Motion till riksdagen
1989/90: Kr349

av Stina Eliasson m.fl. (c)
Länsmuseerna m.m.

Mot.

1989/90

Kr349-357

I internationella sammanhang talar man uppskattande om den ”svenska modellen”
för ett regionaliserat museiväsen.

Sveriges museiväsende utanför de statliga museerna i Stockholm omvandlades
i mitten av 70-talet, efter utredningar - och senare beslut i riksdagen om
en ny kulturpolitik. I varje län skapades en museistiftelse med ansvar för
länets museiverksamhet. Landsting, värdkommun och hembygdsförbund
var oftast stiftare. Museernas styrelse kom att bestå av politiskt valda ledamöter
i dominerande grad.

Ett Länsmuseernas samarbetsråd, som samordnar länsmuseerna i frågor
av gemensamt intresse, bildades. Samarbetsrådet är en frivillig och ideellt
arbetande organisation, där mycken kompetens och erfarenhet finns samlad
och som kommer hela landets länsmuseiverksamhet till godo.

Länsmuseiorganisationen har vunnit i stadga och erfarenhet och visat sig
vara mycket väl anpassad till statsmakternas uppfattning om ett regionaliserat
kulturliv, vilket också kommit till uttryck i utredningen Kultur i hela
landet, där utredaren föreslår en kraftig förstärkning av det statliga bidraget
till länsmuseerna.

Regeringen föreslår i årets budgetproposition en uppräkning av antalet
grundbelopp till länsmuseerna under åren 1990/91 och 1991/92. Vad gäller
stödets inriktning föreslås betydande förändringar.

Enligt riksdagens tidigare uttalanden och enligt de nuvarande reglerna
skall stödet vara villkorslöst. Länsmuseerna skall alltså själva ha frihet att
välja verksamhetsinriktning. Grundtanken har därvidlag varit att stöd skall
relateras till de lokala huvudmännens insatser, räknat efter antalet årsverken
vid respektive museum, och normalt endast till ett museum i varje län.

För närvarande är det stora olikheter i andelen statsbidrag till de olika länen.
I många län har de lokala huvudmännen ökat driftsbidragen till länsmuseerna
utan att erhålla statsbidrag, men under förespegling att staten senare
skulle svara för motsvarande ökning av statsbidraget.

Statsbidraget har blivit av särskilt stor betydelse för länsmuseernas utveckling,
beroende på att det inte har varit bundet av särskilda villkor. Statsbidraget
har kunnat användas för basverksamheten, som är svårfinansierad. 1987
gjordes en utredning på uppdrag av statens kulturråd och länsmuseernas
samarbetsråd. Av denna framgår att just den svårfinansierade basverksam

1 Riksdagen 1989190. 3 sami. Nr Kr349-357

heten alltjämt är ytterst ansträngd vid flertalet museer. Det är därför mycket
angeläget att antalet grundbelopp i den hittillsvarande formen ökas.

Från statens sida finns en önskan om att bana väg för nya verksamheter
med statsbidragets hjälp. I budgetpropositionen föreslås dessutom också ett
system med verksamhetsplaner för länsmuseerna som förutsätts ligga till
grund för kulturrådets fördelning av nya grundbelopp. Verksamhetsplanerna
skall upprättas i samverkan med kulturrådet, riksantikvarieämbetet
och de fem ansvarsmuseerna. Propositionen antyder att bidrag enbart eller
i första hand skall ges till länsmuseer, vars huvudmän är beredda att göra
ytterligare ekonomiska insatser utöver de nuvarande. Det sägs också att
länsmuseerna skall uppmuntras att förmedla delar av statsbidraget vidare till
andra institutioner och organisationer i länen.

Det innebär ett betydande intrång i länsmuseernas frihet att forma sin
verksamhet om statliga myndigheter - på sätt som det antyds - skall kunna
deltaga i och ställa villkor för verksamhetsplaneringen.

Ett sådant system skulle ytterligare försvåra finansiering av själva basverksamheten.
Kraven på ökade satsningar från landsting och kommuner kommer
att skapa betydande orättvisor mellan län, där huvudmännen redan har
gjort stora ekonomiska insatser, och län där man avvaktat med utbyggnaden
av länsmuseiverksamheten, och nu kan komma att göra detta utan koppling
till ökat antal grundbelopp.

De uppdämda förväntningar, som nu finns, kommer inte att infrias. Krav
på ökade insatser från de lokala huvudmännen innebär också att man gynnar
folkrika län och län där länsmuseet ligger i en stor värdkommun. Där har
man avsevärt större möjligheter till ytterligare ekonomiska insatser från huvudmännens
sida än i de till folkmängden mindre och fattigare länen. Det är
ändå i de senare som statsbidraget har störst betydelse.

För länsmuseernas fortsatta utveckling och sammanhållning utgör de i
propositionen föreslagna förändringarna en stor fara. Enligt vår mening är
det därför viktigt att man i stället behåller de nuvarande reglerna och att kraven
på att lämna verksamhetsplaner till statens kulturråd slopas. Vill man
från statens sida initiera nya verksamheter kan man komplettera grundbeloppen
med särskilda tilläggsbelopp, som skulle kunna erbjudas samtliga
länsmuseer, där huvudmännen är beredda att medverka till den nya verksamhet,
som staten önskar få till stånd. Ett sådant förfarande skulle ge mera
utrymme för en aktiv politik från kulturrådets sida. Genom tilläggsbidrag
skulle staten kunna bana väg för en ny expansiv period, ett tredje steg i länsmuseernas
utveckling och sporra landsting och kommuner till nya insatser.
Man skulle kunna införa nya verksamheter, t.ex. ekologi. Man skulle kunna
ersätta den oupphörliga försöksverksamheten inom kulturpolitiken med ett
system som skapar stadigvarande verksamhet, t.ex. inom barnverksamheten.
Detta bör ges regeringen till känna.

Samtliga länsmuseer, som är beredda att inrätta eller har inrättat naturvårdstjänster
erbjuds tilläggsbelopp för en del av kostnaderna. Det vore en
god början på det system vi ovan visat på. Genom naturvårdstjänster kan
länsmuseernas verksamhetsmöjligheter med utställningar, skolverksamhet
m.m. ställas i miljövårdens tjänst och naturvårdsinformationen skulle över
hela landet få en väsentlig förstärkning. Behovet av naturvårdstjänster vid
länsmuseerna bör ges regeringen till känna.

Mot. 1989/90
Kr349

2

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om reglerna för regionmuseibidraget,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av naturvårdstjänster vid länsmuseerna.

Stockholm den 25 januari 1990
Stina Eliasson (c)

Marianne Andersson (c)
Stina Gustavsson (c)
Görel Thurdin (c)

Pär Granstedt (c)

Larz Johansson (c)
Jan Hyttring (c)
Marianne Jönsson (c)

Mot. 1989/90
Kr349

3