Motion till riksdagen
1989/90:L16

av Ulla Orring m.fl. (fp)

med anledning av prop. 1989/90:89 om ny
konsumentköplag

Regeringen lägger i propositionen fram en ny konsumentköplag som ersätter
den nuvarande från 1973. Den nya konsumentköplagen innebär en kraftig
förstärkning av konsumenternas rätt. Denna förstärkning medför självfallet
en motsvarande försämring för säljarna som dessa sannolikt försöker kompensera
sig för ekonomiskt. En dylik kompensation innebär att kostnaderna
övervältras på konsumentkollektivet som helhet. Vissa av de kostnader som
i dag kan drabba en enskild konsument kommer efter den nya lagens genomförande
att belasta en större grupp vilket vi anser är rimligt.

I några fall - skadeståndsskyldighetens omfattning och avbeställningsrätten
- innebär regeringens förslag att säljarnas osäkerhet om vilka kostnader
de kan påföras för en såld vara ökar kraftigt. Förslagen kan innebära alltför
stora försämringar för konsumentkollektivet som inte uppvägs av de förbättringar
som sker för den enskilde. Genom att en säljare inte på förhand kan
beräkna vilka kostnader han kan tvingas utge, kommer han sannolikt att gardera
sig genom stora prispåslag och krav på allehanda förskott och depositioner.
Varje osäkerhet i en marknadsekonomi har ett pris.

Sakrättsligt skydd

Regeringen väljer att nu inte lägga fram något förslag till förändringar av det
sakrättsliga skyddet vid konsumentköp. I samband med tidigare riksdagsbehandling
har det rått politisk enighet om att de nuvarande sakrättsliga reglerna
många gånger är mycket oförmånliga för konsumenter. Vid köp där
konsumenten av någon anledning låter varan kvarbli hos säljaren riskerar
köparen att förlora pengar om säljaren skulle hamna på obestånd.

Riksdagen har varit enig om att detta är otillfredsställande men det har
funnits olika uppfattningar om hur man bäst åstadkommer ett bättre skydd.
Folkpartiet anser inte att traditionsprincipen (dvs. krav på besittningsövergång)
skall ersättas av avtalsprincipen. Detta är en alltför långtgående förändring
av de svenska rättsreglerna som kan få oöverblickbara konsekvenser.
Inte heller tror vi på ett utbrett registreringsförfarande efter modell från
båtbyggnadsförskottslagen för att uppnå sakrättsligt skydd. Detta vore att
konstruera ett alltför krångligt och otympligt system.

Vi vill i stället upprepa vår tidigare ståndpunkt att ersätta den nuvarande
lösöreköpsförordningen med en mer tidsenlig och för köparen användbar

reglering. Det primära är att uppnå ett tillfredsställande skydd som är enkelt Mot. 1989/90

att tillämpa utan att traditionsprincipen frångås som huvudregel. Rege- L16

ringen bör därför låta utreda frågan med den inriktning som vi förepråkar.

Konsumenternas nuvarande skydd är alltför bristfälligt.

Skadeståndsskyldighetens omfattning

Regeringsförslaget innebär långtgående förändringar till konsumenternas
fördel vad gäller skadeståndsskyldighetens omfattning. Säljaren skall inte
kunna friskriva sig från skadeståndsansvar och detta skall utvidgas till att
omfatta inte bara köparens utgifter utan också inkomstförlust, prisskillnad
för täckningsköp och ”annan förlust”.

Som vi framfört ovan innebär varje skadeståndsmöjlighet en osäkerhetsfaktor
för säljaren som han prismässigt försöker skydda sig mot. En omsorgsfull
säljare torde i och för sig vid fel och dröjsmål från hans sida kunna
överblicka en köpares direkta utgifter och kostnaderna för täckningsköp.

Däremot torde det vara betydligt svårare att förutse vilka kostnader en säljare
kan åsamkas för att täcka köparens inkomstförlust och ”andra förluster”.
Detta senare begrepp är för övrigt oacceptabelt vagt definierat i propositionen.
Enligt föredraganden skall ersättningens storlek bestämmas efter
en ”skönsmässig bedömning” och det överlämnas till rättstillämpningen att
avgöra vilka fall som skall omfattas av begreppet ”annan förlust”.

Allt talar för att skadeståndsskyldigheten för inkomstförluster och andra
förluster medför att säljare på förhand kraftigt höjer priserna för att gardera
sig mot oväntade utgifter. En sådan prishöjning gagnar inte konsumenterna
som kollektiv. Vi menar därför att sådana skadeståndsersättningar måste
vara möjliga att avtala bort för en säljare. Det måste vara den enskilde konsumenten
som väljer om han vill betala ett högre pris och därigenom ”helförsäkra”
sig eller betala ett lägre pris och därigenom ta vissa risker. Skadeståndsskyldighetens
omfattning kommer då att bli ett avtalsvillkor bland
andra som säljaren får konkurrera med på marknaden.

Vi föreslår således att skadeståndsskyldigheten för inkomstförluster och
andra förluster görs dispositiva.

Avbeställningsrätten

Propositionen föreslår att en generell rätt för konsumenten att avbeställa en
köpt vara innan den levererats införs.

En sådan regel skulle bryta den grundläggande civilrättsliga principen att
ingångna avtal skall hållas. Effekten av en sådan avbeställningsrätt skulle
enligt vår mening uppmuntra till oöverlagda köp från vilka konsumenten enkelt
kan dra sig ur. Detta medför ökade kostnader för säljarna. Sannolikt
skulle ett sådant system framtvinga krav på stora handpenningar eller säkerheter
vid köp av dyra varor som köps på beställning såsom bilar, båtar, småhus,
möbler m.m. De konsumenter som inte utan vidare kan ordna fram förskottsmedel
eller som inte är beredda att ta upp lån halvårsvis före leverens
av varan, kommer då att missgynnas. Den ersättningsrätt som föreslås kopplad
till avbeställningen förefaller mycket komplicerad att tillämpa och kommer
sannolikt att ge upphov till åtskilliga tvister. 12

Vi tror därför att avbeställningsrätten, som i och för sig säkert skulle av- Mot. 1989/90

styra ett och annat felköp, har alltför negativa konsekvenser för alla de väl- L16

övervägda köp som sker. Det stora flertalet kapitalvaruköp är sannolikt väl
planerade. Om dessa skulle göras ännu dyrare eller krångligare genom avbeställningsrätten
torde fler konsumenter missgynnas än de som skulle dra fördel
av systemet. Remissinstanserna har också varit mycket negativa till
denna regel. Det kan t.ex. noteras att Konsumentvägledarnas förening varnar
för att det är svårt att förutse de negativa konsekvenserna för konsumenter
och handlare.

Ett av föredragandens argument för att införa avbeställningssystemet är
att sådana bestämmelser finns i konsumenttjänstlagen och i förslaget till ny
köplag. Dessa båda lagar är dock inte inte jämförbara med den nu aktuella
propositionen. Köplagens avbeställningsrätt är mycket begränsad och går
dessutom att avtala bort. Konsumenttjänstlagen omfattar främst tjänster på
varor som konsumenten redan äger och som denne lämnar till näringsidkaren
för att få tjänsten utförd. En avbeställd tv-reparation kan emellertid inte
jämföras med att avbeställa en bil eller båt som tillverkaren specialanpassat
för konsumenten. Det vore orimligt att en näringsidkare skall kunna kräva
att få slutföra en reparation på en vara som tillhör kunden. I konsumenttjänstfallet
kan dessutom näringsidkaren hålls inne tv:n som säkerhet för
sina nedlagda kostnader. Vid avbeställning av en icke levererad vara krävs i
stället att kunden tvingas att lämna säkerheter på sätt yi redogjort för ovan.

Föredraganden anger i propositionen att tendensen i butikshandeln går
mot att generellt medge öppet köp. Om handeln gör bedömningen att detta
är ett tänkbart förfarande även vid beställningsköp vöre detta en utmärkt
konsumentpolitisk åtgärd. Ett sådant system bygger ju på ett frivilligt åtagande
av säljaren efter en sedvanlig kostnads/intäktsanalys. Vi anser det inte
uteslutet att konsumentköplagen, i stället för en regel om avbeställningsrätt,
skall ha en regel om öppet köp efter mönster i den nuvarande köplagen. En
sådan regel skulle vara dispositiv och utgöra ett konkurrensmedel bland
andra. Inget hindrar ju heller en säljare från att tillämpa avbeställningsrätt
som ett avtalsvillkor utan att det regleras i lag,

Mot bakgrund av det anförda avvisar vi således regeringens förslag om avbeställningsrätt.

Anspråk mot näringsidkare i tidigare led

Vi anser det utmärkt att konsumenten skall kunna vända sig till bakre säljled
om köparens avtalspart inte kan nås eller är på obestånd. Enligt propositionen
kan köparen vända sig till vem som helst i tidigare led. Vi menar dock
att det är rimligt att de bakre säljledens ansvar följer något slags turordning.

Av rättssäkerhetsskäl är det önskvärt att näringsidkares ansvar görs så förutsägbart
som möjligt. Enligt vår mening är det därför en rimlig ordning att
konsumentens rätt att vända sig till tidigare led föijer varans gång i motsatt
riktning. I första hand bör därför köparen vända sig till säljarens avtalspart,
dvs. närmast föregående näringsidkare. Om inte heller denne kan nås eller
är på obestånd skall konsumenten kunna göra gällande sina anspråk gentemot
den därpå följande näringsidkaren osv.

Hemställan

Mot. 1989/90
L16

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om sakrättsligt skydd,

2. att riksdagen med ändring av regeringens förslag beslutar att skadeståndsskyldigheten
vid säljarens dröjsmål eller vid fel i varan görs
dispositiv såvitt gäller köparens inkomstförlust eller annan förlust,

3. att riksdagen avslår förslaget om avbeställningsrätt,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om regler för öppet köp,

5. att riksdagen med ändring av regeringens förslag beslutar att anspråk
mot tidigare säljled i första hand skall riktas mot näst föregående
näringsidkare och därefter i turordning mot dem som tagit befattning
med varan enligt vad i motionen anförts.

Stockholm den 20 mars 1990

Ulla Orring (fp)

Bengt Harding Olson (fp)

Lola Björkquist (fp)

Barbro Sandberg (fp)

14