Motion till riksdagen
1989/90:Kr258

av Lars Werner m.fl. (vpk)
Kulturpolitiken

Det socialdemokratiska partiet skriver i sitt 90-talsprogram följande.

När människors individuella möjligheter till växt och utveckling blir politikens
viktigaste uppgift, kommer kulturen i vid mening att vara central. Det
gäller olika konstarter, såsom konst, musik och litteratur, men också livsregler
och etik.

Bra litteratur, musik och teater stärker, renar, glädjer och ger relief åt vardagen.
Kulturen kan hjälpa oss att förstå oss själva, ge oss perspektiv och
sammanhang, våga känna ett värde och en självtillit, och inse hur mycket vi
människor har gemensamt. Därmed också sagt att många av de problem,
den tomhet, som vi beskrivit ovan och som finns mitt i den materiella välfärden
inte är något annat än en kulturell fattigdom, som drabbar många människor
- och som politiken, däribland arbetarrörelsens egen, ofta varit medskyldig
till.

Det politiska språket fastnar ofta i en blodlös och könlös jargong. Alltför
sällan reser politikerna humanistiska och existentiella frågor. Alltför sällan
visas insikten att vad folk frågar sig i sina djupaste tankar och känslor är inte
vad de lever av utan vad de lever för. I synnerhet inte inför ett 90-tal, vars
överskuggande problem är andlig fattigdom, bristen på tillit, på bildning och
på just god kultur mitt i den materiella välfärden. Kulturfrågorna i vid mening
måste under 90-talet genomsyra vår politik och vår organisation, på alla
nivåer och i alla frågor.

Kulturen kan vara en frigörande kraft, som stödjer och hjälper människorna
till en sådan bättre livskvalitet. Men den kan också vara fördummande,
konserverande och passiviserande. Den risken är särskilt stor i en
situation då konkurrensen mellan kvällstidningarna och allt fler TV-kanaler
blir allt hårdare, och då löpsedlar och underhållningsvåld brutaliserar den
mänskliga samvaron.

Arbetarrörelsen måste inför 90-talet utforma en offensiv kulturpolitik. I
arbetarrörelsens ungdom sågs kulturen och kulturkampen som ett redskap
för förändring. Under senare år har arbetarrörelsens kulturpolitik främst
handlat om att se till att god kultur ställs till människors fria förfogande. Den
uppgiften skall naturligtvis fullföljas och drivas än hårdare - genom bibliotek,
folkbildning, studieförbund, m.m. Men arbetarrörelsen måste också
återupprätta kulturen som ett vapen och verktyg att förändra verkligheten.

Arbetarrörelsen måste ta strid mot skräpkulturens och underhållningsbrusets
vulgarisering och fördumning av verkligheten.

Socialdemokratin skall inte göra det med förbud eller censur, utan genom
att arbeta för alternativ till den internationella, kommersiella masskulturen.
Vi skall i ökad utsträckning samarbeta med de folkrörelser som har en idealistisk
inriktning. Och vi skall utforma vår egen politik så att den på alla områden
tar hänsyn till kulturella och humanistiska värden.

Så skriver alltså socialdemokratin i sin 90-talsrapport och i de tankarna
instämmer vänsterpartiet kommunisterna helhjärtat. Det är speciellt glädjande
att den i stora delar idémässiga och värderingsmässiga gemenskapen
som de facto finns inom arbetarrörelsens partier kommer till uttryck, om än
enbart i programmatiska former.

Vpk:s kultursyn är följande:

Människan har alltid ägnat sig åt det vi kallar kultur. Hon har som en naturlig
del av sitt liv skapat och tillägnat sig berättelser, sånger, danser, skådespel,
riter och konstverk.

Hon har format begrepp, symboler och gestalter, med vilkas hjälp hon tolkat,
undersökt och omskapat naturen och samhället. I sin kulturella aktivitet
har hon skapat sin livsstil, format och bekräftat sin identitet. Denna har levt
vidare i den folkliga kulturen.

Den svenska riksdagen har fastslagit att kulturen är en avgörande faktor
för en bevarande idédebatt, som präglar och återspeglar den nuvarande
samhällsutvecklingen.

Vpk anser att det är viktigt att kulturen verkligen återspeglar dagens
svenska verklighet. Den måste framspringa ur vårt kulturella arv och spegla
det svenska folkets problem, förhoppningar, villkor och visioner. Den skall
fånga upp och återge nyanserna i samhällsutvecklingen. Den skall förmedla
sanningar, attityder och moralbegrepp som är relevanta i den nuvarande fasen
av samhällsutvecklingen. Kulturen skall göra det möjligt för människorna
att se sambanden i deras liv, så att det svenska folket kan få sina egna
erfarenheter bekräftade. Då får vi en levande nationell folklig kultur som
fyller sin roll som garant för yttrandefriheten.

Dagens kulturliv står inför radikala och avgörande förändringar. Genom
kabel-TV, satellitsändningar, video o.s.v. håller vi på att översvämmas av en
kommersiell, massproducerad kultur som saknar varje form av nationella
särdrag. Den är främmande, utslätad och förgrovad. Den förmedlar ett allmänt
västerländskt ideal, värderingar och livsformer som inte överensstämmer
med det svenska folkets verklighet. Den passiviserar och skapar hos en
hel generation ungdomar ett förhållande till sina idoler som bygger på den
egna otillräckligheten och ouppnåeligheten i stället för på samhörighet. I
samma omfattning som denna kultur tillåts dominera, i samma omfattning
hotas yttrandefriheten.

Vänsterpartiet kommunisterna anser att det är ytterst viktigt att politikerna
i tid uppmärksammar den här utvecklingen och skapar förutsättningar
för att förändra den. Inte genom ingrepp, förbud eller murar mot den kommersiella
masskulturen, utan genom att utveckla alternativ. Vpk föreslår att
det egna skapandet uppmuntras och att stödet till olika former av ideell verk

Mot. 1989/90

Kr258

17

samhet inom kulturområdet, körer, orkestrar, amatörteater m.m. får kraftigt
ökat ekonomiskt stöd.

Kulturarvet består av moralbegrepp, attityder, värderingar och allmänt
accepterade sanningar. Kulturarvet utgör den grund som varje människa
bygger och utvecklar sin personlighet och identitet på.

Det handlar dels om individuell identitet, d.v.s. känslan att jag som individ
har ett visst värde, att jag duger något till, d.v.s. känslan av självrespekt och
självförtroende. Men det handlar också om gruppidentitet. D.v.s. medvetenheten
om att höra samman med andra människor, att se sina livserfarenheter
inramas av och ingå i en kollektiv historia - en insikt om att ens liv har
ett sammanhang och ett samband med vad som hänt tidigare i den grupp
eller klass man tillhör.

På denna medvetenhet grundar sig självtilliten, känslan av egenvärde, lusten
att pröva den egna förmågan för att bära vidare gruppens samlade kunskaper
och erfarenheter, styrkt av den samlade erfarenhet som gruppen har.
Medvetenheten består också av vetskapen om att en del av de egna problemen
och svårigheterna inte är personliga, utan härstammar från de villkor
som hela gruppen lever under.

Vpk anser att man inte nog kan understryka betydelsen av och sambandet
mellan det kulturella arvet och personlighets- och identitetsutvecklingen hos
människorna i allmänhet och ungdomar i synnerhet.

Endast genom en utvecklad personlighet och självständigt tänkande blir
det möjligt för människorna och framför allt för ungdomar att kritiskt
granska, utveckla, ifrågasätta och konstruktivt påverka sitt eget kulturella
arv.

Enbart genom en utvecklad kulturell identitet blir det möjligt att ta del av
det internationella kulturutbytet på ett konstruktivt sätt, och acceptera
andra folks rätt att ha en egen kultur.

Med den nya teknikens hjälp har också nya möjligheter till internationellt
kulturutbyte ökat markant. Denna utveckling har emellertid ägt rum under
kapitalistiska marknadsförhållanden. Respekten för nationell identitet och
nationellt kulturarv har undertryckts. Resultatet har blivit kulturimperialism
och konstnärlig utslätning. Målet har inte varit kulturellt utbyte utan ideologisk
dominans.

Rätten till nationell identitet och kulturarv och till ett självständigt internationellt
kulturutbyte måste i dag försvaras mot imperialistiska koncerners
och staters strävan efter ideologiskt herravälde.

Vpk anser att en förutsättning för människorna och framför allt ungdomarna
att skaffa sig en gruppidentitet, som är sammansatt av både nationell
identitet och klassidentitet är att de tar del av sitt kulturarv. Men kulturarvet
är inte en relik i form av en färggrann nationaldräkt avsedd att plockas fram
och dammas av vid högtidliga tillfällen. Kulturarvet är inte heller ett fornminne
som appellerar till en förgången och för alltid död tid, utan en kontinuerlig
kulturhistorisk utvecklingskedja med klara och uppenbara samband
till dagens kultur.

Kulturarvet består av samlade erfarenheter och vunna konstnärliga erövringar.
Det består av verk och arbetsmetoder skapade under specifika historiska
betingelser. I varje ögonblick och med varje generation läggs ny kun

Mot. 1989/90

Kr258

18

skap grundad på upplevelser av nya förhållanden till kulturarvet och gamla
etablerade sanningar ifrågasätts. På så sätt berikas, tolkas, förändras och utvecklas
vårt kulturarv.

Med denna utgångspunkt och i förvissningen om att kulturen aldrig är
ideologilös, utan en avgörande faktor för en levande idédebatt och för den
ideologiska kampen, anser vpk att kampen för en progressiv kultur, det
svenska arbetande folkets kultur, är en av de primära uppgifterna för arbetarrörelsen
och arbetarpartierna.

Mot denna bakgrund bör man också se det privata näringslivets och den
kapitalistiska industrins alltmer ökade intresse för kulturen. Det skall ses i
första hand som ett försök från kapitalets sida att påverka den ideologiska
debatten genom satsningar på sådana kulturyttringar som sammanfaller, eller
åtminstone inte kommer i motsättning till deras värderingar och intressen.
Det skall också ses som ett försök att skapa en allmänt progressiv och
positiv bild, där företagen framstår som en integrerad del av samhället med
motsvarande beroendeförhållanden. Man försöker utnyttja kulturen, inte
bara som en reklam eller enkelt marknadsföringsobjekt, utan också och
framför allt som ett språkrör för en med deras intresse sammanfallande ideologi.
I motsats till de statliga kulturanslagen med sina övervägande prioriteringar
och allsidiga satsningar, som utgår från i demokratisk ordning beslutade
kulturprogram som går att påverka, är kapitalets sponsring i sin ensidighet
och målinriktning ett hot mot den konstnärliga friheten, och yttrandefriheten.

Företagens ökade kulturella intresse bör emellertid tas till vara. Därför
anser vpk att företagen bör få en möjlighet att medverka till landets kulturella
utveckling genom en särskild kulturfond, som bör användas för att stimulera
och utveckla den svenska kulturen, det svenska arbetande folkets
kultur. En sådan kulturfond kan byggas upp genom att företag ger direkta
bidrag till den i stället för att sponsra enskilda kulturprojekt. Genom fonden
skulle det vara möjligt att sprida medlen rättvist över hela landet efter behov.

Vpk anser att det är ytterst viktigt för arbetarpartierna att utveckla det
svenska arbetande folkets kultur så att människorna får möjlighet att känna
tillhörighet med den plats på jorden där de själva finns och med de generationer
av människor som har levt just här.

Mot denna bakgrund anser vpk att barns och ungdomars möjligheter att
utveckla sina kulturella uttrycksformer är den yttersta utgångspunkten för
all konstnärlig utveckling och kulturell förnyelse. Deras kulturella fostran
och utbildning måste därför utgå från deras egen lust till att uttrycka det som
de finner viktigt och betydelsefullt. Utifrån denna startpunkt kan de finna
en levande förståelse för historiska och samhälleliga sammanhang, en väg till
traditionen och till en självständig uppfattning av kulturarvet och därmed ge
sitt bidrag till det.

På varje daghem och i varje skola bör det finnas kulturarbetare av olika
slag; konstnärer, författare och skådespelare som uppmuntrar barnen till
eget skapande, förmedlar inlevelseförmåga och kunskap.

Vänsterpartiet kommunisterna anser att riktlinjer för kulturpolitiken bör
innebära åtgärder för

Mot. 1989/90

Kr258

19

- att utveckla och stödja kulturyttringar som vänder sig mot förtryck och
degradering av människan och i stället genom sitt motstånd bidrar till en
fri och allsidig utveckling,

- att därvid särskilt stödja den kulturella kampen från de utsatta grupper
med särskilda erfarenheter och behov, vilket förutsätter klassamhällets
nedbrytande,

- att främja såväl bevarandet och utvecklingen av vårt mänskliga och nationella
kulturarv som de nya kulturella strömningar som vid varje tid bryter
fram som uttryck för nya generationers erfarenheter och kamp,

- att skapa bättre villkor såväl för utövande konstnärer på alla kulturområden,
för amatörer och grupper samt för den mångsidiga kulturverksamhet
som bedrivs av folkbi ldningsorganisationer och andra folkrörelser, på
arbetsplatser och i bostadskvarter,

- att verka för alla människors delaktighet och medskapande i kulturen
från barn- och ungdomsåren och framåt under skoltiden, i arbetslivet och
under pensionsåren,

- att genom sin allmänna ideologiska och politiska kamp bekämpa de beroendeförhållanden
och förtrycksformer som i klassamhället drabbar
konst och kultur och skapa utrymme och möjligheter för ett fritt konstnärligt
och kulturellt skapande.

En sådan kulturpolitisk målinriktning innebär bl.a. att kulturverksamheten
i folkbildningen får en allt viktigare samhällsroll för utvecklingen av den
svenska demokratin. Folkbildningens kulturverksamhet liksom amatörverksamheten
har en viktig samhällsfunktion som motvikt till fascistoid och fördummande
masskultur och som grund för klassmässig lokal och nationell
identitet och som självförtroendefrämjande fritidsverksamhet. Statsrådet
säger i årets budgetproposition att kulturverksamheten i folkbildningen har
en nyckelroll i kulturpolitiken. Därför är det förvånande att kulturministern
inte är beredd att anslå tillräckliga resurser på det här området.

Vpk anser att regeringen bör komma med förslag till anslag inom kulturen
som motsvarar 1% av statsbudgeten. Dessa pengar skall användas till framför
allt olika former av kulturell verksamhet för barn och ungdomar i enlighet
med vad som sägs i motionen, svenskproducerade program hos Sveriges
Radio/TV och regionala satsningar. Regeringen bör under året få i uppdrag
att återkomma med förslag i enlighet med motionens intentioner.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om riktlinjer för kulturpolitiken,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att 1 % av
statsbudgeten bör avsättas för kulturella ändamål,

3. att riksdagen begär att regeringen i kompletteringspropositionen
återkommer med förslag om kultursatsningar i enlighet med vad som
ovan anförts,

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en särskild kulturfond
i enlighet med vad som anförs i motionen,

Mot. 1989/90

Kr258

20

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att spons- Mot. 1989/90
ring inom det allmänna kulturlivet ej bör förekomma. Kr258

Stockholm den 22 januari 1990
Lars Werner (vpk)

Berith Eriksson (vpk)

Bo Hammar (vpk)

Ylva Johansson (vpk)
Alexander Chrisopoulos (vpk)

Lars-Ove Hagberg (vpk)
Margo Ingvardsson (vpk)
Bertil Måbrink (vpk)

21