Motion till riksdagen
1989/90:L15

av Allan Ekström (m)

med anledning av prop. 1989/90:89 om ny
konsumentköplag

Konsumentköplagens innebörd

Köplagen innehåller regler om hur risken för inträffandet av olika slags händelser
skall fördelas mellan säljaren och köparen. Ju fler risker som läggs på
säljaren, desto högre blir självfallet det pris som varan betingar. Allting har
sitt pris, inget är gratis. Detta påpekande kan synas självklart. Inte desto
mindre finns det all anledning att erinra härom i detta sammanhang.

Medan gällande konsumentköplag har till syfte att garantera köparen en
minimistandard i förhållande till den allmänna - dispositiva - köplagen,
präglas propositionen av syftet att tillerkänna konsumenten en skyddsnivå
som praktiskt taget överallt då så är möjligt är satt högre än de rättsliga befogenheter
som köparen har enligt den allmänna köplagen, som i sin tur är
uttryck för allmänt erkända grundsatser med räckvidd inom hela civilrättens
område. Motionen påvisar en rad sådana exempel - och det finns ytterligare
flera som av tidsskäl icke kunnat förebringas. Utgångspunkten är värd att
uppmärksamma. En svensk konsument skulle med andra ord icke vara tillräckligt
tillgodosedd genom den nivå av skydd - den fördelning av risker som
den allmänna köplagen i sig tillhandahåller.

Frågan är emellertid i hur stor utsträckning som köparkollektivet är villigt
att betala det pris som ett överbeskyddande av en enskild konsument föranleder.
Hur påverkas prisnivån? Vilka inskränkningar sker egentligen i den
fria avtalsrätten? Hur påverkas helt allmänt möjligheterna att ingå avtal?
Dessa fundamentala frågor är anmärkningsvärt nog ej föremål för analys.

Propositionen bör därför icke bifallas i befintligt skick. Det enögda tillgodoseendet
av köparen bör ersättas av en bättre balans mellan parterna, där
den allmänna köplagen bör följas i betydligt större utsträckning än som nu
föreslås.

Lagens tillämpningsområde

Antåg att ett köp ingås mellan två privatpersoner. I sådant fall gäller icke
konsumentköplagen. Skulle säljaren för ändamålet anlita en näringsidkare
såsom förmedlare - mäklare, auktionist eller motsvarande - blir säljaren
däremot omfattad av konsumentköplagen; säljarens ansvar blir således
strängare än eljest.

Propositionen innebär här (1 § andra stycket) att även förmedlaren kom- Mot. 1989/90

mer att stå i fullt köprättsligt ansvar gentemot köparen. Förmedlaren påläg- L15

ges med andra ord ett slags borgensansvar för säljaren, en uppseendeväckande
nyhet som lagrådet för övrigt ej alls uttalat sig om.

Förmedlaren blir i enlighet härmed strikt ansvarig för att varan ej är behäftad
med fel i konsumentköplagens mening, något som kan förutsätta att han
t.ex. måste företa undersökning av köpeobjektet. Ansvaret kommer att omfatta
jämväl uppgifter som säljaren lämnat direkt till köparen utan förmedlarens
vetskap.

Förslaget att ge förmedlaren ett slags borgensansvar för säljaren kan verkligen
sättas i fråga. Omhuldandet av köparen innebär ju att lagstiftaren förser
köparen med en extra säljare. Vilka konsekvenser kommer regeln att få
för olika slag av förmedlingsaffärer? Denna centrala fråga ägnas typiskt nog
ingen uppmärksamhet alls.

Agaren av en motorcykel ber innehavaren av en bensinstation att sälja
motorcykeln för hans räkning. Detta är endast ett harmlöst exempel ur livets
mångfald. Törs denne det? Hur påverkas auktionsverksamheten hos t.ex.
stadsauktioner, Beijers och Bukowskis? Samma fråga kan ställas beträffande
gårds- och livdjursauktioner. Det är ej ovanligt att köpare till ridhästar är
privatpersoner. Om i ett sådant fall en ridhäst skulle vara behäftad med smittosam
sjukdom och därigenom bli bedömd som ej fullgod, blir auktionistenpå
grund av det samtidigt föreslagna utvidgade ansvaret för auktioner jämlikt
17 § andra stycket - ansvarig härför solidariskt med säljaren. Men icke
nog härmed. Om den smittosamma sjukdomen överförs på en annan häst i
stallet - köparen och hans familj kan äga ytterligare en häst - kan auktionisten
komma att drabbas av skadeståndsansvar enligt 31 § (produktansvar för
sakskada). För auktionisten kan det vara omöjligt, ens vid veterinärundersökning,
att fastställa huruvida sådant fel föreligger eller ej. Likväl ådrager
han sig - såsom påpekas av Lantbrukarnas riksförbund (bilagedelen s 58) fullt
köprättsligt ansvar. Exemplen kan mångfaldigas.

Den klandrade lagregeln är uppenbart icke tillräckligt övervägd i förhållande
till livets mångfald. Den är en onödig nyskapelse till konsumentens
överbeskydd. Den bör icke införas.

Skadeståndsskyldighet

Säljarens skadeståndsskyldighet är strängare enligt konsumentköplagen än
enligt den allmänna köplagen. Enligt den senare lagen - som liksom hittills
bör utgöra grundvalen för den allmänna civilrätten - gäller det s.k. kontrollansvaret
för direkt förlust, medan indirekt förlust ersätts endast om säljaren
ådagalagt försumlighet eller om varan, vid fel, avviker från lämnad utfästelse
(27 och 40 §§ förslaget till ny köplag). Denna differentiering av såväl ansvarsgrund
som skadeståndets omfattning - i sin tur hämtad från 1980 års FNkonvention
- återfinns icke i konsumentköplagen. Här påläggs säljaren utan
någon närmare motivering ”rakt över” ansvar för all skada. Att märka är i
sammanhanget att konsumentköpsutredningen på anförda skäl funnit rimligt
att ge säljaren rätt att begränsa ansvaret för följdförlust. Departementschefen
väljer att i detta läge pålägga säljaren ett ansvar som t.o.m. är strängare
än enligt den allmänna köplagen. Omsorger till döds!

Det saknas anledning att åtminstone frångå den allmänna köplagen på Mot. 1989/90

denna centrala punkt. Detsamma gäller i fråga om konsumenttjänstlagen (31 L15

§)•

Hanterandet av olika slags skadeståndsanspråk kan uppenbart ta betydande
tid i anspråk och ge upphov till processer. Så kan antagas bli fallet
främst rörande sådana anspråk som hänförs under begreppet indirekt förlust.
Antag att en person köpt ett kylskåp i en affär i Stockholm. I det ena
fallet installeras kylskåpet i en bostad inom Storstockholmsområdet. I det
andra fallet placeras detta i köparens sommarstuga långt ute i skärgården.

Kylskåpet går sönder. Exemplet talar för sig självt.

De administrativa kostnaderna kan följaktligen komma att uppgå till höga
belopp, innebärande fördyring i sista hand för hela köparkollektivet. Det
skulle för den skull tveklöst vara till fördel för båda parter, om prövningen
av köparens krav på skadestånd kunde på ett mera praktiskt sätt ske med
ledning av riktlinjer och andra schabloner som fastställs av konsumentverket
och näringslivets organisationer. Ett sådant förslag - som kan utgöra ett alternativ
till begränsningen av skadeståndets storlek till ”skälig ersättning” ligger
i linje med den anordning som sanktionerats i 3 § andra stycket konsumentköplagen
beträffande köp av byggnadsdelar. Förslaget bör samtidigt
vara ”konkurrensneutralt”. Åsyftat resultat kan uppnås genom att 3 § andra
stycket erhåller följande nya lydelse: ”Första stycket gäller inte, om köparen
tillförsäkras ett sådant avtalsskydd varom överenskommelse träffats med
konsumentverket.” Lydelsen omfattar även byggnadsdelar.

Enligt konsumenttjänstlagen föreligger det mått av avtalsfrihet att parterna
kan överenskomma om att ersättning icke skall omfatta förlust i näringsverksamhet
(31 § sista stycket). Någon motsvarighet föreslås inte för
konsumentköpens del. Det bör vara naturligt att samma ordning gäller för
båda typerna av avtal. Konsumentköplagen bör följaktligen kompletteras
här.

Dröjsmål

Enligt 13 § konsumentköplagen har köparen rätt att häva köpet, om säljarens
dröjsmål är av väsentlig betydelse för honom. Gällande köprätt - så ock
förslaget till ny köplag - kräver härutöver att säljaren insåg eller borde ha
insett dröjsmålets konsekvenser för säljaren (synbarhets- eller insiktsrekvisitet).
Slopandet av detta hävdvunna rekvisit får till följd att objektivt sett obetydliga
förseningar kan utlösa hävning. Typiskt sett leder leverans av en bil
en eller annan dag efter avtalad tid inte till någon särskild olägenhet för köparen.
Annorlunda är självfallet situationen, om köparen avsett att anträda
en semesterresa just den avtalade leveransdagen. Frågan är här, om det kan
begäras av köparen att han påtalar just detta för säljaren (”jag behöver bilen
just på leveransdagen med hänsyn till en semesterresa”) för att äga rätt att
frigöra sig från avtalet. Detta extra krav på köparen kan synas närmast självklart
vid jämförelse med de ekonomiska konsekvenser som dröjsmålet får
för säljaren och i sista hand för hela köparkollektivet. Men departementschefen
anser i sin ömsinthet mot konsumenten att detta krav är för strängt.

Hävning är tillåten om ”säljarens dröjsmål eller ett fel i varan av särskild

anledning är väsentligt just för honom eller henne, oberoende av om säljaren Mot. 1989/90

insett eller bort inse detta”; s 35. L15

Förslaget är alltför ensidigt för att godkännas. 13 § konsumentköplagen
bör därför erhålla samma lydelse som 25 § nya köplagen, såvitt här är i fråga.

Detsamma gäller i fråga om 29 § konsumenttjänstlagen.

Klausulen i befintligt skick

Den föreslagna verkan av klausulen i befintligt skick innebär att avtalsfriheten
allvarligt begränsas. Parterna förbjuds i själva verket att träffa avtal, enligt
vilka köparen godtar att varan är i sämre skick än som motsvarar normal
standard för jämförliga fall (abstrakt fel). Dagens konsumentköplag bygger
helt allmänt på den ståndpunkten att den som vill köpa en vara av lägre kvalitet
till billigt pris inte av lagen bör tvingas att köpa en bättre men också dyrare
vara. ”Att bestämma en minimistandard, vilken alla varor minst skall
motsvara, torde generellt sett vara lika vanskligt” (SOU 1972:28 s 65).

Enligt gällande rätt respekteras parternas frihet att sluta avtal som ger köparen
ett lägre mått av köpskydd än eljest. Konsumentköplagen ingriper nu
häri genom föreskriften att varan är behäftad med fel, om den är ”i sämre

skick” än köparen kunnat förutsätta. Föreskriften skall då jämföras

med gällande rätt - även förslaget till ny köplag - där riktpunkten för varans
beskaffenhet utgör ”väsentligt sämre skick”. Nyordningen har av professor
Jan Ramberg, Den nya konsumentskyddslagstiftningen s 18, betecknats som
en civilrättslig prisövervakning.

Frågan om ingrepp i den allmänna avtalsfriheten hör hemma i avtalslagen.

Det drastiska och helt onödiga angrepp på parternas rätt att sluta individuella
avtal som det klandrade förslaget innebär bör därför tillbakavisas.

Avbeställning

Stadgandet om köparens rätt till avbeställning kränker principen om pacta
sunt servanda på ett anmärkningsvärt sätt. I kommittémotion har moderata
samlingspartiet påtalat detta.

Utöver den kritik som framförs i motionen förtjänar innehållet i tredje
stycket av 41 § uppmärksamhet. Stadgandet befriar köparen från varje form
av ersättningsskyldighet, om han avbeställer varan ”innan säljaren har accepterat
ett anbud som köparen har lämnat till säljaren”. Som Ramberg
framhåller (anfört arbete s. 25) innebär detta att köparens anbud ej är bindande
utan fritt kan återkallas intill dess det accepterats, en ståndpunkt som
på ett dramatiskt sätt går stick i stäv med den hävdvunna löftesprincipen
inom avtalsrätten. I själva verket kan - enligt Almén, Avtalslagen - en viljeförklaring
icke betecknas som anbud med mindre den är bindande. Att löftesprincipen
gäller beror enligt Almén som känt på ”att anbudstagarens benägenhet
att underkasta anbudet en allvarlig prövning och eventuellt antaga
det måste naturligtvis ökas, om han inte riskerar, att den fördel han därigenom
tror sig vinna i sista stunden undanryckes honom genom en återkallelse”.
Det är närmast genant att behöva erinra om dessa grundsatser.

Från en annan sida sett berövas köparen - såsom Ramberg påpekar - ge

9

nom det tvingande lagrummet möjlighet att avge ett oåterkalleligt anbud i
enlighet med vad eljest gäller inom civilrätten. Detta kan i sin tur tvinga säljaren
att begära betalning för olika förberedande åtgärder som han under
acceptfristen avser att vidtaga i syfte att överväga anbudet. Den säkerhet
som säljaren i dag har i ett anbuds bundenhet under acceptfristen fråntar
ju konsumentköplagen honom. Det klandrade stadgandet - som typiskt nog
tillkommit först under departementsbehandlingen - är ett främmande inslag
i vår rättsordning. Det är särskilt ägnat att förvåna att lagrådet ej heller på
denna punkt funnit anledning att uttala sig.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen avslår propositionen och begär nytt förslag till konsumentköplag,

För den händelse riksdagen icke skulle bifalla detta yrkande hemställs

2. att riksdagen beslutar avslå bestämmelsen i 1 § andra stycket
andra meningen förslaget till konsumentköplag vilken innebär att
både näringsidkaren och säljaren i sådana fall svarar för säljarens
skyldigheter enligt lagen,

3. att riksdagen beslutar att ge 3 § andra stycket förslaget till konsumentköplag
följande ändrade lydelse:

Första stycket gäller inte, om köparen tillförsäkras ett sådant avtalsskydd
varom överenskommelse träffats med konsumentverket.

4. att riksdagen beslutar att förse 14 och 30 §§ förslaget till konsumentköplag
med sådant tillägg att ansvaret för indirekt förlust skall
motsvara vad som här följer av den nya köplagen (27 och 40 §§),

5. att riksdagen beslutar att förse föreskrifterna om skadeståndets
omfattning med sådant tillägg om förlust i näringsverksamhet som följer
av 31 § sista stycket konsumenttjänstlagen,

6. att riksdagen beslutar att ge 13 § första stycket förslaget till konsumentköplag
samma lydelse som enligt 25 § första stycket den nya
köplagen,

7. att riksdagen beslutar att inskjuta ordet ”väsentligt” framför begreppet
”sämre skick” i 17 § första stycket förslaget till Konsumentköplag,

8. att riksdagen beslutar utmönstra första meningen i 41 § tredje
stycket förslaget till konsumentköplag vilken innebär att säljaren inte
har rätt till ersättning enligt första eller andra stycket om köparen avbeställer
en vara innan säljaren har accepterat ett anbud som köparen
har lämnat till säljaren.

Stockholm den 20 mars 1990
Allan Ekström

Mot. 1989/90
L15

10