Motion till riksdagen
1989/90:N310

av Karin Falkmer och Sonja Rembo (båda m)
Kollektiv sakförsäkring

Staten har en viktig uppgift att garantera rättssäkerheten och i lagstiftningen
skydda den enskilde mot kollektiva lösningar som inskränker valfriheten och
försätter individen i underläge.

Förhållandet att fackliga organisationer tecknar kollektiva sakförsäkringar
för medlemskollektivet utan individuell anslutning innebär i praktiken
att enskilda medlemmar tvingas underkasta sig kollektiva lösningar
inom områden som helt saknar anknytning till anställningen och saknar samband
med dennes intressen i egenskap av arbetstagare. Den fackliga organisationen
vidgar sitt verksamhetsområde in i medlemmarnas privata sfärer.

När en facklig organisation tecknar sakförsäkring - hittills huvudsakligen
hemförsäkringar - för medlemmarna i grupp utan inträdesanmälan, beskärs
konsumentens valfrihet på försäkringsmarknaden. Den enskilde fackföreningsmedlemmen
blir bunden till ett visst försäkringsbolag och till en viss
försäkringsprodukt. Den enskilde medlemmen förlorar i praktiken rätten att
vända sig till det försäkringsbolag som passar honom eller henne bäst.

För att bli fri från en försäkring, som medlemmen inte själv har beställt,
måste medlemmen skriftligen meddela fackföreningen att han/hon inte vill
ha den aktuella hemförsäkringen. Denna möjlighet utnyttjas inte alltid, eftersom
systemet upplevs som obehagligt och besvärligt och eftersom den
som avsäger sig försäkringen inte alltid får någon ekonomisk kompensation.

Den enskilde fackmedlemmen bör skyddas från kollektiva beslut där han
eller hon först i efterhand får möjlighet att protestera med allt det besvär och
omak som det medför.

Kollektiv sakförsäkring med reservationsrätt innebär även att det föreligger
en uppenbar risk för dubbelförsäkring, ett problem som påtalas i försäkringsverksamhetens
delbetänkande SOU1985:34 ”Gruppförsäkring”.

Reservationsrättsmetoden som anslutningsform är en form av negativ försäljning
som Konsumentverket i andra sammanhang reagerat starkt emot.
På marknaden i övrigt är denna typ av negativ avtalsbindning inte tillåten.

Utvecklingen sedan 1982 då de första kollektiva hemförsäkringarna tecknades
mellan bl.a. Svenska Elektrikerförbundet och Folksam visar att upphandlingen
av kollektiva hemförsäkringar ofta baseras på intressegemenskap
mellan den fackliga organisationen och ett enskilt försäkringsbolag i
stället för på normala affärsmässiga principer. Det finns därför en stor risk
att den fria konkurrensen på försäkringsområdet försätts ur spel.

Enligt ett regeringsbeslut 1986 ankommer det på försäkringsinspektionen Mot. 1989/90

och NO att bevaka konkurrensförhållandena på försäkringsmarknaden och N310

vidta de åtgärder som kan anses befogade.

NO har försökt fullfölja denna sin uppgift. I en skrivelse till regeringen
den 26 maj 1987 har NO påtalat de problem NO därvid mött. Organisationerna
har genom uppgiftsvägran omöjliggjort NO:s arbete.

Försäkringsinspektionen har i en uppföljning av utvecklingen under det
första året med den nya lagstiftningen inte i det tidiga skedet kunnat dra
några säkra slutsatser om den fortsatta utvecklingen.

Det torde stå klart att ett mycket stort antal fackliga organisationer numera
har tecknat kollektiva hemförsäkringar för sina medlemmar. En övervägande
del av dessa gäller med reservationsrätt.

Varken marknadsföringslagen eller konsumentförsäkringslagen är tilllämplig
då det gäller organisationerna på arbetsmarknaden.

Detta är ytterligt betänkligt med hänsyn till att marknaden för kollektiva
hemförsäkringar kan komma att omfatta praktiskt taget alla löntagare i hela
landet.

Försäkringsverksamheten i Sverige grundar sig på fri konkurrens på en
öppen marknad. Fri konkurrens mellan försäkringsgivare och fritt val för
försäkringstagare är förutsättningar för en sund marknadsutveckling på försäkringsområdet.

Kollektiva sakförsäkringar utan individuell anslutning och gynnande av
försäkringsbolag på andra grunder än affärsmässiga snedvrider konkurrenssituationen
på försäkringsområdet. Kollektivets medlemmar mister sin valfrihet
samtidigt som lösningar för dem som inte tillhör kollektivet riskerar
att bli dyrare.

De kollektiva sakförsäkringarna med reservationsrätt hotar att förstöra
den sunda och önskvärda konkurrenssituation på försäkringsmarknaden
som är till gagn för alla försäkringstagare och som lagstiftarna i andra sammanhang
eftersträvat.

Berörda myndigheter måste därför, även när det gäller kollektiva sakförsäkringar
tecknade av fackliga organisationer, ges möjlighet att värna om
övergripande konsument- och marknadsintressen.

Riksdagen bör därför få förslag till en lagstiftning som innebär att kollektiv
sakförsäkring skall vara baserad på individuell anslutning.

Enligt ett uppmärksammat domslut i Högsta Domstolen den 6 december
1986 fastställdes att ändamålsparagrafen i ett stort antal fackföreningars
stadgar medger kollektiva hemförsäkringar med reservationsrätt.

Det måste starkt ifrågasättas om det är rimligt att en enskild person som
är medlem i en facklig organisation som skall tillvarata hans eller hennes intressen
i arbetslivet därmed också skall behöva acceptera ingrepp i den privata
ekonomin för ändamål som inte har någon anknytning till arbetsförhållandena.

Det är olyckligt att svensk lag i dag medger en sådan tillämpning av den
berörda ändamålsparagrafen. Accepteras detta förhållande måste man samtidigt
fråga sig var i så fall gränsen går för en fackförenings rätt att ingripa i
enskilda medlemmars privatliv.

Det saknas i dag klara regler för den enskilde medlemmens ställning i för- 5

hållande till medlemsorganisationen. Det finns i Sverige ett behov av en lag- Mot. 1989/90

stiftning som klargör hur långt organisationers befogenheter sträcker sig i N310

förhållande till den enskilda medlemmen.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

[att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning beträffande
organisationers befogenheter gentemot sina medlemmar,1]

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning som
innebär att kollektiv sakförsäkring skall vara baserad på individuell
anslutning,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagändring i syfte
att stärka berörda myndigheters möjligheter att bevaka konkurrensförhållandena
på försäkringsmarknaden.

Stockholm den 24 januari 1990

Karin Falkmer (m) Sonja Rembo (m)

11989/90: L212