Motion till riksdagen
1989/90: Kr222

av Gunhild Bolander och Ulla Pettersson
(c,s)

Användning av metallsökare

Sverige har drabbats av en ny typ av organiserad brottslighet - en systematisk
utplundring av fornlämningar, dvs. gravar, boplatser och skattfyndplatser,
med hjälp av metallsökare.

Plundringar av fornlämningar med metallsökare är dock ingen ny företeelse.
Det är ett internationellt problem som har utvecklats under 1970- och
1980-talen och som i Sverige - i första hand på Gotland med dess stora antal
förhistoriska skattfynd - nådde sin kulmen under åren kring 1980. I t.ex.
England har privatbruket av metallsökare bl.a. utvecklat sig till att det nu
finns 10 000-tals aktiva skattletare, ett stort antal skattsökarklubbar samt två
månatliga tidskrifter som enbart vänder sig till denna ständigt växande
skara. Redan 1981 rekommenderade Europarådet de europeiska regeringarna
att skaffa sig kontroll över försäljningen av metallsökare.

1982 behandlades problemet av den svenska riksdagen, då det i motionen
1981/82:565 ställdes krav på en lagändring för att skydda fornlämningarna.
Frågan utreddes därefter av Arkeologiutredningen, som följande år lämnade
sitt delbetänkande Ds U 1983:3.

Detta ledde till ändringar i fornminneslagen (prop 1984/85:128, bet. KrU15,
rskr 269) som trädde i kraft den 1 juli 1985. All användning av metallsökare
på Gotland förbjöds i princip. I övriga Sverige fick metallsökare inte användas
på fast fornlämning eller där fornfynd tidigare hade gjorts. Bestämmelserna
överfördes i huvudsak oförändrade till lagen (1988:950) om kulturminnen
m.m. (prop 1987/88:104, bet KrU21, rskr 390). Den som bryter mot förbudet
mot användning av metallsökare kan dömas till böter eller fängelse i
högst sex månader (2 kap 21 § nämnda lag). Samma straffskala gäller för bl. a.
den som inte anmäler fornfynd (se 2 kap 5 §) eller som bryter mot bestämmelserna
om förbud mot att bl a rubba fast fornlämning (se 2 kap 6 §).

Efter införandet av förbudet mot användning av metallsökare följde några
år då inget missbruk av metallsökare kunde iakttas på Gotland, tills plötsligt
en våg av plundringar drabbade ön våren 1989. Samtidigt iakttogs samma utveckling
på Öland och även inom fornlämningsrika områden på det svenska
fastlandet. De nya plundringarna har en för svenska förhållanden helt ny karaktär:

- förövarna är proffs som har denna verksamhet som en ytterligt givande

inkomstkälla,

- en väl organiserad brottslighet i form av mindre och större, inhemska och

internationella ligor som opererar nattetid i flera bilburna grupper om vardera
2-4 man,

- välplanerat förarbete, arkeologiska kunskaper, systematisk uppläggning
och effektivt genomfört fältarbete,

- bästa tänkbara utrustning,

- betydligt större omfattning än tidigare, där även Öland och det svenska
fastlandet inbegrips.

Den nya typen av plundringar är mycket hänsynslösa. Gravar vandaliseras
och länsas på föremål. Boplatser och skattfyndplatser i åker med växande
gröda plundras utan hänsyn till att grödan skadas allvarligt. Förövarna är
dessutom ytterst effektiva och har under några månader åstadkommit större
skada på fornlämningar och kulturarv än vad de tidigare plundringarna sammantaget
åstadkom under flera år. En bidragande orsak till plundringsvågen
är de både nationellt och internationellt sett kraftigt stigande priserna på
mynt och andra antikviteter.

I samband med försöken att stävja den brottsliga verksamheten under 1989
har det klart framgått att det finns ett avgörande hinder för polisarbetet,
nämligen den låga straffsatsen. En straffsats på böter eller fängelse i högst
sex månader står definitivt inte i paritet med de utomordentligt höga ekonomiska
vinster som plundringarna ger vid försäljning av antikviteterna. Brottet
får dessutom låg dignitet och prioriteras inte i polisarbetet. En annan
följd av den låga straffsatsen är att utredningsarbetet försvåras i och med att
möjligheterna till bl.a. anhållande är betydligt mindre än vid grövre brott.

Med hänvisning till den nya organiserade brottsligheten ter sig den nuvarande
lagstiftningen ologisk. Ett typiskt exempel på detta är stölden av den
s.k. Havorringen. Den nära 2 000 år gamla, helt unika och oersättliga guldhalsringen
stals från länsmuseet Gotlands Fornsal år 1986. Brottet rubricerades
som grov stöld, vilket innebär en straffpåföljd av lägst sex månaders och
högst sex års fängelse.

Havorringen påträffades 1961 av arkeologer vid utgrävningen av en fernborg.
Hade ringen däremot hittats olagligt av privatpersoner med hjälp av
metallsökare och sedan sålts på den svarta marknaden skulle detta ha rubricerats
som brott mot kulturminneslagen och beivrats med böter eller fängelse
i högst ett år (höjt straffmaximum på grund av att det torde vara fråga
on flera brott). Det ologiska i lagstiftningen förstärks av det faktum att den
sistnämnda brottsligheten faktiskt kan betecknas som grövre, eftersom
ringen och dess fyndomständigheter därmed aldrig hade blivit dokumenterade.

Det anförda visar enligt vår mening att straffskalan för de aktuella brotten
mot kulturminneslagen måste skärpas. Beroende på omständigheterna är
brotten lika straffvärda som stöld eller grov stöld. Antikviteter betingar i dag
allt högre ekonomiska värden. De nya organiserade plundringarna under
lång tid är noggrant planlagda, systematiskt upplagda och yrkesmässigt utförda
med hjälp av olagliga redskap. Dessutom har man fasta uppköpare
som i sin tur har en fast kundkrets. Det är en verksamhet som enbart syftar
till att förövarna ska komma över så många och så dyrbara föremål som möjligt
under kortast möjliga tid för att tjäna så mycket pengar som möjligt. Det

Mot. 1989/90

Kr222

6

rör sig om en systematisk utplundring av det svenska kulturarvet. Den straffsats
som idag gäller för brott mot kulturminneslagen bör behållas men ett
tillägg bör göras som gäller grovt brott.

I sammanhanget kan erinras om att det på ett annat område inom specialstraffrätten,
nämligen jakträtten, finns en straffskala för jaktbrott som i normalfallet
överensstämmer med den i kulturminneslagen men att vid grovt
brott skall dömas till fängelse i högst två år (44 och 45 §§). Vi anser att man
också - efter modell i jaktlagen (49 §) - bör vidga de nuvarande möjligheterna
i kulturminneslagen till förverkande av metallsökare (2 kap. 21 § tredje
stycket) till att avse även exempelvis fortskaffningsmedel som använts vid
brottets genomförande.

En högre straffsats ger också som ovan berörts fördelar i samband med
utredningsarbetet, bl a vad gäller reglerna för tvångsåtgärder. Då de professionella
ligorna är internationella möjliggör det högre straffet att polisen kan
samarbeta med utländsk polis och t ex göra husrannsakan i andra länder.
Detta innebär att polisen ges möjlighet att ingripa mer effektivt mot den nya
organiserade och internationella brottsligheten. Framför allt får emellertid
ärendena högre dignitet och därmed prioritet hos polisen.

Vad som anförts i motionen ger stöd för att det också kan finnas skäl att
vidga förbudet mot att använda metallsökare till att avse även andra delar
av Sverige, i första hand Öland. Vi förutsätter att riksantikvarieämbetet
uppmärksammar denna fråga och, om så bedöms erforderligt, gör erforderliga
framställningar till regeringen.

Vi förutsätter att riksantikvarieämbetet också överväger om det är motiverat
och lämpligt att införa licenskrav för innehav av metallsökare.

Då frågan om reglering av privatbruket av metallsökare har utretts så sent
som i början av 1980-talet bör frågan om en höjning av straffsatsen kunna
snabbehandlas. Tidsfaktorn är ytterst viktig, eftersom en både fortsatt och
utökad verksamhet med förödande konsekvenser kan förväntas redan
fr.o.m. våren 1990.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen beslutar att i enlighet med vad i motionen anförts
skärpa straffen för vissa brott mot kulturminneslagen och att vidga
förverkandemöjligheterna enligt lagen.

Stockholm den 18 januari 1990

Gunhild Bolander (c) Ulla Pettersson (s)

Mot. 1989/90

Kr222

7