Motion till riksdagen
1989/90:N326

av Lars Norberg (mp)
Livscykelspecifikation för fabriksprodukter

Beskattningen är ett utomordentligt viktigt medel att styra förbrukningen av
knappa naturresurser, först mot en konstant förbrukning och sedan mot en
minskad förbrukning, och jag har ingen som helst förståelse för argumentet:
det kan ju inte lilla Sverige börja med på egen hand; det kan endast komma
till stånd genom internationella överenskommelser. Svenskarna är ett folk
som består av intelligenta människor, som dessutom har en stor administrativ
talang. Vi kan säkert vara pionjärer på materialbesparingens område om
bara viljan finns.

Men det räcker inte med enbart beskattning av råvarorna. Eller för att
anknyta till moraliska principer: för att behandla naturens resurser som kapital
behöver vi dessutom tänka igenom hela den process vi startar då vi använder
mineralresurserna för ett visst ändamål. Vi borde för varje produkt
vi tillverkar skriva en ”livscykelspecifikation”. Den skall tala om för alla intresserade
att konstruktören och tillverkaren verkligen vet vad han gör, att han
har tänkt igenom den process han startat genom att tillverka produkten. En
livscykelspecifikation skall, som namnet antyder, tala om hur man väntar sig
att den process man startat genom att tillverka varan skall utveckla sig ända
tills varan är uttjänt.

En livscykelspecifikation skall därför ge följande information:

a) Vad tjänar produkten för syfte? Vad är försvaret för att man beslutat att
ta mänsklighetens oskattbara kapital av råvaror i anspråk för dess tillverkning?
(För det är ju ett mycket allvarligt beslut.)

b) Vilka naturtillgångar tas i anspråk för tillverkning av ett exemplar av produkten:
mineral, energi etc., och vilka biprodukter alstrar tillverkningen,
dvs. hur mycket material recirkuleras och hur mycket föroreningar går ut
till luft, vatten och soptipp? Vilka vådor föreligger för dem som arbetar
med tillverkningen?

c) Om produkten omsätter energi, vilken är verkningsgraden, och ger den
någon miljöpåverkan vid sin användning?

d) Varudeklaration på traditionellt vis, teknisk beskrivning, bruksanvisning.

e) Tekniska garantier och garantitid uppges.

f) Förväntad teknisk livslängd uppges och motiveras.

g) Serviceanvisningar anges. Behöver vissa slitagedelar utbytas med vissa
regelbundna intervaller anges det också, liksom skrotningsspecifikationer
för dessa slitagedelar.

h) Tillverkaren anger sina avsikter beträffande service: Hur länge avser han
att hålla reservdelar? Han bör samtidigt avge en förklaring, att han vid
en eventuell överlåtelse av sin rörelse skall kräva att efterföljaren skall
överta dessa serviceförpliktelser.

i) Slutligen avslutas livscykelspecifikationen med en skrotningsspecifika- Mot. 1989/90
tion, vilken i detalj anger hur konstruktören utfört produkten för att den N326
skall kunna skrotas på ett enkelt sätt och så att allt väsentligt material enkelt
skall kunna återanvändas utan att blandas ihop. I skrotningsspecifikationen
anges vidare hur man skall förhålla sig med eventuella giftiga eller
på annat sätt vådliga ämnen som ingår i produkten (t.ex. kvicksilver,
freon och syror).

En lagstiftning om livscykelspecifikation bör snarast införas för kapitalvaror
- även s.k. hushållskapitalvaror. Jag är övertygad om att en lagstiftning
som föreskriver att en livscykelspecifikation skall levereras med varje kapitalvara
som säljs i landet kommer att få en oerhörd pedagogisk betydelse.

Den kommer att tvinga både tillverkare och brukare att tänka på att de
handskas med varor av kapitalkaraktär - oersättliga råvaror - och att dessa
varor inte bara kan åsättas ett ekonomiskt värde utan är unika och oersättliga
och därför måste handhas i medvetande om detta.

I dag tappar leverani ören alltför ofta intresset för sin produkt i och med
att garantitiden gått ut. Och användaren tappar likaledes intresset när produkten
tjänat ut.

Det är märkligt att kraftföretagen inte begär någon livsscykelspecifikation
för ett kärnkraftverk, som trots allt är en av de mest materialkrävande verksamheter
som finns och som dessutom säkerligen kommer att bjuda på
ganska intrikata problem vid skrotningen. Livscykeln är ju inte avslutad
förrän materialet är återanvänt - eller är det köp-slit-släng-reaktorer man
sysslar med?

Fast vi vet ju redan hur man gör. När man inte använder kärnkraftverket
mera låser man det och går därifrån. Så har man gjort med Ågesta-reaktorn.

Så har man gjort med Marviken-reaktorn.

Hela texten ovan publicerades ursprungligen 1975. Förslaget har framförts i
motioner 1977 och 1989. Fortfarande finns inga skrotningsspecifikationer
vare sig på kärnkraftverk eller på kylskåp och bilar. Kylskåpen kastas fortfarande
på soptippen, och freonet läcker ut. Sverige har varit en pionjär på
varudeklarationernas område. Tyvärr gäller inte detta längre. De energideklarationer
som exempelvis krävs i många stater i USA, exempelvis Californien,
visar att Sverige kommit på efterkälken. Det är hög tid att tillverkare
och brukare av kapitalvaror tvingas ta sitt ansvar. En lagstiftning om livscykelspecifikation
borde ha funnits för länge sedan.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att ett lagförslag
om livscykelspecifikation skall utarbetas enligt de principer som
anförts i motionen.

Stockholm den 23 januari 1990

Lars Norberg (mp)

11