Motion till riksdagen
1989/90:Kr320

av Marianne Jönsson (c)

Förbud att använda metalldetektorer på Öland,
m.m.

Sedan något år tillbaka står vi inför ett helt nytt hot mot vårt kulturarv. En
ny typ av organiserad brottslighet har drabbat Sverige i form av internationella
ligor som bedriver en systematisk utplundring av fornlämningar, dvs.
gravar, boplatser och skattefyndplatser. Plundringen utförs med hjälp av metalldetektorer.

Plundringar av fornlämningar med hjälp av metallsökare har förekommit
tidigare. Detta föranledde riksdagen att tillsätta en utredning, Arkeologutredningen,
sedan krav ställts i en riksdagsmotion om en lagändring för att
skydda fornlämningar. Detta ledde till ändringar i fornminneslagen som började
gälla den 1 juli 1985. All användning av metallsökare förbjöds på Gotland.
I övriga Sverige blev det inget generellt förbud. Metallsökare får emellertid
inte heller här brukas på fast fornlämning eller där fornfynd tidigare
gjorts. Den som bryter mot förbudet kan dömas till böter eller fängelse i
högst sex månader.

Under våren och hösten 1989 har skador kunnat konstateras på boplatser
och förhistoriska borgar på Öland. Man har koncentrerat sig på områden
som är kända för guld- och silverfynd från järnåldern. Liknande skador har
vid samma tider också liknande fornminnesområden upptäckts på Gotland.
Det generella förbudet mot metallsökare har inte utgjort något hinder för
plundrarna.

De nya plundringarna har en för svenska förhållanden ny karaktär. Förövarna
går till verket med stor kunskap om fyndplatser och deras lokalisering.
De har bra utrustning och är väl förberedda. Troligen har de läst adekvat
littertur och har tillgång till kartmaterial och beskrivningar över fyndplatser.

Plundringar har tidigare främst skett på Gotland vilket också var anledningen
till riksdagsmotionen i ämnet.

Risken för plundring på Öland bedöms nu vara lika stor som på Gotland.
Den lag som finns: Lag om kulturminnen 2 kap. 19 § 2 stycket är tillämplig i
varje enskilt fall inom ett fornminnesområde. I de fall som inträffat under
1989 ger lagen ej tillräckligt skydd. Det generella skydd som gäller på Gotland
och som innebär att all användning av metallsökare är förbjuden måste
också utvidgas till att gälla även på Öland.

Det har klart framgått i samband med försöken att stävja den brottsliga
verksamheten under 1989 att den låga straffsatsen böter eller fängelse i högst

sex månader är för låg. Brottet får låg prioritering i polisarbetet. Utredningsarbetet
försvåras eftersom det är svårare att göra bl a anhållanden än om
brottet rubricerades som grövre.

Straffskalan för de aktuella brotten mot kulturminneslagen måste skärpas.
Den straffsats som i dag gäller för brott mot kulturminneslagen bör behållas
men ett tillägg bör göras som gäller grova brott.

Eftersom en utredning om bruket av metallsökare gjordes i början av
1980-talet bör frågan om en utvidgning av det generella förbudet också omfatta
Öland och kunna snabbehandlas. Skärpning av skattesatsen bör också
kunna behandlas snabbt. I länet och i synnerhet på Öland ser man med oro
fram emot den kommande våren och hösten då med säkerhet plundringen
av våra fornlämningar kommer att fortsätta om inte myndigheterna får de
maktmedel som krävs för att stävja brottsligheten. Vår historia håller på att
stjälas och föras utomlands. Den 300-åriga kulturminnesvårdande tradition
vi har riskerar att komma till korta om inte snabba åtgärder vidtas.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen beslutar att utvidga det generella förbudet att använda
metallsökare till att också gälla Öland,

2. att riksdagen beslutar att i enlighet med vad i motionen anförts
skärpa straffen för vissa brott mot kulturminneslagen.

Stockholm den 25 januari 1990

Marianne Jönsson (c)

Mot. 1989/90
Kr320

13