Motion till riksdagen
1989/90:N289

av Rune Rydén (m) och Per Stenmarck (båda m)

Konkurrensen mellan privata och offentligägda
företag

När de yttre omständigheterna är gynnsamma, som under de senaste åren,
hävdar sig svenska företag, särskilt de välkonsoliderade exportföretagen,
mycket väl på både svenska och utländska marknader. För de framgångar
som uppnåtts är det i allmänhet privata företag som svarat.

Samtidigt kan konstateras att företagssektorn - näringslivet - idag är en
kvart miljon färre än för tjugo år sedan. Men tillbakagången har drabbat
bara näringslivets privata del. Antalet anställda personer i offentligt ägda
företag har i stället ökat kraftigt. För ett par år sedan fanns det i statliga företag
cirka 330 000 anställda och i kommuner och landsting cirka 145 000.
Sammanlagt återfinns alltså cirka 475 000, eller mer än var femte anställd
inom näringslivet i företag som ägs av stat, kommun eller landsting.

Denna utveckling är knappast överraskande. Det är uppenbart att privata
företag i Sverige för tjugo år sedan verkade i ett gynnsammare företagsklimat
än idag. Samtidigt har statliga och kommunala företag, liksom kommunala
förvaltningars direkta företagarverksamhet i egen regi, på flera olika
sätt fått en privilegierad ställning. Vi vill här ge några exempel.

- Några statliga företag, främst vissa affärsverk, baserar delar av sin verksamhet
på monopol. Det är en resultatmässigt säker verksamhet, eftersom
den saknar konkurrens. Den täcker stora delar av dessa företags
fasta kostnader och underlättar satsningar på företagens övriga konkurrensutsatta
affärsområden. Privata företag har svårt att hävda sig i den
konkurrensen. Många anmälningar till näringsfrihetsombudsmannen under
den senste femårsperioden styrker detta konstaterande.

- I kommuner och landsting är det inte undantag utan regel att affärsverksamheterna
har monopolkaraktär. Det gäller t.ex. försörjningen med el
och vatten, renhållningen, sotningen, bostadsförsörjningen etc. På en del
av dessa områden upprätthåller privatföretagen en viss verksamhet, men
i stort sett är deras konkurrenssituation svag.

- Enskilda företags ställning kan också undermineras utan att något formellt
monopol föreligger. De allmännyttiga företagen har t.ex. under de
senaste 50 åren övertagit de privata byggföretagens roll på bostadsmarknaden.

- Stat och kommun har vidare haft en tendens att bilda egna företag, som
sedan fått i uppdrag eller tillåtits överta uppgifter som tidigare skötts av
privata företag. Det finns t.ex. numera inte mer än ett fåtal kommuner

som anlitar fristående revisionsbyråer för sin fackrevision trots den Mot. 1989/90

mängd kvalificerade revisorer som länge funnits i vårt land. Alla andra N289

anlitar Kommunförbundets revisorer. Även på många andra områden

har stat och kommun visat förkärlek för att anlita egna eller ”närstående”

företag utan att rationella motiv för detta uppenbarats. Är SCB alltid

lämpligaste leverantör av statliga opinionsundersökningar? Är det SIPU

som är bäst på att utbilda statens tjänstemän? Är det alltid Kommundata

som bäst löser alla kommunala dataproblem?

- Staten förhindrar ibland att enskilda företag får komma in på för dem
utecklingsbara verksamhetsområden. Företagarna har visserligen - som
exempel - tillåtits driva begränsade verksamheter inom utbildning och
vård. Men alla försök att medverka vid skötseln av daghem förhindrades
effektivt genom riksdagens beslut att inte ge bidrag till privata sådana.

- Särskilt allvarlig är den utveckling som på senare tid kunnat observeras
vad gäller vissa kommuners och landstings kommersiella verksamheter
utanför det s.k. kompetensområdet. Den konkurrens som här möter privatföretagen
blir lätt övermäktig, eftersom dessa kommunala respektive
landstingskommunala verksamheter faktiskt inte behöver täcka alla de
fasta kostnader som borde belasta de offererade varorna eller tjänsterna.

- På en rad områden har nya lagar under de båda senaste decennierna försvårat
de privata företagens situation. Redan själva mängden av lagar och
den relativa okänsligheten gentemot företagen som präglat deras introduktion
har påverkat företagsklimatet. Många lagar har gått företagen
emot på ett direkt demonstrativt sätt. En av de mest uppmärksammade
gällde löntagarfonderna. Men också lagar och regler som mött företagens
förstående och gensvar har ibland förblivit bristfälliga eller besvärande i
sin detaljutformning för företagarna trots påstötningar från deras företrädare.
Det gäller t.ex. mervärdeskatten, som trots vissa förbättringar och
kompletteringar under senare år är helt konkurrensneutral i alla branscher,
särskilt i förhållande till kommuner och landsting.

- Den höga andelen offentligt företagande i Sverige överstiger nästan alla
andra industriländers. Dessutom har många av våra främsta konkurrentländer
inlett en målmedveten avnationalisering av de statliga företagen.

Och i ett antal socialistiska länder, t.ex. Kina, Sovjetunionen och Vietnam,
har man börjat tillåta etablering av privata företag i kombination
med försök till marknadsprissättning av varor och tjänster. Anledningen
till denna utveckling är uppenbar. Man har överallt funnit att offentligt
företagande blir ineffektivt, ett hinder för tillväxt och framåtskridande.

Omvälvningen som idag sker i Östeuropa är en direkt följd av kollektiviseringen
av näringsliv och jordbruk.

I Sverige har det under senaste åren lagts fram en rad utredningar som
mycket klart visar att verksamheter som drivs i den offentliga sektorn inte
kan mäta sig med sina motsvarigheter i den privata. Medan lönsamhetskrav
och konkurrens driver fram en ständig produktivitetsökning i privata företag,
verkar offentliga verksamheter utsättas för en - nästan - lika regelbunden
försämring av produktiviteten. Det tycks dessutom vara så, att delar av
Sveriges offentliga sektor, huvudsakligen inom kommunområdet, uppvisar

14

en väsentligt lägre produktivitet än t.ex. våra nordiska grannländers, vilket Mot. 1989/90

antyder att det i Sverige finns särskilt allvarliga systemfel. N289

Att den enskilda sektorn är den offentliga överlägsen som producent (av
varor och tjänster) är egentligen inte särskilt överraskande. Det finns flera
skäl till detta. I mycket korta drag kan man säga att staten och - framförallt kommunerna
och landstingen inte har de rätta förutsättningarna. De offentliga
organen är främst myndigheter med myndighetsuppgifter, och det är naturligt
att de inte har lätt att hävda sig som administratörer och ägare till
enheter som skall vara affärsdrivande och säljande. Stat och kommun erbjuder
inte den rätta miljön för de senare verksamheterna.

Den närmast självklara slutsatsen av detta konstaterande är att statliga
och kommunala verksamheter som är producerande och affärsdrivande på
sikt och i lämpliga former bör ”flyttas över” till den enskilda företagssektorn.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen hos regeringen begär en allsidig översyn av de olika
förhållanden som påverkar konkurrensen mellan privata och offentliga
företag.

Stockholm den 22 januari 1990

Rune Rydén (m) Per Stenmarck (m)

15