Motion till riksdagen
1989/90: Kr504

av andre vice talman Christer Eirefelt m.fl. (fp)
Idrottens villkor

Inledning

En viktig utgångspunkt för folkpartiets ställningstaganden i idrottspolitiska
frågor är att idrotten ska bevara sin karaktär av obunden folkrörelse. Dels
är det ekonomiskt orealistiskt att ersätta det arbete som idag utförs av över
400 000 i huvudsak oavlönade idrottsledare med motsvarande insats från anställda
fritidsledare. Det skulle kosta uppskattningsvis 10 miljarder kronor
per år. Dels skulle mycket av idrottsrörelsens styrka gå förlorad, om ideellt
arbete, engagemang och personligt ansvar fick minskad betydelse.

Folkpartiet har stark tilltro till idrottsrörelsens egen förmåga både att ta
tillvara sina möjligheter och att lösa sina problem. Samhällets uppgift är med
vårt synsätt - att skapa gynnsamma förutsättningar för denna vårt lands
största folkrörelse, inte att styra verksamheten.

Hur statens andel av detta stöd enligt folkpartiets mening bör utformas
redovisas i det följande.

Men idrottens betydelse, t.ex. inom så viktiga områden som ungdomsfostran
och friskvård, gör att vi i motionen därutöver uppmärksammar några
företeelser inom idrotten trots att de alltså enligt vår uppfattning inte bör bli
föremål för politiska beslut.

Ungdomsverksamheten - unik i aktivitet och mångfald

Idrottens samhällsnytta är kanske mest påtaglig i den omfattande ungdomsverksamheten.
Där får unga människor lära sig att ta hänsyn till andra och
att rätta sig efter demokratins spelregler. Där förebygger man missbruk och
brottslighet, stimulerar kamratskap och överbryggar generationsklyftor.
Med den fysiska träningen lägger man grunden till god hälsa.

Ungdomsverksamheten är möjlig tack vare de många ideellt arbetande ledarnas
insatser. Ett av de viktigaste inslagen i samhällets stöd till idrotten
måste därför vara att bidraga med resurser till rekrytering och utbildning av
ungdomsledare.

De flesta idrottsutövare slutar som aktiva i relativt tidig ålder, och många
av dem är väl lämpade att fortsätta som ledare.

Förutom rekryteringen från idrottens egna led utgör föräldrarna en given
målgrupp. Det är naturligt - och positivt - att man delar sina barns intresse

och hjälper till med verksamheten. Kan föreningarna erbjuda bra arbetsförhållanden
- det gäller t.ex. lokaler och möjlighet till vidareutbildning- kommer
fler föräldrar att stanna kvar och hjälpa till med ungdomsarbetet också
sedan de egna barnen har slutat.

Framför allt de yngsta måste få lov att ”leka idrott”. Den får inte bli för
allvarlig och resultatfixerad. Kräver man specialisering och 100-procentig
satsning av 10-12-åringar blir följden att många utesluts från den idrottsliga
gemenskapen. Tvärtom måste man uppmuntra barnen att pröva olika grenar
utan krav på att bli bäst.

Brist på förståelse för lekmomentet i idrotten leder ibland till alltför stor
press också från föräldrarnas sida. Samtidigt är det angeläget att erinra om
att engagerade föräldrar i allt väsentligt är en tillgång för verksamheten.
Motsatsen, föräldrar som underlåter att stimulera barnen till positiva fritidsaktiviteter,
är tyvärr alltför vanlig.

Det är en viktig uppgift för idrottsrörelsen, liksom för föräldrar och skola,
att se till att lek, öppenhet och generositet också i fortsättningen kommer att
känneteckna ungdomsidrotten!

Också det lekbetonade idrottsutövandet utanför idrottens organisationer
måste stimuleras. Det finns tecken på att ungdomars spontana idrottande
minskat. Bollspelandet på en gräsäng är inte lika vanligt som förr.

Det beror till viss del på att idrottsrörelsen tar hand om fler ungdomar än
tidigare. Men styrningen till idrottsrörelsen kan, som vi påpekat, också bli
för hård.

Möjligheterna till spontant idrottsutövande i närmiljön måste förbättras.
En bollplan behöver i princip bara bestå av en öppen plats med två enkla
målställningar, och att spola en mindre isbana kräver inga större resurser.

Idrotten som hälsosam fritidssysselsättning

En annan viktig funktion fyller idrotten i sin egenskap av hälsosam fritidssysselsättning
för vuxna.

Genom att idrotten stimulerar till fysisk aktivitet är den ett vapen i kampen
mot våra vanligaste sjukdomar. En målmedveten satsning på friskvård i
form av motion gör det möjligt att hejda de snabbt stigande kostnaderna för
sjukvården.

För individen betyder idrotten fysiskt och psykiskt välbefinnande, avkoppling
och kamratskap.

Idrotten motverkar i sig missbruk av alkohol och tobak, men för idrottens
trovärdighet måste dessutom höga krav ställas på aktiva och ledare i denna
och andra moralfrågor. Idrottsrörelsen engageras också på annat sätt i det
drogförebyggande arbetet. Det samarbete som sker mellan idrottsrörelsen
och samhället, när det gäller friskvården huvudsakligen landstingen, bör utvecklas
och fördjupas. Idrottsrörelsen ska därvid svara för det praktiska utbudet
av aktiviteter, och det statliga och kommunala stödet koncentreras till
att göra det möjligt för föreningarna att komplettera tävlingsverksamheten
med motionsaktiviteter och till att underlätta rekrytering och utbildning av
motionsledare.

Det är också en uppgift för stat och kommun att tillgodose behovet av lätttillgängliga
motionsanläggningar.

Mot. 1989/90

Kr504

7

Idrotts- och friluftsliv bedrivs inte bara inom idrottsrörelsen. Många andra
ideella organisationer har på sitt program aktiviteter som är av lika stor betydelse
för friskvården. Men idrotten är unik så till vida som dess stora utbud
gör det möjligt för i stort sett alla att hitta en verksamhet som passar egna
förutsättningar, behov och ambitioner.

Elitidrott som stimulerar och underhåller

Tävlingsidrott på toppnivå har en lång tradition i vårt land. Sverige är en
framgångsrik idrottsnation. Det finns ett klart samband mellan elitidrottarnas
resultat och utvecklingen av motions- och ungdomsverksamheten. Elitidrottarna
är förebilder och inspirationskällor, och det är påtagligt hur framgångar
i en idrottsgren väcker nytt intresse, lockar fler utövare och ger nya
framgångar.

Därför ligger det i samhällets intresse att förbättra också elitidrottarnas
villkor.

Elitidrotten har dessutom ett stort underhållningsvärde, en verklig folkteater
som engagerar åskådare i alla åldersgrupper.

Den spänning och avkoppling tävlingen eller matchen ger är ytterligare ett
exempel på idrottens betydelse för människors allmänna välbefinnande.

Idrottens ekonomi

Idrottens betydelse för ungdomens fostran och för människors hälsa är de
viktigaste motiven för ett ökat samhällsstöd. Det är framför allt på dessa områden
som idrottsrörelsen genom sina stora kontaktytor har möjlighet att nå
ut till nya grupper och att erbjuda ännu fler människor meningsfulla fritidsaktiviteter.

Statens stöd till idrotten kan emellertid ges olika former. Folkpartiet har
tidigare krävt att alternativ eller komplement till idrottens stöd från statsbudgeten
bör undersökas.

Bakom vårt krav ligger framför allt det faktum att utvecklingen av det statliga
anslaget inte motsvarar den kvantitativa utvecklingen inom idrottsrörelsen.
Men vi har också pekat på de konflikter som kan uppstå, om idrotten
kommer i alltför starkt beroendeförhållande till staten.

Vårt förslag om att en större del av Tipstjänsts överskott ska ställas direkt
och varaktigt till idrottens förfogande är en följd av detta resonemang. Olika
idrottsaktiviteter är en förutsättning för Tipstjänsts verksamhet, matcher
och tävlingar är den produkt man använder sig av.

På riksdagens uppdrag ska regeringen i överensstämmelse med detta synsätt
utforma riktlinjer för Tipstjänsts idrottsstödjande verksamhet. Detta
bör resultera i att idrotten får del av Tipstjänsts vinster i enlighet med folkpartiets
förslag. Däremot är vi tveksamma till att delägarskap i Tipstjänst är
den bästa lösningen för idrottsrörelsen.

Vi återkommer till frågan om Tipstjänsts stöd till idrotten i samband med
att regeringens förslag föreligger. Det är angeläget att det sker snart.

Också statens övriga spelverksamhet har expanderat kraftigt under senare
år. Omsättningsökningen har delvis skett på idrottens och övriga folkrörelsers
bekostnad.

Mot. 1989/90

Kr504

8

De ändringar av lotterilagen som trädde i kraft i januari 1989 var positiva
men långt ifrån tillräckliga. Villkoren för folkrörelsernas spel och lotterier
måste avsevärt förbättras så att de kan öka sin andel av den totala spelmarknaden.
Regeringen bör snarast återkomma till riksdagen med förslag om hur
detta bör ske. I en separat motion föreslås att fyra nya TRISS-lotterier får
anordnas av folkrörelserna gemensamt.

Förutom det anslag som via Riksidrottsförbundet fördelas till specialidrottsförbunden
har staten tidigare givit bidrag direkt till ungdomsverksamheten
på basplanet. Det lokala aktivitetsstödet är knutet till antalet deltagare
och har tillsammans med motsvarande stöd från kommunerna stor betydelse
för de enskilda föreningarna.

I budgetpropositionen föreslås att idrottens del av det lokala aktivitetsstödet
överförs till anslaget E 1. Stöd till idrotten. Vi har inga invändningar mot
att så sker men anser att den summa som anvisas för detta ändamål är för
liten.

Inför valet 1988 lovade socialdemokraterna att bidraget skulle räknas upp
till det reala värde det hade 1981. Det skulle innebära en höjning från 12 till
17 kr. per sammankomst. Besvikelsen var stor bland ungdomsledare inom
såväl idrotten som andra berörda ideella organisationer när löftet sveks och
det inte blev någon höjning alls. Även vi lovade, och vi håller vårt löfte.

I årets budgetförslag har anslaget räknats upp med ca 10 milj. kr. Det innebär
att storleken på aktivitetsstödet blir knappt 14 kr. per sammankomst och
att man alltså inte heller nu uppfyller det uttryckliga löftet från valrörelsen.

Vi anser att det lokala aktivitetsstödet utgör en så viktig stimulans för
barn- och ungdomsverksamheten inom idrotten att höjningen till 17 kronor
per sammankomst nu måste genomföras. Det innebär en uppräkning av anslaget
med 25 milj.kr, utöver vad regeringen föreslagit.

RF kommer nu att se över reglerna för fördelningen. Vi anser att det är
angeläget av flera skäl. Bland annat uppmuntrar det nuvarande systemet till
att ungdomarna ”hålls kvar” i en förening och inte får möjlighet att prova
flera olika idrotter. Det bör också gå att öka rättvisan mellan olika former
av aktiviteter.

Även om det finns anledning att se över reglerna finns det förmodligen
inget bättre system, än det lokala aktivietsstödet, att fördela anslaget ut till
föreningarna. Den nuvarande utformningen gynnar de föreningar som har
en dokumenterat aktiv ungdomsverksamhet. De korrigeringar som görs får
inte innebära att den inriktningen ändras.

Skatter och avgifter utgör en betydande del av kostnaderna för idrottsrörelsen.
I huvudsak måste naturligtvis denna och andra ideella organisationer
följa de skatteregler som gäller generellt. Det gäller t.ex. de större idrottsföreningar
vars elitverksamhet idag drivs helt på affärsmässiga grunder.

Den planerade och delvis genomförda skattereformen med sänkta inkomstskatter
har naturligtvis positiva effekter också för idrottens aktiva och
ledare liksom för idrottsrörelsen i dess egenskap av arbetsgivare.

För många föreningar, som huvudsakligen arbetar med bredd- och ungdomsverksamhet,
utgör emellertid skatte- och avgiftssituationen ett ekonomiskt
och administrativt problem.

Idrottens allt större ekonomiska omfattning, men också de nödvändiga

Mot. 1989/90

Kr504

9

förändringarna av skattesystemet, gör att det behövs en samlad översyn av
idrottens skatte- och avgiftssituation. Bland annat bör effekterna av den
breddade basen för mervärdeskatt ingå i en sådan översyn.

Kvinnor och idrott

Mångå idrottsledare har vittnat om hur svårt det är att behålla flickor inom
idrottsrörelsen efter 14-15 årsåldern. Ingen annan folkrörelse är så mångfacetterad
som idrottsrörelsen, allt från ridning till innebandy och gymnastik.
Trots det försvinner tonårsflickorna.

En viktig del av idrottens jämställdhetsarbete är att öka antalet kvinnliga
ledare. Deras utbildning måste därför ges förtur och rekryteringen stimuleras.
Framförallt på förbundsnivå, men också ute i föreningarna, är antalet
kvinnliga styrelseledamöter fortfarande lågt och fler kvinnor måste nomineras
vid t.ex. utlandsrepresentation.

Även om kvinnors möjlighet att idrotta har förbättrats under senare år
återstår mycket innan vi har en jämställd idrott. Kvinnoidrotten har t.ex.
svårt att hävda sig i konkurrensen om träningslokaler och anläggningar för
idrotter som särskilt engagerar flickor ges ofta låg prioritet. I det här avseendet
är det framförallt kommunernas uppgift att se till att kvinnor och män
ges samma förutsättningar att idrotta.

Det har många gånger visat sig vara lättare att engagera kvinnor i gymnastik
och idrott om kravet på att vara medlem i en förening inte ställs. Vissa är
mindre benägna att organisera sig och därför bör också öppen verksamhet
stimuleras.

Det stora antalet deltagare vid speciella motionsarrangemang för kvinnor
visar att det finns ett ökande intresse, ett intresse som idrottsrörelsen borde
kunna ta till vara bättre än hittills.

För att bl.a. stimulera flickors idrottande finns särskilda projektpengar.
Det är viktigt att dessa medel i större utsträckning görs tillgängliga för lokala
projekt.

Riksidrottsförbundet har huvudansvaret för att arbetet med att ge kvinnliga
och manliga idrottsutövare likvärdiga villkor påskyndas.

Alla ska ha samma chans

Handikappidrotten ska ges samma förutsättningar som idrotten i övrigt. Det
ska inte vara dyrare eller krångligare för den handikappade än för andra att
utöva sin idrott.

För de aktiva inom handikappidrotten är de psykiska effekterna av idrotten
ofta lika viktiga som de fysiska. Idrottsgemenskapen med kamrater, som
har ungefär samma handikapp, ger förutom rekreation och motion också
självförtroende och den stimulerar till ett aktivt liv även i andra sammanhang.

Intresset för handikappidrott växer snabbt. Respekten är stor för de prestationer
de handikappade utför i tävlingssammanhang.

Men handikappidrotten har också problem. Dit hör dålig tillgänglighet till
anläggningarna. De äldre lokalerna är ofta inte handikappanpassade samtidigt
som konkurrensen om tider i de nya hallarna är stor.

Mot. 1989/90

Kr504

10

Det krävs i regel relativt enkla förbättringsarbeten för att även äldre
idrottsanläggningar skall bli mer handikappvänliga. Detta arbete måste påskyndas,
och vid fördelning av tävlings- och träningstider måste hänsyn tas
till handikappidrottens särskilda behov.

Andra problem som är speciella för handikappidrotten är de höga kostnaderna
för hjälpmedel och svårigheterna med transporter.

En fortsatt positiv utveckling av handikappidrotten är beroende av en utökad
ledarutbildning. Elevplatserna för handikappidrott vid GIH bör bli
fler.

Invandrarna och idrotten

Mångå invandrare har berikat svensk idrott genom att som aktiva, tränare
eller ledare lyfta fram idrottsgrenar där vi tidigare varit mindre framgångsrika.

Idrottsrörelsen gör redan idag en stor insats när det gäller att underlätta
för invandrare att komma in i det svenska samhället. Med sin mångfald och
lättillgänglighet har idrotten unika möjligheter att överbrygga motsättningar
och öka förståelsen för invandrarnas situation.

Ett oroväckande undantag utgör de inslag av rasism som uppmärksammats
de senaste åren, främst bland vissa delar av fotbollspubliken. Såväl idrottsrörelsen
som samhället i övrigt måste med kraft visa att sådana tendenser
inte accepteras.

Träna, tävla och studera

För ungdomar med ambition att idrotta på elitnivå är det ofta svårt att kombinera
utbildning med träning och tävling. För att det ska vara möjligt krävs
speciella lösningar.

På ett flertal platser i landet finns idag idrottsgymnasier, där man lagt in
fem veckotimmar specialidrott på schemat. Erfarenheterna därifrån är
mycket goda med bra resultat för såväl utbildningen som idrotten.

Man prövar också andra möjligheter för att klara kombinationen utbildning/idrott.
Ett alternativ är att eleverna har färre veckotimmar för att frigöra
tid för träning, men istället går ett år längre.

Delar av undervisningen förlagd till kvällstid och korrespondensstudier är
ytterligare exempel på lösningar som prövas för närvarande.

Enligt vår uppfattning bör dessa verksamheter utvecklas i takt med efterfrågan.
På sikt bör fler ungdomar få möjlighet att kombinera idrott med utbildning.

Det måste också vara möjligt att kombinera högskolestudier med kvalificerad
idrott. Man bör därför ha rätt till förlängd studiegång med fullt studiestöd
och för att därvid undvika alltför stora skulder för idrottsungdomarna
bör en särskild stipendiefond inrättas. Därmed skapas ett alternativ till
USA:s system med stipendier/studier/idrott.

Problem inom idrotten

Mot. 1989/90

Kr504

Med den omfattande verksamhet som idrottsrörelsen bedriver är det svårt
att helt undvika negativa inslag.

11

Idrotten är medveten om var problemen finns och i regel har kraftfulla
åtgärdsprogram satts in för att komma tillrätta med dem.

Vi har tidigare bl.a. nämnt risken med att det spontana, lekfulla idrottandet
minskar och faran med barnidrottens tendens till alltför tidig specialisering.
Våldet på, men framförallt vid sidan av, idrottsarenan är ett annat problem
idrotten försöker komma till rätta med.

De stora summorna inom idrotten i samband med t.ex. spelarövergångar
och stjärngalor kan också bli ett hot mot idrotten som folkrörelse. Kontrasterna
blir större mellan å ena sidan ett fåtal rika klubbar och välbetalda stjärnor
och småklubbarnas bredd- och ungdomsverksamhet å andra sidan.

På några områden, där de negativa effekterna är mycket allvarliga, handlar
det inte enbart om interna idrottsproblem. Dit hör t.ex. dopingen som
mumera förekommer även utanför tävlingsidrotten.

Under det senaste åren har en rad tragiska dopingfall avslöjats. Omfattningen
av doping bland världens mest framstående idrottsnationer har varit
större än man kunnat ana. Även dopingens långsiktiga medicinska konsekvenser
har uppmärkssamts.

Systematisk ”uppbyggnad” med särskilda hormoner gör att idrottsutövaren
kan nå resultat långt över den normala prestationsförmågan, och likaså
kan man med hjälp av kortvarigt stimulerande preparat sätta normala fysiska
och psykiska spärrar ur funktion. Även om man vet alltför lite om långtidseffekterna
är det uppenbart att detta sker med hälsan som insats. Försök
har bl.a. visat att preparaten kan dämpa könshormonsproduktionen.

Förutom de allvarliga hälsoriskerna innebär dopingen ett avsteg från
idrottens krav på ”fair play”.

Kampen mot dopingen måste intensifieras. Vi välkomnar att regeringen
nu särskilt valt att peka på dessa problem och avsätta särskilda medel till
ändamålet. Internationellt bör Sverige gå i spetsen för att få bort dopingen i
alla dess former. Reglerna måste bli mer entydiga, informationen förbättras
och kontrollmöjligheterna utökas.

Hemställan

Mot hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vikten av att öka de ideella organisationernas andel
av spelmarknaden,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om Tipstjänsts stöd till idrotten,1]

2. att riksdagen till Stöd till idrotten för budgetåret 1990/91 anslår
25 000 000 kr. utöver vad regeringen har föreslagit,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om fördelningen av stödet till ungdomsidrotten,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kvinnor och idrott,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om elevplatser för handikappidrott,2]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i mo

Mot. 1989/90

Kr504

12

tionen anförts om ökade
idrott.2]

Stockholm den 19 januari 1990

Christer Eirefelt (fp)

Jan-Erik Wikström (fp)

Lola Björkquist (fp)

möjligheter att kombinera studier med

Margareta Fogelberg (fp)
Sigge Godin (fp)

Mot. 1989/90

Kr504

11989/90:Fi714

21989/90:Ub542