Motion till riksdagen
1989/90:Kr216

av Jan-Erik Wikström m.fl. (fp, m, c, vpk, mp)
Bevakningen vid statens konstmuseer

I årets budgetproposition föreslår föredragande statsrådet att de statliga centralmuseerna,
utöver de under förvaltningskostnader anvisade medlen, skall
få dela på 10 milj.kr. för täckande av sina bevakningskostnader för 1990/91.
Pengarna skall efter behov fördelas av Statens Kulturråd. För att lösa de
akuta problemen på bevakningssidan har regeringen dessutom tilldelat Kulturrådet
fem miljoner kronor under innevarande budgetår att på motsvarande
sätt fördelas. Det kan redan här påpekas att av dessa 5 milj.kr. behöver
Statens Konstmuseer ca. 9 milj.kr. för att vidmakthålla nuvarande bevakningsstandard
och tider för öppethållande.

Under åttiotalet har kostnaderna för bevakning drastiskt ökat. En rad faktorer
har därvid samverkat: De vakter som under de gångna decennierna var
fast anställda av museerna rekryterades huvudsakligen från en arbetsmarknadsreserv
som inte längre finns i det svenska samhället. I stället har de låga
lönerna lett till en snabb genomströmning av tillfällighetsarbetare vilket inte
på något sätt främjat säkerheten i museerna och ej heller servicen till allmänheten.
De elektroniska säkerhetssystemen har dessutom visat sig otillräckliga
för att, efter stängningsdags, skydda museerna för så kallade smash-andgrab-kupper.
Ett flertal sådana har under åttiotalet genomförts mot olika enheter
inom Statens Konstmuseer varav några varit framgångsrika och lett till
oersättliga förluster och några har kunnat avvärjas. I detta läge har utnyttjande
av bevakningsbolag framstått som den enda lösningen på problemen.

Den stora prisstegring som ägt rum över praktiskt taget hela konstmarknaden
under de senaste tio åren har på ett helt annat sätt än tidigare riktat den
organiserade brottslighetens uppmärksamhet mot museernas samlingar. Det
skydd museerna under 60- och 70-talen höll sig med skulle idag innebära en
inbjudan till denna organiserade brottslighet att förse sig ur samlingarna.
Det säger sig också självt att ett dåligt skydd med upprepade incidenter som
följd i hög grad påverkar museernas möjlighet till inlån och även till gåvor.

I budgetpropositionen föreslås att museerna skall budgetera sina bevakningskostnader
i sina utställningsbudgetar. Här bortses från att den minibevakning,
beräknad till 13,8 milj.kr, som lagts upp för Statens Konstmuseers
del under innevarande budgetår avser fast statlig egendom och permanenta
statliga samlingar för miljardbelopp. Något utrymme för extra evenemangsbevakning
finns inte i denna summa.

Det är riktigt att en utställning av typen Picasso i Moderna Museet under

det gångna året medförde kraftigt ökade bevakningskostnader för att museet
skulle kunna ta på sig ansvaret gentemot långivarna och gentemot staten
som, i detta fall, ställde upp med en statsgaranti på 1,5 miljarder kronor.
Skulle denna ökade bevakningkostnad tagits med i budgeten för utställningen
hade denna aldrig ägt rum. Kapaciteten hos fastigheten Moderna
Museet skulle inte räcka till för de publikskaror som är nödvändiga för att
täcka sådana kostnader.

Ett alternativ vore naturligtvis att höja entréavgifterna för att den vägen
få kostnadstäckning. Här rör det sig emellertid om höjningar av en sådan
dignitet att de skulle få vittgående kulturpolitiska konsekvenser samtidigt
som det är en öppen fråga om inte publikbortfallet, i negativ riktning, skulle
kompensera höjningen av biljettpriset.

I snart trettio års tid har det varit en öppen överenskommelse mellan uppdragsgivaren
staten och de statliga kulturinstitutionerna att entréintäkterna
har gått tillbaka in i verksamheten som produktionsbidrag och inköpsmedel.
Av den anledningen har anslagen för produktion och inköp, i många år, legat
stilla och har idag på sin höjd funktionen av en startmotor i verksamheten.
De medel som levandegör och förräntar det stora kapital som ligger i fastigheter
och samlingar kommer från intäkterna. Skall dessa intäkter nu användas
för att betala den bevakning, som på andra håll inom statsförvaltningen,
när det gäller såväl fast egendom som personal, betraktas som självklar,
kommer detta att innebära drastiskt nedskurna öppettider för museerna och
en betydligt lägre ambitionsnivå när det gäller produktion av utställningar
och andra evenemang än den nuvarande. Även om dessa, kulturpolitiskt
synnerligen negativa, åtgärder vidtages är det tveksamt om museerna kan
nå fram till en självfinansieringsnivå när det gäller den bevakning av landets
kulturskatter som är ett minimum. Risken är snarare överhängande att man
driver in museerna i en nedåtgående spiral där minskat öppethållande och
färre utställningar leder till minskade entréintäkter, och i slutet av denna
nedåtgående spiral blir staten ändå tvungen att ta sitt bevakningsansvar för
svenska folkets samlingar av kulturföremål.

För budgetåret 1989/90 har Statens Konstmuseer utarbetat en plan för en
minisäkerhet inom museerna som stannar vid en kostnad på 13,8 milj.kr. Av
den summan får museet, över förvaltningsanslaget 3,7 milj.kr. Statens
Konstmuseer är ansvarigt för nio fastigheter i innerstaden av vilka samtliga
är byggda i en helt annan tid än vår eller för ändamål där man inte hade
någon museisäkerhet att ta hänsyn till. Dessutom har Statens Konstmuseer,
som tionde objekt, ansvaret för säkerheten på Nynäs slott i Nyköpings kommun.
I bevakningskostnaderna ingår, förutom de för publiken synliga vakterna,
nattlig rondering, ut- och inpasseringskontroll vid personalingångar
och varuintag. (Det bör beaktas att Statens Konstmuseer består av tre museer,
en förvaltningsenhet samt spridda lagerlokaler enligt ovan.) Dessutom
ingår serviceavtal för larmanläggningar, underhåll och ersättning av försliten
materiel, underhåll och utbyte av nyckelsystem, brandmateriel m.m.

Med det förslag som regeringen nu kommer med i budgetpropositionen
kommer Statens Konstmuseer att tvingas minska bevakningen av museerna
och deras konstskatter till en helt oacceptabel nivå. Statens kulturråd får 10
milj.kr. att fördela till centralmuseerna. Detta är klart otillräckligt.

Mot. 1989/90

Kr216

6

När Statens kulturråd prövat hur stora anslag centralmuseerna behöver
för att kunna upprätthålla en oförändrad nivå på bevakningen bör regeringen
på tilläggsstat föreslå de ytterligare medel som behövs för statens
konstmuseer och övriga centralmuseer.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om tilläggsanslag för bevakning av statens konstmuseer
och övriga centralmuseer.

Stockholm den 17 januari 1990

Jan-Erik Wikström (fp)

Bo Hammar (vpk)

Kaj Nilsson (mp)

Jan Hyttring (c)
Ingrid Sundberg (m)

Mot. 1989/90

Kr216

7