Motion till riksdagen
1989/90:N309

av Anita Johansson m.fl. (s)

Konsekvenser av viss försäkringsverksamhet

Mot.

1989/90

N309-312

Varje modernt samhälle förutsätter en omfattande försäkringsverksamhet.
Försäkringssystem utvecklades tidigt i kooperativa former för att sprida risker
till följd av sjöfart eller brand m.m. Försäkringsverksamhet förekommer
i dag i statlig, kooperativ och privat form. Den icke-statliga försäkringsverksamheten
kontrollerar i dag över 70 miljarder kronor (RRV) av kapitalmarknaden.

Även om det är lätt att påvisa positiva funktioner av försäkringsverksamheten
är våra kunskaper om dess negativa konsekvenser mycket bristfälliga.
Att sådana konsekvenser finns har under senare tid blivit alltmer uppenbart.
Forskaren Leif Lenke vid kriminologiska institutionen vid Stockholms universitet
har i en nyligen publicerad rapport pekat på det dolda budskap som
döljer sig bakom viss skadeförsäkring (Stöldförsäkring - mot brott - eller
för? Kriminalitet och frihet, Verdandis förlag). Detta lyder: ”istället för att
vidta ytterligare skyddsåtgärder mot exempelvis brott kan du försäkra dig
hos oss”. Följden av detta är att rimliga skyddsåtgärder eftersätts så att exempelvis
bilars låsanordningar tillåts hålla en så låg standard att de kan forceras
på några sekunder. Skulle inte sådana stölder täckas av försäkring hade
marknaden tvingat fram en rimligare nivå när det gäller skyddet för exempelvis
bilar.

Denna aspekt på försäkringsverksamheten har hittills förbisetts. I det nyligen
framlagda betänkandet ifrån försäkringsverksamhetskommittén (SOU
1987:58) ansåg man att frågan om försäkringsverksamhetens ändamålsenlighet
kunde överlämnas till marknaden, där eventuella problem skulle reglera
sig själva. Inom detta område är problemet emellertid att marknadskrafterna
snarare förstärker än minskar de aktuella problemen. Försäkringsbolagen
tenderar nämligen att konkurrera med generösare regler och lägre
krav på skyddsåtgärder, vilket systematiskt motverkar ett ökat självskydd
hos allmänheten och en rimligare skyddsnivå från producenternas sida.

Försäkringssystemet fungerar i dessa avseenden som en buffert mellan
konsument och producent och tar udden av den kritik för dåliga skyddsanordningar
som annars skulle ha drabbat producenten.

Det är också mycket svårt för ett bolag som skulle vilja ta ett vidare ansvar
på detta område att ändra dessa förutsättningar och kräva en höjd skyddsnivå.
Bolaget skulle omedelbart förlora kunder/försäkringstagare.

1 Riksdagen 1989190. 3 sami. Nr N309—312

Av detta skäl finns det anledning att försöka skaffa överblick av vilka ne- Mot. 1989/90

gativa konsekvenser försäkringsverksamheten kan ha i dessa avseenden N309

samt finna former för hur dessa verkningar kan minimeras. För att bara
nämna några områden där kritik mot försäkringsverksamheter har riktats,
kan man peka på brandskyddet där man ansett att sådant skydd har eftersatts
inom industrier till följd av ett alltför generöst förhållningssätt från försäkringsbolagens
sida. Frekvensen av vattenskador från t.ex. diskmaskiner i bostäder
tillåts ligga på en onödigt hög nivå eftersom försäkringsbolagen ersätter
skador även om ingen skyddsanordning installerats.

En ytterligare illustration till problematiken har nyligen visats inom den
internationella sjöfarten. Oljeolyckor av det slag som inträffade utanför den
marockanska kusten skulle inte inträffat om inte försäkringsbolag fortsatte
att försäkra fartyg som av de flesta andra klassats som undermåliga.

Ett annat område gäller det pågående arbetet med produktansvarslagstiftning,
vilken syftar till att ge producenter ett vidare ansvar för produkter som
släpps ut på marknaden. Den tillbakahållande effekt som förväntas av ett
skadeståndsansvar försvagas drastiskt genom att producentgrupper slår sig
samman och upprättar egen försäkringsverksamhet. Ansvaret sprids då ut
på ett sätt som gör att de allra flesta verksamheter kan pågå som tidigare,
men till något högre pris för konsumenterna.

Om man strävade efter att inte endast ekonomiskt ersätta konsumenterna
eller dem som skadas av farliga produkter, utan också att öka kontrollen av
produkterna så att skaderisken minskade skulle lagstiftningen kunna utformas
på annat sätt än enbart genom åläggande av skadeståndsskyldighet.

Vad detta illustrerar är den motsättning som kan uppstå mellan försäkringsbolagens
krav på företagsekonomisk lönsamhet och allmänhetens och
samhällets krav på en allmänt sänkt risknivå.

Mot denna bakgrund anser vi att en översyn bör göras av här berörd försäkringsverksamhets
ändamålsenlighet. Syftet med utredningen bör vara att
skapa förutsättningar för olika myndigheter att inom sina respektive områden
verka för att normer uppställs, som inte enbart fyller försäkringsbolagens
krav på företagsekonomisk lönsamhet, utan också allmänhetens och
samhällets krav på en allmänt sänkt risknivå inom olika områden. Försäkringsinspektionens
intresse gäller i huvudsak försäkringsbolagens ekonomi
och soliditet medan konsumentverket på detta område främst ägnar sig åt
att tillvarata enskilda försäkringstagares intressen när det gäller villkor m.m.

Det är angeläget att verka för en systematisk kunskapsuppbyggnad när det
gäller försäkringsverksamheten och dess sociala och ekonomiska konsekvenser.
Försäkringsverksamheten berör olika områden av det sociala livet
men den enda vetenskapliga verksamhet som berör detta område är institutionen
för försäkringsrätt vid den juridiska fakulteten. En kunskapsuppbyggnad
rörande försäkringsverksamhetens sociala och ekonomiska konsekvenser
kan lämpligen ske i form av inrättandet av en professur i ämnet försäkringsvetenskap.
En sådan professur bör placeras vid en samhällsvetenskaplig
fakultet och ha kompetens inom sociologi, ekonomi och juridik.

2

Hemställan Mot. 1989/90

N309

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
angetts om en översyn av icke önskvärda konsekvenser av viss
försäkringsverksamhet,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
angetts om behovet av en professur i försäkringsrätt vid samhällsvetenskaplig
fakultet.1]

Stockholm den 24 januari 1990

Anita Johansson (s)

Hans Göran Franck (s) Bo Forslund (s)

1 1989/90:Ub711