Motion till riksdagen
1989/90: Kr8

av Jan-Erik Wikström m.fl. (fp)

med anledning av prop. 1989/90:70 om
våldsskildringar i rörliga bilder

Inledning

En återkommande synpunkt i debatten kring våldet är den negativa påverkan
som videovåldet har på framförallt barn och ungdom. Från skilda håll
har under en följd av år krävts att all videofilm, även sådan som säljs eller
hyrs ut för visning i hemmen, skall förhandsgranskas.

Delar av utbudet på videomarknaden innehåller utomordentligt motbjudande
våldsskildringar. Både den ökning av våldet som har skett och den
förändring mot allt råare våld som har kunnat förmärkas under senare år
skylls på detta videovåld. Vi kan på denna punkt ansluta oss till vad regeringen
anfört i propositionen. "Forskningsresultaten om påverkan av våldsskildringar
har inte givit entydigt resultat till stöd för en direkt koppling mellan
utvecklingen av våldsbrottsligheten och medieutvecklingen. Vissa uppgifter
tyder dock på ett samband mellan en del ungdomars höga konsumtion
av videovåldsskildringar och våldstendenser.”

En del av det videoutbud som idag tillhandahålles för visning i hemmen är
mycket olämpligt att visa för barn och ungdom. Det är med förvåning vi har
noterat att det enligt en del av de studier som har gjorts om barn och video
alls inte är så att barn och ungdom bara tittar på våldsvideo i smyg utan föräldrarnas
kontroll. Många gånger tycks föräldrarna vara väl medvetna om
vad barnen tittar på.

Sunda förnuftet säger oss att barn och ungdomar kan ta skada av att se en
del av det utbud som finns på film och video. Detta gäller särskilt barn som
är otrygga. Det är detta som gör att vi accepterar förhandsgranskning av film
som vänder sig till barn och ungdom och som är motivet till att videovåldslagen
infördes. Lagen upphörde att gälla vid utgången av 1988. Fr.o.m. den 1
januari 1989 gäller istället bestämmelserna i brottsbalken om de s.k. videovåldsbrotten
(BrB 16 kap. 10b och c§). Dessa bestämmelser - om olaga
våldsskildring, resp. otillåten utlämning av film eller videogram - motsvarar
i huvudsak bestämmelserna i videovåldslagen. Det är bl.a. förbjudet att
sprida filmer eller videogram som skildrar sexuellt våld eller som närgånget
eller utdraget skildrar grovt våld mot människor eller djur.

Den avgörande och mycket diskuterade frågan är om vi utöver bestämmelserna
om videovåldsbrotten och den förhandsgranskning av video som

visas offentligt och som riksdagen fattat beslut om också skall införa en för- Mot. 1989/90
handsgranskning av sådan videofilm som visas i hemmen. Kr8

En liberal princip, som också slagit igenom i den svenska tryckfrihetsförordningen,
år att publicering av skrifter, bilder m.m. skall kunna ske utan
förhandsgranskning. Det innebär givetvis inte att man ostraffat kan publicera
vad som helst. Lagen sätter gränser för vad som är tillåtet. Prövningen
av om gränsen överskridits får emellertid ske vid en efterhandsgranskning.

Har överträdelse skett straffas den ansvarige utgivaren eller motsvarande.

För att man skall göra avsteg från de här principerna måste det enligt liberal
uppfattning finnas mycket starka skäl. Enligt regeringsformen kan den
grundlagsskyddade yttrandefriheten inskränkas genom lag. Men effekten av
inskränkningarna måste stå i proportion till ingripandet. Folkpartiet accepterar
en förhandsgranskning vad gäller filmer som vänder sig till barn och
skall visas offentligt. Vi anser att situationen delvis är en annan för videogram
och filmer som är avsedda för hemmabruk.

Även om det skulle finnas exempel på att filmvåld under speciella omständigheter
har kunnat utlösa våldsreaktioner kan man inte därav dra slutsatsen
att en hård censur av videofilm skulle vara ett verkningsfullt medel mot samhällsvåldet.

Vi menar dessutom att det finns en risk att man ”skyller” på videofilmerna
när man försöker hitta förklaringar till våldet. När det i den allmänna debatten
saknas konkreta förslag till hur våldet skall minskas har kravet på videocensur
blivit lätt att tillgripa.

Det finns också anledning att fundera över hur effektiv en förhandsgranskning
av all videofilm skulle kunna bli. Kommer myndigheternas censur
att ha större förutsättningar att hindra ungdomar från att se vissa filmer
än de förbud som de flesta föräldrar säkert sätter upp redan idag?

Många filmer som är tillåtna för personer över femton år har inslag som
inte är lämpliga för barn och ungdomar. Det är i praktiken omöjligt att helt
förhindra barn och ungdomar att se dessa filmer. I första hand är det naturligtvis
föräldrar och andra vuxna som tillsammans med barn och ungdomar
måste hjälpa till att välja filmer som är lämpade för barn.

Censur av videofilm för hemmabruk skulle bara omfatta sådan film som
tillhandahålles genom någon form av handel, i sig en omfattande uppgift eftersom
det rör sig om ca 4 000 filmer. Filmer som privatkopieras, lånas eller
säljs privat kommer aldrig att kunna förhandsgranskas. Vi tror att det finns
en risk för att en censur i stället skulle leda till att det blev ännu mer ”spännande”
att få se ”en förbjuden film", att det skulle bli en omfattande smuggling
och ”langning” av filmer. Mycket av det som är ”barnförbjudet” kommer
ändå att finnas på marknaden. Där måste under alla förhållanden föräldrar
och annat vuxenansvar ta vid. Hårdare censur löser inte problemet
med att barn och ungdom kan få tillgång till filmer - det riskerar tvärtom att
ge vuxna en känsla av att samhället tagit över ansvaret.

Vår slutsats är att en sådan ingripande åtgärd som generell förhandsgranskning
av alla filmer och videogram inte skulle ha sådan positiv effekt
att vi kan förorda den. Vi anser att förhandsgranskning bör inskränkas till
enbart filmer och videogram som är avsedda för barn och skall visas offentligt.
10

En av de viktigaste uppgifterna för oss vuxna är att se till att våra barn och Mot. 1989/90

ungdomar får trygghet under uppväxttiden. Det innebär att vi måste skydda Kr8

dem från många företeelser i vårt samhälle som de inte är emotionellt mogna
för att möta, däribland vissa filmer. Denna uppgift har vi antingen vi är föräldrar,
lärare, föreningsledare eller bara medmänniskor. "Samhället" kan
aldrig ersätta avstängningsknappen på TV-apparaten.

Kommentarer till propositionen

Vi kan i allt väsentligt ansluta oss till det synsätt på våldsskildringar i rörliga
bilder, som präglar propositionen.

Regeringen föreslår att maximistraffet för olaga våldsskildring höjs till
fängelse i högst två år. Det strängaste straffet för brottet är för närvarande
sex månaders fängelse. Vi ställer oss bakom regeringens förslag.

I och med den föreslagna straffsatsen ges ökade möjligheter till tvångsåtgärder.
Detta tillsammans med de resurser som satsas på ett förebyggande
arbete, biografbyråns förbättrade tillsynsorganisation och videobranschens
egna lovvärda initiativ tror vi avsevärt förbättrar samhällets möjligheter att
ingripa mot otillåtna våldsskildringar.

Folkpartiet anser det dessutom väsentligt att bestämmelserna om de s.k.
videovåldsbrotten förbättras i yttterligare ett avseende. Man bör med tryckfrihetsförordningen
som förebild införa ett system med ansvarig utgivare.

Detta är en ordning som har föreslagits av yttrandefrihetsutredningen (SOU
1983:70). Frågan övervägs nu inom ramen för arbetet med en ny yttrandefrihetsgrundlag.
Tanken bakom förslaget är att man övergår från att kriminalisera
spridningen av extremvåld till att i stället kriminalisera själva innehållet
och att ansvar i efterhand alltid kan riktas mot viss person, den ansvarige
utgivaren.

Vi anser i likhet med yttrandefrihetsutredningen att när ett system med
ansvarig utgivare införs kan förhandsgranskningen av videogram och filmer
avsedda för vuxna (över 18 år) avvaras.

Ett villkor för att en film eller ett videogram skall få visas offentligt är att
innehållet har godkänts för sådan visning av statens biografbyrå. Vissa filmer
bl.a de som skall visas i TV är redan i dag undantagna från granskningsplikt.

Regeringen föreslår dessutom att biografbyrån skall kunna medge ytterligare
undantag från granskningsplikt i vissa fall. Det gäller filmer som skall
visas vid "en viss filmfestival eller liknande evenemang” där endast personer
över 15 år har tillträde.

Vi anser att det vore lämpligt att något ytterligare precisera i vilka sammanhang,
utöver visning vid filmfestivaler, som undantag från granskningsplikten
bör medges. Det förekommmer filmvisningar dit allmänheten har
tillträde i en rad sammanhang som inte är kommersiella till sin natur. Det
gäller bl.a. inom kyrkor, samfund och ideella organisationer. Vi föreslår att
3 § i lag om granskning och kontroll av filmer och videogram kompletteras
med en bestämmelse om att biografbyrån också får medge befrielse från
granskning av filmer och videogram inom ramen för verksamhet inom kyrkor,
samfund och ideella organisationer dit allmänheten äger tillträde.

Vi välkomnar regeringens förslag att biografbyråns beslut i frågor om film

censur i fortsättningen skall överprövas av kammarrätten istället för av rege- Mot. 1989/90

ringen. På så sätt kommer Sverige att uppfylla de krav som ställs i Europarå- Kr8

dets konvention om skydd för de mänskliga rättigheterna i fråga om överklaganden
av förvaltningsbeslut.

Regeringen föreslår att kammarrätten vid prövning av dessa besvärsmål
skall bestå av lagfarna domare och två särskilda ledamöter. Regeringen menar
att en sådan sammansättning av domstolen skulle ha processekonomiska
fördelar, eftersom det i domstolen skulle ingå ledamöter med särskilda kunskaper
om film och beteendevetenskap. Behovet av sakkunnigutlåtanden
m.m. skulle minska.

Systemet med särskilda ledamöter i domstolarna är i stort sett främmande
för den svenska domstolstraditionen. Vi noterar dessutom att regeringen i
prop 1989/90:71 om några processrättsliga frågor drar slutsatsen att en mer
allmän möjlighet för domstolarna att använda experter som ledamöter i rätten
inte bör införas.

Vi anser att det naturliga i här aktuella mål vore en sammansättning av
domstolen som innebar att lagfarna ledamöter och nämndemän deltog. De
processekonomiska skäl som regeringen åberopar anser vi inte vara av sådan
tyngd att de bör utgöra grund för att skapa särregler.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ansvarig utgivare och vuxencensuren,

2. att riksdagen antar 3 § lag om granskning och kontroll av filmer
och videogram med den ändringen att paragrafen erhåller den lydelse
som följer av vad i motionen anförts om undantag från granskningsplikten,

3. att riksdagen antar förslaget till 22-24 §§ lagen om granskning
och kontroll av filmer och videogram med den ändringen att paragraferna
erhåller den lydelse som följer av vad i motionen anförts om att
kammarrätten vid prövning av mål enligt lagen skall vara sammansatt
av lagfarna domare och nämndemän.

Stockholm den 7 mars 1990

Jan-Erik Wikström (fp)

Margareta Fogelberg (fp) Christer Eirefelt (fp)

Birgit Friggebo (fp) Ylva Annerstedt (fp)

Lars Sundin (fp)

12