Motion till riksdagen
1989/90:Kr364
av Lars Werner m.fl. (vpk)
Stödet till amatörkulturen
90-talet kan bli den kulturella rikedomens årtionde
Från många håll framhålls att svenskarnas engagemang under 90-talet kommer
att vändas från materiella mot andra värden. Låt oss först se på en del
argument för detta ur SAP:s 90-talsprogram.
När människors individuella möjligheter till växt och utveckling blir politikens
viktigaste uppgift, kommer kulturen i vid mening att vara central, (sid.
42)
Det finns en rad hinder för människors utveckling, som inte direkt har
med de materiella villkoren att göra. Många av de problem människor i dag
beskriver beror på brist på självtillit. Andra känner att de inte får utvecklas,
att deras förmåga inte tas till vara. De känner sig överflödiga eller obehövda.
Många känner brist på gemenskap i de nya storstäderna, (sid. 17)
90-talets.. .överskuggande problem är andlig fattigdom, bristen på tillit, på
bildning och på just god kultur mitt i den materiella välfärden. Kulturfrågorna
i vid mening måste under 90-talet genomsyra vår politik och vår organisation,
på alla nivåer och i alla frågor, (sid. 44)
Under senare år har arbetarrörelsens kulturpolitik främst handlat om att
se till att god kultur ställs till människors fria förfogande. Den uppgiften ska
naturligtvis fullföljas och drivas hårdare - genom bibliotek, folkbildning,
studieförbund, m.m. Men arbetarrörelsen måste också återupprätta kulturen
som ett vapen och verktyg att förändra verkligheten. Arbetarrörelsen
måste ta strid mot skräpkulturens och underhållningsbrusets vulgarisering
och fördumning av verkligheten.
...genom att arbeta för alternativ till den internationella, kommersiella
masskulturen. Vi ska i ökad utsträckning samarbeta med de folkrörelser som
har en idealistisk inriktning. Och vi ska utforma vår egen politik så att den
på alla områden tar hänsyn till kulturella och humanistiska värden, (sid. 45)
Kulturell jämlikhet eller vidgade klassklyftor
Klyftorna finns alltså kvar också i det svenska välfärdssamhället. Men de ser
delvis annorlunda ut än tidigare. Klyftorna hänger inte bara ihop med arbetsinkomster
utan alltmer med kunskaper, utbildning och utvecklingsmöjligheter
i arbetet - och de rör inte bara den gemensamma kampen för att
påverka innehållet i välfärden. Det handlar inte bara om materiella klassklyftor
utan i minst lika hög grad om andliga, kulturella och politiska klyftor...
(sid. 38)
I årets budgetproposition skriver utbildningsministern:
Även där det finns goda materiella förutsättningar för alla att vara kulturellt
aktiva finns det många som står utanför. Skälen varierar och det handlar ofta
om komplicerade samband. Det räcker då inte med att möjligheterna finns,
utan det krävs en aktiv insats för att olika kulturyttringar i verklig mening ska
bli något som angår oss alla. En av de viktigaste kulturpolitiska uppgifterna i
dag är därför att stödja och utveckla metoder som främjar en reell och inte
bara en formell kulturell jämlikhet, (prop. sid. 81)
Slutsatsen bör dock inte vara att det räcker att främja ett visst utbud och
en geografisk tillgänglighet på kulturområdet. En av kulturpolitikens uppgifter
är att också öka ansträngningarna att ge alla en chans att utforska olika
kulturområden och upptäcka egna favoriter, (prop. sid. 81)
SAP:s argumentation för kulturell jämlikhet förtjänar mera uppmärksamhet.
Vi delar farhågorna och är beredda att medverka till en kulturpolitisk
nysatsning. Kulturpolitiken måste nu vidgas från att främst vara distributör
till att bli ett stöd för alla människors kulturella förmåga och aktivitet.
Barn och ungdomar bör via skolan inom ramen för läroplanen och via
kommunala kulturskolor ges grundläggande kulturella erfarenheter och färdigheter.
Samtidigt måste folkbildningen och amatörkulturutövandet stimuleras.
Men låt oss först se på SAP:s och regeringens åtgärdsförslag. 90-talsprogrammets
övertygande argumentering för en ny kulturpolitik slutar i en uppgiven
suck:
Vi har inte kunnat behandla alla 90-talets uppgifter. Flera av de stora frågorna
har vi bara antytt. När det gäller de övergripande kulturfrågorna har
vi inte några färdiga förslag, utan manar till en genomgripande debatt inom
arbetarrörelsen, (sid. 56)
Men utbildningsministern har utlovat en satsning på amatörkultur och på
barn- och ungdomskultur i årets budgetproposition. Låt oss se närmare på
konsekvenserna för amatörkulturen.
Innebörden av årets amatörkultursatsning blir en
försämring
Genom att kompensationen för kostnadsförändringar starkt skiljer sig mellan
olika kulturområden har det verkliga stödet till amatörkultur inte utökats
utan minskats i årets budgetproposition.
I början av 80-talet infördes ett stöd till kulturgrupper som alternativ till
studiecirklar. Målsättningen var att stödet skulle uppgå till 75 % av bidragsberättigade
kostnader. Under en följd av år har kulturrådet varnat för konsekvenserna
av att detta bidrag urholkas. I dag är kostnadstäckningen ca 40
%. När regeringen föreslår 4 % kompensation för kostnadsökningar innebär
detta i praktiken en fortsatt försämring. Avståndet mellan studiecirkelverksamhet
och kulturbidraget har fortsatt att öka. Antalet kulturgrupper sjunker.
Allt större del av kulturgruppsverksamheten förs över till studiecirklar.
Kulturrådet har föreslagit en förstärkning av bidraget till kulturverksamhet
med 27,5 milj. kr., varav 7,5 milj. kr. utgör kompensation för kostnadsutvecklingen.
I regeringens budgetförslag ökar bidraget med enbart 5 milj. kr.
Mot. 1989/90
Kr364
14
Här berövas amatörkulturen och det fria kulturlivet långt mera stöd än det
som nu föreslås och benämns förbättringar.
På samma sätt förhåller det sig med bidraget till kultur i arbetslivet. Kulturrådet
föreslår en ökning med 1,42 milj. kr., varav 420 000 kr. är kompensation
för prisökningar. Utbildningsministern nöjer sig med att tillföra anslaget
280 000 kr.
Man kan konstatera att utbildningsministern genomgående sänker föreslagen
kompensation för kostnadshöjningar för folkbildning och amatörkultur.
Detta är en indirekt väg att prioritera det institutionella kulturlivet, vars
kompensation för löne- och prishöjningar hålls på omkring 7 %, medan amatörkulturen
och det fria kulturlivet får nöja sig med omkring 4 %.
Låt oss se på de föreslagna förbättringarna för amatörkulturen.
Anslaget till de centrala amatörorganisationerna ökar. Detta kompenserar
till viss del försämringarna under 80-talet.
I enlighet med förslag i utredningen "Kultur i hela landet” inrättas arbetsstipendier
till yrkesverksamma konstnärer och pedagoger för att höja kvaliteten
i amatörverksamheter och stärka samarbetet mellan amatörer och
proffs.
"För de yrkesverksamma konstnärerna kan det innebära en intressant utvecklingsmöjlighet
att fungera som entusiasmerande ledare och inspiratör
inom amatörverksamheten.” (prop. 100, bil. 10, sid. 82)
Utbildningsministern gynnar även här institutionerna på bekostnad av amatörorganisationerna.
Han föreslår att stipendieinnehavarna ges en organisatorisk
hemvist i studieförbund och kulturinstitutioner på länsnivån. I många
fall kan detta vara ändamålsenligt. Men varför inte peka ut amatörkulturorganisationerna
som möjlig hemvist? Amatörutövarnas nya anslag får inte bli
en bakväg att gynna institutioner och enskilda kulturarbetare. Utvecklingen
av amatörkulturen måste ske på dess utövares villkor. Ett villkor för ansökan
bör vara en aktiv medverkan från amatörernas egna organisationer vid uppläggningen
av utvecklingsverksamheten. Det är amatörerna själva som skall
avgöra vilka de vill engagera!
I utredningen "Kultur i hela landet” föreslås inrättande av tio arbetsstipendier.
Förslaget avser heltidsengagemang under tre år. Men i regeringens
budgetförslag sägs inget om antalet stipendier eller deras storlek. Genom att
stipendierna skall tas från kulturrådets anslag till utvecklingsverksamhet
finns det inga garantier för att utredningens förslag mer än delvis genomförs.
Kulturpolitiskt samarbete
Vi inbjuder till samarbete för att hindra en fortsatt ökning av de kulturella
klassklyftorna under 90-talet. Vi förväntar oss att denna fråga förutom SAP
också skall engagera miljöpartiet, centerpartiet och även folkpartiet.
Under 90-talet måste kulturpolitiken på allvar ta sig an människornas behov
av kulturell kompetens, eget skapande och kulturell identitet. Detta innebär
att amatörkultur och inom den särskilt de genrer som hittills förbisetts
så som de folkkulturella uttrycksmedlen måste ges en seriös genomgång och
resursförstärkning.
Vi instämmer i "Kultur i hela landet"-utredningens uppmaning: "Ta arna
Mot. 1989/90
Kr364
15
törverksamheten på allvar!” ”Det finns verksamheter inom detta område
som bör förstärkas genom att bedrivas centralt i mer institutionaliserad
form.” (Ds 1989:36, sid. 73)
Betydelsen av väl utbildade ledare för amatörverksamhet kan inte överdrivas.
Ledaren är betydelsefull för kvalitetsutvecklingen.
Det svenska körlivets framgångar är ett vältaligt bevis för detta. Ledarutbildning
bedrivs vid folkhögskolor, i studiecirklar, vid högskolor och inom
amatörorganisationer. I dag saknas en överblick över tillgängliga utbildningar
och över arbetsvillkoren för de utbildade ledarna. Samhället behöver
ta ett helhetsgrepp om amatörkulturen. I dag verkar de olika amatörgenrerna
isolerad från varandra. Erfarenheter från framgångsrika utvecklingsprojekt
och verksamheter måste förmedlas vidare. En gemensam amatörkulturtidskrift
bör kunna fylla en viktig funktion för detta. Amatörerna behöver
även nya mötesplatser, festivaler för att skapa ny social och konstnärlig
gemenskap över genre- och organisationsgränserna.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
[att riksdagen till anslaget C 4 utöver regeringens förslag tillför
22 500 000 kr. för bidrag till kulturverksamhet,1]
1. att riksdagen till anslaget G 2 utöver regeringens förslag tillför
2 000 000 kr. som en förstärkning av amatörkulturell utvecklingsverksamhet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att fördelningen
av amatörkulturstipendier bör göras på grundval av ansökan
från amatörkulturorganisationer och studieförbund,
3. att riksdagen begär att regeringen tillsätter en kommitté för utveckling
av amatörkulturen under 90-talet i enlighet med vad som anförts
i motionen.
Stockholm den 21 januari 1990
Lars Werner (vpk)
Berith Eriksson (vpk) Lars-Ove Hagberg (vpk)
Bo Hammar (vpk) Margo Ingvardsson (vpk)
Ylva Johansson (vpk) Bertil Måbrink (vpk)
Alexander Chrisopoulos (vpk)
Mot. 1989/90
Kr364
11989/90:Ub332
gotab 96064, Stockholm 1990