Motion till riksdagen
1989/90:K702

av Bengt Silfverstrand och Gunnar Nilsson
(bådas)

Partibegreppet i vallagen

I bestämmelserna om statsskickets grunder i 1 kap. RF finns bl.a. en föreskrift
som säger, att den svenska folkstyrelsen förverkligas genom ett representativt
och parlamentariskt statsskick samt genom kommunal självstyrelse.
Det har förutsetts att partier är nödvändiga som förmedlare av folkviljan.
Däremot har lagstiftaren inte ansett sig behöva gå in på en närmare reglering
av de politiska partiernas struktur och verksamhetsformer. Undantaget
utgörs av den valtekniska definitionen av ”parti” som upptagits i 3 kap.
7§ RF: ”Med parti avses varje sammanslutning eller grupp av väljare, som
uppträder i val under särskild partibeteckning. ” Det bör tilläggas att under
definitionen faller även lösare grupperingar; kriterierna för juridisk person
behöver inte vara uppfyllda. Det väsentliga är den gemensamma viljan att
framträda under en beteckning.

Detta innebär att en förutsättning för att man skall kunna tala om ett parti
är att en gruppering framträder med egna nomineringar och namnvalsedlar
som man under en valrörelse i ett bestämt val sprider bland väljarna.

Den partiella författningsreformen, innebärande bl.a. gemensam valdag
och en strävan efter ett mera tidsenligt sammanräkningsförfarande, medförde
att staten åtog sig att framställa enhetligt utformade valsedlar. De etablerade
partierna erhöll också en betydande upplaga av valsedlar kostnadsfritt.
Samtidigt gjordes, i syfte att bl.a. tekniskt förenkla förfarandet, lättnader
i reglerna om valsedlars ogiltighet och om tolkning av valsedlar. En sådan
åtgärd var att slopa regeln om att en valsedel för att vara giltig skulle
uppta ett giltigt kandidatnamn. Därmed skapades en förutsättning för regeln
i 6 kap. 9 § ValL om en officiell service från statens sida i form av tillhandahållande
av s.k. partimarkerade valsedlar på postkontor och i andra röstningslokaler.
Detta skedde med hänsynstagande till väljare som inte hade
direkt tillgång till traditionella namnvalsedlar men ändå ville deltaga i valet
och stödja sitt partis officiella lista. Möjligheten att helt för hand förfärdiga
en egen valsedel kvarstod.

Regeln om tillhandahållande av partimarkerade valsedlar introducerades
alltså i den provisoriska lagstiftning inför 1970 års val som fick tillgripas sedan
tankarna på ett system med hålkortsvalsedlar skrinlagts. Från början
omfattade den partier som var representerade i riksdagen. Sedan utvidgades
regeln till att omfatta parti som vid det senaste riksdagsvalet fått mer än
2,5% av rösterna i hela landet. Därefter sänktes erforderlig röstandel till en

procent och slutligen ändrades regeln till att avse de två senaste riksdagsva- Mot. 1989/90
len. K702

Dessa förändringar i förening med en ökande tendens hos olika partier
och väljargrupper att uppträda på skilda sätt i de tre valen har lett till att det
i vissa fall från valmyndigheternas sida har tillhandahållits partimarkerade
valsedlar som varit oönskade av partiet i fråga. Detta har samtidigt resulterat
i en sortering på partibeteckning vid den slutliga sammanräkningen, vilken
tett sig främmande för den partipolitiska rörelse som framträtt i valet och
ansett sig kunna ställa anspråk på att få sig tilldelat de röster som bestått i
partimarkerade valsedlar med - en i större eller mindre grad - avvikande
partibeteckning jämfört med den som partiet självt framträtt under i valrörelsen.

Detta förhållande är djupt otillfredsställande och bör snarast leda till en
ändring i vallagen. En översyn av 6 kap. 9 § ValL föreslås därför ske i god
tid före nästa allmänna val.

Det förekom också i 1988 års val flera fall där mandat kom att bli obesatt
eller där mandat besatts med stöd av enstaka handskrivna kandidatnamn. I
två kommuner blev mandat för miljöpartiet obesatt p g a att kandidatnamn
helt saknades på valsedlarna. I nio kommuner kunde inte någon suppleant
utses för miljöpartiet. Även vänsterpartiet kommunisterna saknade helt suppleanter
i en kommun. I avsaknad av något handskrivet namn på person,
som skulle ha kunnat besätta en fullmäktigeplats, har detta lett till att länsstyrelsen
tilldelat ”partiet” ifråga mandatet men fått låta platsen i praktiken
stå obesatt.

Det kan verkligen ifrågasättas om det alls framträtt något parti i RF:s mening,
vilket kunnat tilldelas något mandat. Vi anser att platsen eller platserna
under sådana förhållanden borde gå vidare bland övriga partier. Det
kan i sammanhanget erinras om att det i tidigare riksdagsval - med helt
slutna valkretsar - fanns en regel som innebar att en plats som inte kunde
besättas på grund av kandidatbrist skulle tillfalla det av övriga partier som
enligt jämförelsetalen stod närmast till att ta mandatet ifråga. En liknande
regel bör enligt vår mening nu snarast återinföras i vallagen.

Riksskatteverket behandlade vid sin genomgång av 1988 års val problemet
med obesatta mandat. RSV drog härvidlag slutsatsen att omfattningen av
obesatta mandat och otillräckligt antal suppleanter utgjorde ett tillräckligt
starkt motiv för en särskild översyn av ifrågavarande bestämmelser.

Vid sin behandling av motion K701 1989 (bet. 1989/90:KU12 hänvisar utskottet
till att RSV:s rapport är ”föremål för beredning i regeringskansliet.”

Den ev. översyn som kan bli resultatet av RSV:s rapport avser emellertid
uppenbarligen enbart problemet med obesatta mandat, medan ingenting
sägs om det missbruk av partimarkerade valsedlar som också det förekom i
1988 års val.

Mot denna bakgrund finner vi det väl motiverat att riksdagen klart uttalar
sin mening om behovet av en skyndsam översyn av vallagen i båda ovannämnda
avseenden.

5

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av en översyn av vallagen.

Stockholm den 15 januari 1990

Mot. 1989/90
K702

Bengt Silfverstrand (s)

Gunnar Nilsson (s)