Motion till riksdagen
1989/90: Kr 14

av Stina Eliasson (c)

med anledning av prop. 1989/90:72 om arkiv m.m.

Arkivens, särskilt landsarkivens, personalsituation

Det är mycket angeläget att vi får en särskild arkivlag. En sådan behövs för
att lyfta fram arkivfrågorna från det skymningsland där de ofta befinner sig,
särskilt hos landsting och kommuner.

Arkivverksamheten i dag visar stor bredd och tyngd. Det handlar om kulturfrågor
men också om frågor om rättssäkerhetens grunder såsom offentlighet
och sekretess, administrativ rationalisering, forskningens grunder och
mycket annat. Det gäller både nytt och gammalt - bevarande och tillgängliggörandet
av den rykande färska informationen, som i sådan mängd och i så
olika former väller genom det moderna samhället.

I budgetpropositionen (1989/90:100 bil. 10) går som en röd tråd att man
skall satsa på de regionala kulturinstitutionerna för att genom dessa sprida
kultur i hela landet. Om detta övergripande mål sägs ingenting i arkivpropositionen
trots att det bl.a. genom landsarkiven finns en omfattande regional
organisation. Landsarkiven är visserligen ”riksarkivet underställda” men lever
som bekant ett aktivt eget liv i den region där landsarkiven finns och där
de spelar stor roll i det regionala kulturlivet. Så positivt upplever vi avnämare
landsarkiven. För många av oss är landsarkiven mycket viktiga regionala
kulturinstitutioner med en självständig regionalt förankrad profil. Vi är
intresserade av att få veta vad regeringen konkret vill göra för att stödja just
dessa institutioner. Det är inte mycket man i det avseendet kan finna i arkivpropositionen.
Det mesta verkar gömmas in under riksarkivets mantel och
blir inte synbart där för den oinvigde.

En viktig markering görs, enligt min mening, i propositionen, när det
framhålls att arkivväsendets insatser för att aktivt tillhandahålla arkivmaterialet
för forskningen måste öka. Det är medel till tekniska lösningar man
föreslår: resurser till en stor nationell arkivdatabas, utgivning av arkivguider,
ökad microfilmning. Allt detta är gott och väl. Jag anser dock att de avgörande
insatserna när det gäller att närma arkiven till folket inte görs enbart
av apparater och bildskärmar utan i högsta grad av människor, av dem som
betjänar forskarna i forskarsalarna, håller kurser och föredrag, skriver artiklar,
håller kontakter med högskolor och universitet. Den viktigaste frågan är
därför, enligt min uppfattning, bemanningen vid arkiven, och jag tänker då
framför allt på landsarkiven.

1* Riksdagen 1989/90. 3 sami. Nr Krl3-20

Jag har vid tidigare riksmöten motionerat om inrättandet av arkivlektorer Mot. 1989/90

vid arkiven. Tanken med dessa tjänster är att de skall utgöra en förstärkning Krl4

när det gäller arkivens levandegörande av sina skatter. Hittills har inte dessa
riksdagsmotioner lett till något synligt resultat, men jag kvarstår i detta avseende
vid mina tidigare yrkanden. Jag anser att landsarkiven rent allmänt
har alldeles för knappa personalresurser för att klara av de många och komplicerade
uppgifter som regering och riksdag lägger på dem.

Jag tar som exempel landsarkivet i Östersund i mitt eget hemlän. Det är
speciellt på det viset, att det omfattar enbart ett län, medan flertalet landsarkiv
är större. Funktionerna är emellertid desamma som vid de större institutionerna.
Arbetet vid landsarkivet i Östersund innefattar vård av en depå på
4 hyllkilometer och ett bibliotek på 600 hyllmeter, tillsyn av ett par hundra
myndigheter med 10 hyllkilometer handlingar, daglig bemanning av forskarsalen
8.30-16.00 samt därutöver en kväll i veckan, ansvar för en byggnad
på 1800 nr med larm och mycken teknisk utrustning, driften av länets enda
kvalificerade verkstad för papperskonservering, handbokbindning m.m.

För dessa och en lång rad andra uppgifter i och utanför länet finns på stat
4 1/2 tjänst. Detta går naturligtvis inte ihop. Liknande förhållanden är det
vid de flesta andra landsarkiv. Det är bakgrunden till att landsarkiven har
den överlägset största andelen lönebidragsanställda inom svensk offentlig
förvaltning. Man har helt enkelt varit tvungen att lita till arbetsmarknadsverket
för att få resurser att driva verksamheten.

De insatser som de lönebidragsanställda har gjort vid våra arkiv är stora,
ibland rent av heroiska, när det gällt att t.ex. ordna och förteckna myndigheters
arkiv. Det är dock en orimlig situation att en stor del av lagfäst verksamhet
måste drivas med medel från arbetsmarknadsverket och inte från det departement
som närmast berörs.

Arkivens personalsituation, särskilt landsarkivens, måste snarast göras till
föremål för en översyn, som visar vad som faktiskt behövs för att de skall
kunna leva upp till de många och stora krav som ställs på dem. Detta bör ges
regeringen till känna.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av en översyn av arkivens, särskilt landsarkivens,
personalsituation.

Stockholm den 14 mars 1990

Stina Eliasson (c)

4