationsvinster.

Personalstiftelser däremot betalar skatt på ränteinkomster och utdelningsinkomster,
på förmögenhet och på reavinster. Till detta har riksdagens socialistiska
majoritet lagt sociala avgifter om 26,08 procent på avsättningarna.

Det är de anställda som förlorar på den avgiften, eftersom den tas ut av
den del av vinsten som ett visst år finns tillgänglig för de anställda att dela
på. Det är således inte företagen utan deras anställda som straffbeskattas.

Eller som Bengt Ekeblad, ordförande i verkstadsklubben på Volvo konstaterade
i Veckans affärer (42/86): ”När vi små i samhället för en gångs skull får
chansen till en extra del av kakan, då slår man till!”

2.4.2 Den offentliga sektorn

Ofta anförs som argument mot att vinstdelningssystem sprids att det är orättvist
mot dem som är anställda i offentlig tjänst, som inte har chans till sådana
arrangemang. Detta är ett irrelevant argument, som dessutom inte är helt
korrekt.

Som ovan framhållits är även den privata arbetsmarknaden mycket heterogen.
Anställningsvillkoren skiftar starkt mellan branscher och företag.

Det gör de även mellan skilda delar av den offentliga sektorn. Dessutom
finns exempel på anställningsvillkor för de offentliganställda som i regel inte
återfinns på den privata arbetsmarknaden, t.ex. viss fri sjukvård och gratis
läkemedel.

Det är heller inte helt sant att det i den offentliga sektorn inte går att införa
belöningssystem som i varje fall påminner om vinstdelning, även om det förstås
inte uppkommer någon ”vinst” i egentlig mening och inte heller någon
ägandespridning.

Försöksprojekt har genomförts på många håll där tanken är att effektivi- Mot. 1989/90

tetsvinster - dvs. att samma (eller bättre) verksamhet utförs till en lägre N357

kostnad - skall komma personalen till del i någon form. I vissa fall går pengarna
tillbaka till själva verksamheten i form av ökade resurser, i andra får
personalen möjlighet till t.ex. studieresor och kompetenshöjande utbildning
när verksamheten gått bättre än vissa uppsatta mål.

Ett exempel på sådant försök är Stockholms läns landsting där 62 000 sjukvårdsanställda
enligt principen hälften var får disponera 50 procent av ett
eventuellt överskott i den egna klinikens eller vårdcentralens resultat. Den
andra hälften tillfaller landstinget.

Det kan vara svårt att införa vinstandelssystem för de affärsverk som har
en monopolställning, och vilkas taxor och avgifter fastställs i särskild ordning.
Vi förordar dock att de konkurrensutsatta delarna av affärsverken
skall ombildas till bolagsform. Många av dessa verksamheter kan sedan privatiseras.
I takt med att dessa reformer genomförs kan vinstandelssystem
införas i stora delar av affärsverkens affärsområden. Motsvarande reform
bör också genomföras vad gäller stora delar av kommunernas och landstingens
verksamhet. Detta skulle gynna både den offentliga sektorn och de som
jobbar där.

2.5 Sammanfattningsvis - skäl för vinstandelar och
ägandespridning

Det finns många skäl för vinstdelningssystem och medägande i det egna företaget.

Individen känner ett större engagemang i sitt arbete. Företaget får mera
engagerade medarbetare. Övriga ägare förlorar kortsiktigt på att få dela med
sig av vinsten till de anställda. Långsiktigt tjänar emellertid också de på att
företagets medarbetare känner ett stort engagemang och ansvar. Samhällsekonomin
gagnas av ett ökat sparande och en större förståelse för företagens
behov av att göra vinst. En spridning av förmögenheter och intresse för att
spara i aktier kan i sin tur generera nytt sparande utanför de ursprungliga
andel-i-vinst-systemen. Den kanske största samhällsekonomiska vinsten är
dock att man genom dessa system kan åstadkomma ett bättre tillvaratagande
av medarbetares engagemang, ansvar och deltagande i företagens verksamhet.

2.6 Utformning och beskattning

Införande av vinstdelning i företagen, oavsett om det är raka rör till plånboken
eller avsättningar till stiftelser, skall beslutas av dem som arbetar i företagen
och företagens ägare, inte av politiska eller centrala fackliga organ.

Varje företag är unikt och måste få välja hur premierings- och vinstdelningssystem
skall se ut, om de kommer i fråga.

Folkpartiet vill därför inte rekommendera en viss typ av vinstdelning eller
viss modell för belöningssystem. Det är en fråga för företagsledningar och
de lokala facken som - i fallet med vinstdelning - endast kan införas med
bolagsstämmans godkännande.

Däremot vill vi på politisk väg uppmuntra, inte förhindra, före tagsan- 19

knutna andel-i-vinst-system. Därför vill vi slopa de sociala avgifterna på an- Mot. 1989/90

delarna under förutsättning att bindningstiden ej underskrider fem år. N357

Vi vill inte genom politiska beslut detaljstyra andel-i-vinst-systemen men
likväl har vi som parti i ett par frågor en uppfattning om hur systemen bör
organiseras.

Stiftelsen som skall förvalta medlen bör ha en majoritet av de anställda i
sin styrelse för att syftet att sprida inflytandet i näringslivet skall kunna nås.

Placeringsfilosofin bör inte kunna påverkas av företaget, genom att t.ex.
diktera att viss andel av medlen måste placeras i det egna företaget. Avvägningen
mellan riskspridning och delägarskap i det egna företaget bör beslutas
av stiftelserna själva. T.ex. kan det vara lämpligare i börsnoterade företag
än i mindre och icke-noterade att placera en stor del eller kanske t.o.m.
alla andelarna i det egna företaget.

Om företaget inte är ett aktiebolag, utan t.ex. ett handelsbolag eller en
sparbank, får stiftelsen i stället köpa aktier utanför det egna företaget. Möjligheten
att införa andel-i-vinst-system begränsas alltså inte till en viss företagsform.

Den viktigaste skattepolitiska åtgärd som krävs för att uppmuntra spridningen
av vinstandelssystem är att befria dessa från sociala avgifter då andelarna
bundits minst fem år.

3. Ägandespridning genom aktiesparande

Av ägarutredningens (SOU 1988:38) kartläggning framgår med skrämmande
tydlighet att det enskilda aktieägandets andel av börskapitalet har
minskat kraftigt. Utredarna har koncentrerat sig på en period från 1970-talets
slut till senast tillgängliga data, oftast 1986. Under denna tid har institutionaliseringen
av ägandet ökat kraftigt.

Nedgången i de fysiska personernas direktägda andel av börsvärdet under
1980-talets första hälft var drygt 10 procentenheter. Uppgifter för våren 1988
visar att denna utveckling fortsatt och att de fysiska personernas andel gått
tillbaka med ytterligare ett par procentenheter, och deras ägande utgör nu
endast drygt 20 procent av det totala börsvärdet. Det faktum att en allt större
del av aktiestocken kommit att innehas av institutioner kan förklaras bl.a.
med att de skattemässiga betingelserna för ackumulering av kapital och placeringar
i aktier är mer gynnsamma för dem än för fysiska personer. Det är
till och med så att hushållen har nettosålt börsnoterade aktier under varje år
av den studerade perioden. Vidare deltog de i oproportionellt låg utsträckning
i de nyemissioner som genomfördes under perioden.

Glädjande nog har antalet aktieägare i Sverige ökat kraftigt under de senare
åren. Enbart från 1988 till december 1989 ökade antalet aktieägare från

2,6 till 3,3 miljoner, vilket innebär att 40 procent av alla svenskar nu är aktieägare.
Denna ökning beror dock till största delen på att Trygg-Hansa delade
ut aktier till sina försäkringstagare. I övrigt är det framför allt fondsparandet
som ökar. Sparandet i allemansfonder, och tidigare aktiesparfonder, har varit
gynnat i förhållande till direkt aktieägande. Dessa aktiefonder kan betraktas
som mellanhandsägare för fysiska personers aktieinvesteringar.

Inte endast värdeandelen av hushållens direktägande har minskat. Dess- Mot. 1989/90

utom har koncentrationen i företagens ägar- och inflytandestrukturer ökat N357

påtagligt. Ett omfattande bruk av aktieslag med olika röstvärden har medfört
att röstandelskoncentrationen blivit avsevärt högre än kapitalandelskoncentrationen.

Bättre förutsättningar för aktiesparande

Makt- och ägandekoncentrationen måste ersättas med dess motsats, maktspridning
och ägandespridning. Det gäller såväl kollektiv som enskild koncentration.
En av de viktigaste åtgärder som kan vidtagas för att bryta koncentrationstrenden
är att skapa bättre villkor för enskilt aktiesparande.

Under de borgerliga regeringsåren infördes skattestimulanser för enskilt
aktiesparande. Detta medförde att under kort tid en halv miljon människor
som tidigare inte haft aktier, blev aktieägare. Antalet aktieägare (som äger
aktier direkt) har även därefter ökat och uppgår nu till ca två miljoner, trots
att fysiska personers andel av aktierna minskat.

Det stora intresset för aktiefondsparandet visar att många människor vill
vara delägare av företag. Detta stora intresse bland allmänheten bör respekteras
och tas tillvara. Det är bra för vitaliteten i svensk ekonomi att många
människor bryr sig om hur det går för företagen. När fler låter sitt sparande
förvandlas till ett aktivt ägande, får detta även positiva effekter för tillgången
på riskvilligt kapital.

Gällande skatteregler har gynnat aktiesparande i olika typer av aktiefonder
och pensionsfonder i förhållande till direktägande av aktier. I det nya
skattesystemet bör likställdhet uppnås. Även den socialdemokratiska majoriteten
i ägarutredningen ansåg att det är av största vikt att de fysiska personernas
andel av aktiestocken inte ytterligare minskar. Folkpartiet anser att
detta mål är otillräckligt. Utvecklingen måste vändas så att fysiska personers
andel av den totala aktiestocken ökar.

I samband med skattereformen 1991 sker stora förändringar av kapitalbeskattningen
och då av aktiesparandet. Det är redan nu klart att den s.k. portföljmetoden
inte kommer att genomföras. Övriga förslag behandlas i anslutning
till skattereformen.

4. Ägandespridning genom minskad
maktkoncentration

4.1 Avskaffa röstvärdedifferentieringen

Förutom Ägarutredningen har även Röstvärdekommittén studerat den differentierade
rösträtten, dvs. att samma kapitalinsats föranleder olika stort
inflytande vid bolagsstämman. Inga åtgärder har dock vidtagits för att stävja
bruket av differentiering av röstvärdet. Ägarutredningen valde att ”inte förorda
en förändring av bestämmelserna rörande aktiebolags möjligheter att
emittera aktier med olika röstvärde”, detta trots att bruket av differentierad
rösträtt försämrar aktiemarknadens funktion. Bland annat tappar aktie- 21

marknaden sin roll som en marknad för företagskontroll, då det blir lätt att Mot. 1989/90

genomföra vänliga företagsförvärv men svårt att genomföra fientliga sådana. N357

På sikt bidrar detta till att näringslivsstrukturen konserveras.

Folkpartiet anser att lika risk på aktiemarknaden skall ge lika rätt till inflytande.
Rätten för börsföretag på AI- och AH-listorna att vid nyemissioner
utge aktier med lägre röstvärde bör avskaffas. På sikt minskar då maktkoncentrationen
inom börsföretagen, samtidigt som aktiemarknadens funktion
förbättras och de små aktieägarna skyddas.

Att införa retroaktiva lagar är av rättsäkerhetsskäl inte acceptabelt. Vi avvisar
därför möjligheten att införa en sådan regel för redan emitterade aktier.
Den bör enbart gälla nyemissioner. De företagsägare som absolut vill
behålla möjligheten till kontroll enligt nuvarande regler har fortfarande valmöjligheten
att inte låta notera företaget på AI- eller All-listorna, men är
ju inte utestängda från riskkapitalmarknaden därmed. De småföretag som
behöver riskkapital men vars ägare inte vill ge upp kontrollen över företaget
kan också ge ut konvertibla skuldebrev.

Den differentierade rösträtten är också intimt förknippad med utländska
företags begränsade möjligheter att köpa svenska företag. De utländska
företagen har oftast enbart möjlighet att köpa röstsvaga aktier i de svenska
företagen. Folkpartiet anser att detta är fel, då detta cementerar den svenska
näringslivsstrukturen, vilket i slutändan drabbar bl.a. småspararna. Utländska
företag skall därför ha rätt att utan restriktioner köpa svenska företag,
något som behandlas i folkpartiets motion om kapitalmarknaden.

4.2 Ömsesidigt ägande - en osund företeelse

Vi anser att det korsvisa eller cirkulära ägandet allvarligt försvårar kontrollägarskiften
och cementerar existerande ägandestrukturer, vilket kan vara till
förfång för ett vitalt och dynamiskt näringsliv. Sambandet mellan ägande och
inflytande bryts. Företagsledningarna tenderar att kontrollera varandras
företag över huvudet på ägarna, med åtföljande maktkoncentration. Detta
sker ofta med hjälp av aktier med differentierat röstvärde. I andra länder
söker man minska omfattningen av ömsesidigt eller cirkulärt ägande, och i
flera fall har lagstiftning tillgripits.

Det ömsesidiga eller cirkulära ägandet måste brytas. Vi anser att det bäst
sker på frivillig väg genom självsanering, och genom det föreslagna förbudet
för företag på börsens AI- och All-listor att nyemittera aktier med lägre röstvärde.
Klarar inte marknaden av detta på egen hand bör lagstiftning tillgripas
efter de utländska förebilder som finns.

5. Ägandespridning genom konvertibla skuldebrev

Konvertibler har liksom andel-i-vinst-system fått en stor utbredning under
senare år. Folkpartiets principiella inställning är även när det gäller konvertibler
att det är bra med ägandespridning. Anställdas aktie- och konvertibelköp
fungerar, liksom andel-i-vinst-system, som ett sätt att öka engagemanget
i det egna företaget. De anställda får då köpa aktier via en riktad emission,
där arbetsgivaren ofta hjälper till att ordna förmånliga lån för aktieköpet,

eller låter dem köpa konvertibla skuldebrev, ”konvertibler” i dagligt tal. Mot. 1989/90
En konvertibel kan sägas vara ett förstadium till en aktie, som efter en viss N357
tid berättigar till utbyte mot aktie i företaget enligt en i förväg bestämd kurs.

Till skillnad från aktieköp är det förknippat endast med en begränsad risk
att köpa en konvertibel. Deras stora popularitet är naturligtvis baserad på
denna begränsade risk, i kombination med de avsevärda kursuppgångar som
de flesta aktier noterade under 1980-talet.

5.1 Invändningar mot personalkonvertibler

I kölvattnet på deras utbredning har också osunda företeelser uppkommit.

Många kritiska röster har hörts mot företagsledningars möjligheter att berika
sig och göra klipp genom konvertibler. En del av invändningarna är av
samma karaktär som de som berör andel-i-vinst-system och som behandlades
i avsnitt 2.

Andra invändningar är specifika för just konvertibler och utgår från aktieägarperspektivet.
Flera fall har uppdagats där företagsledningar berikat sig
själva genom riktade nyemissioner utan övriga aktieägares medgivande. Efter
det att Leo-kommissionen för några år sedan skarpt kritiserade riktade
emissioner till företagsledningar, infördes 1987 en lag som innebär att minst
90 procent av rösterna av de på bolagsstämman företrädda aktierna måste
godkänna emissioner riktade till ledande befattningshavare eller anställda i
allmänhet.

Med stöd av denna lag inträffade under 1988 ett par uppmärksammade
fall där bolagsstämmor gav bolagsledningar bakläxa för de sätt på vilka dessa
lovat personalkonvertibler till sina anställda. Kritiken gällde bl.a. informationen
till övriga aktieägare. Införandet av 90-procentsregeln har sålunda
satt igång ett viktigt saneringsarbete i företagen. Förhoppningen är att bolagen
i fortsättningen skall ge bättre upplysningar om sina planerade emissioner
av personalkonvertibler. För närvarande anser vi inte att det finns anledning
att ytterligare lagstifta i denna fråga.

5.2 Samhällsekonomiska konsekvenser

Sorn framgått ovan har konvertibler vissa egenskaper som skiljer dem från
vinstdelning. Dit hör också de samhällsekonomiska effekterna. Till skillnad
från andel-i-vinst-system innebär personalkonvertibler i regel inte ett ökat
sparande, eftersom de som köper dem ofta finansierar sitt köp genom lån.

Det positiva med personalkonvertibler är att de möjliggör förmögenhetsuppbyggnad
och delägarskap för de anställda. Det ena behöver inte utesluta
det andra: en mångfald former för att skapa ett mera spritt ägande är enligt
vårt sätt att se det av godo.

6 Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vikten av ett mera spritt enskilt ägande,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i mo- 23

tionen anförts om ytterligare fonduppbyggnad och utvidgning av det Mot. 1989/90
kollektiva ägandet, N357

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att skapa gynnsamma förutsättningar för andel-i

vinst-system,

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att avskaffa de sociala
avgifterna på avsättningar till företagsanknutna andel-i-vinststiftelser,
där vinstandelarna binds minst fem år i enlighet med vad i
motionen anförts,

[att riksdagen hos regeringen begär förslag om förbud mot röstvärdesdifferentiering
vid börsnoterat företags nyemission på börsens Aloch
All-listor1].

Stockholm den 19 januari 1990

Hadar Cars (fp)

Gudrun Norberg (fp)

Christer Eirefelt (fp)

Isa Halvarsson (fp)
Lars De Geer (fp)

■1989/90:L214