Motion till riksdagen
1989/90:Kr319
av Margareta Fogelberg m.fl. (fp)
Fornfynd
Skärpta straffbestämmelser för användning av metallsökare
för sökning av fornminnen
Under våren och hösten 1989 har upprepade plundringar av fornminnen ägt
rum på Gotland och Öland. Enstaka incidenter har även anmälts från olika
platser på fastlandet. Plundringarna har haft en omfattning som hittills varit
okänd i Sverige. De har uppenbarligen bedrivits systematiskt, med stor precision
och med ett omfattande förarbete. De skiljer sig markant mot tidigare
överträdelser som mer haft karaktären av missriktad hobbyverksameht.
Det står utom allt tvivel att plundringarna är välplanerade och bedrivs i
ett direkt syfte. Mycket pekar på att det kan vara fråga om professionella
ligor som opererar från baser utanför vårt land.
Bestämmelser som reglerar användandet av metallsökare vid fornminnen
finns i 2 kap. 18—20 §§ kulturminneslagen (KML). Bestämmelserna har
överförts från fornminneslagen (FML) i huvudsak oförändrade. På Gotland
får metallsökare inte användas utan tillstånd. I övrigt är bestämmelserna utformade
som ett generellt förbud att utan tillstånd använda eller medföra
metallsökare på fast fornlämning eller använda metallsökare inom område
där s.k. hembudspliktigt fornfynd påträffats.
I samband med att bestämmelserna om metallsökare infördes i FML ändrades
även straffbestämmelserna. I detta hänseende innebar ändringen i sak
att en enhetlig straffskala skulle gälla för samtliga brott mot FML. Bestämmelser
om särskild påföljd för grovt brott togs bort. Syftet var att komma
ifrån gränsdragningen mellan normalbrott och brott som var att anse som
grovt. Den enhetliga straffskalan behölls i KML.
Erfarenheten av fjolårets insatser för att förhindra kriminell användning
av metallsökare har emellertid visat att den relativt låga straffsatsen - böter
eller fängelse i högst sex månader - kan försvåra polisens utredningsarbete
samtidigt som ingripanden ofta lågprioriteras till förmån för brott där höga
straff kan utdömas. Plundring av fyndplatser kan med fog jämställas med
grova jaktbrott enligt jaktlagstiftningen. Vid sådant brott skall särskilt beaktas
om tillgreppet gällde ett utrotningshotat, sällsynt eller värdefullt vilt eller
om det har utförts vanemässigt och i större omfattning. Den som gör sig skyl
9
dig till grovt brott kan dömas till fängelse i högst två år vilket ger polisen
möjligheter att ingripa med tvångsåtgärder, som t ex anhållande, samtidigt
som preskriptionstiden förlängs till fem år mot två år enligt KML.
Kostnader för inlösen av fornfynd
Man kan inte bortse ifrån att de nu ökade plundringarna även kan ha ett
samband med statens möjligheter att betala skälig ersättning för upphittade
fornfynd. Även om denna ersättning aldrig kan eller bör tävla med de priser
som betalas i mynthandeln och liknande försäljningsställen eller på den illegala
marknaden är det synnerligen angeläget att ersättningen kan uppfattas
som rimlig av upphittaren. Statens historiska museer har under de senaste
budgetåren endast kunnat budgetera 25 000 kr. för detta ändamål. Beloppet
har visat sig klart otillräckligt.
Detta problem har tidigare uppmärksammats av nuvarande utbildningsministern
som i egenskap av kulturminister i proposition 1987/88:104 om
kulturmiljövård kommenterar såväl de nya reglerna för utökad hembudsplikt
av fornfynd som riksantikvarieämbetets och statens historiska museers
möjlighet att kunna utbetala skälig och väl avvägd hittelön på följande sätt
(sid 132):
är det angeläget att medlen för inlösen och hittelön vid fornfynd kan
ökas. Medel för detta ändamål finns nu budgeterade under anslaget Statens
historiska museer. Behovet av att belasta detta anslag för fornfynd växlar
dock beroende på omfattningen av fornfynd av olika värde som påträffas.
Av detta skäl bör medel inom de ramar jag här har föreslagit för vård av
kulturlandskap och fornlämningar tills vidare också kunna användas för att
vid behov förstärka de resurser för inlösen och hittelön av fornfynd som finns
hos myndighetens museer.
Under det senaste budgetåret har ca 25 000 kr. omförts från anslaget för vård
av fornlämningar till inlösen av fornfynd. Genom att myndighetens resurser
för vården av fornlämningar är otillräcklig är en sådan lösning på längre sikt
otillfredsställande. Inte minst med hänsyn till att behovet av resurser för inlösen
och hittelön av fornfynd kan variera betydligt mellan olika budgetår
talar starka skäl för att ett nytt, särskilt anslag för ändamålet införs. Om så
sker undviker man att andra angelägna behov inom kulturminnesvården
måste eftersättas utan att detta är en följd av en medveten nedprioritering
från statsmakternas sida. En möjlighet kan vara att ge ett nytt anslag samma
eller liknande konstruktion som den som finns för anslaget på G 36 Inköp
av vissa kulturföremål. Anslaget, som disponeras efter beslut av regeringen,
kan belastas med högre belopp än vad som finns beräknat i statsbudgeten.
Regeringen har att i efterhand för riksdagen anmäla den medelsförbrukning
som erfordrats. Med utgångspunkt i det anförda bör regeringen senast i
nästa års budgetproposition lägga fram förslag om ett nytt, särskilt anslag för
inlösen och hittelön vid fornfynd.
Hemställan
Mot. 1989/90
Kr319
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av lagen
10
(1988:950) om kulturminnen m.m. som innebär en skärpning av
straffskalan för brott mot bestämmelserna till skydd för fornlämningar
och fornfynd,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ett nytt anslag på
statsbudgeten för inlösen och hittelön vid fornfynd.
Stockholm den 25 januari 1990
Margareta Fogelberg (fp)
Jan-Erik Wikström (fp) Lola Björkquist (fp)
Christer Eirefelt (fp)
Mot. 1989/90
Kr319
11