Motion till riksdagen
1989/90:Kr218

av Barbro Andersson m.fl. (s)
Vallonbruken i Uppsala län

I de norra delarna av Uppsala län finns en unik och dyrbar kulturskatt, som
nu håller på att vittra sönder och gå förlorad för framtida generationer. Det
rör sig om de gamla vallonbruken med sina unika miljöer som spelat en avgörande
roll i uppbyggnaden av det svenska välståndet och som utgjort en förmedlande
länk in i industrisamhället. I området finns ett 20-tal bruks- och
gruvmiljöer. Några av dem skyddas som byggnadsminne och flertalet är klassade
som riksintresse i den fysiska riksplaneringen.

De uppländska vallonbruken representerar alltså på ett påfallande sätt
kulturmiljöer där såväl högreståndsarkitektur som svensk industrihistoria
och dagligt liv för den anonyma människan är sammansmälta.

De statliga medel som står till förfogande för underhåll och upprustning
av kulturhistoriska minnesmärken och byggnader m.m. kommer i dag huvudsakligen
från riksantikvarieämbetet. Trots vissa ökningar är de helt otillräckliga
i förhållande till det mycket stora behov som finns. Därtill kommer
särskilda arbetsmarknadspolitiska medel som kan sättas in för att avhjälpa
lokal arbetslöshet eller i konjunkturutjämnande syfte.

Med hjälp av arbetsmarknadsmedel har väsentliga insatser gjorts bl.a. i
Uppsala län. Sedan 1970 har t.ex. statsbidrag utgått på ca 22 milj. kr. för reparationsåtgärder
i främst Österbybruk och Leufstabruk, men även i
Strömsberg och Gimo. Vid Forsmarks, Hargs och Söderfors bruk har
mycket stora upprustningar utförts med privata medel.

Trots de ovannämnda insatserna finns det i dag ett mycket stort behov av
medel för att stoppa pågående eller riskerat förfall. För att rusta upp enbart
bruksmiljöerna vid Leufstabruk och Österbybruk erfordras på vardera stället
tiotals miljoner kronor. De stiftelser som förvaltar bruken har i dag stora
problem med att täcka kostnaderna. De har därför inga ekonomiska möjligheter
att ens svara för akuta reparationsbehov. Ej heller har landstinget och
respektive kommuner möjligheter att täcka mer än underskotten i driften.

Det är nu uppenbar risk för att förfallet fortsätter med den oersättliga förlust
av kulturella och ekonomiska värden som detta innebär. Alternativ som
kan bli aktuella är därför att bruksmiljöerna måste hårdexploateras med
hjälp av externa intressenter eller att donationerna lämnas tillbaka till sina
ursprungliga ägare.

Vissa av bruken är i dag av närmast ett musealt intresse. Många är emellertid
fungerande samhällen. Bruksmiljöerna med sina herrgårdar, smeds

bostäder, konstskatter samt dammanläggningar och rester av smedjor och
kolhus m.m. bidrar påtagligt till attraktionskraften och utgör stora tillgångar
för samhällenas fortlevnad och utveckling. Genom sin utrustning och sin
närhet till den folkrika Mälardalsregionen kan de på ett väsentligt sätt
bredda utbudet av utflyktsmål för konferensbesökare och dagturister som
söker berikande upplevelser av kultur, natur och forna tiders arbetsliv.

På länsstyrelsens initiativ har en arbetsgrupp tillsatts i länet för att driva
på och informera i dessa frågor. Arbetsgruppen består av representanter för
landstinget, kommunerna, länsmuséet, riksantikvarieämbetet. Upplandsstiftelsen
och researrangören Uppresor.

Verksamhetsidén är bl.a. att arbeta för att säkerställa bevarandet av kulturvärdena
för att därigenom kunna utnyttja möjligheterna till en utveckling.

Alla dessa orter är attraktiva bostadsorter med god samhällsservice, och
har goda förutsättningar att bli bra alternativ för lokalisering av företag, nya
bostadsområden, som i sin tur geren positiv utveckling för Nordupplandsregionen.
Arbetsgruppen kommer att arbeta för att sammanföra de olika orternas
särart till en helhet. Det är samtidigt viktigt att vi inte bara söker bevara
vallonbruken som enskilda industriföreteelser utan också att möjliggöra
för den gamla bruksmiljön att i en ny och utvecklad samhällsmiljö fungera
som en naturlig och integrerad del.

Det är angeläget att finna andra finansieringskällor än de statliga för att
bevara våra kulturskatter. Det som ligger nära till hands är att skapa särskilda
fonder av riks- eller regional omfattning. De bör vara av sådan storleksordning
att den årliga avkastningen kan användas till investeringar för
att komma till rätta med ett eftersatt undehåll. Dessa fonder bör utformas
så att de kan attrahera kapital från såväl privata som offentliga källor, för att
föra samman resurserna från alla som är reella intressenter i brukens bevarande
för att därigenom klara underhållet av de här värdefulla miljöerna.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om skapande av särskilda fonder för vallonbrukens bevarande.

Stockholm den 18 januari 1990
Barbro Andersson (s)

Gustav Persson (s) Ingrid Andersson (s)

Gunnar Thollander (s) Björn Kaaling (s)

Mot. 1989/90
Kr218

10