Motion till riksdagen
1989/90:L418

av Birger Hagård (m) m

Ändringar i namnlagen 1989/90

L418-427

E3E3

Till följd av strävanden att ge den enskilde största möjliga valfrihet att bestämma
om vilket namn han eller hon skall bära, har den nu gällande namnlagen
(1982:670, senast ändrad 1988:261) måst göras lagtekniskt tämligen
komplicerad. Det har medfört att en del icke avsedda rättsliga situationer
uppkommit under den hittillsvarande tillämpningen av de nya namnreglerna.
Vid ett par tillfällen har sådana rent juridiska brister justerats genom
ändring av namnlagen. Alltjämt kan dock observeras åtminstone tre ytterligare
brister av detta slag. De är alla att se som förbigåenden av lagstiftaren
och har säkerligen inte varit önskade. Därför är det angeläget att åstadkomma
tillrättaläggande av reglerna, vilket kan ske genom några enkla justeringar.
Dessa förändringar står alla i överensstämmelse med intentionerna
för namnlagen, som antogs av en i stort sett enhällig riksdag, och
skulle leda till en avsevärd förbättring av den namnrättsliga regleringen. Av
kanske ännu större värde är att de tre justeringar som här föreslås även
skulle medföra att också de som starkt kritiserat den nya namnlagen i väsentlig
grad skulle bli tillfredsställda, genom att även det traditionella svenska
namnskicket skulle rymmas inom namnlagens bestämmelser.

De föreslagna förändringarna uppfyller vidare ett viktigt formellt syfte
med 1982 års namnlag: ”Erfarenheterna visar att 1963 års namnlag på många
punkter har varit svår att förstå och tillämpa för både allmänheten och vederbörande
myndigheter. En strävan bör därför vara att förenkla reglerna och
göra dem mer lättillgängliga än de nuvarande” (prop. 1981/82:156).

Ändrad placering av namnenheten mellannamn

Mellannamn, som nu placeras mellan förnamn och efternamn, är ett andra
rangens efternamn som bärs för att utmärka samhörighet med en förälder
eller make. Mellannamn motsvarar den gamla namnlagens tilläggsnamn,
som placerades efter efternamnet. Efternamnet är, vilket det inte råder
minsta tvivel om i vare sig gamla eller nya namnlagen, den viktigaste namnenheten.
Bl.a. är byte av efternamn betydligt striktare reglerat (t.ex. krävs i
en del fall patent- och registreringsverkets tillstånd), medan mellannamn
kan väljas friare och anläggas genom en enkel anmälan till pastorsämbetet.

Stor förvirring har emellertid uppkommit genom den placering den sekundära
namnenheten fått i förvandlingen från tilläggsnamn till mellannamn.

1 Riksdagen 1989190. 3 sami. Nr L418-427

Några klara motiv tycks inte finnas i den nya namnlagens förarbeten för en Mot. 1989/90

sådan förändring, vilken de facto visat sig omintetgöra hela idén med mellan- L418

namn genom en total sammanblandning av efter- och mellannamn.

En person som bär både mellannamn och efternamn (vilket numera är
ganska vanligt), t.ex. Karin Lindberg Nilsson, har enligt namnlagen det sista
av sina båda tillnamn som huvudnamn, i exemplet Nilsson. Men i de allra
flesta fall av vardagligt bruk betraktas i stället det första av de båda namnen
som huvudsakligt tillnamn, dvs. Lindberg. Därmed ordnas personen också
felaktigt i alfabetiska uppställningar under detta namn: ”Lindberg Nilsson,

Karin" i stället för det korrekta "Nilsson, Karin Lindberg". En bidragande
orsak till detta grundläggande fel är att bindestreck, i strid mot namnreglerna,
ofta används mellan de båda namnen och de därmed uppfattas som
mindre åtskiljbara.

Inte sällan förekommer det att det fullständiga personnamnet med både
mellannamn och efternamn i en viss situation befinns onödigt långt. Det har
då visat sig regelmässigt vara det i ordningen sista tillnamnet som utesluts.

Detta uppfattas i högre grad som "påhängt" än det första namnet. Personen
i exemplet skrivs då Karin Lindberg, vilket ju enligt lagens tanke är helt felaktigt.
Till detta bidrar ytterligare att det samtidigt med bruket av mellannamn
finns de som enligt gamla namnlagen, vilken gällde till utgången av
1982, bär tilläggsnamn. För dessa är ju det helt korrekt som för bärare av
mellannamn är alldeles fel, och det är helt omöjligt för en betraktare av namnet
Karin Lindberg Nilsson att veta om vart och ett av de två tillnamnen är
efternamn, mellannamn eller tilläggsnamn. Detta innebär ovisshet om vilket
namn som är det huvudsakliga och som bl.a. skall vara utgångspunkt för alfabetisk
inordning.

Namnenheten mellannamn är konstruerad och finns inte naturligt i medvetandet
hos medborgarna. Dessa är inte och kan omöjligen heller vara så
initierade på namnrättens område att de känner till lagstiftarens vilja att placera
det underordnade tillnamnet först och därmed samtidigt i alfabetiska
uppställningar sist. Särskilt problematiskt är det när som dessa regler strider
mot vad som uppenbarligen redan har uppfattats som naturligt och blivit sedvänja.
Den enda möjliga lösningen är att återgå till den tidigare ordningen
med tilläggsnamnet efter efternamnet, vilket har viss plats i folks medvetande
och uppfattas som det naturliga för ett andrahandsnamn. Det bör ske
snarast, så att förvirringen inte sprids ytterligare och fler hinner lägga sig till
med mellannamn med sin olämpliga placering. Vidtas ingen åtgärd kommer
det för all framtid att föreligga en skillnad mellan en obsolet lagregel och en
gällande sedvänja, vilket allmänt knappast är önskvärt och i detta fall påtagligt
förvirrande.

Utvidgning av rätten att bära mellannamn

Man har många olika namn att välja mellan för att anlägga som mellannamn,
t.ex. något av följande: sitt efternamn som ogift eller från tidigare gifte om
man senare bytt till ett annat efternamn, sin makes efternamn om man behållit
sitt eget efternamn vid gifte, sin fars eller mors efternamn om föräldrarna
inte är gifta eller annars valt att bära olika efternamn, en styv-, foster- eller
adoptivförälders namn etc.

Möjlighet till en sådan extra anknytning utöver efternamnet kan vara av Mot. 1989/90

stort värde, och det har visat sig att en inte ringa del av svenskarna nu bär L418

både mellannamn och efternamn. Emellertid är det en mycket viktig grupp
som inte har denna rätt. Rätten tillkommer framför allt dem som befinner
sig i komplicerade eller annorlunda namn- och familjesituationer (t.ex. frånskilda,
barn födda utom äktenskapet, barn med en styvförälder, adoptivbarn,
gifta som behållit var sina namn osv.), medan de många, många
svenskar som lever under traditionella förhållanden, dvs. äkta makar med
gemensamt efternamn och deras barn, inte kan få del av det värde som ett
mellannamn ger i form av en förstärkt anknytning till framför allt den förälder
(oftast modern) vars efternamn man inte fått.

Rätten att bära mellannamn/tilläggsnamn bör därför utvidgas så att man
som sådant får bära den andra förälderns födelseefternamn, även om föräldrarna,
som tidigare var regel, bär gemensamt namn. Ur jämlikhetssynpunkt
borde det vara en självklarhet att varje svensk på detta sätt ges rätt till lika
anknytning till både sin fars och sin mors släkt, dvs. rätt att bära båda sina
föräldrars släktnamn, det ena som efternamn och det andra som tilläggsnamn.
En av de främsta målsättningarna med den nya namnlagen är att
främja jämställdheten, både mellan makar och mellan ett barns föräldrar när
det gäller vilket av föräldrarnas namn barnet skall få. De nu gällande reglerna
missgynnar klart kvinnosidan. Att bära båda föräldrarnas släktnamn
framstår som det enklaste och mest naturliga sättet att uppfylla namnlagens
jämställdhetssträvan.

Genom manipulation med lagreglerna är det redan nu möjligt för dem
som befinner sig i en gynnsam situation att uppnå den åsyftade anknytningen
till båda föräldrarna. Det kan ske genom att den förälder vars födelseefternamn
på direkt väg är oåtkomligt tillfälligt genom en enkel anmälan byter
till detta sitt ursprungliga efternamn. Därigenom kommer föräldrarna att
bära olika efternamn och barnet blir då berättigat att som mellannamn anlägga
det namn som han eller hon inte bär som efternamn. Härefter byter
föräldern lika enkelt tillbaka till sitt nyss övergivna efternamn. Naturligtvis
vore det mera tillfredsställande att i manifest legalisera denna möjlighet,
som det inte kan finnas något skäl för lagstiftaren att förvägra medborgarna.

Patronymikon som särskild namnenhet

Ett mycket karaktäristiskt inslag i den svenska namnseden är bruket av patronymikon
(fadersnamn), bildat av faderns förnamn plus son respektive
dotter. För det stora flertalet av Sveriges befolkning, var patronymikon fram
till det senaste sekelskiftet den enda namnenheten utöver förnamnet. Dessvärre
utplånades detta bruk genom det som kallats ”Sveriges största kulturmord”.
Motivet var att varje svensk, ursprungligen med adeln som förebild,
skulle ha ett släktnamn. Resultatet blev att den då levande generationens
patronymikon gjordes till släktnamn, varigenom vi fått dagens vanliga efternamn
av sonnamnstyp. Idén med patronymikon som växlar för varje generation
omintetgjordes och ett mycket centralt inslag i den gamla svenska folkkulturen
undanröjdes.

I avsaknad av den gamla hävdvunna seden uppkom ett bruk med viss ut

bredning att parallellt med släktnamn bära patronymikon som sista för- Mot. 1989/90

namn. Den nya namnlagen ville också möjliggöra ett bruk av patronymikon. L418

Detta skedde emellertid genom rätt att anta sådant namn som efternamn,
vilket redan visat sig högst olämpligt och givit upphov till mycket märkliga
situationer.

Efternamnet överförs ju som det är till barnen. Om ett barn förvärvar t.ex.
sin mors efternamn och det är ett patronymikon som hon antagit, uppstår
en situation av följande slag: Sonen Johan får, helt enligt en huvudregel i
namnlagen, sin mors efternamn, som är Bengtsdotter - Johan Bengtsdotter!

Men Johan är ju ingen dotter och än mindre Bengts dotter; Bengt är ju hans
morfar. Det hela framstår som absurt och tyder på en fundamental lagteknisk
brist.

Missförhållanden av detta slag kommer att bli alltmera tydliga och talrika
när de som nu antagit patronymikon som efternamn får barn. Detta kan endast
förhindras genom att patronymikon görs till en egen namnenhet så att
dess icke direkt ärftliga utan generationsvis växlande särart kommer till sin
rätt. Erik Svenssons barn blir Eva Eriksdotter och Nils Eriksson etc. (Med
patronymikon bör jämställas matronymikon, bildat på motsvarande sätt av
moderns förnamn.)

Eftersom patronymikon har en så framträdande plats i den svenska
namnseden, borde det vara självklart att ge det rättsligt skydd som en särskild
namnenhet. Faktiskt har nästan alla infödda svenskar förfäder under
många århundraden och in i vår egen tid som brukat patronymikon. För s.k.
gårdsnamn, som förekommer väsentligen endast inom vissa släkter i Dalarna,
har namnlagen redan ett fungerande skydd. Inte minst därför bör
också majoriteten av svenska folket ges rätten att fortodla sina förfäders traditioner.

Med en stärkt ställning för patronymikon som egen namnenhet skulle man
undvika de oklarheter som den nuvarande situationen innebär med patronymikon
förekommande både som förnamn, mellannamn och efternamn.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådana ändringar i
namnlagen att namnenheten mellan namn placeras sist, att rätten att
bära mellannamn utvidgas samt att patronymikon/matronymikon blir
en särskild namnenhet.

Stockholm den 24 januari 1990

Birger Hagård (m)

4