Motion till riksdagen
1989/90:N313

av Gudrun Norberg m.fl. (fp)

HantVerk 1989/90

N313-317

Hantverk är både gammal kultur och en väsentlig del av det moderna näringslivet.
Av dessa båda skäl är hantverket ett omistligt inslag i det svenska
samhället.

Människans förmåga att använda händerna har sedan ursprunget varit förutsättningen
för vår existens. Hantverket, som i gången tid praktiserades
fram, lever alltjämt kvar i förfinad form och utförs med förbättrade redskap.
Hela vårt samhälle har sitt ursprung i hantverket, även sådant arbete som i
dag utförs med automatik och robotar.

Vi har genom åren i allt högre grad lärt oss framställa maskiner som kan
utföra tidigare hantverksarbeten. Maskiner som kan tillverka i rasande fart,
ge exakthet och producera varor i stor mängd av moderna råvaror som ger
prisbilliga produkter. Människan har blivit teknikberoende.

Hantverkskunnande kan stödja dagens teknik

Hantverket skall inte ställas i motsatsställning till expansiv och framtidsinriktad
industriell produktion. Hantverket måste leva vidare - inte endast som
kulturvärde - utan också för att det är en förutsättning för den fortsatta utvecklingen
av industri och teknik.

Dagens tekniker behöver känna till den äldre tekniken för att förstå och
analysera de tidiga samhällena. Studium av äldre teknik lär oss hur beroende
vi är av naturen. Den vidgar med sin mångfald av lösningar teknikbegreppet
och stryker under sambanden mellan olika delar av mänskligt liv och kunnande.
I dag används detta erfarenhetsarkiv alltför litet. Hantverkskunnande
- förvärvat genom generationers praktik - kan stödja dagens teknik
och initiera morgondagens.

Det finns ett ömsesidigt beroende mellan hantverk och industri. Vissa industrier
tillämpar exempelvis tillverkningsmetoder som pendlar mellan
hantverk och datastyming.

Även dagens högrationaliserade industri behöver hantverkare. Volvo har
t.ex. en verkstad där man tack vare skickliga och idérika hantverkare kan
förbättra tillverkningsprocesser och bl.a. göra arbetet bekvämare och människovänligare.
En bilmodell måste, när den formges i full skala, byggas upp
av modellsnickare, sadelmakare, tunnplåtslagare m.fl. På motsvarande sätt
förhåller det sig exempelvis vid flygplanstillverkningen hos Saab-Scania och
i industriföretaget Asea Brown Boveri.

1 Riksdagen 1989/90. 3 sami. Nr N313-317

Beredskap

Det har i olika sammanhang uttalats oro över att en alltmer förfinad och utbredd
teknik skapar ett mycket sårbart samhälle. Ofta råkar någon del av
landet ut för strömavbrott som varar från några timmar till några dagar.
Dessa strömavbrott medför stora besvär för enskilda människor, industrier,
sjukhus, institutioner, myndigheter och kommunikationer.

Sådant enkelt exempel visar hur hjälplöst samhället är när tekniken går i
baklås. Och varje gång detta händer blir det en liten påminnelse om den tid,
då hantverket var en förutsättning för att tillvaron skulle fungera. Det behövs
inte stora avbrott för att inse hur illa förberedd befolkningen är i ett
industriland för att möta en besvärlig och ovan situation.

I händelse av kris och avspärrning skulle vi få svårt att hinna anpassa oss
till hantverksnivån, även om kunnandet fanns kvar. Den möjligheten förutsätter
emellertid att hantverkskunnandet fortlöpande omsätts i praktisk
verksamhet för att bestå. Det går inte att förvara och magasinera hantverksyrkena
i malpåse, och tro att kompetensen finns tillgänglig den dag det passar
oss att ta fram den.

Beredskapsskäl är alltså ytterligare en av anledningarna till att hålla hantverksyrkena
vid liv. Det finns många flera skäl.

Kulturen vi ärvt

För de flesta människor är det viktigt att känna till något om sitt ursprung
och sin historia. Kulturen vi ärvt utgör den mull där vi människor har våra
rötter. Och för ett samhälle är kulturarvet något av det viktigaste att bevara.
En väsentlig del av detta arv omfattar kunskaper i hantverksyrkena.

En stor mängd föremål samlas på museer och i hembygdsgårdar. Man har
uppskattat antalet föremål till tre miljoner, men detta är ändå bara en liten
del av allt som finns samlat hos privatpersoner. Trots denna ansenliga mängd
finns luckor, som gör det svårt att få en god kännedom om våra förfäders liv
och miljö.

De samlingar av gamla ting som finns kräver kunskap om hur de tillverkats,
vilka råvaror som använts, hur föremålen brukats och hur dessa skall
repareras och vårdas. Museernas och hembygdsgårdarnas innehåll skall därför
underhållas och berikas för att bli värdefulla samlingar för framtiden.

Hantverkarna behövs alltså i museernas dagliga arbete. Föremålsvård och
reparationer både upprätthåller kunnandet och ger mera liv och intresse i
museerna. Utbildning av lärlingar kan också förekomma där och "hjälpfinansieras"
genom viss försäljning av produkter.

Att det levande hantverket är av stort allmänintresse framgår av den stora
tillslutningen vid visningar och demonstrationer av hantverk, typ Skansen
och Gammelvala-veckan i Värmland. Ingen dokumentation eller beskrivning
av tillverkning och bruk kan emellertid ha sådant värde och vara av så
stort intresse som praktisering och yrkesutövande.

Byggnadstekniker

Under senare år har byggnadstekniken på relativt kort tid genomgått stora
förändringar. Den byggnadstekniska utbildningen inriktas i dag på hopmon

Mot. 1989/90

N313

2

tering av sektioner och moduler enligt det byggnadssätt som råder numera.
Men hus byggda så sent som under 1950-talet har en annan byggnadsteknik,
och det är viktigt att detta kunnande också finns med hos dagens byggnadsarbetare.
Reparationer och ombyggnader av äldre hus är en självklar och stor
arbetsdel i en blandad bebyggelse, och den kräver kunnande om den tidens
byggnadsteknik.

Äldre kulturhistorisk bebyggelse kräver ett specifikt kunnande om bl.a.
material och färger. Dagens byggnadsarbetare har alldeles för liten utbildning
om t.ex. tjocka stenväggar, valvslagningsteknik, stuckatur och målning
med färger som måste blandas på gammalt vis. Man kan faktiskt tala om kris
inom byggnadssektorn när det gäller hantverkskunnande för gammal bebyggelse.
Många stora t.ex. bruksbyggnader har fått förfalla på grund av
brist på medel och kompetens.

Det skulle behövas utbildning för att säkra tillgången på kompetenta hantverkare
i byggnadssektorn. Dels behövs gymnasieutbildning men också särskilda
byggnadshyttor för att utbilda byggnadshantverkare. Det finns exempelvis
ett stort behov i kommunerna av kompetenta hantverkare för kommunernas
äldre byggnader.

Nu börjar emellertid några länsstyrelser att djupare intressera sig för frågan
om en egen byggnadshytta i regionen för att få igång en utbildning i äldre
byggnadstekniker samt för att systematiskt bevara och lagra äldre byggnadsdetaljer.
På Gotland bildades för några år sedan "Stiftelsen Byggnadshyttan
på Gotland". Där finns nu ett 15-tal anställda.

I Örebro län finns planer på en liknande anläggning både i utbildningssyfte
och för att bevara kulturvärdena på byggsidan. Där finns övergivna industrimiljöer
och timmerbebyggelse vars värde är kulturhistoriskt och har en speciell
turistprofil. Men, såsom ofta är fallet, är de ekonomiska förutsättningarna
särskilt för projektets inledning ett problem. Staten visar ett dåligt intresse
och tar få initiativ vad gäller hantverksutbildning. Man utreder frågan
och låter den därefter falla i glömska. Så skedde även i Örebro län där den
dåvarande borgerliga regeringen 1981 beslöt utreda frågan om en byggnadshytta
i Bergslagen, men därefter har inte skett någonting.

I samband med ombyggnationer och rivningar förfars många gånger gamla
material, som skulle kunna användas igen. En del är i för dåligt skick för att
återanvändas, men dessa kan ändå tjäna som idé- och formgivning för nya
hantverk. I dag saknas oftast både förståelse, intresse och någon som har
ansvar för att ta tillvara dessa material.

Till byggnadsbranschen behövs det trä, tegel, sten, taktegel, plåt, skiffer,
glas m.m. av kvaliteter som inte längre tillverkas annat än möjligen på beställning.
Bristen på gamla material kan tvinga hantverkarna till inblandning
av olämpliga kvaliteter.

Därför behövs råvarucentraler eller depåer, helst i varje region, dit man
kan rädda undan gamla material vid rivningar, och där man också kan samla
nya material som är nödvändiga för hantverkare, exempelvis kvistfritt virke
då detta är överkomligt.

Mot. 1989/90

N313

3

Service Mot. 1989/90

Tillgången till service utgör alltid en viktig del i samhällsplaneringen. När N313
det gäller tillgången till hantverksservice är det emellertid sämre ställt. På
många platser är det nästan omöjligt att finna den hantverkare man behöver
inom en hel kommun eller ännu större område. "När-service" kan man inte
vänta sig om inte turen medverkar till att exempelvis skomakaren finns i
grannskapet.

Villkoren för hantverket har försämrats. I takt med industrins framväxt
har många hantverk drivits tillbaka. Hantverkaren kommer också i kläm då
handels- och bostadscentra saneras. Då nya områden växer upp har i regel
hantverkaren inga möjligheter att hitta så prisbilliga lokaler att han kan existera.

Då tvingas hantverkaren att antingen lägga ner sin verksamhet eller att
flytta ut från service-centret till ortens utkant. Väljer han att flytta innebär
detta i många fall ändå nedläggning till slut eftersom kunderna är fjärmade
från sin hantverksservice. Utan kunder - inga inkomster.

Det är angeläget att stadsplanerare är medvetna om detta problem och
intresserar sig för det. Centrala "halvgamla" lokaler kan ofta sättas i stånd
för en ringa kostnad om byggnormer och myndigheters krav kan vara så pass
flexibla att ett visst avkall på standard kan accepteras. Om kommunerna är
beredda att visa litet mer positiv vilja kan säkert många hantverkare stanna
kvar där kunderna finns.

Sysselsättning och regional balans

Tyvärr saknas statistik över förekomsten av hantverkare överhuvudtaget i
vårt land. Klart är dock att hantverket har betydelse för både sysselsättningen
och regionalpolitiken. Åtskilliga tusen personer är sysselsatta med
hantverk och troligen kunde flera tusen ytterligare helt eller delvis få sin utkomst
genom hantverk.

Om vi lärde oss att bättre uppskatta hantverkets betydelse och från olika
myndigheters sida vara beredda att våga satsa mera på hantverk är det troligt
att satsningarna skulle ge god återbäring. Intresset för att arbeta med hantverk
tycks glädjande nog öka för varje år.

Under senare år har flera stora regionalpolitiska satsningar gjorts, bl.a. i
form av s.k. "paket", för att främst trygga sysselsättningen. Summorna varierar
från mångmiljonklassen upp till miljardbelopp och däröver. Det är
troligt att t.o.m. avsevärt lägre investeringar och bidrag till hantverket skulle
ha stor regionalpolitisk betydelse.

Den landsomfattande kampanjen "Hela Sverige skall leva" borde också
vara ett uttryck för regionalpolitiska strävanden där hantverket passar in.

Många landsbygdsbor, särskilt i glesbygden, är förtrogna med hantverkstekniker
vilka är av stort värde som service för bofasta och fritidsboende. I
själva verket är hantverkskunnande ofta en förutsättning för en väl fungerande
försörjning i glesbygden. En expansion av hantverket skulle alltså
kunna ge ett värdefullt inslag för god regional utveckling.

4

Hantverkets utveckling och framtid

Hantverk kan aldrig överleva utan kvalitet. Och ordet hantverk för gärna
tankarna till naturmaterial och gediget handarbete. Under den slit-ochsläng-epok
som varat har kvalitetsbegreppet för många skjutits i bakgrunden
och upplevts som mindre väsentligt. Men på senare tid har värdet av kvalitet
och personlighet blivit alltmer uppskattat, vilket åter ökar intresset för hantverk.

Emellertid har ett stort antal hantverkare passerat pensionsåldern. Särskilt
inom udda eller ovanliga hantverksyrken är det stor risk att kunnandet
går ur tiden därför att ingen efterföljare har lärts upp.

Många hantverksyrken är i dag utrotningshotade. Mer än hundratalet yrken
brottas med stora problem och har svårigheter att överleva. Yrken som
inte längre har någon efterfrågan har heller inget berättigande, men man
måste komma ihåg att för varje hantverksyrke som försvinner, så försvinner
också ett kunnande.

Samtidigt som ett yrke och dess kompetens faller bort skingras också verktygen.
Många av hantverkarens redskap är specialgjorda och finns inte att
köpa på marknaden. Därför har verktygen ett särskilt värde och bör insamlas
i någon form av verktygsbank. Denna bank skall kunna köpa in verktygssamlingen
då en hantverkare avvecklar sitt företag. En sådan verktygsbank
borde kunna ingå i de råvarudepåer som föreslagits ovan.

Utbildning och rekrytering

Den utbildningsmetod som använts under sekler och som resulterat i gedigna
kunskaper är lärlingssystemet.

Folkpartiet anser att ungdomen måste ges ökade möjligheter att bli lärlingar
hos enskilda hantverkare eller hantverksföretag. I detta syfte bör regelsystemet
ses över och det arbetet bör bedrivas i nära samverkan med
hantverkets organisationer. Detta gäller särskilt utbildning hos ensamma
hantverkare, vilken kanske är den enda kvarvarande på orten inom sin
bransch. Arbetsplatser med större resurser har på flera håll börjat svara på
ungdomars efterfrågan och genomför lärlingsutbildning. De gamla gesälloch
mästarbreven håller på att komma till heders igen, som ett synligt bevis
på yrkeskunnande.

Det finns också anledning påpeka att för enskilda, ofta äldre, hantverkare
kan krav på personalutrymmen m.m. utgöra avgörande hinder för att lärlingsutbildning
skall kunna ske. Det finns exempel på att fackets och yrkesinspektionens
krav på dusch och lunchrum sätter stopp för att en lärling utbildas.
Det är inte ovanligt att gamla hantverkslokaler har små och trånga utrymmen.
Därför bör en viss flexibilitet i tillämpningen finnas så att värdefullt
yrkeskunnande förs över till nästa generation.

Inom skolans ram finns för litet intresse för hantverket. SYO-konsulenter
och andra yrkesrådgivare bör arbeta mer med hantverk som alternativ i utbildningen.
Större ansträngningar borde göras för att ordna lärlingsplatser
som kan erbjudas de ungdomar som har hantverksintresse.

Utbildningstiderna för olika hantverk tenderar att kortas av. Det är inte
en bra utveckling. Den tvååriga utbildningen är inte heller i alla avseenden

tillfredsställande. Den bör vara minst tre år, åtminstone för ett flertal hant- Mot. 1989/90

verksyrken, för att ge den färdighet och snabbhet som krävs för att arbetet N313

skall gå att försörja sig på. Folkpartiet anser att regeringen bör göra en översyn
av vilka utbildningar som skulle behöva förlängas till tre år och därefter
återkomma till riksdagen med förslag i den riktningen.

Arbetsförmedlingarna och länsarbetsnämnderna bör aktualisera hantverket
mer. Där är hantverket relativt okänt. Det finns anledning för regeringen
att se över frågan om hur rekryteringen till hantverksyrkena skall kunna förstärkas
och då bör yrkesrådgivning och arbetsförmedling vara viktiga målgrupper.

Centrala hantverksrådet och utvecklingsfonderna

Nuvarande ordning för statens stöd till hantverket innebär uppenbara nackdelar.
Statens Industriverk, SIND, är den myndighet som kanaliserar det
statliga stödet. Det finns risk för att frågor rörande hantverket ges låg prioritet
av SIND, vars verksamhet i första hand är inriktad på främjande av industriell
utveckling. I fortsättningen bör därför ett visst grundstöd - av det
stöd som idag går via SIND - lämnas direkt till hantverket i form av ett årligt
anslag till Centrala hantverksrådet. Självfallet bör olika intressenter inom
hantverket också kunna söka särskilda statliga bidrag till olika projekt, t.ex.
på utbildningsområdet.

Folkpartiet kräver att utvecklingsfonderna skall vidga sin målgrupp till att
omfatta även service- och hantverkssektorn. Detta krav framförs också i partimotionen
om Småföretag, i vilken de regionala utvecklingsfonderna behandlas
utförligare.

Nordiskt samarbete

De frågor och problem som tas upp i denna motion är utmärkande för alla
nordiska länders hantverk. Men till skillnad från övrigt näringsliv ägnar inte
de nordiska länderna gemensamt hantverket något större intresse. Om man
jämför med vilka ansträngningar som görs inom andra områden av näringslivet
för att råda bot på missförhållanden så har begränsade åtgärder vidtagits
i Sverige och i Norden över huvud taget. Kunskapen om hantverkare av alla
kategorier och deras problem har inte alls rönt den uppmärksamhet och det
intresse som de förtjänar. Den litteratur som exempelvis givits ut av Nordiska
rådet - rapporter, inventeringar, studier, förslag o.s.v. - innehåller ingenting
om hantverk, vilket är anmärkningsvärt med tanke på den omfattande
utgivningen.

Vi föreslår att Nordiska rådet gör en inventering av hantverk och antal
utövare inom respektive specialitet i Norden, och på basis av den, en plan
över hur utbildningen lämpligen bör bedrivas med sikte på ett samarbete
över gränserna. Det kan lättare ge tillräckligt antal elever inom varje specialitet.
För vissa yrken kan det räcka med en skola öppen för hela Norden. Det
finns redan ett intresse för sådant arrangemang, t.ex. Raadvad i Danmark,

Citadellet i Landskrona, instituten för kulturvård i Göteborg, hantverkets
folkhögskola i Leksand och designhögskolan i Helsingfors.

6

Hantverkskonsulent i varje län

För två år sedan föreslogs i regeringens budgetproposition att ytterligare en
hemslöjdskonsulenttjänst skulle inrättas i varje län. Folkpartiet framförde
då förslaget att denne hemslöjdskonsulent skulle ändras till hantverkskonsulent.
Alltså att arbetsuppgifterna skulle vidgas väsentligt och omfatta hela
hantverkssektorn. Vi beklagar att regeringen inte tog detta tillfälle att ge det
svenska hantverket ett betydande stöd. Det finns många goda skäl för att
från det offentligas sida ta ett större ansvar för hantverkets överlevnad och
expansion.

Behovet av en resurs på länsnivå, som uteslutande stimulerar hantverket
och tar till vara material och kunnande medan det ännu finns kvar, är fortfarande
lika angeläget. Nu får emellertid antas att en del län tillsatt denna
andra hemslöjdskonsulent och tillfället har därmed gått förbi för denna
gång. Vi avser därför inte att upprepa vårt yrkande om en hantverkskonsulent
i varje län.

Utan att på något sätt undervärdera hemslöjdens betydelse, anser vi dock
att regeringen bör uppmärksamma länsstyrelserna och landstingen på behovet
av en hantverksresurs i varje region. På många platser är tjänsten inte
inrättad ännu och på andra orter kan säkert frågan bli aktuell i samband med
att någon av hemslöjdskonsulenttjänstema blir lediga. Det bör vara ett
lämpligt tillfälle att vidga verksamheten till hantverkets alla grenar.

Hantverkskonsulentens uppgifter skulle bl.a. vara att bevaka hantverksfrågorna
i högstadie- och gymnasieutbildningen och sprida information inom
skolan. Konsulenten skulle också samarbeta med Länsstyrelsen, Utvecklingsfonden,
Arbetsförmedlingen, Hembygdsföreningarna, Länsmuseet och
Hemslöjden.

En viktig uppgift för hantverkskonsulenten skulle vara att ansvara för den
råvarudepå och verktygsbank som föreslagits ovan.

Hantverkskonsulentens arbetsfält skall naturligtvis också omfatta hemslöjden
och bli en tillgång för denna. Men hela hantverkssektorn skulle vara
mera betjänt av en konsulent, vars arbetsuppgifter breddas så att denna kan
bistå alla hantverksyrken.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om främjande av svenskt hantverk,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om rekryteringen till hantverksyrkena och förstärkning
av utbildningsmöjligheterna,1]

[att riksdagen begär att regeringen gör en översyn av vilka hantverksyrken
som bör ha treårig utbildningstid och därefter återkommer
med förslag därpå,1]

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om initiativ i Nordiska rådet för hantverkssamarbete
över gränserna,

Mot. 1989/90

N313

7

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i mo- Mot. 1989/90

tionen anförts om hantverkskonsulenter i länen. N313

Stockholm den 24 januari 1990
Gudrun Norberg (fp)

Hadar Cars (fp)

Christer Eirefelt (fp)

Isa Halvarsson (fp)
Lars De Geer (fp)

1 1989/90:Ub816