Motion till riksdagen
1989/90:N293

av Bengt Silfverstrand och Jan Andersson (båda s)
Förbud mot insideraffärer

Handeln på värdepappersmarknaden har vuxit lavinartat under 1980-talet.
Utvecklingen på Stockholms fondbörs har varit av den omfattningen att den
tilldragit sig stor internationell uppmärksamhet. Nya instrument och nya aktörer
har tillkommit.

Ett allt större intresse har knutits till s.k. insideraffärer, dvs. utnyttjandet
av förtrolig företagsinformation i samband med värdepappershandel. Att
aktiemarknaden är effektiv innebär att kurserna i rimlig grad återspeglar de
förväntningar som finns om den framtida resultatutvecklingen. På en effektiv
marknad uppstår en efterfrågan på lågt värderade aktier, vilket leder till
att kurserna stiger. Omvänt antas högt värderade aktier säljas ut och pressa
ner kurserna. För att driva fram den här processen krävs att de aktörer som
anser att aktiekurserna är felaktiga har möjlighet att agera. De som är bäst
informerade är i regel personer i styrelsen och företagsledningen i de olika
företagen. Genom att dessa personer handlar i sina respektive företags aktier
medverkar de till att den kunskap de har omvandlas i mer rättvisande
aktiekurser.

Det finns emellertid risk för att de personer som sitter i styrelser och företagsledningar
missbrukar sitt informationsövertag. Och det kan klart konstateras
att just detta missbruk har ökat kraftigt under senare år.

Registrerade insiders äger drygt 5 procent av samtliga aktier i Sverige. Det
är en betydande andel och den är större än i något annat land. I de kartläggningar
som gjorts över aktieägandet i Sverige svarar enskilda personer för
20-25 procent. Även om en del av de aktier som insiders äger kan ligga på
juridiska personer kan man räkna med att de insiders som är skyldiga att
rapportera sina innehav till Bankinspektionen är en stor grupp.

Statistik från fondbörsen visar också att aktiehandeln i hälften av de bolag
som börsstoppats under 1989 ökade dramatiskt strax före stoppet. För delar
av näringslivet har insideraffärerna blivit ett moraliskt dilemma. Efter varje
uppmärksammad affär med stora företag och banker inblandade har det hetat
att näringslivet nu genomgick ett inre moraliskt reningsbad. Men badvattnet
har kallnat snabbt. Det tycks inte som de mer eller mindre skandalomsusade
”klippen” verkat i avskräckande riktning. Insideraffärerna fortsätter
alltså.

Frågan om missbruk av s.k. inside information bör förbjudas eller ej har
diskuterats i ca 25 år. Den väcktes på allvar i USA under 1960-talet. Sedan

dess har flertalet länder med väl utvecklade värdepappersmarknader, däri- Mot. 1989/90

bland Sverige, lagstiftat mot sådant missbruk. Men vi har alltså under de se- N293

naste åren fått åtskilliga belägg för att lagstiftningen inte varit tillräckligt
stringent för att stävja detta missbruk. En hårdare reglering av insiderhandeln
i Sverige framstår som ofrånkomlig.

Utredningen ”Värdepappersmarknaden i framtiden” (SOU 1989:72), har
redovisat en del förtjänstfulla förslag för att begränsa insiderhandeln. Det
handlar om vidgat tillämpningsområde vad gäller den personkrets som förbudet
skall rikta sig mot, skyldigheten att anmäla innehav, sanktioner mot
s.k. otillbörlig kurspåverkan m.m.

Men dessa förslag är sannolikt otillräckliga. Handelsförbudet bör omfatta
”alla och envar” när de besitter s.k. inside information. En klar fördel är ju
att lagstiftningen kan förenklas om den görs allomfattande. Lagstiftningen
bör också klart ange att den omfattar också juridiska personer. Företagsböter
måste kunna utgå också vid missbruk av inside information.

Som ett komplement till brottsmålsprocesser bör öppnas en möjlighet till
civilprocesser efter förebild från USA. Det krävs också sannolikt en lagändring
som gör det enklare att utdöma skadestånd, dvs. förverka en insiders
vinning.

En annan nödvändig förutsättning för att insiderlagstiftningen skall uppfattas
som avskräckande är att utredning av misstänkt missbruk sker professionellt.
Så är inte fallet i dag i Sverige. En förändring av utredningssystemet
efter engelsk förebild skulle sannolikt få positiva konsekvenser. För det
första skulle detta innebära att fondbörsen får bättre möjligheter att identifiera
vilka som handlat vid ett visst tillfälle. Och för det andra skall fondbörsen
eller bankinspektionen ges rätt att tillsätta särskild utredningsman när
misstanke föreligger om missbruk av inside information. Utredningsmännen
skall äga rätt att kalla personer till förhör och ta del av alla dokument.

Arbetsgivarens ansvar bör precis som i USA klargöras, dvs. han måste se
till att de som arbetar med värdepapper är ordentligt informerade om gällande
regler.

Slutligen bör också i Sverige övervägas det som redan gäller i ”frihetens”
land - USA, dvs. samköming mellan olika databaser, i första hand mellan
bankinspektionens databas och de register som finns på Stockholms fondbörs.

När det nu står klart att insideraffärer inte, som det länge hävdades, är
”bra för marknaden” och ingalunda några ”brott utan offer” framstår behovet
av en skyndsam skärpning av lagstiftningen som mycket stort.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av skärpt lagstiftning mot insideraffärer.

Stockholm den 25 januari 1990

Bengt Silfverstrand (s) Jan Andersson (s)

4